Lagutskottets Utlåtande N:o 49

Utlåtande 1901:LU49

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

1

>:o 49.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj 1901, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändrad
lydelse af § 1 i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en af
herr J. Pettersson i Södertelje inom samma kammare afgifven motion,
n:o 82, af följande lydelse:

»Den komité, som enligt Kongl. Maj:ts uppdrag den BO juni 1890
afgaf förslag till lag om föreningar för ekonomisk verksamhet och hvars
förslag ligger till grund för nu gällande föreningslag af den 28 juni 1895,
yttrade i sina motiv bland annat följande:

»Vid utarbetandet af förslag till lag om föreningar för ekonomisk
verksamhet har komitén — — haft till hufvudsakligt ögonmärke att
framlägga bestämmelser, genom hvilka dels föreningarnas ställning såsom
sjelfständiga bärare af rättigheter och skyldigheter tryggas och bekräftas,
dels ock medlemmarnes ansvarighet för föreningens förbindelser
till art och omfång fullständigt regleras. Deremot äro de i egentlig mening
organisatoriska stadgandena ej beräknade på att i detalj ordna föreningarnas
verksamhet, utan afse allenast att bilda den ram, inom hvilken
det må öfverlåtas åt föreningarna att fritt utveckla sig efter olika art och
Bill. Ull Riksd. Prot. 1901. 7 Sami. 39 Haft. (N:o 49.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

uppgift. Komiténs tillvägagående i detta hänseende har ej uteslutande
eller ens hufvudsakligen föranledts af de betydande svårigheter, det vid
ett första försök att lagbinda föreningsformen alltid skulle möta att uppställa
regler för hvart och ett af de mångfaldiga, sins emellan till syfte
och verksamhetssätt olikartade slagen af föreningar. Fast mera har komitén
ansett det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke en i detalj gående
lagstiftning, långt ifrån att stödja denna associationsform, snarare skulle
komma att pålägga densamma band, som kunde verka hämmande på
dess utveckling.))

I öfverensstämmelse härmed skulle enligt komiténs förslag för registrering
af en förening erfordras endast, att dess syfte vore »ekonomisk verksamhet)),
att föreningen egde minst sju medlemmar samt att den antagit
stadgar och utsett styrelse.

Vid lagförslagets behandling i högsta domstolen anfördes emellertid
beträffande lagens sålunda formulerade tillämpningsområde:

»Föreningar finnas, hvilkas verksamhet måste anses vara af ekonomisk
art, men för hvilka den föreslagna lagen uppenbarligen icke passar, t. ex.
hypoteksföreningar, försäkringsföreningar, sparbanker, sjukkassor. Flere af
dessa hafva ock redan gjorts till föremål för särskild lagstiftning. Begreppet
ekonomisk förening kan dessutom icke anses vara så bestämdt,
att icke vid afgörande af frågan, huruvida en förening ingåtts för ekonomisk
verksamhet eller i annat syfte, mången gång tvekan kan komma att
uppstå. Om än dessa olägenheter icke i allo låta sig undanrödjas, skulle
de dock väsentligen minskas, om — såsom man finner iakttaget i vissa
utländska lagar i ämnet — i sjelfva texten å ena sidan de vigtigaste och
mest kända föreningar, såsom produktions-, konsumtions-, bostads- och
byggnadsföreningar, anföras såsom exempel på de föreningar, som i lagen
afses, samt å andra sidan så fullständigt som möjligt angifvas de föreningar,
på hvilka, ehuru de hafva ekonomiskt syfte eller intaga en med föreningar
med sådant syfte jemförlig ställning, lagen dock icke skulle utan
ytterligare särskildt meddelade bestämmelser ega tillämplighet.»

På grund häraf upptogos i den kongl. propositionen i ämnet till
1895 års riksdag »såsom exempel några af de vigtigaste och mest kända
arter af föreningar, för hvilka lagen är afsedd», hvarjemte i en ny paragraf
angåfvos de slag af föreningar för ekonomisk verksamhet, på hvilka lagen
icke skulle ega tillämpning. I öfverensstämmelse härmed erhöll 1 § af
lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni
1895 följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. o

»Förening för ekonomisk verksamhet med syfte att åt medlemmarne
anskaffa lifsmedel eller andra förnödenheter, eller

att afsätta alster af medleminarnes verksamhet, eller
att bereda bostäder åt medlemmarne, eller

att på annat dermed jemförligt sätt främja medlemmarnes intressen,
må, der den bestod af minst fem medlemmar samt i enlighet med
denna låg antagit stadgar och utsett styrelse, kunna, på sätt nedan sägs,
varda registrerad.»

Detta sätt att genom anförande af exempel uppdraga gränsen för
lagens tillämpningsområde har emellertid icke visat sig tillfredsställande,
i det att anledning derigenom gifvits till motsatta tolkningar af lagen.
Sålunda hafva i en del län beviljats registrering af föreningar, hvilkas
syfte angifvits vara att hufvudsakligen åt medlemmarne anskaffa lifsmedel
eller andra förnödenheter, d. v. s. att försälja varor, äfven till
personer utom föreningen, medan åter i andra län registrering af föreningar
med sålunda angifvet syfte vägrats. Under ar 1900 har berörda
tolkningsfråga dragits under Kongl. Maj:ts pröfning. Sedan nemligen
Konungens befallningshafvande i Jönköpings län den 11 januari
1900 vägrat registrering af en handelsförening med syfte att hufvudsakligen
till medlemmarne tillhandahålla lifsförnödenheter och andra kuranta
handelsvaror till moderata pris, samt dervid såsom skäl för sin
vägran åberopat, att föreningens stadgar genom det sålunda formulerade
ändamålet för föreningen kunde komma i strid med innehållet i §1 af
ofvannämnda lag, hvilken paragraf medgåfve registrering af förening för ekonomisk
verksamhet med syfte att endast åt medlemmar anskaffa lifsmedel
m. in., så anfördes besvär häröfver hos Kongl. Maj:t, men genom resolution
den 20 april samma år förklarade Kongl. Maj:t sig icke finna skäl
att göra ändring i det öfverklagade beslutet.

Den sålunda fastslagna lagtolkningen hotar att för framtiden fullständigt
hämma utvecklingen af de s. k. konsumtionsföreningarna, hvilka
enligt sin natur kräfva möjlighet att drifva handel med utomstående
personer. Ofta inträffar t. ex., att personer önska inträda som medlemmar
i en konsumtionsförening först sedan de under någon tid
gjort sina inköp i föreningens handelslokal samt derunder vunnit kännedom
om föreningens principer. På sådant sätt torde ock konsumtionsföreningarna
naturligast och säkrast tillväxa. Revisionssekreteraren Hj. L.
Hammarskjöld yttrar med rätta härom i den redogörelse för de svenska
föreningarna, som fogats vid bolags- och föreningskomiténs betänkande:

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 49,

»För en konsumtionsförening kan det i sjelfva verket vara med ej
obetydliga svårigheter förknippa^ att afstå från det ökande af omsättningen,
hvilket genom försäljning äfven till utom föreningen stående
personer kan uppkomma och som må hända kan möjliggöra, att en ständigt
öppen salubod inrättas, att en särskild handelsföreståndare anställes,
att inköpen göras i större partier och derför billigare m. in.»

Ett förbud mot handel med utomstående är för öfrigt för de respektive
föreningarna ofta mycket svårt att upprätthålla. Särskildt i
städerna är det vid sådana tillfällen, då rörelsen är liflig, nästan
omöjligt för en handelsföreståndare att kontrollera, huruvida alla de
personer, som infinna sig i handelslokalen för att göra uppköp, verkligen
äro föreningsmedlemmar. Förbudet leder ock till besynnerliga
konseqvenser. Om t. ex. ett kooperativt bageri (— förening för ekonomisk
rerksamhet med syfte att afsätta alster af medlemmarnes verksamhet),
som lofligen har rätt att sälja bröd till utomstående personer,
skulle vilja jemte bröd försälja grädde och mjölk — något som i
så kallade brödbutiker är vanligt — skulle föreningen kunna erhålla
registrering af en dylik utvidgning af sin verksamhet endast för så
vidt fråga vore om försäljning till föreningens medlemmar, men icke
beträffande försäljning till utomstående. Utomstående personer skulle
således i en sådan brödbod kunna få köpa bröd, men icke mjölk och
grädde, oaktadt äfven sistnämnda varor der finge saluhållas till föreningsmedlemmar.
Likaledes skulle ett andelsmejeri, som för medlemmarnes
räkning uppköper fodermedel och gödningsämnen, icke kunna
förvärfva sig rätt att försälja någon del häraf till utomstående. Slutligen
må erinras, att det ofta är svårt att afgöra, om en af en kooperativförening
saluhållen vara verkligen är ett »alster af medlemmarnes verksamhet».
Tvifvel härom kan t. ex. uppstå i fråga om kaffe, som rostats
i föreningens kafferosteri.

På grund af nu anförda förhållanden hafva konsumtionsföreningarna
i främmande staters lagstiftning temligen allmänt fått sig uttryckligen
tillerkänd rätten att handla med icke-medlemmar. Så är exempelvis förhållandet
i Frankrike, England, Österrike, Ungarn, Schweiz och Nederländerna.
Icke minst i anledning häraf har den kooperativa rörelsen i
nämnda stater under de sista årtiondena tagit ett anmärkningsvärdt uppsving,
som i sin mån bidragit att förbättra de mindre bemedlade samhällsklassernas
ekonomiska ställning. Särskildt i England har den kooperativa
rörelsen, som der för närvarande omfattar en sjundedel af landets

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

befolkning, visat sig vara af så utomordentlig betydelse i ekonomiskt och
socialt afseende, att såväl staten som kommunerna och enskilda framstående
personer på allt sätt söka främja densamma. Sålunda yttrade vid ett
tillfälle den aflidne statsmannen Gladstone: »ingenting har enligt min tanke
gjort större nytta i England än införandet af den kooperativa rörelsen.»
Den kände nationalekonomen J. Stuart Mill har i samma afseende förklarat,
att »af alla de krafter, som i våra dagar sträfva att höja kroppsarbetarnes
ställning, inger ingen så godt hopp om framgång som den
kooperativa rörelsen».

I vårt land har den kooperativa rörelsen under de senaste åren visat
en mycket lofvande utveckling, som, om den får ostördt fortgå, här borde
kunna åstadkomma samma glädjande resultat som i England. Det vore
derför i hög grad att beklaga, om denna rörelse genom en alltför stram
lagbestämmelse skulle hämmas och bringas till ett snöpligt slut.

Beträffande den omredigering af lagen, som erfordras för att afvända
nu antydda fara, torde den kunna verkställas antingen så, att lagen ändras
till likhet med bolags- och föreningskomiténs ofvanberörda förslag, d. v. s.
medgifver registrering af hvarje »förening för ekonomisk verksamhet», som
består af visst antal medlemmar samt antagit stadgar och utsett styrelse
— utan att angifva några exempel på dylika föreningar — eller ock så
att, med bibehållande i hufvudsak af den nuvarande lydelsen, konsumtionsföreningar
vid exemplifieringen betecknas på sådant sätt, att under
deras tillåtna verksamhet kan inbegripas jemväl handel med icke-medlemmar.
Ehuru det förstnämnda sättet måhända bäst skulle vara egnadt
att förverkliga det syfte, som enligt bolags- och föreningskomitén borde
ligga till grund för ifrågavarande lagstiftning, nemligen att åstadkomma
eu ram, inom hvilken föreningarna finge fritt utveckla sig efter olika art
och uppgift, så torde dock, med hänsyn till de af högsta domstolen mot
nämnda formulering framstälda betänkligheter, det senare sättet vara att
föredraga.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att § 1 af lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

»Förening för ekonomisk verksamhet med syfte att uteslutande eller
hufvudsakligen åt medlemmarne anskaffa lifsmedel eller andra förnödenheter,
eller att afsätta alster af medlemmarnes verksamhet, eller att bereda
bostäder åt medlemmarne, eller att på annat dermed jemförligt sätt

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

främja medlemmarnes intressen, må, der den består af minst fem medlemmar
samt i enlighet med denna lag antagit stadgar och utsett styrelse,
kunna, på sätt nedan sägs, varda registrerad.»

Utskottet delar motionärens uppfattning om den s. k. kooperativa
rörelsens störa betydelse för den sociala och ekonomiska utvecklingen.
Erfarenheten särskilt i utlandet har nogsamt ådagalagt, att denna rörelse
besitter eu ganska mägtig kraft att höja och förbättra de mindre
bemedlade samhällsklassernas ekonomiska ställning, och det vore att
önska, att äfven vårt land komme att tillgodogöra sig alla de fördelar,
som på denna väg kunna ernås. För sådant ändamål är det naturligtvis
i främsta rummet af vigt, att rörelsen ej mera än nödigt klafbindes,
utan får fritt utveckla sig så långt förhållandena det medgifva.
Såsom motionären påvisat, ligger en ganska kraftig hämsko mot konsumtionsföreningarnas
utveckling deruti, att de enligt gällande lag, sådan den i
särskildt af Kongl. Maj:t meddeladt beslut ansetts böra tillämpas, sakna rätt
att sälja till andra personer än dem, som äro medlemmar af föreningen.
Denna begränsning af konsumtionsföreningens befogenhet medför i tillämpningen
afsevärda svårigheter, särskildt då antalet föreningsmedlemmar är mycket
stort, och hindrar derjemte föreningsmedlemmarne att komma i åtnjutande
af de fördelar, som genom varuinköp i större mängd och lifligare
omsättning kunna erhållas. A andra sidan kan utskottet ej finna nu angifna
begränsning ovilkorligen vara af något oafvisligt behof påkallad.
Frågan, under hvilka vilkor konsumtionsförening må berättigas sälja till
icke medlemmar, tarfvar emellertid en närmare utredning, hvadan lämpligast
torde vara, att Riksdagen öfverlemnar frågan till Kongl. Maj:ts
ompröfning. Densamma kan då blifva föremål för öfvervägande i sammanhang
med ett annat spörsmål inom föreningslagstiftningen, som redan
blifvit till Kongl. Maj:t öfverlemnadt. 1899 års Riksdag aflat nemligen
till Kongl. Maj:t en skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom
den rättsliga ställning, hvilken kunde pröfvas böra tillkomma annan
förening än sådan, som hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift, måtte
lämpligen regleras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

7

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, i hvad mån
och under hvilka vilkor s. k. konsumtionsförening må
medgifvas rätt att sälja äfven till andra än dem, som
af föreningen äro medlemmar, samt för Riksdagen
framlägga det förslag till lagbestämmelse härom,
hvartill förhållandena anses föranleda.

Stockholm den 12 maj 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Hasselrot, hvilken ansett, att utskottet bort till ifrågavarande
motion afstyrka bifall.

Herrar Almgren och Hedenstierna hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behanling inom utskottet.