Lagutskottets Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1887:LU4 - janmar

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

i

N:0 4.

Ank. till Rikd. kansli den 7 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad
lydelse af 2 § i utsökning slag en den 10 augusti 1877.

I 2 § af utsökningslagen den 10 augusti 1877 stadgas: »Utmätningsman
är å landet kronofogde, hvar inom sitt tjenstgöringsområde,
och i stad stadsfogde. Erfordras i stad mer än en stadsfogde, bestämme
Konungen deras antal och omfånget för hvarderas befattning.

Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs, fullgöra hvad
öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift
af annan myndighet förrätta utmätning.»

I 3 och 4 §§ af samma lag föreskrifves vidare, bland annat:

»3 §. Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman
i sitt ställe sätta länsman eller annan man, som af Konungens befallningshafvande
antagen är; svare dock vid utmätning kronfogden sjelf
för redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens fel eller
försummelse kan komma. Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning
af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför,
ej heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom i fall,
då enligt 119 eller 120 § sammanträde för köpeskillningens fördelningerfordras.

4 §. Konungens befallningshafvande ege för bestämdt fall eller''
inom visst område förordna länsman eller annan lämplig person att på
eget ansvar i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda förordnad
utmätningsman gälle hvad i denna lag om kronofogde stadgas;

Bih. till Biksd. Prof. 1887. 7 Samt. 4 Höft. 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

dock må han ej i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med mindre
förordnandet innehåller särskild! medgifvande, befatta sig med försäljning
af utmätt fast egendom eller med fördelning af köpeskilling för
utmätt egendom i fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.»

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga två inom
nämnda kammare väckta motioner, Indika åsyfta sådan ändring af ofvan
anförda 2 §, att äfven länsman skulle inom sitt distrikt vara utmätningsman,
utan att särskild! förordnande derför erfordrades. I den
ena af dessa motioner (n:o 7) anför herr Allvar Olsson: »Då kronofogdarne
i allmänhet hafva vidsträckta tjenstgöringsområden, kunna de
i flesta fall icke hinna att sjelfva verkställa alla till dem inkommande
utslag, utan öfverlemna oftast verkställigheten till länsmannen, och
allmänheten har vid sådant förhållande ofta förundrat och beklagat sig
öfver, att eu utmätningssökande icke kan få direkte hos vederbörande
länsman aflemna ett utslag för verkställighet och der afhemta redovisning,
när liqvid influtit, då derigenom mången gång skulle kunna vinnas
en ganska betydlig besparing af tid och kostnader. Om till exempel en
landtman erhållit en qvarstadsdom eller ett utmätningsutslag å en sin
granne och får veta att gäldenären håller på att undanskaffa sina tillgångar,
eller är beredd att resa ur riket, och om kronofogden i orten
är boende på 50 kilometers afstånd från platsen, men länsmannen deremot
bor endast 5 kilometer från stället, så kunde erforderlig verkställighet
erhållas redan samma dag, om sökanden hade rätt att derom
anlita länsmannen, hvaremot om kronofogden först måste uppsökas,
verkställigheten i följd af afståndet fördröjes minst ett par dagar och
under tiden kunna gäldenärens tillgångar vara bortskaffade och fordringsegaren
derigenom icke allenast gå förlustig sin fordran, utan äfven
riskera att få betala en dryg undersökningskostnad. Äfven med hänsyn
till gäldenärerna vore det en fördel, om exekutiva åtgärder i allmänhet
finge vidtagas af närmast boende fögderi tjensteman, hvarigenom utsökningskostnaderna
i görligaste mån inskränktes. Exempel lärer förefinnas,
att inom en del ganska vidsträckta fögderier kronofogdarne icke
remittera inkommande utslag till länsmannen, utan verkställa de samma
dels sjelfva och dels genom dertill särskild! förordnade biträden, hvilket
naturligtvis gifver anledning till missnöje såväl hos allmänheten, som
derigenom nödgas betala dryga resekostnader, som ock hos de länsmän,
hvilka sålunda gå miste om en påräknad inkomst af bernsten, hvilket

3

Lagutskottets Utlåtande N:o i.

för dem måste anses som en ej oväsentlig förlust, helst den för dessa
tjensteman jemförelsevis knappt tilltagna lönen är underkastad en betydlig
reducering genom resekostnader för de många olikartade tjensteförrättningar
de äro skyldiga att utan ersättning verkställa.

Enligt 4 § i .utsökningslagen eger visserligen Konungens befallningshafvande
att inom visst område förordna länsman att på eget ansvar
i kronofogdes ställe vara utmätningsman, men då sådant förordnande
endast undantagsvis meddelas, har från åtskilliga håll framstälts
den önskan, att utsökningslagen måtte ändras derhän, att hvarje länsman
blefve utmätningsman för sitt tjenstgöringsområde med skyldighet
att från allmänheten mottaga domar och utslag för verkställighet
och derför afgifva redovisning, och enligt hvad här ofvan blifvit antydt,
skulle genom en sådan förändring hufvud sakligast vinnas följande fördelar:
minskadt besvär för sökanden vid utslags aflemnande och redovisnings
afhemtande, erhållande af snar verkställighet, der skydsamhet
särskild^ är af nöden, minskad kostnad för gäldenären, utsökningsmålens
jemnare fördelning mellan kronofogdar och länsmän, och blefve
dessutom kronofogdarne befriade från den dem nu åliggande redovisnings-
och ansvarsskyldigheten för länsmännens åtgöranden i utsökningsmål.
»

Med stöd af livad han sålunda anfört föreslår motionären, det
Riksdagen ville för sin del besluta, att första punkten i 2 § af gällande
utsökningslag måtte erhålla följande förändrade lydelse: »Utmätningsman
är å landet kronofogde och länsman, hvar inom sitt tjenstgöringsområde,
och i stad stadsfogde.»

Den andre motionären herr G. Jansson i Krakerud anför (i motion
n:o 102) väsentligen samma skäl till stöd för sitt förslag som herr
Allvar Olsson, men föreslår följande, från den sistnämndes förslag något
afvikande lydelse af första punkten i 2 § utsökningslagen: »Utmätningsman
är å landet kronofogde samt länsman, då han derom af fordringsegaren
direkt anlitas, hvar inom sitt tjenstgöringsdistrikt, och stadsfogde
i stad.»

I det förslag till ny utsökningslag, som af Kong]. Maj:t framlades
för 18/1 års Riksdag, hade 2 § följande lydelse: »Utmätningsman
är å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde och
i öfriga städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna
lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

vissa fall utan föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.»
Något stadgande, som motsvarade den nuvarande 4 § i utsökningslagen,
fans icke i förslaget.

Det särskilda utskott, som tillsattes för behandling af den Kong!,
propositionen, yttrade i sitt deröfver afgifna utlåtande (n:o 2 sid. 62)
följande i afseende å de föreslagna 2 och 3 §§:

»I likhet med de föregående lagförslagen föreskrifver äfven det
kongl. förslaget att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman.
Han får visserligen sätta annan i sitt ställe, men denna lättnad
för kronofogden är dock förenad med skyldighet för honom att ansvara
för skada, som af vikariens fel eller försummelse kan komma,
och den part, hvilken för utfående af sin rätt är nödsakad att anlita
exekutiv myndighets biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till
den ordinarie utmätningsmannen. Uppenbart torde dock vara, att detta
kan inom fögderier af större utsträckning och således framför allt inom
de norra länen medföra ej blott för kronofogden stora svårigheter att
kunna med tillbörlig uppmärksamhet följa de många förrättningar, som
han måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde betydlig
så väl tidsutdrägt som kostnad, och Utskottet har derföre ansett sig
böra tillse, om icke ändring härutinnan kunde åstadkommas. Tvenne
utvägar finnas. Den ena är att göra hvarje länsman till ordinarie utmätningsman
jemte kronofogden, så att borgenären finge, allt efter
hvad han funne för sig beqvämligast och det större eller mindre förtroende
han hyste för den ene eller andre, anlita hvilkendera utmätningsmannen
han ville. Mot en sådan anordning möta dock stora
hinder och svårigheter. Om än många af de nuvarande länsmännen
ega både de insigter och den ekonomiskt oberoende ställning, som
man måste fordra hos tjensteman, hvilka skola på eget ansvar verkställa
förrättningar, så pass ingripande i den enskildes rätt som utmätningar
och dylikt, kan dock detta ej antagas vara fallet med alla länsmän,
minst med de unga, ofta nästan alldeles oerfarne män, som Konungens
befallningshafvande vid inträffade ledigheter, förfall etc. måste förordna
att uppehålla länsmanstjensten. Och den valrätt, utmätningssökanden
skulle ega, innebär ej heller tillräckligt korrektiv i detta hänseende,
ty det är ej blott utmätningssökandens utan äfven gäldenärens och
andre rättegandes intresse, som måste bevaras. Skulle genom lagens
bud alla länsmän förklaras vara utmätningsmän, blefve det derföre enligt
Utskottets åsigt nödvändigt att äfven för dem höja kompetensvilkoren,
fordra uppbördsborgen o. s. v. Härigenom skulle dock de
antydda betänkligheterna endast i fråga om de länsmän, som derefter
tillsattes, komma att undanrödjas; hvarjemte de ökade kompetensfordrin -

Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 5

garna ovilkorligen måste framkalla behofvet af en högst väsentlig
förbättring i länsmännens lönevilkor, och hvilken utgift detta skulle
medföra för statsverket, torde tillräckligt framgå deraf, att länsmanstjensternas
antal uppgår till öfver 500. Då vidare hvarje länsman
skulle föra utmätningsdiarium, blefve i följd häraf det Konungens befallningshafvande
åliggande granskningsbestyret så betydligt förökadt,
att fråga kunde uppstå, huru vida med den nuvarande organisationen
af länsstyrelserna tillräckliga arbetskrafter dertill finnas. Den omständighet
att inom samma distrikt funnes två behöriga utmätningsmål!
skulle derjemte lätt kunna medföra åtskilliga förvecklingar; samma
fastighet kunde t. ex. komma att utmätas af kronofogden och länsmannen,
utan att någondera hade kännedom om dem andres åtgärd,
och hvardera derför särskilt förordnade syssloman för uppbärande af
räntor och hyror o. s. v. Den andra utvägen är att åt Konungens
befallningshafvande medgifva rätt att, när särskilda omständigheter,
såsom fögderiets vidsträckthet, det förtroende, någon viss länsman lyckats
tillvinna sig, eller annat dylikt dertill föranleda, förordna länsman eller
annan person att för visst distrikt eller visst fall i kronofogdes ställe
på eget ansvar vara utmätningsman; och utskottet har så mycket
hellre ansett sig böra tillstyrka denna utväg, som dylik rätt, om än i
något mindre omfattning, redan finnes i gällande landshövdingeinstruktion
Konungens befallningshafvande medgifven. Härigenom kan, der
behof af annan utmätningsman än kronofogden förefinnes, den åsyftade
lättnaden beredas parterne utan de olägenheter, som den andra utvägen
skulle medföra. Några förvecklingar mellan kronofogden och den särskilt
förordnade utmätningsmannen behöfva ej uppstå, ty om denne
är förordnad för visst distrikt, blir han der ensam utmätningsman, och
afser förordnandet visst fall, lär ej Konungens befallningshafvande underlåta
att derom underrätta kronofogden. Och i den personalkännedom,
som Konungens befallningshafvande måste ega, rörande de dem underordnade
länsmännen, eger man tillräckliga garantier för att inga andra
än fullt lämpliga personer förordnas, och att således parternas säkerhet
varder bevarad. Med hänsyn just till den nära kännedom, Konungens
befallningshafvande eger angående de personer, som varda förordnade,
har ock utskottet ansett, att åt Konungens befallningshafvande bör
kunna öfverlemnas att efter omständigheterna utsträcka förordnandet
att gälla alla de exekutiva förrättningar kronofogden är behörig att
verkställa; den enda ovilkorliga inskränkning i den särskildt förordnades
befogenhet, som utskottet funnit böra stadgas, är, att han ej får
sätta annan i sitt ställe. Bestämmelserna angående den rätt, som såBih.
till BiJcsd. Prof. 18S7 7 Sami. 4 Raft. 2

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

lunda enligt utskottets åsigt bör tillkomma Konungens befallningshafvande
att förordna särskild utmätningsman, hafva intagits i en ny §,
hvilken ansetts lämpligen böra få sin plats efter 3 §.»

På dessa grunder hemstälde särskilda utskottet, att Riksdagen
måtte för sin del antaga den lydelse af 2, 3 och 4 §§, som dessa
paragrafer nu ega; och blef denna utskottets hemställan af Riksdagen
godkänd.

Pen erfarenhet, motionärerna åberopat, torde icke vara af nog
betydenhet att kunna förringa vigten af de skäl, hvilka sålunda blifvit
af särskilda utskottet framlagda mot lämpligheten af att tillägga länsmännen
eu med kronofogdarnes sidoordnad befogenhet i utmätningsärenden;
och lagutskottet föreställer sig, i likhet med särskilda utskottet
vid 1877 års riksdag, att den nuvarande 4 § i utsökningslagen,
med erforderlig urskilning tillämpad, innefattar ett tillräckligt korrektiv
mot de olägenheter, hvilka inom större fögderier kunna uppstå i
följd af stadgandet i 2 §. Utskottet får derför hemställa,

att ifrågavarande motioner icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

. STOCKHOLM. ISÅAC MARGUS’ BOKTRYCKRRI-AKTIEBOLAG 1887.