Lagutskottets Utlåtande N;o 49

Utlåtande 1898:LU49

8

Lagutskottets Utlåtande N;o 49,

N:o 49.

Auk. till Riksd. kansli den 18 mars 1898, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 55
och 56 §§ utsökning slagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 41, har herr J. Bromée hemstält, att Riksdagen för
sin del ville besluta sådana ändringar i 55 och 56 §§ utsökningslagen,
att dessa paragrafer komma att innehålla följande bestämmelser, nemligen:

55 §.

För fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen förbindelse,
som ock för fordran, hvilken enligt protokoll öfver offentlig auktion
härleder sig från inrop af lösegendom och är till betalning förfallen,
må ock, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning
ske, der gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf erkänner skulden;
dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen verkställes, om erkännandet
taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller, om han ej
kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan
jemte fordring sbeviset i original, der utmätning äskas på grund af sädanty

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

9

och protokollet vid auktionen eller utdrag deraf, om utmätning skall ske
på grund af dessa handlingar, till utmätningsmannen aflemnas.

Till stöd för motionen åberopar herr Bromée en af honom vid 1890
års riksdag i ämnet afgifven motion, hvarjemte han framhåller såsom sin
öfvertygelse, att en reform i omnämnda syfte är af behofvet påkallad och
skulle helsas med glädje af dem, som i sista hand hafva att betala kostnader
för lagsökning, kommunicering och utslag, hvarigenom desse blifvit
dömde att betala en skuld, hvilken de aldrig förnekat eller bestridt — för
att icke tala om den tidsutdrägt, de kostnader och besvär, som fordringsegaren
i onödan måste underkasta sig. Motionären hölle sålunda före, att
en ändring i den föreslagna rigtningen skulle blifva till stor fördel både
för fordringsegare och gäldenärer.

I motionen hafva sex af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Föreliggande motion afser den ändring i nu gällande bestämmelser,
att för fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen förbindelse,
utmätning skulle kunna ske, utan att betalningsskyldighet förut
blifvit gäldenären ålagd, om nemligen gäldenären vid utmätningstillfället
utan jäf erkänner skulden, eller, med andra ord, att det särskilda, mera
summariska utsökningsförfarande, hvilket nu år stadgadt i fråga om fordran,
som härleder sig från inrop å offentlig auktion, skulle erhålla tilllämplighet
i afseende på hvarje fordran, som grundar sig på klar, till
betalning förfallen förbindelse.

Förslag af denna innebörd hafva tvenne gånger tillförene varit till
Riksdagens pröfning hänskjuta. Lagutskottet har emellertid vid samtliga
ifrågavarande tillfällen — 1889, 1890 och 1897 års riksdagar — afstyrkt
bifall till den ifrågasatta, lagändringen, och båda kamrarne hafva godkänt
utskottets hemställan.

Utskottet vidhåller äfven nu sin förut uttalade uppfattning.

Att i så betydande mån, som föreslagits, utsträcka tillämpningen af
det för utmätning af auktionsfordran stadgade summariska förfarande
synes nemligen utskottet ur flera synpunkter mindre tjenligt.

I första rummet möter den betänklighet, att det i de fall, då sådant
förfarande påkallades, skulle tillkomma utmätningsmannen att pröfva,
huruvida den af sökanden företedda förbindelsen uppfyller de vilkor, som
enligt förslaget skulle göra densamma utmätningsbar. Denna pröfning
Bill. till Riksd. Frat. 1898. 7 Sami. 26 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

lärer icke alltid vara så enkel, att densamma lämpligen kan öfverlemnas
åt utmätningsmannen. Begår denne vid pröfningen ett misstag, kunna
kostnader förorsakas, som utan ett dylikt stadgande som det nu föreslagna
aldrig behöft ifrågakomma.

Y idare kan hela förfarandet, som ju skulle afse icke blott att skydda
gäldenären emot allt för störa lagsökningskostnader, utan ock att genom
den ökade snabbheten hindra honom från att undanskaffa sina tillgångar,
helt och hållet omintetgöras derigenom, att gäldenären vid utmätningstillfället
håller sig undan, så att något erkännande af skulden ej kan erhållas.
Att denna omständighet icke behöft tagas i betraktande vid utmätning
af fordran för auktionsinrop, torde hafva sin grund deri, att
dylika fordringar vanligen icke uppgå till sådana belopp, att gäldenären
kan hafva något nämnvärdt intresse af att hindra utmätningen. Helt
annorlunda blir emellertid förhållandet, då frågan gäller betydligare summor.
Gäldenären kan då hafva intresse att förekomma omedelbar utmätning,
om han nemligen hyser förhoppning att kunna inom den närmaste tiden
anskaffa medel för att frivilligt fullgöra förbindelsen. Han håller sig då
undan liksom i det fall, att han af andra skäl vill fördröja utmätningen,
och fordringsegaren nödgas då anlita det vanliga utsökningsförfarandet.
Leder sedan detta till utmätning, så måste, förutom kostnaden derför,
äfven kostnaden för försöket att använda omedelbar utmätning gäldas,
hvarvid i fråga om sistnämnda kostnad tvekan kan uppstå, huruvida den
slutligen bör drabba fordringsegaren eller gäldenären. Den synes äfven
kunna blifva rätt betydlig, om utmätningsmannen har lång väg att tillbygga^
gg a eller för ändamålet nödgas verkställa mera än en resa.

• Erfarenheten har ådagalagt, att den tidsutdrägt, som onekligen föiorsakas
genom det ordinarie utsökningsförfarandet, ofta är till fördel för
både fordringsegare och gäldenär. Sedan lagsökningen delgifvits gäldenären,
sporras nemligen denne genom den då tydliga och hotande faran
lör det störande ingrepp i hans ekonomiska förhållanden, som utmätningen
innebär, till lifligare ansträngningar att anskaffa medel till en frivillig
uppgörelse, under det han kanske förut, i förhoppning att fordringsegaren
icke skall vilja gorå sin rätt gällande på sådant sätt, endast låtit tiden
gå utan att vidtaga någon allvarlig åtgärd till förbindelsens fullgörande.
Den möjlighet, som sålunda för gäldenären förefinnes att undvika utmätning,
skulle genom det nu föreslagna förfarandet omintetgöras, då utmätningsmannen
skulle utan vidare förberedelse infinna sig hos gäldenären
och verkställa utmätning, hvilken jemväl skulle afse den, på sätt ofvan
blifvit antydt, stundom icke obetydliga kostnaden för utmätningsförrättningen.

Lagutskottets Utlåtande A7:o 49.

Härtill kommer, att den föreslagna lagändringen skulle öppna ett
vidsträckt fält för svikliga tillställningar till förfång för tredje man, i det
att genom öfverenskommelse mellan gäldenären ■ och eu utmätningssökande
förmånsrätt på grund af utmätning lätt skulle kunna obehörigen beredas
för en fordran, som till och med kunde vara helt och hållet fingerad.

På grund af det anförda hemställer utskottet alltså,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.