Lagutskottets Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1889:LU4

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

9

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 4 februari 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om domareedens
utbytande mot ett löfte.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en inom
nämnda Kammare af herr G. E. Beskoiv afgifven motion, n:o 9, deruti föreslås,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Konungen anhålla

dels om sådan förändring i 22 kap. 2 § kyrkolagen, att den deri föreskrifna
prested vid prestvigning måtte utbytas mot ett löfte, samt att Kongl.
Maj:t täcktes i nåder för nästa kyrkomöte framlägga förslag till formulär
för sådant löfte;

dels om sådan ändring i 1 kap. 7 § rättegångsbalken, att den deri
föreskrifna domareeden måtte utbytas mot ett löfte.

De två särskilda förslag, hvilka i den föreliggande motionen framställas,
åsyfta, det förra ändring i kyrkolag och det senare ändring i allmän
civillag. Då sålunda i strid med stadgandet i 55 § riksdagsordningen två
mål af olika beskaffenhet blifvit i en skrift sammanförda, har utskottet ansett
sig böra meddela särskild! yttrande angående hvartdera förslaget; och
afgifver utskottet härmed utlåtande öfver motionen, i hvad den afser domareedens
utbytande mot ett löfte.

Motionären erinrar till en början, hurusom Riksdagen i en år 1886
till Kongl. Maj:t afbiten skrifvelse anhöll, att Kongl. Maj:t måtte taga i
öfvervägande, huruvida icke huld- och trohetseder, embetseder, krigsmannaeder
eller andra dermed jemförliga eder kunde afskaffas. Med anledning af
denna skrifvelse hade Kongl. Maj:t ock funnit godt att dels helt och hållet
afskaffa vissa af dessa eder och dels förändra sättet för bekräftande af vissa
Bih. till Riksd. Prot. 1889. 7 Sami. 2 Käft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

attester. Men ännu qvarstode bland embetseder både presteden och domareeden.
Det syntes emellertid nästan orimligt att fordra af en svag menniska,
som icke kunde bestämma öfver nästa ögonblick, långt mindre öfver hela
sin framtid, att hon skulle, då hon tillträdde ett embete, svärja vid Gäld och
hans heliga evangelium att under hela sitt kommande lif iakttaga vissa bestämda
föreskrifter och taga Gud till hämnare öfver sig, om hon icke fullgjorde
allt hvad hon förpligta!, sig att göra. De, som ville behålla löftesederna,
åberopade den omistliga garanti, som kyrkan behöfde af sina tjenare
och staten af sina. Staten hade dock numera upphäft en mängd löfteseder
och dermed uttalat, att den icke ansåge denna garanti vara så betydelsefull.
Domareeden qvarstode dock än. För dennas bibehållande hade såsom skäl
anförts, att folket i landet ej skulle hafva samma förtroende för våra domare,
om de ej vore edsvurne. Man borde dock hoppas, att alla snart insåge, att
man för att en embetsman, domare eller prest, skulle redbart sköta sina
åligganden hade samma garanti, om han vid tillträdandet af sitt kall lofvade
på heder och samvete att detta göra, som om han svure derpå.

Om man ock måste, i likhet med motionären antaga, att en domare,
då han inträder i utöfningen af domareembetet, bör hafva en lika liflig känsla
af de pligter, som detta kall ålägger honom, ehvad han dervid genom ed förbinder
sig att uppfylla dem eller icke, finner utskottet dock betänkligt att
tillstyrka afskaffande af domareeden. Utskottet föreställer sig nemligen, att
vårt folk, åtminstone för närvarande, icke skulle med tillfredsställelse se borttagande
af den helgd och högtidlighet, som edens afläggande onekligen förlänar
åt domarekallets tillträdande, och att den föreslagna åtgärden skulle
kunna i någon mån rubba det förtroende till domarens samvetsgranna och
oveldiga pröfning af alla till hans afgörande hänskjuta mål, som utgör ett
af grundvilkoren för rättsordningens uppehållande. Domareeden egen, enligt
utskottets förmenande, ur denna synpunkt eu annan och högre betydelse än
de flesta andra embetseder.

Det lärer väl ock kunna inträffa, att en domare, äfven om han vid
tillträdet af sitt domarekall haft en fast föresats att samvetsgrant fylla detsamma,
under sin fortsatta verksamhet varder utsatt för sådana frestelser
att afvika från de honom åliggande pligter, att minnet af den aflagda eden
för honom utgör ett kraftigt stöd. Det bör ej heller förbises, att den i 1
kap. 7 § rättegångsbalken föreskrifna domareed, rätt fattad, icke genom sin
ordalydelse är egnad att väcka någon betänklighet hos den, som har att
aflägga densamma.

Lagutskottets Utlåtande N:o 5,

11

Dä härtill ytterligare kommer, att det föreliggande förslaget icke om
fattar åtskilliga med domareeden likartade eder, exempelvis de eder, som afläggas
af jurymän i tryckfrihetsmål, af ledamöter i expropriation snämnd, af
gode män vid landtmäteriförrättningar och af sådana förrättningsmän, som
omförmälas i 9 § konkurslagen, lin ner utskottet sig böra hemställa,

att herr Beskows förevarande motion, i livad den afser
domareedens utbytande mot ett löfte, icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 4 februari 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ökadt antal
af kyrkomötets medlemmar.

Enligt § 2 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november
1863 består kyrkomötet af följande medlemmar: biskoparne i stiften,
eller, der någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter, som
kapitlet i hans ställe väljer; pastor primarius i Stockholm eller, derest han
är hindrad, annan ledamot af Stockholms stads konsistorium, den konsistorium
utser; fyra bland teologiska fakultetens professorer eller ordinarie adjunkter,
två från hvartdera af rikets universitet; eu vald, med fullmagt å ordinarie
embete eller tjenst försedd prestman från hvart stift och en från Stockholms