Lagutskottets Utlåtande N;o 4

Utlåtande 1901:LU4

Lagutskottets Utlåtande N;o 4.

1

Df:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 4 februari 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen.

Genom en den 21 december sistlidet år aflåten proposition, n:o S,
hvilken af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag
till

Lag

om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 11 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Der lagen utsätter särskilt straff för den, som ånyo begår brott,
skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige
till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Ej heller må, ändå att straffet för det förra brottet var till fullo
verkstäldt, till särskild! straff för återfall dömas, der den straffade, sedan
verkställigheten afslutades och innan det nya brottet föröfvades, under
eu tid af tio år hvarken begått gerning, som i förhållande till det förra
brottet utgör återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning.

Bill. till''Iiiksd. Prof. 1901. 7 Samt. 4 Haft. (Näs 4-6.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Vid tillämpning af hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvarje gerning,
som innefattar stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill, i förhållande
till annan sådan gerning anses utgöra återfall.

Föreliggande proposition är föranledd af Riksdagens skrifvelse till
Konungen den 15 maj 1898, deri Riksdagen, i anledning af framställning
af dess justitieombudsman, anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, huru de med gällande lagstiftning angående återfallspreskription
förenade olägenheter lämpligast kunde undanrödjas, samt för Riksdagen
framlägga förslag till lagändring i sådant syfte.

I den framställning, som låg till grund för Riksdagens förenämnda
skrifvelse, hade justitieombudsmannen fäst uppmärksamheten å vissa
olägenheter och oegentligheter, som vore föreuade med det i nu gällande
lag stadgade undantag från regeln om återfallspreskription, samt
på anförda skäl föreslagit en omarbetning af bestämmelserna om återfallspreskription
i enlighet med följande grundsatser, nemligen:

att i strafflagen upptaget brotts verkan att medföra särskildt straff
vid återfall i regeln begränsades till tio ar, räknade från det straffet
för samma brott blifvit till fullo verkstäldt;. att från berörda regel gjordes
undanlag för fall, i hvilka den brottslige under omförmälda tid af
tio år antingen föröfvade eller delvis straffades för i strafflagen upptaget
brott, som sjelft kunde verka förhöjning j straff vid återfall, eller
ock föröfvade eller helt och hållet eller delvis straffades för brott af
den beskaffenhet, att för sådant brott stadgadt straff icke på grund af
bestämmelserna i 5 kap. 14 § strafflagen kunde genom tilländagåendet
af viss tid förfalla; samt att sedan återfallspreskription hindrats derigenom
att, på sätt nyss nämnts, brott af viss beskaffenhet under den
stadgade preskriptionstiden föröfvats eller bestraffats, ny preskriptionstid
räknades från afbrottet i den förra.

Riksdagen vitsordade i sin skrifvelse de af justitieombudsmannen
framhållna olägenheterna och ansåg det förty vara af vigt, att 4^ kap.
11 § strafflagen erhölle förändrad affattning, dervid den af justitieombudsmannen
angifna rigtningen för lagstiftningens omarbetning vore
förtjent af beaktande. Riksdagen uttalade alltså den uppfattningen, att,
derest undantag från den allmänna regeln om återfallspreskription befunnes
nödiga, dessa endast borde hänföra sig till något förhållande,
som inträffat under de tio närmaste åren efter det förra brottets be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 3

skaffning, hvarjemte Riksdagen ansåg under öfvervägande böra komma
den af justitieombudsmannen framkastade tanken att annorledes än som
i gällande lagstiftning skett fastställa de brottsarter, hvilka skulle ega
verkan att afbryta återfallspreskriptionen, dervid Riksdagen dock erinrade,
att åt stadgandet borde gifvas en sådan affattning, att ej brott
utom strafflagens område komme att utöfva inverkan på afgörande af
frågan om återfallspreskriptions inträdande. Härförutom ansåg emellertid
Riksdagen det böra undersökas, huruvida öfver hufvud några undantag
från regeln angående återfallspreskription vore påkallade af giltiga
grunder, eller om icke åt sjelfva begreppet återfall skulle gifvas ett
efter inre grunder mera afpassadt innehåll, derigenom att regeln om
återfallspreskription gjordes undantagslös.

Vid frågans behandling hos Kongl. Maj:t har sistberörda af Riksdagen
ifrågasatta åtgärd befunnits ej vara att förorda.. Enligt hvad
vederbörande departementschef vid ärendets föredragning framhållit
vore grunden dertill, att lagen i fråga om vissa brott stadgade särskildt
straff för återfall, i allmänhet att söka i det erfarenhetsrön, att företrädesvis
dessa brott vanemessigt föröfvades och att återfall der mer
än eljest häntydde på en inrotad brottslig benägenhet, som måste med
särskildt kraftiga medel bekämpas. Grunden till stadgandena om återfallspreskription
torde åter vara att söka i den uppfattning, att, om efter ett
brotts bestraffande eu längre tid förflutit utan att brottslingen gjort sig
skyldig till återfall, ett sedermera af honom begånget nytt brott finge
anses närmast framgå ur särskilda tillfälliga motiv och icke utgöra ett
uttryck för den fortfarande benägenhet för brott, som utmärkte vaneförbrytaren.
Men om så vore fallet, torde det ock vara uppenbart, att
den omständigheten, att en viss tid förflutit efter fullbordandet af straffet
för ett begånget brott, icke i och för sig borde kunna föranleda återfallspreskription,
utan att det tillika måste uppställas såsom en ovilkorlig
fordran, att gerningsmannen under denna tid afhållit sig från gerningar,
som i förhållande till det förra brottet vore att anse såsom återfall.
Att låta återfallspreskription tillgodokomma jemväl brottslingar,
som under preskriptionstiden gjort sig skyldiga till återfall, men på ett
eller annat sätt undandragit sig straff — hvilket skulle blifva följden
deraf, att regeln om återfallspreskription gjordes undantagslös — torde
alltså näppeligen vara förenligt med återfallspreskriptionens grundtanke
och skulle för öfrigt kunna medföra det för eu naturlig rättsuppfattning
föga tilltalande resultat, att ett mot slutet af preskriptionstiden begånget
brott, som efter utgången af nämnda tid åtalades i sammanhang

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

med ett nytt brott af samma slag, komme att bestraffas vida strängare
än detta senare.

Justitieombudsmannens förslag i fråga om de arter af brott, Indika
skulle tillerkännas verkan att afbryta preskriptionen, har ej heller tillvunnit
sig Kongl. Maj:ts godkännande. Såsom skäl härför anföres af
departementschefen uti det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll
följande:

»Med grunderna för återfallsskärpningen lärer, såsom justitieombudsmannen
ock framhållit, öfverensstämma, att återfallspreskriptionen
afbrytes allenast genom sådana omständigheter, Indika häntyda på en
fortfarande benägenhet för det slags brott, hvarom fråga är, eller dermed
jemförliga förbrytelser. Från denna synpunkt kunna de nu gällande
bestämmelserna ej anses fullt lämpliga; men äfven justitieombudsmannens
förslag måste härutinnan betecknas såsom otillfredsställande. Att, såsom
gällande lag, låta återfallspreskriptionen afbrytas af hvarje slags
brott, som är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, är tvifvelsutan
mindre befogadt, då flere af de brott, som härvid kunna komma
i betraktande — såsom exempelvis brott enligt 8 och 16 kapitlen strafflagen
— äro fullkomligt ärtskida från de förbrytelser, för hvilka återfallsstraff
kan ifrågakomma, och icke kunna berättiga till några som helst
slutsatser i fråga om gerningsmannens benägenhet för sistnämnda slags
brott. Men en dylik anmärkning kan med lika fog rigtas mot justitieombudsmannens
förslag, enligt hvilket egenskapen att afbryta återfallspreskription
skall tillkomma — förutom en stor del af nyssberörda vanfrejdande
brott — äfven åtskilliga andra förbrytelser, hvilka uppenbarligen äro
af ganska ringa betydelse, då det gäller att bedöma, huruvida en persons
återfall i tjufnadsbrott eller andra med återfallsstraff belagda förbrytelser
är att anse såsom beroende hufvudsakligen på tillfälliga bevekelsegrunder
eller på inrotad benägenhet för brott af den art, hvarom fråga är. Öfver
hufvud synes tillräcklig anledning ej föreligga att i förevarande afseende
taga hänsyn till andra brott än sådana, som i förhållande till det tidigare
brottet äro att anse såsom återfall. Väl är det uppenbart, att — likasom
en persons tidigare uppförande i allmänhet bör komma i betraktande
vid bestämmande af straffet för ett af honom begånget brott — det
måste tillkomma domstolen att, oberoende af stadgandena om straffskärpning
vid återfall, fästa särskild vigt vid förbrytelser af svårare
beskaffenhet och framför allt vid gerningar, som kunna anses i någon
mån beslägtade med det föreliggande brottet; men för ett behörigt iakttagande
häraf synas de strafiflatituder lagen innehåller i allmänhet erbjuda
fullt tillräckligt utrymme. Enligt min tanke böra alltså gällande

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

rättsregler om afbrott i återfallspreskription förändras derhän, att preskriptionshindrande
verkan tillägges hvarje slags återfall i det tidigare
brottet — vare sig återfallet är af beskaffenhet att medföra vanfrejdspåföljd
eller ej — men inga andra förbrytelser.»

Utom i ofvan angifna hänseenden är det i propositionen innefattade
lagförslaget uppgjordt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad justitieombudsmannen och i anslutning till honom Riksdagen föreslagit.
Återfallspreskriptionens inträde är sålunda, enligt lagförslaget,
bundet vid tvenne förutsättningar, nemligen

l:o) att minst 10 år förflutit, sedan verkställigheten af straffet för
det förra brottet afslutades, samt

2:6) att den straffade under tio på hvarandra följande år af denna
tid hvarken begått gerning, som i förhållande till det förra brottet utgör
återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning.

Tillika har föreskrifvits, att hvarje gerning, som innefattar stöld,
snatteri, rån eller försök dertill, skall i förhållande till annan sådan
gerning anses utgöra återfall.

Mot propositionen, sådan den nu föreligger, har utskottet ej funnit
anledning till någon erinran, och hemställer utskottet alltså,

att föreliggande proposition må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Trygger har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.