Lagutskottets Utlåtande N:o 51

Utlåtande 1898:LU51

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

t

i

ftio 51.

Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 18Ö8, kl. 2 e. id.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående lagstiftning
till förelconimande af olycksfall vid begagnande af tröskverk
och dermed jemförliga inrättningar.

■. i''/'' . • ''AiléV''-? \:.J. b"'': ur. -VCi

Uti en i Andra Kammaren väckt och derifrån till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 89, anför herr A. Olsson i Ornakärr:

»Användandet af maskiner vid landtmannaarbeten medför visserligen,
att dessa arbeten utföras både fortare, billigare och stundom bättre än
med de gamla redskapen, men också ökade svåra olycksfall. Särskildt
synes detta blifva förhållandet, när man vid trösk- och hackelse-verk in. fl.
har drifmekanismen förlagd vid jorden tvärs öfver vandringsbanan, der
dragare och körsvenner måste gå fram.

Om åtskilliga olycksfall vid tröskverk samt sätten att förekomma
sådana, innehåller »Helsovännen», 1 årg. n:o 21, .sid. 404, en uppsats
delvis hemtad ur »Vårt Land», der en insändare bland annat yttrat följande:
»Det är visserligen en allmän åsigt, att olycksfall icke helt och
hållet kunna undvikas och att de äfven under de bäst ordnade samhällsförhållanden
med en viss procent ingå uti sjukdoms- och döds-listorna;

Bill. till Likså. Blot. 1898. 7 Sami. 28 Häft. (N:is 51, 52.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o .51.

men hvad särskildt beträffar det slag af maskiner, med hvilka vi här
sysselsätta oss, måste det erkännas, att nödiga försigtighetsmått ytterst
sällan iakttagas. Det gick väl an förr i verlden, då man begagnade
tröskverk, hvilkas drifhjul var förlagdt ofvan om dragarne och dess körsvenner,
då voro dessa senare skyddade för möjligheterna att skadas af
maskineriet. Nu åter ser man mer och mer användas tröskverk, hvilkas
drifmekanism är särdeles sammanträngd och förlagd strax invid jordytan,
drifaxeln eller ledstången går tätt intill marken, och öfver densamma
måste så väl dragare som körsvennen klifva hvarje hvarf, som rörelsen
fortsattes. Denna drifaxel och särskildt de delar deraf, som benämnas
ledkoppel, utgöra en stor fara för körsvennerna, så mycket mera som
dessa oftast äro i barnaåldern. Den snabbt kringsnurrande axeln eller
ledkopplet fattar med stor lätthet uti de körandes kläder, allra lättast
uti en flickas kjolar, kläder och kroppslemmar lindas med en förfärande
kraft upp kring axeln, och den stackars varelsen är i lyckligaste fall
krympling för lifstiden. Alla dessa olycksfall, som inträffa uti tröskvandringen,
skulle med största lätthet kunna förekommas, om man blott ville
använda litet eftertanke och en ytterst ringa kostnad. Tre bräder sammanfogade
som en ränna, hvilken stjelpes öfver drifaxeln, skulle helt och
hållet borttaga farorna för att densamma kunde gripa fast uti körsvennernas
kläder. .Kanske skulle det behöfvas en kortare och något
vidare dylik ränna eller låda att stjelpa öfver ledkopplet, kanske skulle
en omtänksam landtman finna skäl att öfverbygga hela tröskverkets kuggmekanism
med en flyttbar och söndertagbar cirkelformig låda, hvilken
derjemte gjorde nytta genom att bevara mekanismen. Ofverbyggnaden
öfver drifaxeln och ledkopplen är och blir det vigtigaste.»

Uppsatsen, ur hvilken det ofvan anförda blifvit hemtadt, innehåller äfven
statistiska uppgifter för åren 1884—1886, enligt siffror ur medicinalstyrelsens
berättelser, om personer, som blifvit skadade i tröskverk och derefter
vårdats å lasaretten. Antalet under 1888 utgjorde 220 och 1884 142
personer. Huru många, som blifvit på vandringsbanor vid tröskverk ihjelslagna
eller för kroppsskador vårdade i hemmen, derom saknas uppgifter.
Af senaste befolkningsstatistiken för 1895 finner man, att dödsfall genom
olyckshändelser i qvarnar, sågar, maskiner och dylikt under nämnda år uppgått
till 46 personer, samt af annan ej specificerad orsak till 309, men man
saknar dock ett bestämdt siffertal för dem, hvilkas död förorsakats af
obetäckta drifaxlar och drifkoppel till trösk-, hackelse- och andra verk.
Likaledes är jag ej i tillfälle att lemna uppgift om dem, som vid nämnda

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 51-

verk erhållit större eller mindre kroppsliga skador. Säkert är dock, att
många egare och brukare af sådana verk icke skydda nämnda drifmekanism
till sådana verk för att förekomma olyckor, och att ännu ofta olyckshändelser
inträffa såsom följder af sådan försummelse. Som bevis för
detta påstående vill jag exempelvis anföra hvad en af mig känd person
meddelat, nemligen att nyligen vid ett tröskverk i F. socken »en flickas
ben formligen snoddes omkring ledaxeln» och att vid ett annat tillfälle
en landtbrukares dotter i H. by genast ihjelslogs, emedan hennes kläder
fastnade i ledstången till ett tröskverk.

För att förekomma dylika olyckshändelser, synes mig som det verksammaste
medlet vore, att lagstiftningen stadgade, att den, som eger eller
brukar dylika verk, till hvilka ledstänger eller ledkoppel höra, skall på
lämpligt sätt öfvertäcka dessa vid ansvarspåföljd för den försumlige, samt
att inom hvarje kommun, der dylika verk finnas, försedda med ledstänger
och ledkoppel, skola vid kommunalstämma utses personer för längre eller
kortare perioder med skyldighet att besigtiga skyddsmedlen vid drifmekanismen
för dylika verk och med rätt för dessa af kommunen utsedde att
förbjuda verkens begagnande, när ledstänger och ledkoppel äro i saknad
af nödig skyddsbetäckning.»

På grund af'' hvad motionären sålunda anfört, hemställer han, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana stadgande^
att egare och brukare af tröskverk, hackelseverk eller andra dylika
verk, till hvilka ledstänger och ledkoppel höra, skola vid laga ansvar
vara skyldiga att på lämpligt sätt öfvertäcka nämnda drifmekanismer för
att förekomma olyckshändelser, äfvensom att kommuner, der sådana verk
finnas, åläggas att å stämma för längre eller kortare perioder utse personer
med rätt och skyldighet att besigtiga nämnda drifmekanism och förbjuda
dess begagnande till dess behöflig betäckning anskaffats.

Af de statistiska uppgifter, som i motionen meddelas, framgår visserligen,
att vid begagnande af tröskverk och dermed likartade inrättningar
olycksfall med kroppsskador till följd ej sällan inträffat. Utskottet
tror dock, att de ojemförligt flesta af dessa olyckor icke, såsom motionären
synes förmena, inträffat på grund af farlig beröring med verkets drifmekanism
utan vid den s. k. matningen af verken.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Huru härmed än må vara förhållande^ anser utskottet det ej vara
lämpligt eller ändamålsenligt att införa lagbestämmelser, sådana som de
af motionären föreslagna.

Dels kunna, enligt hvad inom utskottet upplysts, olyckshändelser af
angifven art svårligen inträffa, utan att grof vårdslöshet föreligger — och
skyddsåtgärder deremot lära näppeligen kunna i lagstiftningsväg vidtagas
— dels skulle kontrollen öfver de ifrågasatta bestämmelsernas tillämpning
blifva förenad med ganska afsevärda kostnader; dels torde en hel
mängd arbetsområden kunna uppvisas, der maskiner af lika stor farlighet
som de af motionären åsyftade användas, utan att i afseende å dem någon
särskild lagstiftning om skydd mot yrkesfara ansetts böra vidtagas, i
följd hvaraf motionärens förslag, äfven om det i och för sig vore förtjent
af gillande, måste anses till sin omfattning allt för begränsadt för att böra
ensamt för sig genomföras.

Utskottet anser sålunda, att det allt fortfarande bör, såsom hittills,
öfverlemnas åt den enskilde att vidtaga de åtgärder uti de af motionären
angifna afseenden, hvilka kunna finnas nödiga, och får utskottet alltså
hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 mars 1898.

•i i (f;:i På lagutskottets vägnar:

< V*,* K. S. HUSBERG.