Lagutskottets Utlåtande N:o 47

Utlåtande 1907:LU47

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

1

N:o 47.

Ank. till Eiksd. kansli den 29 april 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående skydd för aftal om husbehofsvirke från
annans skogsmark m. m.

I eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 129, anför herr Hörnsten:

»En betänklig brist i vår lagstiftning är den, att innehafvare af jordbruk
eller lägenhet med kontraktsenlig rätt till husbehofsvirke från ett
hemmans skog likväl ofta nog bli beröfvade denna rätt, emedan skogsägaren
ansvarslöst kan afverka -skogen, så att husbehofsrätten ej kan tillgodoses.
Den nya skogslagen ger ej heller tillräckligt skydd i detta fall,
ty om blott återväxten icke uppenbarligen äfventyras, så är intet hinder
satt för borthuggande af all virkesbar husbehofsskog.

När en jordlägenhetsinnehafvare har ett kontrakt, som lyder, att han
skall ha husbehofstimmer af en viss dimension, så händer, att sådana dimensioner
numera äro afverkade och att skogsägaren, som kanske själf tillträdt
skogen, sedan den så afverkats, förbjuder lägenhetsinnehafvaren taga några
andra, d. v. s. lägre dimensioner, och det torde icke vara uteslutet, att
skogsvårdsstyrelsen kunde komma att ge skogsägaren rätt i ett dylikt förbud
och så stode lägenhetsinnehafvaren rättslös.

Äfven hemmansägare, som för längre tid tillbaka försålt afverkningsrätten
till sina skogar till bolagen med förbehållen rätt till husbe Bihang

till Riksdagens Prot. 1907. 7 Sand. 43 Haft. (N:o 47). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

hofsvirke under kontraktstiden, få numera stundom se, huru deras egna
skogsmarker så uthuggas, att de komma i saknad af sitt behöfliga husbehofsvirke.

När skogsförsäljningskontraktets ordalydelse ger bolaget t. ex. ratt
till »allt dugligt sågtimmer», så tages sådant numera till 4V2 ei)g- tum 15
eng. fot från roten, hvarvid trädet afsågas så nära marken som möjligt.
Att intet dugligt husbehofsvirke skall kvarstå efter en dylik afverkning är
lätt att förstå. Men när ifrågavarande kontrakter skrefvos för 40 a 50 år
sedan räknades »dugligt sågtimmer» efter helt andra dimensioner än nu.
Då var det endast frasa om 9 å 10 tum på 19 å 21 fots längd och därutöfver.
Men någon tanke på därunder gående sågtimmerdimensioner föresväfvade
åtminstone inte säljarne, de bönder, hvars afkomlingar nu iå lida
för sina förfäders omisstänksamhet och godtrogenhet. _

Dessa förhållanden, som hufvudsakligast göra sig gällande^ i Norrland,
påkalla nödvändigt och med det snaraste ett ingripande från lagstiftningens
sida. Visserligen torde det förefinnas en viss möjlighet att på
grund af ett laga intecknadt kontrakt få till stånd syn- och afverkningsförbud,
men dels torde den därmed förenade kostnaden med åtföljande
osäkerhet att därmed något vinna hindra de fleste från en dylik åtgärds
vidtagande, dels torde fall finnas, da en sådan utväg icke kan anlitas, emedan
den förre lägenhetsinnehafvaren försummat söka kvarstad, medan något
fanns att belanga med kvarstad.

På hvad sätt denna brist i lagstiftningen lämpligast kan fyllas, torde
Kungl. Maj:t bäst kunna utreda. Jag tillåter mig därför vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes fortast möjligt utreda, på hvad sätt innehafvare af
kontraktserilig rätt till husbehofsskog från annans eller egen skogsmark
må erhålla bättre lagstad gadt skydd för sina kontraktsrättigheter, samt
därpå för Riksdagen framlägga de förslag, som af utredningen kunna föranledas».

Den rätt till husbehofsskog, som i förenämnda motion afses, synes
kunna förekomma i Svå väsentligen olika fall. I det ena har en hemmanseller
lägenhetsägare till afverkning upplåtit sin skog till annan person och
därvid förbehållit sig visst husbehofsvirke. Upplåtarens rätt till detta
virke hvilar alltså här på hans äganderätt till skogen och är därjämte i
förhållande till afverkningsrätten begränsad och skyddad genom förbehållet
i kontraktet. Ingriper afverkningsrättshafvaren på den förbehållna virkesrätten,
blir han gifvetvis skadeståndsskyldig. I det andra fallet åter afser

Lagutskottets Utlåtande N:o 47, 3

rätten till. husbehofsskog befogenhet att från annans mark taga viss mängd
virke, hvilken rätt kan grundas antingen på förbehåll vid öfverlåtelse
åt äganderätten till den mark, hvarifrån virket skall tagas, eller ock på
ett aftal .mellan skogsmarkens ägare och den till husbehofsskog-berättigade.
Har rättigheten grundlagts genom förbehåll vid öfverlåtelse af äganderätten
till skogsmarken, är den till husbehofsvirke berättigade i förhållande
till den nye ägaren eller dem, som med honom äro lika förbundne, genom
förbehållet skyddad. I förhållande åter till öfriga rättsägande kan han genom
bestämmelsen i 49 § inteckningslagen och 11 kap. 2 § jordabalken erhålla
sakrättsligt skydd. Hvilar åter rätten på annat aftal med skogsägaren,
är rätten i förhållande till denne genom aftalet tryggad. I förhädande
till andra kan densamma vinna sakrättsligt skydd genom inteckning. Skulle
skogsmarkens ägare genom hygge själf eller genom upplåtelse af afverkningsrätter
eller eljest omintetgöra rätten till husbehofsvirke, måste han
blifva skadeståndsskyldig.

Under sådana förhållanden synes lagstiftningen hafva beredt möjlighet
att skydda ^ rätt till husbehofsskog, som blifvit genom vederbörligt
kontrakt förbehållen eller betingad, om blott bestämmelserna i kontraktet
äro affattade med nödig fullständighet och tydlighet. Att härutöfver
genom särskild lagstiftning värna denna rätt, finner utskottet icke
“löjligt, och den af motionären antydningsvis berörda utvägen att genom
förändrad skogsvårds]agstiftning bereda ytterligare skydd lärer icke med
hänsyn till sko.gsvårdslagstiftningens allmänna natur och ändamål kunna
till förmån för ifrågavarande enskilda intresse beträdas.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

o aff förevarande motion ej ma till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Reservation:

af herr Lindhagen, med hvilken herr Nordin instämt:

»Mångenstädes i vårt land och i all synnerhet i de nordligare landskapen
är jordbruket ofta enligt gällande aftal hänvisadt till att taga sitt husbehof
af virke från skog, som äges eller disponeras af annan. Sålunda ha
bönderna i Norrland och Dalarne med fa undantag vid de femtioanga
afverkningsupplåtelserna förbehållit sig dylik rätt. ^ Och vidare ha vid de
talrika torpupplåtelserna, vare sig de ägt rum pa evärdelig tid eller pa
vissa år eller innehafvarens lifstid, enahanda förbehåll i en mängd tall
kommit till stånd. Aftalen innehålla i regeln, ja kanske undantagslöst
endast ett fastslående af själfva rättigheten till husbehofsvirke och ibland
äfven sättet för dess uttagande, hvadan särskilda föreskrifter i ändamål
att trygga rättighetens bestånd gentemot en eventuell totalafverkning af

skogen saknas. n.

Fordom förelåg här ej så stor fara. Men i den man skogsskotimgen
framskrider och särskilt pappersmassetillverkningen fager hela skogsbeståndet,
uppkomma de af motionären framhållna konflikterna. De afverkningsupplåtelser,
som ej begränsats till skog af viss storlek, leda naturligtvis
också till att vid kontraktstidens slut endast buskar kvarlämnas. Man
hör också nu ofta från vissa trakter i Norrland och särskild^ där en
myckenhet torp finnes, yrkanden framkomma på en sådan lagstiftning, som

förordats i motionen. .

För en olärd rättsuppfattning synes det emellertid vara en sj alt klar
sak, att eu dylik förbehållen förmån af husbehofsvirke borde innefatta
rättighet för den, som åtnjuter densamma, att kunna förhindra en skogssköfling,
hvarigenom förmånen för en lång tid framåt asidosättes, samt
kräfva skadestånd, när genom en afverkning husbehofsvirket ej vidare kan

uttagas. o ....

Med kännedom om den formella syn pa saken, som var rättspraxis

gärna anlägger i dylika frågor, är det dock, tror jag, så godt som uteslutet
att tänka sig möjlighet för jordbruket att vinna något skydd
för sina ifrågavarande rättigheter hos domstolarne, och särskildt öfverrätterna
där man är mera främmande för själfva sakförhållandet. Alla de
ändamål och förbehåll staten fästat vid sina förfoganden öfver vidsträckta
skogsmarker till förmån för industrien och jordbruket, ha väsentligen förspillts.
Och då man litat till domstolarnes hjälp för den till ämnade rättsordningens
upprätthållande, ha deras domslut merendels såvidt jag förstår
visat sig vara ett värn för största möjliga oefterrättlighet i utvecklingen.

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Hvad vice häradshöfding Fahlcrantz anmärkt just i detta afseende har
mycket fog för sig enligt min uppfattning.

I ett Svea hofrätts utslag den 12 november 1903 (n:o 741), till hvilket
motionären lämnat utskottet hänvisning, har också, med ändring af
ett Själevads tingslags häradsrätts utslag, innehafvare af rätt till husbehofsvirke
frånkänts rätt till skadestånd för det han gått miste af sin rätt
genom skogens afverkning. En Kungl. Maj:ts dom den 21 mars 1905 (se
Holms archiv sid. 114) visar otvetydigt om än indirekt i samma riktning.
Där hade hemmansägare kort före ett afverkningskontrakts utgång
företagit sig att afverka skog till husbehof för att skydda sig för
tiden närmast efter kontraktets utgång, enär en afverkning igångsatts,
som skulle vid kontraktstidens slut medtagit hela skogsförrådet. Denna
talan ogillades; endast en ledamot i domstolen, herr Herslow, ansåg sig
oförhindrad att bifalla hemmansägarnes materiellt sedt berättigade anspråk.

Då denna fråga äger särskild aktualitet med hänsyn till de för vissa
delar af vårt land egendomliga förhållanden samt många människors välfärd
synes vara i mycket beroende af att ett ingripande sker för sakens
ordnande, hemställer jag,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida innehafvare
af rätt till husbehofsvirke från skog, som
äges eller disponeras af annan, må kunna genom uttrycklig
lagstiftning erhålla skydd gent emot en afverkning,
som äfventyrar eller omintetgör berörda förmåns
uttagande ur skogen, samt för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda».

Herr Widén har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.

Bill. till Iliksd, Prot. 1,907. 7 Sami. 43 Häft.

a