Lagutskottets Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1903:LU4

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

9

N:o 4.

Ank. till Kiksd. kansli den 30 jan. 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

Genom proposition, n:o 15, af den 19 december nästlidet år, hvilken
blifvit af båda kamrarna till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm den 23 maj 1862.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 5.

Kommunens beslutanderätt utöfvas genom därtill bland stadens röstberättigade
män valde deputerade, som benämnas stadsfullmäktige och
äro till antalet ett hundra. Ej må stadsfullmäktige med verkställighetsåtgärder
af något slag eller med förvaltning af penningar eller andra
tillgångar för kommunens räkning samfäldt och omedelbart sig befatta.

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 1 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Verkställighet och förvaltning tillkomma de särskilda nämnder,
afdelningar eller personer, som stadsfullmäktige för sådant ändamål utse,
och hvilka hvar inom sitt område äro för omförmälda göromål ansvariga.

Dessa nämnder och afdelningar, åt hvilka vården om kommunens
gemensamma angelägenheter närmast anförtrodd är, hafva ock därför
främsta åliggandet att verka till kommunens gagn och tillse, att de
allmänna behofven varda fyllda i den mån tillgångar därtill finnas eller
kunna beredas.

Ofverståthållaren tillkommer att med uppmärksamhet följa verkställigheten
af stadsfullmäktiges beslut och förvaltningen af kommunens
gemensamma angelägenheter.

§ 15.

Nedan nämnda personer må, med hänsikt till deras ämbets- eller
tjänstemannaställning, icke vara stadsfullmäktige, nämligen öfverståthållaren,
underståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom
de tjänstemän och betjänte, hvilka i och för sina befattningar äro inför
stadsfullmäktige eller under dem ställda nämnder eller afdelningar redo
skyldige.

Vid stadsfullmäktiges sammanträden äger öfverståthållaren eller, där
han är hindrad, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningama,
men ej i besluten, deltaga.

§ 18.

Stadsfullmäktige välja årligen bland sig en ordförande och en vice
ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareämbetet
insändas.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att vid något
stadsfullmäktiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en
annan ordförande för tillfället.

Fullmäktige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas
i den instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19-

Stadsfullmäktige, för hvilka tjänstgöringsåret börjar den 1 april,
sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och
december månader samt däremellan så ofta ordföranden finner sådant

Lagutskottets Utlåtande N.-o 4.

11

af nöden. Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller flere
af fullmäktige med uppgift om anledningen skriftligen därom anhålla.

Sammanträde skall jämväl hållas, då öfverståthållareämbetet det äskar
för behandling af uppgifvet ärende.

§ 20.

Kallelse till sammanträde skall genom ordförandens försorg skriftligen
utfördas och senast dagen förut, så vidt möjligt är, en hvar fullmäktig
delgifvas. Åtta dagar före sammanträdet, eller, där saken ej tål sådant
uppskof, minst tre dagar förut, bör ock tillkännagifvande därom, med
uppgift å ärenden, som skola förekomma, införas i den tidning, hvaruti
öfverståthållareämbetets kungörelser vanligen intagas.

Skriftlig underrättelse om sammanträdet skall senast dagen förut
meddelas öfverståthållareämbetet.

§ 24.

Vid fullmäktiges sammanträden föres protokoll, som vid näst därpå
följande sammanträde justeras, så vida icke fullmäktige uppdraga åt ordföranden,
jämte två eller flere ledamöter, att å dag dessförinnan justeringen
verkställa.

Stadsfullmäktiges beslut skola, så snart de blifvit justerade, skriftligen
delgifvas öfverståthållareämbetet.

Det justerade protokollet skall å förut kungjord dag offentligen
uppläsas; hvarjämte eu kort uppgift om de vid sammanträdet fattade
hufvudsakliga beslut samtidigt införes i den tidning, hvaruti öfverståthållareämbetets
kungörelser vanligen inflyta.

§ 32.

Beslut, som öfverståthållareämbetets pröfning underställas, skola
antingen oförändrade fastställas eller ogillas. Yägrar öfverståthållareämbetet
sökt fastställelse, skall skäl därtill uppgifvas.

Uraktlåta stadsfullmäktige underställa något beslut i fråga, där underställning
bort ske, äger öfverståthållareämbetet förbjuda verkställighet af
beslutet.

I de fall, då öfverståthållareämbetet vägrar fastställelse eller förbjuder
verkställighet, ankommer på stadsfullmäktige att afgöra, huruvida frågan
skall Kungl. Maj:ts pröfning underställas.

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

§ 33.

Stadsfullmäktige utse bland sig högst tio personer att jämte ordföranden
och. vice ordföranden hos fullmäktige utgöra ett särskildt utskott, som har
att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens angelägenheter
i alla riktningar; till fullmäktige göra framställningar och förslag, som i
ett eller annat hänseende häraf kunna föranledas; till föredragning bereda
alla de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmäktige skola utlåtanden eller beslut
meddela, samt å stadsfullmäktiges vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten
af fullmäktiges beslut Detta beredningsutskott äger att från de
under stadsfullmäktige lydande nämnder, afdelningar eller tjänstemän infordra
de yttranden och upplysningar, som för ärendenas utredande äro af
nöden, äfvensom att hos öfverståthållareämbetet omedelbart göra framställning
om upplysningars infordrande från ämbetsmyndigheter, på sätt för
stadsfullmäktige i § 28 medgifvet är.

öfverståthållaren eller, där han är hindrad, underståthållaren är obetaget
att öfvervara beredningsutskottets sammanträden samt att deltaga i öfverläggningarna,
men ej i besluten.

Den hos stadsfullmäktige anställde sekreterare tjänstgör ock i sådan
egenskap hos beredningsutskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1903; och skall det val af
ordförande bland stadsfullmäktige, hvilket vid stadsfullmäktiges första
därefter infallande sammanträde bör äga rum, gälla för tiden till första
sammanträdet i april 1904.

Enligt 18 § i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den
23 maj 1862 föres ordet bland stadsfullmäktige af öfverståthållaren, när
han är tillstädes, med rätt för honom att deltaga i öfverläggningarna, men
ej i besluten. Vidare stadgas i 33 §, att stadsfullmäktige skola välja
visst antal personer att jämte öfverståthållaren och vice ordföranden hos
fullmäktige utgöra ett beredningsutskott, hvilken bestämmelse tillämpas så,
att öfverståthållaren inom nämnda utskott intager enahanda ställning, som,
på sätt ofvan sägs, tillagts honom bland stadsfullmäktige.

Frågan om ändring af dessa föreskrifter har upprepade gånger varit
föremål för Riksdagens öfverläggningar. Redan år 1869 förelåg därom

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

13

förslag, som tillstyrktes af lagutskottet och godkändes af Andra Kammaren,
men föll på Första Kammarens motstånd. Sedermera återkom frågan till
Riksdagen ej förr än år 1898, då en motion i ämnet i enlighet med
lagutskottets hemställan blef af Riksdagen ogillad. Aren 1900 och 1901
upprepades motionen, båda gångerna med det resultat, att Andra Kammaren
biföll, men Första Kammaren afslog lagutskottets hemställan om antagande
af lag i öfverensstämmelse med motionen. Äfven vid nästlidet års riksdag
framlades en motion af samma innehåll. I häröfver afgifvet utlåtande
anslöt sig lagutskottet till den uppfattning, som uttalats af 1869, 1900
och 1901 års lagutskott, samt åberopade hvad nämnda utskott i frågan
anfört.

Sålunda hade lagutskottet vid 1869 års riksdag yttrat, bland annat,
att föreskriften, att öfverståthållaren, när han vore tillstädes, skulle föra
ordet, icke syntes betingad af några för hufvudstaden egendomliga förhållanden.
Om ändamålet med inrättandet af hufvudstadens kommunalrepresentation
endast varit det att af denna bilda en rådgifvande församling,
hvilken öfverståthållaren ägde sammankalla för att med henne ingå i
rådplägningar om medlen att befordra kommunens ekonomiska väl, hade
det varit i sin ordning, att ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd.
Sådan vore likväl icke denna institution; den vore en inom lagliga gränser
beslutande församling, bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
principer för den kommunala själfstyrelsen, som genom förordningen den
21 mars 1862 vunnit tillämpning i fråga om rikets öfriga städer. Fn
anordning, hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms stadsfullmäktige
förbehållits öfverståthållaren såsom sådan, syntes därför föga förenlig med
institutionens idé.

Enligt 31 och 49 §§ af ifrågavarande förordning ankomme det
på öfverståthållareämbetet dels att, efter underställning, antingen fastställa
eller gilla vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut, dels ock att upptaga
och afgöra besvär öfver fullmäktiges beslut i stadens gemensamma angelägenheter.
Den pröfning, som sålunda tillkomme öfverståthållaren, utgjorde
ett särdeles viktigt skäl till att vidtaga den föreslagna förändringen; ty
utom det att öfverståthållaren under närvarande förhållande ganska lätt kunde
blifva försatt i eu skef ställning, ägnad att framkalla missförstånd och
misstydningar, borde ej heller förbises, att det äfven strede mot andan af
vår lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma
person handläggas, hvilket därför borde, så vidt möjligt vore, undvikas.

Lagutskottet vid 1900 års riksdag, med hvilket 1901 års lagutskott

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

instämt, hade först erinrat, att äfven 1898 års lagutskott erkänt såsom
obestridligt, att den för Stockholm gällande bestämmelsen om en själfskrifven
ordförande i stadsfullmäktige icke stode i öfverensstämmelse med den våra
kommunallagar eljest genomgående själfstyrelseprincipen, hvilken beträffande
öfriga städer tagit sig ett uttryck, bland andra, uti den kommunalrepresentationen
tillerkända rätt att själf och inom sig utse den, som skulle
leda dess förhandlingar. Då denna princip, fortsatte 1900 års lagutskott,
icke vore ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått ur historiens erfarenheter,
så läge i principens rätta tillämpning äfven en förvissning om, att
därigenom vunnes betydelsefulla praktiska fördelar af såväl allmännare som
mera enskild natur. Vid viktiga tillfällen kunde det mången gång till
och med gestalta sig så, att det för kommunen blefve ett lifsintresse, att den
person, som skulle representera enheten och ledningen i kommunalförvaltningen,
vore efter kommunalrepresentationens val framgången ur dess egna
led. Af dessa skäl, och då det ej borde på allvar kunna ifrågasättas, att
Stockholms stadsfullmäktige mera än andra kommunala representationer skulle
sakna utsikter att inom sig finna någon lämplig ordförande, hade lagutskottet
ansett den ifrågasatta lagändringen vara för Stockholms kommun
gagnelig.

Men den nuvarande anordningen förryckte, enligt utskottets uppfattning,
äfven den ställning, som jämlikt sakens natur och lagens mening
den administrativa myndigheten å sin sida skulle intaga i förhållande till
kommunalrepresentationen.

Fullgörandet af öfverståtkållarens rätt och plikt att i viktiga frågor,
som berörde hans ämbetsutöfning, vid öfverläggningarna i stadsfullmäktige
göra sin uppfattning gällande, måste nämligen blifva illusorisk i följd af
bestämmelsen, att han tillika samtidigt skulle tjänstgöra som fullmäktiges
ordförande. Öfverståtkållarens befattning med ärendena under fullmäktiges
sammanträden hade äfven inskränkt sig till att leda förhandlingarna, därvid
han enligt häfdvunnet bruk, som hade goda skäl för sig, icke yttrat sin
egen mening. Under sådana förhållanden kunde öfverståthållaren lätt vänta
att mötas af ogillande, i fall han hos fullmäktige framförde sin egen åsikt
i någon angelägenhet, enär han i och genom fullgörandet af sitt statsämbetes
skyldigheter i detta afseende bröte emot de i fullmäktiges ögon
iinnu viktigare förpliktelser, som ordförandeskapet enligt häfdvunnet bruk
pålade honom. Sedan lagutskottet därefter framhållit, att öfverståthållarens
dubbelställning framträdde såsom icke mindre skef vid utöfvandet af hans
pröfningsrätt i afseende å de beslut af stadsfullmäktige, hvilka genom

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

15

underställning eller besvär till honom hänskötes, föste utskottet uppmärksamheten
därpå, att någon anledning icke funnes att befara, att
upphörandet af denna dubbelställning skulle medföra pröfningsrättens
oriktiga eller ovisliga begagnande.

Man syntes, sade lagutskottet i sådant hänseende, icke äga rättighet
utan vidare antaga, att särskilt inom förevarande förvaltningsområde den
administrativa myndigheten skulle, ställd på sin rätta plats, missbruka
sin pröfningsrätt. Och allra minst borde i detta afseende kunna dragas
obestämda slutsatser däraf, att samarbetet mellan öfverståthållaren och
kommunalrepresentationen ditintills med den nuvarande ordningen varit
godt. Ty detta hade väl närmast berott på öfverståthållarens personlighet,
och ingen torde föreställa sig, att de män, hvilka sedan den nya kommunallagens
tillkomst beklädt öfverståthållareämbetet, skulle under andra förhållanden
vållat staden några synnerliga bekymmer genom mindre skickligt
utöfvande af sin lagstadgade myndighet.

Sedan lagutskottet slutligen framhållit, att den i detta ämne ofta
framförda invändningen, att Stockholms stad vore i territoriellt afseende
att likställa med ett län, hvars representation, landstinget, ej ägde utse
sin ordförande, såväl i formellt som i sakligt afseende saknade all befogenhet,
yttrade utskottet, att denna fråga uppenbarligen hörde till dem, som
städse återkomme, till dess de vunnit sin lösning, och att det ej syntes
kunna vara annat än önskligt, att förevarande angelägenhet ordnades,
innan författningens anmärkta bristfällighet hunnit gifva anledning till
ännu mera framträdande missförhållanden.

Under erinran om en af Stockholms stadsfullmäktige i skrifvelse den
1 1 november 1901 hos Kungl. Maj:t gjord hemställan om lagändring i
förevarande syfte, anförde 1902 års lagutskott vidare, att ehuru utskottet
alltså anslöte sig till framställningen därom, att öfverståthållarens befattning
såsom ordförande hos nämnde stadsfullmäktige och ledamot af deras
beredningsutskott måtte upphöra, samt i hufvudsak instämde i hvad
föregående lagutskott, enligt hvad ofvan blifvit omförmäldt, härutinnan
yttrat, utskottet dock ansågc, att Riksdagen, hellre än att antaga det af
motionären i ämnet framlagda lagförslag, borde genom skrifvelse till Kungl.
Maj:t uttala sin anslutning till stadsfullmäktiges ofvanberörda ansökning.
Utskottet hemställde därför, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar af förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm, som för upphörande af öfverståthållarens själfskrifvenhet såsom

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ordförande hos Stockholms stadsfullmäktige och ledamot af beredningsutskottet
kunde befinnas erforderliga. Denna hemställan godkändes utan
diskussion af Andra Kammaren, hvaremot Första Kammaren med 56 röster
mot 30, hvilka senare afgåfvos för utskottets förslag, biföll en vid utskottets
utlåtande fogad reservation, i hvilken yrkats, att då den i motionen berörda
fråga redan vore på Kungl. Maj:ts pröfning beroende, motionen ej skulle
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I Stockholms stadsfullmäktiges ofvannämnda skrifvelse anfördes till
en början, att frågan om ändring af föreskrifterna angående öfverståthållarens
själfskrifna ordförandeskap i stadsfullmäktige upprepade gånger varit föremål
för stadsfullmäktiges liksom för Riksdagens öfverläggningar, men att af
olika skäl ändringsförslagen dittills ej heller inom stadens representation
vunnit bifall. Inom stadsfullmäktige hade emellertid den uppfattningen,
att stadsfullmäktige i rikets främsta kommun borde med afseende på rätten
att välja ordförande likställas med stadsfullmäktige i öfriga rikets städer,
där stadsfullmäktige väljas, allt mera gjort sig gällande; och då emot den
ifrågasatta ändringen inom Riksdagen med styrka framhållits, att det icke
vore skäl att i förevarande hänseende ändra gällande lag, då önskan
därom icke blifvit framställd af den, saken närmast rörde, eller stadsfullmäktige
själfva, hade stadsfullmäktige funnit sig böra hos Kungl. Maj:t
göra underdånig framställning i ärendet, till stöd för hvilken framställning
stadsfullmäktige åberopade 1869 och 1900 års lagutskotts ofvan återgifna
uttalanden.

Då hvad sålunda blifvit anfördt för den ifrågasatta reformen syntes
stadsfullmäktige vara principiellt riktigt och reformen enligt stadsfullmäktiges
uppfattning vore för Stockholms kommun gagnelig, anhöllo stadsfullmäktige,
det täcktes Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåta proposition angående
ändrad lydelse af förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i
Stockholm i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af stadsfullmäktige
antaget förslag.

Denna stadsfullmäktiges framställning öfverlämnades till Kungl. Maj:t
af öfverståthållareämbetet med skrifvelse den 31 december 1901, däri
ämbetet på anförda grunder fann sig sakna tillräcklig anledning att till
bifall förorda stadsfullmäktiges ifrågavarande framställning. Skulle emellertid
Kungl. Maj:t finna öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige
och hans ledamotskap af beredningsutskottet böra upphöra, hemställde
ämbetet, att Kungl. Maj.t behagade i sammanhang med däraf betingade

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

17

lagförändringar taga iöfvervägande beliofvet af, att i kommunalförordningen
för Stockholm blefve, utöfver livad stadsfullmäktige föreslagit, införda
jämväl andra bestämmelser, genom hvilka det nödvändiga sambandet mellan
hufvudstadens administrativa myndighet och dess kommunalrepresentation
bibehölles.

Med anledning af denna hemställan anmodade dåvarande chefen för
civildepartementet öfverståthållareämbetet att till Kungl. Maj:t inkomma
med yttrande rörande de särskilda bestämmelser, som, därest omförmälda
ordförandeskap och ledamotskap skulle komma att upphöra, syntes öfverståthållareämbetet
böra i kommunalförordningen införas för att bibehålla
sambandet mellan hufvudstadens administrativa myndighet och dess
kommunalrepresentation.

Öfverståthållareämbetet, som åt särskilde kommitterade uppdrog frågans
utredning, öfverlämnade till Kungl. Maj:t med skrifvelse den 29 mars
1902 ett af kommitterade afgifvet förslag till de särskilda bestämmelser,
som under förutsättning af bifall till de af stadsfullmäktige ifrågasatta
ändringar borde meddelas i kommunalförordningen utöfver dem, om hvilka
stadsfullmäktige gjort framställning; och åberopade öfverståthållareämbetet
såsom eget yttrande det af kommitterade afgifna betänkande.

I detta betänkande erinrade kommitterade först, att i följd af stadgandet
om öfverståthällarens själfskrifna ordförandeskap hos stadsfullmäktige,
och då öfverståthållaren icke allenast jämlikt 33 § i kommunalförordningen
varit ledamot i stadsfullmäktiges beredningsutskott utan äfven därstädes
från böljan af kommunalförordningens tillkomst allt jämt fört ordet, han
dittills haft till åliggande och varit i tillfälle att med särskild uppmärksamhet
följa verkställigheten af stadsfullmäktiges beslut och förvaltningen
af kommunens gemensamma angelägenheter. I händelse stadsfullmäktiges
framställning bifölles och den ifrågasatta förändringen genomfördes, borde
på samma gång i kommunalförordningen införas ett stadgande, som tydligen
utmärkte, att förändringen lämnade öfverståthällarens skyldighet att ägna
sin uppmärksamhet åt kommunens angelägenheter oberörd, så att hans
maktpåliggande ämbetsplikt i detta hänseende kvarstode såsom gällande
med oförminskad kraft och i lika hög grad efter förändringen som före
densamma. Genom ett stadgande i omförmälda syfte förekommes, att
förändringens innebörd och räckvidd missförstodes eller blefve föremål för
skiljaktiga meningar. Stadgandet förringade icke i något hänseende
hufvudstadens invånares lagfästa rätt till själfstyrelse och vore ägnadt att
underlätta en för hufvudstaden fördelaktig samverkan emellan öfverståthållaren
å ena sidan samt å andra sidan stadsfullmäktige, beredningsutskottet, nämnderna
Bill. till Riksd. Vrot. 1003. 7 Sami. 1 Höft. 3

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

och stadens tjänstemän, af hvilka senare öfverståthållaren borde säkrare
kunna påräkna tillbörligt tillmötesgående, om hans ifrågavarande ämbetsplikt
funnes uttryckt i kommunalförordningen, än om den där saknades.
Stadgandet tillgodosåge slutligen de anspråk, som från det allmännas sida
skäligen kunde framställas i syfte att betrygga statens viktiga intressen i
kufvudstaden.

Som 5 § i kommunalförordningen för Stockholm innehölle föreskrifter
om verkställigheten och förvaltningen, syntes det föreslagna stadgandet
lämpligast böra tilläggas samma £5 såsom ett fjärde moment.

Vidare anförde kommitterade, att stadsfullmäktige uti 19 § af kommunalförordningen
för Stockholm, hvilken § föreskrefve, att stadsfullmäktige
skulle sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni,
oktober och december månader samt däremellan så ofta öfverståthållaren
funne sådant af nöden, föreslagit en ändring, hvarigenom öfverståthållaren
skulle frånhändas all rätt att påkalla sammanträde med stadsfullmäktige.
Då det torde vara åt synnerlig vikt, att stadsfullmäktige sammanträdde,
jämväl när öfverståthållaren det äskade, hvilket för öfrig! vore analogt
med föreskriften i förordningen om kommunalstyrelse i stad § 34, hemställdes
att, i händelse 19 § erhölle den ordalydelse, stadsfullmäktige
föreslagit, ett moment måtte läggas till paragrafen af innehåll, att sammanträde
skulle hållas, jämväl då öfverståthållaren det äskade för behandling
af uppgifvet ärende.

Därest det själfsknfna ordförandeskapet upphörde, hemställde kommitterade
vidare, att i kommunalförordningen för Stockholm måtte införas,
att öfverståthållaren skulle skriftligen underrättas om stadsfullmäktiges sammanträden.
En dylik föreskrift saknades och hade hittills varit obehöflig,
enär öfverståthållaren själf utsatte tiden för sammanträdena. På grund
häraf, och i likhet med hvad som i förordningen om kommunalstyrelse i
stad, § 35, stadgades, föresloges, att 20 § i kommunalförordningen för
Stockholm erhölle ett tillägg i detta syfte.

Såsom ordförande hade öfverståthållaren bestämt tid för sammanträdena
och därvid kunnat afpassa tiden med hänsikt till ledighet från
andra ämbetsgöromål, så att han varit oförhindrad att i regeln bevista
sammanträdena, hvarigenom han varit satt i tillfälle att regelbundet kunna
följa ärendenas behandling och taga kännedom om stadsfullmäktiges beslut.
Efter upphörandet af själf skriftvenheten vore det icke säkert, att den valde
ordföranden vid utsättandet af sammanträdena toge hänsyn därtill, att
öfverståthållaren vore oförhindrad tillstädeskomma. klen det torde vara
af vikt, att besluten under alla förhållanden bringades till hans bänne -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

19

dom. På det att sådant alltid måtte ske, föreslogo kommitterade införande
i kommunalförordningen för Stockholm af ett med 48 § i förordningen
om kommunalstyrelse i stad angående delgifvandet af stadsfullmäktiges
beslut öfverensstämmande stadgande, som syntes lämpligen kunna inskjutas
i 24 §.

I 47 § af förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgades, att
magistraten skulle vägra handräckning till verkställighet af beslut, i händelse
underställning, där den bort äga rum, uraktlåtits. Något sådant
stadgande funnes icke i Stockholms kommunalförordning, sannolikt af det
skäl, att öfverståthållaren ansetts, såsom ordförande hos stadsfullmäktige
och ledamot af beredningsutskottet, kunna utöfva tillräcklig och verksam
kontroll därå, att underställning skedde i de fall, där den vore föreskrifven.
Om den ifrågasatta förändringen genomfördes och öfverståthållarens
omförmälda ordförandeskap och ledamotskap upphörde, ansåge
kommitterade, att öfverståthållareämbetet borde berättigas att, i likhet
med magistraterna i rikets öfriga städer, förbjuda verkställighet af icke
behörigen underställdt beslut. Af sådan anledning förslogo kommitterade,
att 32 § i kommunalförordningen för Stockholm måtte erhålla en i sådan
riktning ändrad lydelse.

Uti infordradt, den 24 september 1902 afgifvet yttrande förklarade
stadsfullmäktige sig ej hafva någon erinran att göra mot kommitterades
ofvanberörda förslag till ändringar i kommunalförordningen för Stockholm,
men ville, med afseende å motiveringen till det föreslagna tillägget till
5 § i kommunalförordningen, framhålla, att ifrågavarande tilläggsstadgande
icke finge anses innebära någon utvidgad bestämmanderätt för öfverståthållaren
med afseende å kommunens angelägenheter, utöfver hvad i gällande
författningar redan funnes stadgadt.

Yid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t redogjorde vederbörande
departementschef till en början för tillkomsten af ifrågavarande bestämmelser
i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm äfvensom för
ärendets föregående behandling och yttrade därefter för egen del följande:

»Det lärer väl icke kunna förnekas, att det ligger en viss oegentlighet
i det förhållandet, att stadsfullmäktige i Stockholm icke i likhet
med motsvarande representationer i de andra städerna själfve utse sin
ordförande. Det synes mig därför, som om den önskan att vinna ändring
härutinnan, hvilken vid upprepade tillfällen kommit i dagen och som
nu tagit sig uttryck i en framställning från stadsfullmäktige, borde vinna
afseende, därest ej omständigheter föreligga, som utgöra hinder däremot.

•20

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Hvad i ärendet förekommit synes mig icke gifva vid lianden, att sådant
hinder förefinnes. Att det är önskvärdt att ett visst samband finnes
emellan den administrativa och de kommunala myndigheterna är gifvet.
Men detta samband synes mig skola kunna fullt så väl, om icke bättre,
upprätthållas, därest öfverståthållaren beredes möjlighet att, befriad från
ordförandeskapet, deltaga i förhandlingarna i alla hos stadsfullmäktige
förekommande ärenden. Genom en sådan anordning får han ett rikt
tillfälle att göra sin sakkunskap och sitt inflytande gällande, under det
att hans ledning från ordförandeplatsen måste vara af hufvudsakligen
formell art. Väl att märka är vidare, att genom stadgandet därom, att
stadsfullmäktiges beslut skola i vidsträckt omfattning underställas öfverståthållareämbetets
pröfning, eu synnerligen effektiv kontroll å stadsfullmäktiges
verksamhet förefinnes. Genom de föreskrifter, som den utaf
öfverståthållareämbetet tillsatta kommittén föreslagit och hvilka jämväl
stadsfullmäktige för sin del förordat, har ytterligare garanti vunnits för
en väl afvägd samverkan mellan den administrativa myndigheten och den
kommunala representationen.

På grund af hvad jag nu anfört anser jag skäl förefinnas för vidtagande
af den ändring i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,
som nu ifrågasatts; och har jag i afseende å själfva formuleringen endast
funnit några förtydligande jämkningar böra göras.»

Lagutskottet som i föreliggande fråga ansluter sig till den principiella
ståndpunkt, flere föregående Riksdagars lagutskott däri intagit, och beträffande
innebörden i det föreslagna tillägget till 5 § i förevarande förordning
hyser samma uppfattning, som Stockholms stadsfullmäktige i
ofvanberörda yttrande den 24 september 1902 uttalat, har mot det framlagda
lagförslaget icke funnit något att erinra; och får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen måtte antaga det i propositionen
innefattade lagförslag.

Stockholm den 30 januari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tryckeri 1903.