Lagutskottets Utlåtande N:o 48

Utlåtande 1903:LU48

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

1

N:o 48.

Auk. till Riksd. kansli den 20 april 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående villkor för upplåtande af område utom stad
till bebyggande i syfte, att där skall uppstå ett tätare
bebyggdt samhälle.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren
af herr E. Beckman väckt motion, n:o 45, hvari anförts följande:

»Egna-hems-frågan ådrager sig i vår tid med rätta allt större uppmärksamhet.
Äfven i vårt land ha statsmakterna visat sig behjärta dess
stora vikt, särskildt genom verkställande af en utredning i fråga om åtgärder
till beredande af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva
egna hem på landet.

Det finnes emellertid en form för egna-hems-idéns förverkligande,
som redan nu vunnit eu ganska stor utsträckning. Jag syftar på de synnerligen
i städernas närhet uppväxande samhällen, där personer, tillhörande
hvad man plägar kalla »småfolket», inköpa mark för uppförande af bostadshus,
afsedda antingen uteslutande till »eget hem» åt köparen och hans
familj eller ock därjämte till någon del för uthyrning.

Orsaken till dessa samhällens allt talrikare förekomst och deras snabba
befolkningstillväxt är tvåfaldig: dels hägrar det för mången såsom ett af

Eib. till Riksd. Prat. 1903. 7 Sand. 40 Höft. (N:o 48.)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

lifvets mest eftersträfvansvärda mål att komma i besittning af ett eget hem
utanför stadens i flere afseenden tryckande förhållanden, dels äro i flere
af våra städer hyrorna så högt uppdrifna och bostadsnöden så stor, att
det blir snart sagdt en tvingande nödvändighet att söka sig eu tillflyktsort
utom stadens område åtminstone för den arbetare, som vill undvika eu för
familjen hälsovådlig trångboddhet eller det äfven från moralens synpunkt
betänkliga systemet att taga inneboende.

Genom lättad ägostyckning har lagstiftningen gjort mycket för att
landtegendomar må kunna utbjudas till försäljning i mindre, för bostadshus
afsedda lotter. Den enskilda spekulationen har också med begärlighet
kastat sig öfver tillfället att genom sådan styckning och försäljning draga
hög vinst af den mark, som ligger inom städernas närmaste kommunikationsområde.
I allmänhet torde väl markens ägare — det må vara en
enskild person eller ett bolag — efter eget tycke och smak uppgöra ett
slags plan för bebyggandet. Men i många fali är denna plan långt ifrån
lämpad efter de anspråk i fråga om gatumark, öppna platser, dränering
och sanitära förhållanden i öfrigt, hvilka måste anses som ett oeftergiflig^
kraf vid tätare bebyggande. Och mången gång händer det såsom en följd
häraf, att de inflyttade, efter att med stora uppoffringar och mångårigt
arbete sträfvat för att vinna ett eget hem, finna sina förhoppningar om
hälsa och trefnad i hög grad besvikna eller alldeles grusade.

Då en jordägare styckar sitt område i spekulationssyfte och till
köpare söker vinna personer af den mera bemedlade klassen, lär han väl
knappast kunna undgå att uppgöra eu jämförelsevis tillfredsställande regleringsplan.
Han inser, att han i fråga om denna klass af köpare icke
kan utan en sådan plan lyckas att afyttra sina tomter. Han vet allt för
väl, att de själfva eller deras juridiska ombud äro i stånd att granska
planen för anläggningen och att de icke torde inlåta sig på affären, om
de icke anse sig äga full trygghet i nyss berörda afseende.

Trots detta har det dock genom ganska många tvistighet^’ mellan
säljare och köpare inom våra jämförelsevis fåtaliga s. k. villastäder för
mera bemedlade visat sig, att äfven för denna klass af kolonister svårighet
råder att icke genom bristande förutseende eller genom förbiseende vid
köpets uppgörande riskera nödig säkerhet för framtiden. Det behöfver
knappt påpekas, att faran är långt större för en köpare, tillhörande småfolket.
Han saknar ofta biträde af jurist och har sällan haft tillfälle att
personligen sätta sig in i hithörande frågor. Här såsom så ofta annars
är det de ekonomiskt svagare, som lättast blifva de lidande. De äro ofta
genom omständigheternas makt ur stånd att tillvarataga sina egna intressen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

3

Så mycket angelägnare är det då, att lagstiftningen ingriper för att
lämna just dem det skydd, de framför andra behöfva.

Lagstiftningen har visserligen icke förbisett de olägenheter och vådor
i sanitärt, ekonomiskt och moraliskt hänseende, som en okontrollerad
byggnadsverksamhet kan medföra inom tätt bebyggda samhällen äfven på
landet. Sådana samfälligheter, af hvilka många för närvarande till folkmängd
och betydelse öfverträffa de mindre städerna, ha på senare tid i
flere afseenden likställts med stad. Sålunda har föreskrifvits, att den del
af hälsovårdsstadgan den 25 september 1874, som handlar om hälsovården
i stad, ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, äfvensom
brandstadgan och byggnadsstadgan den 8 maj 1874 skola i tillämpliga
delar gälla äfven för köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med större,
sammanträngd befolkning, om Konungens befallningshafvande efter vederbörandes
hörande sådant förordnat genom beslut, som blifvit af Kungl.
Maj:t fastställd t.

Onekligen är denna föreskrift bättre än intet. Men den lider af ett
mycket väsentligt fel: den kommer i tillämpningen för sent. Lagen inskrider
icke förr, än samhället i fråga redan hunnit få karaktären af ett
»ställe med större, sammanträngd befolkning». Då har i månget fall frånvaron
af en lämplig, jpa förhand fastställd regleringsplan gjort det så godt
som omöjligt att utan allt för stora kostnader på ett tillfredsställande sätt
ordna gatuförhållanden, aflopp m. m.

Äfven på detta område synes mig därför det enda riktiga vara att
tillämpa den gamla regeln att hellre förekomma än förekommas. Det
gäller att på förhand skydda sig mot uppkomsten af missförhållanden,
för hvilka man, när de en gång uppstått, måhända är ur stånd att
råda bot.

Lagstiftningens ingripande synes mig så mycket mera påkalladt, som
det icke är blott för den enskilde individen, här åsyftade missförhållanden
kunna innebära faror. Det gäller att skydda hela det uppväxande samhället
såväl mot sanitära och andra vådor som mot en ägares vinningslystnad,
då han på grund af bristande överenskommelser om gatumarks
upplåtande och dylikt finner sig hafva samhället i sina händer. Äfven
för den kommun, där samhället uppväxer, kan frånvaron af fastställd regleringsplan
innebära en källa till mångahanda olägenheter. Det är således
till skyddande af ganska omfattande allmänna intressen, som lagstiftningens
bistånd påkallas.

Slutligen må erinras därom, att icke blott i städernas omedelbara
närhet samhälligheter af denna art förekomma. De uppstå äfven, tack
vare förbättrade kommunikationer, på ett rätt betydligt afstånd från stä -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

dernas område samt dessutom vid järnvägsknutar, vid större industriella
verk o. s. v.

Det synes mig således i hög grad af behofvet påkalladt, att genom
lag stadgas förbud att utanför stads planlagda område eller annorstädes på
landsbygden stycka och till byggnadslotter för tätare bebyggdt samhälle,
såsom egnahemskoloni, villastad eller dylikt, försälja mark, med mindre
på ägarens bekostnad regleringsplan blifvit uppgjord och i vederbörlig ordning
fastställd. Sådan plan bör bl. a. innehålla bestämmelser om gatulinjer,
gatumark, öppna platser, afloppsledningar samt föreskrifter i fråga
om industriella anläggningars bedrifvande, så att obehag för närboende så
vidt möjligt undvikes.

Liknande föreskrift tinnes åtminstone i en bland de erkändt bästa moderna
byggnadsordningar, nämligen ''Allmän byggnadsordning för konungariket
Sachsen’ af 1900. Där heter det i § 15:

''Om ett i hufvudsak förut obebyggdt område öppnas för bebyggande,
kräfves därför i regel en af vederbörande myndigheter (ortsgesetzlich)
fastställd regeringsplan (Bebauungsplan)’.

Ett par nära liggande invändningar mot mitt ofvan framställda förslag
vill jag här söka bemöta.

Den första rör svårigheten att afgöra, om ett område verkligen är
upplåtet till bebyggande i sådant omfång, att en regleringsplan kan anses
behöflig. Tänkbart är ju, att en bit efter annan försäljes, utan att man
kan med visshet påstå, att ägarens afsikt är att drifva tomtförsäljningar i
större skala. Men i det stora flertalet fall behöfver ingen tvekan råda
rörande hans afsikt. Det ligger nämligen i ägarens intresse att genom
mer eller mindre vidsträckt annonsering locka kunder, och då är ju afsikten
lätt uppvisad. ''Enligt språkbruket’, heter det i motiven till den
sachsiska lagen, ''förutsätter uttrycket ''öppnande för bebyggande’ af ett
obebyggdt område, att bebyggandet skall, om också blott så småningom,
sträcka sig öfver hela området’. Och föreligger denna afsikt eller ''kan
man skäligen antaga, att detta blir resultatet’, så måste redan från första
början föreskriften om regleringsplan tillämpas.

Den andra invändningen rör det ingrepp, som genom det af mig
föreslagna stadgandet skulle göras i den enskildes rätt att fritt förfoga
öfver sin egendom och af densamma draga största ekonomiska nytta. Men
härvidlag må erinras, att, såsom jag redan påpekat, de missförhållanden,
icke minst i sanitärt afseende, hvilka kunna uppstå i följd af bristen på
fastställd regleringsplan, kunna vara af den allmänna natur, att lagens ingripande
redan på denna grund måste anses fullt befogadt. Härtill kommer
vidare, att i de flesta fall den ofantliga värdestegringen å mark, som lämpar

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

5

sig för dylikt bebyggande, väsentligen beror antingen på ett i närheten
liggande stadssamhälles tillväxt eller på framdragandet af allmänna kommunikationsleder
eller på båda dessa orsaker tillsammans, hvarjämte, så
snart bebyggandet, som betingas just af dessa förhållanden, något framskindit,
nästan alltid eu betydande prisstegring ytterligare inträder för den
återstående marken. Vid detta förhållande synes det med all billighet
öfverensstämmande, att markens ursprungliga ägare, såsom ett slags ersättning
för någon ringa del af det spekulation svärde hans egendom uteslutande
genom andras åtgöranden erhållit, ålägges visa, att åtgärder äro
vidtagna till skyddande af de inflyttandes billiga kraf på vissa förmåner af
allmän natur.

Skulle man ändtligen invända, att det dock i sista hand blir köparen,
som får betala sitt ''egnahem’ så mycket dyrare, enär ägaren nog skall
veta att hålla sig skadeslös, så betyder detta i själfva verket alls icke, att
fördelen för köparen vore för dyrköpt. Den jämförelsevis obetydliga höjningen
i köpeskillingen skulle vida vara att föredraga framför de obehag
och sannolikt äfven kostnader, som blifva en följd af ett planlöst bebyggande.

Slutligen vill jag framhålla, att den af mig här påyrkade lagstiftning
synes mig vara af mycket brådskande natur. Såsom redan blifvit erinradt,
har med stigande upplysning och humanitet likgiltigheten i fråga om bostäder
och egna hem för de mindre bemedlade börjat allt mera skingras.
Talrika förslag äro å bane rörande den enskildes, statens och kommunens
skyldigheter med hänsyn till egnahems- och bostadsfrågans svårlösta, omfattande
och mångskiftande problem. Det ligger i sakens natur, att den
påpassliga enskilda spekulationen med sitt skarpa öga för möjlig vinst
söker att draga fördel af detta vaknande intresse. Och det torde framgå
af hvad jag förut påpekat, att just för den del af egnahemsfrågan, som
jag här närmast berört, den okontrollerade enskilda spekulationen för
hvarje år som går försvårar och kanske på vissa platser omöjliggör eu
tillfredsställande lösning. Det är af högsta vikt, att vägen för en sådan
lösning hålles öppen och icke stänges genom oförstånd, likgiltighet eller
vinningslystnad.

På grund af hvad jag här anfört, får jag vördsamt föreslå, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan lagstiftning,
hvarigenom, då ett i hufvudsak obebyggdt, enskild ägare tillhörigt
område utom stad utbjudes till bebyggande i syfte, att där skall
uppstå ett tätare bebyggdt samhälle, förbud stadgas mot försäljning af
delar af sådant område, med mindre på ägarens bekostnad blifvit uppgjord

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

och i behörig ordning fastställd en regleringsplan, som uppfyller de i
byggnadsstadgan för rikets städer för sådan plan i tillämpliga delar uppställda
fordringar.»

Byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 föreskrifver i
9 §, att för hvarje stad skall finnas plan för stadens ordnande och bebyggande,
hvilken plan skall omfatta såväl byggnadskvarter som gator,
torg och andra allmänna platser. Därjämte stadgas i nämnda §, att stad
ej må byggas mot gällande plan eller utsträckas till område, för hvilket
fastställd plan ej finnes, samt att, om behof visar sig eller eljest önskan
uppstår att utsträcka bebyggandet till område, som ej innefattas i den
gällande stadsplanen, plan för detta område bör skyndsamt uppgöras, på
det icke hinder genom byggnader må läggas för en sådan plans genomförande.
Enligt 50 § af anförda författning skall hvad däri föreskrifves
om stad i tillämpliga delar gälla äfven för köping, så ock för hamn, fiskläge
och annat ställe med större, sammanträngd befolkning, då sådant af
omständigheterna påkallas och Konungens befallningshafvande efter vederbörandes
hörande därom förordnat genom beslut, som blifvit af Kungl.
Maj:t fastställdt. Innan en plats å landet utvecklat sig till ett samhälle
med större, sammanträngd befolkning, förefinnes emellertid ej enligt gällande
bestämmelser någon skyldighet att därstädes bygga efter viss på
förhand uppgjord plan. Det kan emellertid lätt inträffa, att, när till följd
af ett i enlighet med 50 § byggnadsstadgan meddeladt förordnande en
byggnadsplan skall genomföras inom ett samhälle, omfattande tomtregleringar
äro erforderliga och stora kostnader förorsakas, till följd däraf att
områdets bebyggande från början skett planlöst och okontrolleradt. Och
därjämte kan, såsom motionären framhållit, en planlös byggnadsverksamhet
äfven eljest medföra vådor, särskild! i sanitärt hänseende. För att förekomma
sådana olägenheter föreslår nu motionären, att hvarje enskild jordägare
skulle vara skyldig att, när han ville försälja område''utom stad
till bebyggande i någon större skala, låta på förhand uppgöra och förskaffa
sig vederbörlig fastställelse å en regleringsplan, som uppfyllde de i
byggnadsstadgan för rikets städer i tillämpliga delar uppställda fordringar.

Otvifvelaktigt vore det en fördel, om något kunde på lagstiftningens
väg åtgöras för vinnande af det med motionen åsyftade ändamål. Men
enligt utskottets mening möta härutinnan alltför stora svårigheter. Rent
principiellt torde det vara i viss mån stötande och oegentligt att ålägga

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

7

en jordägare en inskränkning i hans rätt att fritt disponera öfver sin
egendom allenast på eu så obestämd grund, som att i framtiden liflig
byggnadsverksamhet möjligen kan uppstå därstädes. Härmed samman*
hänger den invändning mot förevarande förslag, som motionären själf
omnämnt, att man ej alltid torde kunna afgöra, om ett område verkligen
är upplåtet . till bebyggande i sådant omfång, att en regleringsplan kan
anses behöflig. Antingen måste man härutinnan på något sätt fastställa
en gräns, som alltid torde blifva i hög grad godtycklig, eller också skulle
man gifva den myndighet, som finge i uppdrag att fastställa de ifrågasatta
regleringsplanerna, fri pröfningsrätt. I en del fall torde visserligen
ifrågavarande afgörande icke innebära någon större svårighet. Det är
särskildt i våra dagar, då i de stora städerna ofta råda ogynnsamma
bostadsförhållanden, en vanlig företeelse, att personer, som hafva sin verksamhet
i en stad, bosätta sig utanför densammas område. Då mark i
städernas omedelbara närhet sålunda upplåtes till bebyggande, är det
merendels i hög grad sannolikt, att å densamma skall uppstå ett tätare
bebyggdt samhälle. Likaledes äro vid järnvägsstationer, i närheten af
industriella anläggningar eller eljest förhållandena stundom sådana, att
man ganska säkert kan förutse uppkomsten af ett dylikt samhälle. Men
i många andra fall torde det vara mycket svårt att angifva någon tillförlitlig
grund för bedömande, när en regleringsplan borde föreskrifvas.
Motionären ^ synes hafva tänkt sig, att jordägarens afsikt, att å området
skall uppstå ett tätare bebyggdt samhälle, skulle vara afgörande. Men,
såsom i motionen äfven antydts, låter det sig ej alltid göra att uppvisa
en sådan afsikt hos jordägaren. Och om en jordägare i spekulationssyfte
utbjuder en större mängd tomter till försäljning, men eu sådan försäljning
eller ett senare bebyggande af tomterna ej kommer till stånd, är föreskrift
om en regleringsplan onyttig och obehöflig.

Uppgörande af eu sådan plan torde emellertid, därest den skall blifva
af tillfredsställande beskaffenhet samt medföra det gagn och den reda, som
med densamma afses, i allmänhet kräfva ej obetydliga kostnader. ’ Motionären
har förutsatt, att dessa skulle gäldas af vederbörande jordägare.
Om försäljning af ifrågavarande tomter kommer till stånd, kan visserligen
säljaren bereda sig ersättning för dessa utgifter, och, såsom motionären
anfört, torde de nye tomtägarne i allmänhet ej hafva anledning att klaga
öfver, att de för att vinna de med en regleringsplan förenade fördelar fått
betala sina tomter något dyrare. Men otn ett utbjudande af tomter ej
leder till åsyftadt resultat, är det hårdt för jordägaren att nödgas betala
för åtgärder, som han till äfventyra ej påkallat och hvilka vidtagits allenast
i allmänt intresse. Mången gång skulle för öfrigt kostnaderna för upp -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

rättande och genomförande af en regleringsplan stiga till sådana belopp,
att, om jordägaren skulle gälda desamma, han härigenom vore förhindrad
att stycka sin egendom till bebyggande. Det kan ifrågasättas, huruvida
icke regleringsplanen snarare borde bekostas af dem, i hvilkas intresse den
vore föreskrifven. Det samhälle, som närmast skulle hafva fördel af regleringen,
förefinnes emellertid då ännu icke, och den kommun, där marken
är belägen, har i allmänhet icke sådant gagn af områdets reglering, att
den skäligen kan få sig ålagdt att bestrida nämnda kostnad. Svårigheten
att tillfredsställande ordna denna fråga är ett ytterligare skäl för utskottet
att ställa sig tveksamt gentemot motionärens förslag.

En annan svårighet med afseende å förevarande motion ligger
i det förhållande, att det ofta, för att en ändamålsenlig regleringsplan
i nu afsedda fall skall kunna komma till stånd, torde vara erforderligt,
att densamma omfattar äfven mark, som gränsar intill den, hvarom
omedelbart år fråga. Det torde ofta nog ej låta sig göra att på frivillighetens
väg åstadkomma samverkan härutinnan mellan flere jordägare.

Fara förefinnes för {ifrigt, enligt utskottets tanke, att en lagstiftning
sådan som den ifrågasatta i tillämpningen skulle befinnas vara föga effektiv.
Om en regleringsplan finnes för ett område, men bebyggandet af detsamma
ej sker efter denna plan, är ej mycket vunnet, och någon utväg
att framtvinga efterlefnad af planen finnes i allmänhet icke. I städer och
andra samhällen, där planer för deras bebyggande äro fastställda, hvilket
alltid sker med förbehåll af den enskildes bättre rätt, kan en jordägare ju
ej hindras att bygga i strid mot planen, därest ej expropriationsförfarande
å det allmännas sida användes. Sådant kan ju emellertid ej ifrågasättas
förr, än ett samhälle blifvit bildadt, och sålunda ej tillämpas i de fall
motionären afsett.

Enligt utskottets mening förefinnes icke heller i så hög grad, som
motionären antagit, ett behof af lagbestämmelser i den af motionären angifva
riktningen. Vederbörande kommuner kunna otvifvelaktigt redan nu
genom kloka och förutseende åtgärder uträtta mycket i förevarande hänseende,
i det de genom inköp af områden, som kunna antagas blifva föremål
för byggnadsverksamhet i större skala, eller eljest genom träffande af
aftal ofta kunna förhindra, att sådana områden planlöst bebyggas.. För
öfrigt torde det, såsom motionären äfven anfört, i de flesta fall ligga i
dens välförstådda intresse, hvilken vill försälja tomter till bebyggande, att
på förhand låta uppgöra en tillfredsställande regleringsplan, enär härigenom
tomterna lättare vinna köpare. De enskilde tomtspekulanterna torde nämligen
i allmänhet val förstå att uppskatta de fördelar, som äro förenade
med förefintligheten af eu sådan plan, och häri ligger en ej oväsentlig

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

garanti mot ett alltför planlöst uppförande af byggnader å sådana områden,
hvarom nu är fråga.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Styrlander och A. Olsson, Indika
ansett, att utskottet, med hänvisning särskildt till nuvarande innehållet i
50 § af byggnadsstadgan för rikets städer, bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, hvilka åtgärder kunna
vidtagas, i syfte att områden, hvarå lifligare byggnadsverksamhet
är att emotse, må på lämpligt sätt regleras,
redan innan desamma erhållit större sammanträngd befolkning.

o

Bill. till Riksd. Prof. 1803. 7 Sand. 40 Höft.

2