Lagutskottets Utlåtande N:o 49

Utlåtande 1909:LU49

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

1

N:o 49.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1909, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående utvidgning af expropriationsförfarandet.

Lagutskottet har till förberedande behandling förebaft nedanintagna
inom Andra Kammaren af herr Värner Rydén väckta, till utskottet hänvisade
motion, n:o 109, uti hvilken instämt herrar A. C. Lindblad, Herm.
Lindqvist, K. A. Borg, Ernst Blomberg, N. A:son Berg, Ernst Söderberg,
O. H:son Waldén, G. A. Rundgren, C. E. Svensson, E. A. Leksell, Charles
Bindley, Emil Kristensson, E. C. Kropp, Gustaf Strömberg, J. A. Wallin,
Viktor Larsson, Carl Lindhagen, Bernh. Eriksson, L. J. Carlsson, Sven
Persson, Sven Linders, J. Th. Johansson, H. Knut Tengdahl, Hj. Rissén,
Johan Forssell, Joh. Åberg, F. W. Thorsson, A. J. Christiernson, J. Hasselquist,
Hj. Branting, N. Edv. Lindberg och Nils Persson.

Motionen är af följande lydelse:

»Vid 1907 års riksdag väckte jag tillsamman med 14 ledamöter af
Andra Kammaren en motion med förslag till sådan ändring af § 1 i
kungl. förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, hvarigenom expropriationsför far ande utsträcktes att gälla äfven i de
fall, då vid sågverks-, bruks- eller annan fabriksanläggning, grufva, fiskeläge
eller lastageplats eller annan ort å landet, där sammanträngd befolkning
bor, eller å bolag eller enskild man tillhörig jordegendom, hvars sammanhängande
ägoareal uppgår till eller öfverstiger 500 hektar, förening
för ekonomisk verksamhet med minst 25 i orten boende medlemmar beBih.
till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 48 Höft. (N:o 49.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

höfvel- jord eller lägenhet för uppförande af samlingslokaler för socialt,
politiskt eller religiöst bruk eller för folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet
eller lokaler för bedrifvande af kooperativ handelsrörelse.

Ur motiveringen till denna motion tillåter jag mig anföra:

’Yår tid torde mera än någon föregående vara en brytningarnas tid.
Det jäser och sjuder i världen. Krafterna brottas med hvarandra. Hela
samtiden ter sig för mången som en allas strid mot alla. Men den, som
vill och förmår aflyssna tidsföreteelserna deras röst, skall genom stridslarmet
höra en stämma, som med stigande styrka samlar klasser och folk
omkring en bärande tanke i tiden: solidaritetens tanke. Hela den stora
sociala frågan är ytterst en fråga om solidaritet, om samverkan af alla,
genom alla och för alla.

Detta solidaritetens bud bjuder fåväldet falla. Alla måste göras delaktiga
af sin andel i makt, rätt och plikt. I denna belysning böra sträfvandena
för politisk och kommunal rösträttvisa ses. I denna belysning
tår ock det stora arbetet på höjande af samhällets mest tillbakasätta klasser
sin nödiga bakgrund.

Intet parti i Sverige ställer sig, åtminstone teoretiskt, afvisande gentemot
de fattiga klassernas kraf på medborgarrätt. Ingen borde heller
ställa sig likgiltig inför det kraftiga arbete för utvecklande af ansvars- och
pliktkänsla inför de nya och höga uppgifterna, som till största delen bäras
upp af de arbetande klasserna själfva. Samhället lämnar visserligen folkbildning
åt alla sina barn. Men en mängd vidriga förhållanden göra denna
på många håll synnerligen bristfällig. Skall något bestående resultat af
folkbildningsarbetet bland barnen vinnas, så bör detta följas af ett bildningsarbete
bland de vuxna. Och detta bildningsarbete måste framför allt
bäras upp af ett lefvande intresse bland dem, som i första rummet skola
göras delaktiga af detsamma.

Ingen torde heller med rätta bestrida, att ett sådant intresse i hög
grad förefinnes bland dem, som nu kämpa för politisk rättfärdighet. Hvar
kan i hela historien ett motstycke uppvisas till våra dagars arbetare- eller
nykterhetsrörelse? Med hvilken begärlighet och vetgirighet samlas icke i
våra dagar arbetareskarorna kring föreläsarnes talarestolar! Till och med
gamla män skynda efter en tröttande dagsgärning mången gång direkt till
skolbänken, där de på aftonens ledighet söka utfylla bristerna i ett kunskapsförråd,
som samhället i barnaåren tillmätte alltför snäft. Arbetarebiblioteken
växa i arbetareorganisationernas spår. Och det är betecknande,
att landets största folkbibliotek skapats af arbetareorganisationerna. Hvilken

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

politisk ståndpunkt man än i (ifrigt intager, skall man ha svårt att utan
en tanke af erkiinnande och glädje se detta stora arbete med små medel
passera revy.

Och huru har icke nykterhetsrörelsen gjort sina jättelika landvinningar
bland vårt folk? Dess väg har gått ständigt framåt. Den möttes först
af oförståelsen. Den segrade öfver denna. Så kom hånet, detta kampmedel,
som tager vid, där argumenten tryta. Och nu, då nykterhetsarmén
trots allt snart räknar sin halfva miljon, nu är snart äfven hånet tyst.
Nu börja äfven de samhällsklasser, om hvilka man till stor del måste säga,
att nykterhetsrörelsen snarare bröt bygd i trots af än genom deras bemödanden,
att omfatta denna rörelse med intresse.

Den dag skall ock tvifvelsutan komma, då äfven arbetarerörelsens
belackare skola finna, att de fäktat mot utvecklingen själf. Bondeklassen
har likaväl som arbetareklassen varit och är delvis ännu en orättvist tillbakasatt
folkklass. Men sitt politiska genombrott har bondeklassen uppleft.
När för en mansålder sedan denna klass genomförde sin politiska emancipation,
hördes från de privilegierade klassernas sida alla de varnande
röster, som nu höjas mot arbetarnes befrielsekamp. De onda spådomarna
voro då som nu både många och högljudda. Dock kom intet Bagnarrök
för vårt land. Bondeklassen hade framför allt genom sitt deltagande i
socknarnas själfstyrelse skapat sig eu fond af praktisk förfarenhet i allmänna
värf, som snart förskaffade den en ledande ställning i landets angelägenheter.
På samma sätt har arbetareklassen sin grundläggande skola
för det offentliga lifvet i arbetet inom fackföreningarna. När en gång
arbetarne fått sin rättmätiga del i landets styrelse, skola för visso alla
onda spådomar komma på skam, och arbetarerörelsens uppfostrande karaktär
skall då komma att tillerkännas sin behöriga andel i detta för land och
folk lyckliga resultat.

Vi fastslå sålunda, att de sträfvanden för de tillbakasätta klassernas
höjande, som yttra sig i arbetarerörelsen samt i folkbildnings- och nykterhetsverksamhet,
äro allmännyttiga sträfvanden, som böra erhålla statsmakternas
understöd.

Att detta motarbetas af vissa rent antisociala makter, som sätta fåtalets
öfverflöd och godtyckliga framfart öfver de mångas och landets välfärd, är
en erfarenhet, som det dagliga lifvet så ofta bestyrkt, att därför knappast
bevis behöfva anföras. Visserligen har såväl folkbildnings- som nykterhetsverksamheten
trots allt motstånd tillkämpat sig statsmakternas understöd,
äfven om härutinnan mycket återstår, innan samhället kan stå inför

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

känslan af kel pliktuppfyllelse. Arbetarerörelsen däremot synes ännu ka
åtskilliga positioner att eröfra, innan den kan glädja sig öfver samma förståelse
från samhällets sida.

Vi fasthålla emellertid, att dessa sträfvanden äro af allmännyttig art.
I)äraf följer, att samhället åtminstone bör trygga de första betingelserna
för dessa rörelsers utveckling och växt. Detta sker i första rummet genom
att undanröja de främsta hindren för att dessa rörelser kunna skaffa sig
fast mark å en plats.’ — •—■ —

Erfarenheten på åtskilliga platser, där en och samma ägare förfogar
öfver jordområden omkring en tätt befolkad ort, bevisar oemotståndligt
nödvändigheten af att hindra en jordägare från att omintetgöra allt kulturellt
arbete på en plats därigenom, att han helt enkelt vägrar att upplåta
jord för uppförande af samlingslokaler. Denna kamp mot de obesuttnas
förenings- och yttranderätt tager sig ej alltid så sensationellt hänsynslösa
former som i ett i motionen närmare relateradt fall. Den kan söka omvägar.
Såväl den frireligiösa som nykterhetsrörelsen ha under sin genombrottstid
haft att kämpa med stora svårigheter i detta hänseende, äfven
om de i afsevärd grad med den stigande förståelsen öfvervunnit dem.
Ännu lär emellertid bland annat i någon sydlig smålandssocken förekomma,
att äfven dessa rörelser vägras tillträde, emedan man hindrar anskaffandet
af lokaler. Och föreläsnings verksamheten har äfven stundom på samma
sätt förhindrats.

Men största svårigheterna resas upp mot arbetarnes fackliga organisationsarbete.
Medlen härför äro många. En mängd bolag, som t. ex.
upplåtit ofri tomt åt byggnad för nykterhetsverksamhet, bruka tillfoga
bestämmelsen, att lokalerna ej få användas vid arbetaresammankomster.
Brytes häremot, blir uppsägning följden. A andra ställen, där t. ex. en
liten jordägare bor i ett bolags närhet, brukar denne ofta vara så beroende
af sin mäktige granne, att han icke vågar göra mot dennes vilja, och här
strandar t. ex. anskaffandet af en samlingslokal på denna omständighet.
Sätten äro som sågat många, och den mänskliga uppfinningsförmågan
är rik.

När såsom här ett allmänt intresse kolliderar med ett enskildt, bär
samhället emellertid att häfda flertalets intressen. Detta har i fall, som
äro likartade med de nu af handlade, skett genom lagstiftningen. Hela vår
så kallade expropriationslag är ett sådant djupt grepp i det enskilda jordmonopolet,
som fått träda tillbaka för de allmänna behofven. Vägen att
skapa de primära betingelserna för ett kulturellt arbetes bestånd, sär -

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 5

skildt å landsbygden, behöfver blott uttagas ett par steg för att leda till
detta mål.

Huru detta skulle kunna ske, tillät jag mig i 1907 års motion i
korthet antyda.

Expropriationslagen — kungl. förordningen angående jord eller lägenhets
afstående för allmänt behof af den 14 april 1866 — uppräknar bland
sådana allmänna behof bland annat allmän byggnad’. Med god vilja
skulle väl äfven t, ex. nykterhets- eller föreläsningsbyggnader eller så kallade
folkets hus kunna inrangeras under den bestämmelse i expropriationslagen,
som talar om ''dylikt behof’ Men lagstiftningen har icke på detta
område hunnit följa med utvecklingen. Hen här omhandlade stora kulturrörelsen
har väsentligen och i vissa delar helt och hållit växt upp efter
1866, och lagstiftningen är därför ej anpassad efter de nya behofven. Det
bör emellertid vara tydligt, att lagstiftningen här måste bringas att motsvara
den nuvarande generationens behof. Lagen bör medgifva expropriationsrätt
för omskrifna ändamål.

I första hand göres då frågan, å hvilka platser en sådan expropriationsrätt
är af behofvet påkallad. Som en regel torde kunna gälla, att
det endast förefinnes å landet och där å orter med sammanträngd befolkning,
såsom stationssamhällen, sågverks-, bruks- eller andra fabriksanläggningar,
grufvor, fiskelägen, lastageplatser o. s. v. A sådana platser kan
ofta svårigheten att på frivillighetens väg anskaffa en byggnadstomt för
ifrågavarande ändamål vara oöfvervinnelig. Men än tydligare framträder
behofvet af expropriationsrätt å orter, där jorden omkring ett befolkningscentrum
äges af ett bolag eller en enskild godsägare. Där kan, såsom
exemplen från många platser ådagalägga, hvarje tillstymmelse till ordnadt
föreningslif och till offentligt bildnings- och tankeutbyte förhindras på grund
af bristen på samlingslokaler. 5\är man till och med hindrar folket att
samlas på en kolbotten inne i skogen, när man rifver ett gammalt obebodt
husruckel, där några människor i all tysthet brukat samlas för tankeutbyte,
när man slutligen gör äfven den frid, som hvilar öfver kronans landsväg,
illusorisk, då är det en trängande plikt, att samhället skyndar sina
medlemmar till hjälp. I bolagens och de stora jorddrottarnas landamären
måste lagstiftningen i främsta rummet rycka fram till undsättning. Lagstiftningen
behöfver här blott uppställa en garanti, som gör, att expropriationsrätten
träffar endast de stora jordegendomarna. Och en sådan garanti
skulle lämpligen kunna sättas vid en minimigräns af 500 hektar.

I andra rummet kommer frågan, åt hvem denna expropriationsrätt

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

borde tillerkännas. Med nu gällande lagstiftning torde denna icke kunna
tillkomma annan än inregistrerad förening för ekonomisk verksamhet. Och
som garanti för att ett allmännare intresse är förbundet med expropriationskrafvet
torde kunna uppställas, att denna skall äga minst 25 i orten
boende medlemmar. Å plats, där samlingslokaler för allmänt behof saknas,
bör skapandet af en sådan förening vara en jämförelsevis lätt öfvervunnen
svårighet.

Därnäst bör preciseras, hvilka ändamål som kunna anses af så allmän
art, att de böra tillförsäkras lagstiftningens stöd. Dit höra i främsta rummet
de förut omskrifna allmänna kultursträfvanden, som bäras uppe af
arbetare-, folkbildnings- och nykterhetsrörelserna. Till dessa böra läggas
ett par andra. De religiösa rörelserna ha visserligen till stor del öfvervunnit
de största svårigheterna i nu omhandlade afseenden, men de böra
det oaktadt ej bortglömmas i en lagstiftning i frågan. Därjämte är uppenbarligen
intresset för samhällets angelägenheter i stark växt hos vårt folk.
De politiska strömningarna lämna snart ingen medborgare oberörd, och med
det väckta intresset följer snart behofvet af meningsutbyte, offentliga diskussioner
och därmed samlingslokaler.

Slutligen torde frågan vara, om icke lagstiftningen nu borde tillgodose
ännu en annan angelägenhet af stort allmänt intresse. Det är en känd
sak, att å vissa platser, där t. ex. en jordägare besitter stora landvidder,
en mängd svårigheter uppstå för ortens befolkning att anskaffa sig lifsförnödenheter
till rimliga priser. I en motion, som inom Andra Kammaren
väcktes år 1896 af Adolf Hedin angående trucksystemet, drogs en af
dessa metoder att uppskörta den fattiga befolkningen i dagen. Denna
motions behandling visar, huru bolagsväldet har makt att göra sig hördt.
Åtskilliga ledamöter inom båda kamrarna vittnade, att intet sådant uppskörtningssystem
florerade. Det var då, som inom Andra Kammaren åtskilliga
representanter från Norrland — däribland två ännu inom denna
kammare verksamma, aktade ledamöter —- genom exempel af egen erfarenhet
framlade så otvetydiga bevis för det utplundringssystem, som vissa
bolagstjänstemän upprättat, att kammaren mot lagutskottets afstyrkande
med 108 röster mot 93 biföll motionen.

o

A andra ställen praktiseras ett annat system. Där ett bolag äger
jord många kilometer utanför befolkningscentrum å detsamma, händer det
att bolaget själft uppsätter handelsrörelse samtidigt som det hindrar all
konkurrens å platsen. Det kan bestämma nära nog hvilka priser som helst

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 7

å förnödenheter — befolkningen är praktiskt taget på nåd och onåd i
dess våld.

Åtskilliga andra omständigheter tala äfven för ett utsträckande af
expropriationsrätten äfven till sådana ekonomiska föreningar, som måste
anskaffa sig lokaler för bedrifvande af så kallad kooperativ handelsrörelse.

En lagstiftning i den riktning, som här är i fråga, skadar intet annat
än själfviskt intresse och sådant, som framförallt vill se fria medborgare
prisgifna åt allsköns beroende och godtycke. Men den är ägnad att lämna
en värdefull handräckning åt alla de goda krafter inom nationen, som
sträfva att höja hela vårt folk till frihet, kunskap och oberoende. Och
såsom ett bidrag till det stora kulturarbetet i vårt land förtjänar denna
fråga Riksdagens stöd.

Lagutskottet afstyrkte vid 1907 års riksdag motionen i fråga. Men
en reservation, utmynnande i ett skrifvelseförslag till Kung!. Maj:t i
motionens syfte, afgafs af derå bland Andra Kammarens ledamöter i lagutskottet.
Öfver motionen uppstod i Andra Kammaren en längre debatt,
hvarunder ingen enda talare bestred, att motionen pekade på synnerligen
svåra missförhållanden. Ett af de anföranden, som af många då ansågs
mycket, vägande, och som följdes af talrika instämmanden, hölls af herr
Staäff, som bland annat yttrade: ''För min del tror jag, att man har svårt
att förneka, att motionärerna här ha påvisat ett missförhållande, som är
både stort och i högsta grad skadligt. Det är stort därför, att det är
något orimligt uti, att så viktiga och betydelsefulla ändamål och sträfvanden,
ingående i det nutida medborgerliga lifvet, som det bär är fråga om,
skulle kunna undertryckas eller åtminstone stäckas och hämmas genom en
rent fysisk brist, om jag så får uttrycka det, bristen på lokal. Det är i
hög grad skadligt därför, att ett sådant missförhållande uppenbarligen är
ägnadt att framkalla bitterhet hos dem, som på detta sätt bli tillbakasätta
eller hämmade, hvilken bitterhet i sin ordning framkallar andra känslor,
som äro högst ogagneliga för samhället.’ Herr Staaff framlade ett förslag
till en mindre ändring i reservationens formulering, hvarefter motionens
anhängare samlades omkring detta ändringsförslag, som i voteringen samlade
89 röster.

Under de två år, som gått sedan denna motion väcktes, ha förhållandena
veterligen icke förbättrats. Tvärtom synes behofvet af en lagstiftning,
att döma af de talrika mötesuttalanden och bref från platser, där man lider
af saknad af samlingslokaler, hvilka kommit mig tillhanda, allt kraftigare
framträda.

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

För att om möjligt undanröja de principiella invändningar, som lagutskottet
1907 gjorde mot min dåvarande motion, upptager jag nu sakligt
oförändradt det yrkande i 1907 års debatt om denna sak, hvarom motionens
vänner då slutligen samlades, och hemställer alltså vördsamt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t taga
i öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor expropriation genom
det allmännas försorg må kunna medgifvas i syfte att på landet anskaffa
oundgänglig tomtmark för uppförande af byggnader, afsedda för socialt,
politiskt eller religiöst bruk, för folkbildnings-, nykterhets- eller sådan
ekonomisk verksamhet, som omförmäles i 1 § af lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet, eller eljest för allmännyttig och
kulturell verksamhet, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
detta öfvervägande kan föranleda.»

Expropriationsrätten har i allmänhet i lagstiftningen ansetts vara en
rätt för undantagsfall, hvilken på grund af det stora ingrepp den medförde
i enskild rätt endast borde tillgripas för tillgodoseende af ett starkt offentligt
intresse. Med hänsyn till att genom expropriationen sålunda uppoffras
bestående förhållanden, har det, såsom det synes utskottet med all
rätt, äfven ansetts vara af synnerlig vikt, att denna rätt till sitt innehåll
så bestämmes, att enhet och konsekvens vinnes i dess tillämpning, och
anledning till tvekan, huruvida densamma i förekommande fall skall vara
tillåten, i möjligaste mån undanröjes. Uppenbarligen måste af samma
skäl den fordran uppställas, att det ändamål, expropriationen skall tjäna,
är fortvarande eller åtminstone kan förväntas bestå såsom ländande till
gagn för samhället för någon längre tid. Nu antydda synpunkter hafva
vunnit beaktande i den i vårt land gällande lagstiftningen, där hufvudstadgandena
angående expropriation meddelats i kungl. förordningen den
14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
I 1 § af denna förordning förutsättes, som bekant, att det behof, för
b vilket expropriation skall kunna ske, i särskildt angifvet afseende och i
eminent mening skall vara allmänt.

Uti en vid 1907 års riksdag afgifven motion med samma hufvudsyfte,
som den nu ifrågavarande, föreslogs, att 1 § i omförmälda förordning
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»1 §. Där Konungen pröfvar ........................ ersättning därför.

Lag samma vare, där i stationssamhälle, vid sågverks-, bruks- eller
annan fabriksanläggning, grufva, fiskeläge eller lastageplats eller annan

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

ort å landet, där sammanträngd befolkning bor, eller å bolag eller enskild
man tillhörig jordegendom, hvars sammanhängande ägoareal uppgår till
eller öfverstiger 500 hektar, förening för ekonomisk verksamhet med
minst 25 i orten boende medlemmar behöfver jord eller lägenhet, som
ofvan sägs, för uppförande af samlingslokaler för socialt, politiskt eller
religiöst bruk eller för folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet eller lokaler
för bedrifvande af sådan handelsrörelse, som omförmäles i 1 § af lagen
om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.

Ilar ägare af flygsandsfält etc. (nuvarande lydelsen).»

Den nu ifrågavarande motionen af viker — frånsedt att i densamma
endast begäres utredning -— från nyssnämnda motion dels så till vida, att,
medan enligt den förra motionen den ifrågasatta expropriationsrätten skulle
tillkomma förening för ekonomisk verksamhet, den förevarande motionen
afser expropriation »genom det allmännas försorg», dels ock därutinnan,
att i den föreliggande motionen föremålet för expropriation skall kunna
utgöra hvilken mark på landet som helst, oberoende af dess omfång i en
och samma ägares hand. Vidare afsåg den förra motionen förvärfvande
af mark för uppförande af lokaler för i motionen särskildt uppräknade,
ofvan angifna ändamål. Den nu ifrågavarande motionen går längre och
afser rätt till expropriation till tomtmark för uppförande af byggnader för
hufvudsakligen samma ändamål, som den nyssnämnda, men därjämte vidare
för hvilken allmännyttig och kulturell verksamhet som helst.

Med den uppfattning utskottet ofvan uttalat om expropriationsinstitutet
och förutsättningarna för dess användning torde det ligga i öppen dag,
att utskottet icke kan tillstyrka en så vidsträckt expropriationsrätt som
den sålunda föreslagna. Såsom allmännyttigt och kulturellt torde i själfva
verket kunna betecknas hart när hvarje ändamål, som det moderna samhället
skulle kunna anse vid en viss tidpunkt värdt att direkt eller indirekt
främja. Därunder skulle sålunda kunna inbegripas snart sagdt
hvarje såsom förnuftigt ansedt ändamål. Hvad särskildt angår yrkandet
på expropriationsrätt för tomtmark för hvarje verksamhet, som omförmäles
i 1 § af förutnämnda förordning om registrerade föreningar, det vill säga
hvarje verksamhet, som af en dylik förening lagligen kan bedrifvas, vill
utskottet framhålla, att en sådan expropriationsrätt skulle kunna obehörigen
utnyttjas i konkurrenssyfte och sålunda blifva synnerligen skadlig för
handelsidkare.

Enligt 1 § af gällande förordning angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof är expropriation medgifven bland annat för uppIiih.
till BiJcsd. Prot. 1909. 7 Samt. 48 Häft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

förande af allmän byggnad. 1907 års Riksdag har i skrifvelse till Kungl.
Maj:t ifrågasatt, huruvida icke vid fiskelägen, stationssamhällen och andra
områden på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå,
möjlighet borde beredas att på föranstaltande af det särskilda samhället,
kommunen eller staten förvärfva för befolkningens bosättning erforderlig
jord. I anslutning härtill har i skrifvelsen hemställts, att Kungl.
Maj:t efter verkställd utredning ville utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation, i syfte
att å sådana orter på ett mer tillfredsställande sätt än hittills ordna förhållandena
med afseende å redan befintlig eller för samhällets utveckling
erforderlig tomtmark. Det synes utskottet, som om härutinnan ett ytterligare
medel vore gifvet för ett samhälle att åtkomma tomtutrymme i fall
där sådant för de af motionären åsyftade ändamål kan vara å ena sidan
erforderligt och å andra sidan svårt att eljest erhålla.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herrar Lindhagen, grefve Hamilton, Pettersson från Södertälje och
Jansson i Edsbäcken, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion, ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 11

huruvida, i hvad män och under hvilka villkor expropriation genom det
allmännas försorg må kunna medgifvas i syfte att på landet anskaffa
oundgänglig tomtmark för uppförande af byggnader, afsedda att tillgodose
de i motionen afsedda allmännyttiga, kulturella och ekonomiska ändamålen,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande
kan föranleda.

Till stöd härför har af herr Lindhagen anförts följande:

»I fråga om expropriationsrättens omfattning äro olika länders lagstiftningar
tämligen öfverensstämmande därutinnan, att den är tillåtlig för
tillgodoseende af ett viktigt allmänt intresse. De skilja sig däremot åtskilligt,
när det gäller att bestämma, hvilka allmänna intressen kunna
anses vara af den vikt, att de gifva berättigande åt expropriationsåtgärder.
Afgörandet blir här icke en principfråga, utan en lämplighetsfråga.
I allmänhet torde kunna sägas, att expropriationsrätten utsträckes, i den
mån nya behof af densamma uppstå eller redan förefintliga behof uppenbaras
för folkmedvetandet.

I vår tid börjar alltmer ingå i det allmänna medvetandet, att ett
allmänt intresse af den allra största vikt är att bereda befolkningen
jord för dess uppehälle, bosättning och andra liknande oundgängliga
behof. Däraf följer också, att, när dylika ändamål ej kunna tillgodoses
på annat sätt, fråga måste uppstå att i vissa fall tillita expropriation.
Detta åskådningssätt är icke heller främmande för vårt land, där behof
af ett ingripande på den angifna vägen mångenstädes i hög grad gör sig
gällande.

Beträffande stad, så har i nämnda hänseende gällande expropriationsförfattning
hitintills endast medgifvit expropriation af gata och torg i stad.
Den nyss af denna Riksdag antagna lagen om stadsplan innehåller åter,
bland annat, medgifvande att genom expropriation förvärfva i fastställd
stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens utveckling
oundgängligen erforderligt.

Vidkommande landet, så har i fråga om de nordligare delarne af
riket norrlandskommittén för beredandet af jordbrukslägenheter föreslagit
expropriation af -jord från bolags och enskilda skogsspekulanters hemman.
Nyligen har förevarande Riksdag ock begärt förslag till åtgärder, särskildt
med anlitande af expropriation, i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen
och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning bor
eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt än hittintills ordna

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

förhållandena med afseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning
erforderlig tomtmark.

På landet kan äfven annorstädes, än där en sammanträngd befolkning
bor, stort behof af icke blott jordbrukslägenheter utan äfven tomtmark
förefinnas, utan att detta behof kan på frivillighetens väg tillgodoses.
Särskildt är detta ofta fallet i trakter, där jorden är monopoliserad i stora
jordägares händer.

För att utröna detta missförhållande såvidt angår Norrland och Dalarne,
hade norrl andskommittén bland sina framställda frågor till sakkunnige
inom de olika socknarne och till åtskilliga tjänstemän äfven upptagit
följande spörsmål: »Pläga bolagen vara obenägna eller i mindre grad än

öfriga jordägare villiga att, med tillmötesgående af lokal efterfrågan efter
mindre jordlägenheter och tomtplatser, från sina hemman afyttra därför
erforderlig mark». Svaren på denna fråga gaf en öfverväldigande visshet
om bolagens synnerliga obenägenhet i detta afseende i de allra flesta fall,
hvarom kommittén ock vann bekräftelse under sina resor. Det enda som
ifrågakom var afyttrande understundom af den gamla odlade inägojorden,
men i regeln utan någon skog. Kommittén, som ansåg sig af sitt uppdrag
begränsad till att syssla med jordbruket, föreslog som sagdt, på grund
af denna utredning och i öfverensstämmelse med gjorda framställningar,
lagstadgad rätt till expropriation genom statens försorg af jordbrukslägenheter
på trävaruindustriens hemman. I en reservation framhölls i motivering,
att expropriation äfven af tomtplatser, hvarom ock framställningar
ägt rum, vore en angelägenhet, som framdeles nog måste komma under
öfvervägande.

Motionärerna ha nu påyrkat, att på landet skulle, där annan utväg
saknades, få exproprieras tomtplatser för uppförande af samlingslokaler
för socialt, politiskt eller religiöst bruk eller för folkbildnings eller nykterhetsverksamhet.
Detta förslag kan i sitt hufvudsyfte ej sägas vara
annat än synnerligen påkalladt af de i motionen åberopade faktiska förhållandena,
hvilka ock, såvidt Norrland och Dalarne angår, erhålla en
bjärt belysning af norrlandskommitténs ofvannämnda utredning.

Det måste ock betecknas såsom mycket moderat, när krafvet, såsom i
motionen skett, begränsas till att skaffa samlingslokaler för de ur allmän
synpunkt så betydelsefulla folkliga sträfvandena att genom själfhjälp höja
vårt folks djupa leder ekonomiskt, socialt och kulturellt. Måste man alltmer
förlika sig med tanken att i vissa fall nödgas tillita expropriation för
anskaffandet åt landets befolkning af boplatser, så bör ännu mindre tvekan

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

kunna råda om att på detta sätt anskaffa hemort för denna befolknings
ofvannämnda samfällda sträfvanden. Motionärerna kunna i detta afseende
dessutom, såsom de äfven gjort, åberopa sig på, att redan gällande lagstiftning
medgifver expropriation för »allmän byggnad», hvilket begrepp,
sakligt bedömdt och tidsenligt utveckladt, bör helt naturligt kunna få omfatta
äfven hvad motionärerna föreslagit.

Det är, såvidt jag förstår, föga bevändt med att tala om höjandet af
folkets fosterlandskärlek och att orda så mycket om emigrationens olyckor,
därest man icke vill bereda folket de allra primäraste och närmast till
hands liggande möjligheter att känna sig fritt och arbeta för eget väl inom
det egna landets gränser.

Ett närmare öfvervägande af ärendet synes i hvarje fall vara erforderligt,
därvid äfven bör bestämmas gränserna för expropriationsrätten.»

samt af herrar Widén och Ersson.

Rik. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 48 Häft.

3