Lagutskottets Utlåtande N:o 47

Utlåtande 1905:LU47

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

1

N:o 47.

Ant. till Riksd. kansli den 31 mars 1905, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om inskränkning i förmånsrätt
för ränta å intecknad fordran.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga en inom Första
Kammaren af herr A. Hedkorg vackt motion, n:o 18, af följande lydelse:

»Då en fordran är i fast egendom intecknad, tages vid bedömandet
af huru stort räntebelopp i händelse af fastighetens utmätning skall
ur fastigheten utgå i allmänhet endast i betraktande tre års räntor.

Till ett sådant betraktelsesätt frestas man lätt nog genom följande
i 17 kap. 9 § handelsbalken förekommande stadgande: »dock gälle ej
förmånsrätt till ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen
är, för längre tid än tre år».

Men den intecknade räntan skall utgå jämväl för den tid, som förflyter
från utmätningen till dagen för köpeskillingslikviden. Då enligt
nuvarande bestämmelser utmätningsborgenären, så vidt med den vanliga
tioårs-preskriptionen är förenligt, kan efter fastighetens dömande i mät
uppskjuta den vidare exekutionen och sålunda först efter många år
påkalla försäljning af fastigheten, kan också den ränta, som skall utgå
med förmånsrätt, stiga till afsevärdt belopp.

Härigenom kunna andra borgenärer, som äga i fastigheten intecknad
fordran med sämre förmånsrätt eller endast fordran i allmänhet
hos fastighetsägaren, lida förluster.

Att så i verkligheten skett synes af ett rättsfall i Nytt Juridiskt
Arkiv för år 1897, sid. 511. Enligt detta rättsfall dömdes eu fastighet
Bih. till Riksd. Frat. 1905. 7 Sami. 38 Höft. (N:is 41 och 48.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

här i Stockholm i mät den 21 maj 1890. Först den 18 februari 1896
anhöll utmätningsborgenären om exekutiv försäljning af fastigheten,
därvid till gäldande ur köpeskillingen anmäldes utom kapitalet ränta
från och med den Vio 1887. Vid köpeskillingslikviden den 13 maj
1896 anmärkte ombudsmannen hos statskontoret, som hade intecknad
fordran med sämre förmånsrätt, att gällande lag icke medgåfve, att
ränta å intecknad fordran finge utgå med förmånsrätt för längre tid
än tre år och bestred förty att utmätningsborgenären finge ur köpeskillingen
åtnjuta mer än tre års ränta. Vederbörande myndighet förklarade,
att ränta skulle ur köpeskillingen med förmånsrätt utgå från
och med den 1 oktober 1887 till och med den 13 maj 1896 eller
sålunda under nära nio år, och i enlighet härmed verkställdes fördelningen
af köpeskillingen, hvarigenom statskontoret icke erhöll full
likvid för sin fordran.

Statskontorets ombudsman drog saken under högre rätts pröfning,
men den verkställda fördelningen af köpeskillingen fastställdes enhälligt
såväl i hofrätten som i högsta domstolen.

Af det anförda framgår, hurusom förmånsrätt för ränta å intecknad
fordran kan komma att äga rum för en vida längre tid. än som med
den allmänna rättssäkerheten torde vara förenligt.

Att ett dylikt missförhållande bör ändras är väl uppenbart.

Då inteckningsväsendet ju är en af grundpelare för kreditförhållandena,
bör detsamma vara så inrättadt, att säkerhetens värde bör
med någorlunda lätthet kunna beräknas.

Därför vore det enligt min åsikt välbetänkt, att den efter en
fastighets utmätning för intecknad fordran förmånsberättigade räntan
underkastas inskränkning.

Detta skulle kunna ske därigenom att ett lagstadgande gåfves
därom, att den inteckningshafvare, som fått fastighet dömd i mät eller
med andra ord utmätt, skulle vara skyldig att inom viss tid påkalla
tillämpning af utmätnings utslå get, vid äfventyr att utmätningen eljest
skulle anses förfallen.

Med anledning af hvad jag haft äran anföra, tillåter jag mig hemställa,
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Magt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, afseende
att förekomma nu omförmälda missförhållande.»

I 17 kap. 9 § liandelsbalken stadgas, såsom motionären anfört,
med afseende å den förmånsrätt, som inteckning i fast egendom medför,

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

att förmånsrätt till ränta å intecknad gäld ej gäller för längre tid än
tre år före utmätning eller början af konkurs. Enligt 13 § utsökriingslagen
äger borgenär, som för sin förfallna fordran har inteckning i
fast egendom och för betalningen vill hålla sig allenast till egendomen,
söka ägaren hos öfverexekutor i den ort, där egendomen ligger, och om
fordringen med anledning af en sådan lagsökning fastställes till betalning
ur egendomen, har öfverexekutor tillika, enligt hvad i 28 § utsökningslagen
föreskrifves, att förordna, att egendomen må utan töregående
utmätning säljas i den ordning som om utmätt fast egendom
stadgas. Ett sådant förordnande medför beträffande fastigheten samma
rättsverkan som om egendomen blifvit utmätt. För att förordnandet
skall kunna meddelas erfordras icke, att det intecknade skuldebrefvet
hos öfverexekutor företes i hufvudskrift, utan det är tillräckligt, att
bestyrkt afskrift af detsamma fogas vid lagsökningsinlagan. Sedan
förordnande, hvarom i 28 § utsökningslagen sägs, meddelats, får enligt
51 § samma lag egendomens försäljning icke äga rum, förrän utslaget
vunnit laga kraft, och i 99 § utsökningslagen stadgas, att kungörelse
om auktion å fastigheten icke får utfärdas förrän det skuldebref, hvarå
borgenären sin fordran grundar, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren
aflämnådt. Någon föreskrift, som ålägger en borgenär, hvilken hos
öfverexekutor utverkat en intecknings fastställande till betalning ur den
intecknade fastigheten, att inom rimlig tid, sedan öfverexekutors beslut
vunnit laga kraft, hos vederbörande äska egendomens försäljning och
därvid förete fordringsbeviset i hufvudskrift, finnes emellertid icke. Väl
stadgas i 86 § utsökningslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen
den 10 juli 1899, att om borgenär, som sökt utmätning, lämnat gäldenär
anstånd med betalningen, målet ej må därigenom uppehållas utöfver sex
månader från den dag, då utmätningsmannen mottagit de i 54 eller 56 §
utsökningslagen om förmälda handlingar — dom, utslag eller auktionsprotokoll,
på grund hvaraf utmätning äskats, äfvensom, där fordran
är på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis grundad, fordringsbeviset
i hufvudskrift — samt att, om anståndet fortfar vid utgången
af nämnda tid, ansökningen är förfallen och verkställd utmätning
skall återgå. Men 86 § afser, såsom sålunda synes, blott det fall,
att borgenär sökt utmätning, hvarmed icke kan i förevarande hänseende
likställas den händelse, att borgenär hos öfverexekutor begärt
intecknings fastställande till betalning ur fastigheten, därvid, såsom
ofvan nämnts, fordringsbeviset icke ens behöfver företes i hufvudskrift.
■ Att 86 § utsökningslagen icke åsyftar sistnämnda fall framgår
äfven däraf att ifrågavarande stadgande i dess nuvarande lydelse

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

tillkom i sammanhang med lagstiftningen angående statens ersättningsskyldighet
i vissa fall för skada, som förorsakats af ämbetsoch
tjänsteman. Med lagförändringen af den 10 juli 1899 beträffande
86 § utsökningslagen afsågs sålunda hufvudsakligen att förhindra, att
utmätningsman, därigenom att utmätningsärenden i följd af lämnadt
betalningsanstånd kunde uppehållas under obegränsad tid — såsom
enligt förut gällande rätt kunde ske — frestades att begagiuksig af
inlämnade fordringsbevis eller i hans vård befintliga utmätta föremål.
Beredande af skydd mot borgenärers försök att obehörigen använda
verkställighet blott för vinnande af ökad säkerhet i gäldenärens egendom
lärer man vid berörda lagändring icke hafva haft i sikte. Möjligen
torde dock åt stadgandet i 86 § utsökningslagen analogivis kunna gifvas
den tillämpning, att målet icke finge vid i paragrafen nämndt äfventyr
uppehållas utöfver sex månader från den dag, då borgenär, hvilkens
intecknade fordran blifvit jämlikt 28 § utsökningslagen fastställd till
betalning ur egendomen, efter det beslutet vunnit laga kraft, med
företeende af bevis härom samt af fordringsbeviset i hufvudskrift påkallar
fastighetens försäljning.

Men i hvarje fall kan sålunda enligt gällande rätt borgenär, som
har intecknad fordran, — genom att, sedan förordnande jämlikt 28 §
utsökningslagen meddelats om fastighetens exekutiva försäljning, dröja
med framställande af vederbörlig begäran om sådan försäljning — på
sätt motionären framhållit bereda sig en säkerhet för sin fordran
utöfver hvad lagen afsett. Detta framgår otvetydigt af det i motionen
omnämnda prejudikatet. Det är endast för tiden före utmätningen,
det vill säga i förevarande fall förordnandet om fastighetens exekutiva
försäljning, som ränta å intecknad gäld icke får med förmånsrätt utgå
för mera än tre år. Rättigheten att för tiden därefter med förmånsrätt
utfå ränta är icke underkastad annan inskränkning än den, som följer
åt stadgandena i utsöknings- eller konkurslagen eller af de allmänna
preskriptionsbestämmelserna.

Att detta förhållande är en oegentlighet och kan leda till betänkliga
rubbningar i fastighetskrediten synes utskottet uppenbart.
Utskottet är ense med motionären däri, att det är af största vikt, att
inteckningsväsendet jämte hvad därmed sammanhänger är ordnadt så,
att den säkerhet en inteckning erbjuder kan med stöd af ett vid inteckningens
belånande erhållet gravationsbevis och behöriga uppgifter
om fastighetens värde åtminstone tämligen noggrant beräknas. En
tillfällighet af sådan art som den af motionären anmärkta bör ej äga
någon betydelse med afseende å förmånsrättens utsträckning. Ända -

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

målet med förmånsrätten för ränta för tiden efter utmätning eller början
af konkurs är tydligen att skydda borgenären under den tid, som skäligen
kan antagas erforderlig för verkställighetens fullbordande. En borgenär
bör ej kunna på grund af stadgandets affattning utöfver hvad därmed
afsetts bereda sig en förmån på öfriga borgenärers bekostnad. Särskild!
beträffande fastigheter af större värde, i Indika inteckningar till betydande
belopp finnas fastställda, är det af stor praktisk betydelse, om
en borgenär på grund af inteckning ur fastigheten utfår ränta till större
belopp än hvad på förhand skäligen kunnat och behöfts i sådant hänseende
af öfrige inteckningshafvare beräknas.

Utskottet anser det sålunda önskvärd!, att åtgärd vidtages till
rättelse af ofvanberörda missförhållande. Men huru en sådan rättelse
skall lämpligast kunna åstadkommas, därom har utskottet lika litet som
motionären kunnat bilda sig eu bestämd uppfattning. Såsom i motionen
framhålles, skulle en viss inskränkning i förevarande förmånsrätt faktiskt
vinnas, om det ofvan anförda stadgandet i 86 § utsökningslagen utvidgades
därhän, att inteckningshafvare, som fått fastigheten dömd i
mät, förklarades skyldig att inom viss tid påkalla fastighetens försäljning.
Utskottet vill därjämte — till framhållande af en ytterligare
utväg till vinnande af det åsyftade målet — erinra, hurusom i flera
främmande lagstiftningar i förevarande hänseende helt allmänt stadgas,
att ränta å intecknad fordran utgår med förmånsrätt endast för viss
tid, sålunda enligt tysk rätt för löpande året och två år närmast därförut
samt enligt fransk rätt med samma förmånsrätt som kapitalet
för tre år. Om en bestämmelse i dylik riktning meddelades hos oss,
blefve det utan betydelse för borgenärernas rätt i förevarande afseende,
om fastighetens försäljning uppskötes en längre tid efter det förordnande
enligt 28 § utsökningslagen meddelats. Men det bör dock enligt
utskottets mening icke förbises, att ett sådant uppskof stundom kan
förekomma utan vederbörande borgenärs förskyllan eller till och med
mot hans vilja i följd af andra af honom oberoende omständigheter.
För sådan händelse skulle borgenären genom förefintligheten af ett
stadgande sådant som det senast omnämnda möjligen lida eu rättsförlust,
ehuru han i god tid vidtagit alla de åtgärder för bevarande af
sin rätt man rimligen kunnat af honom begära.

Ehuru utskottet sålunda icke kunnat bestämdt angifva, huru ifrågavarande
olägenheter, som ju förefinnas äfven t. ex. med afseende på
intecknad afkomsträtt, böra på lagstiftningens väg lämpligast undanröjas,
tvekar utskottet med hänsyn till frågans i utskottets tanke ganska
stora vikt icke att förorda, att Riksdagen i ämnet gör framställning

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

hos Kung!. Maj:t, i det utskottet i likhet med motionären förutsätter,
att en af Kung!. Maj:t företagen undersökning i frågan skall gifva
för lagstiftning i förevarande hänseende erforderlig och lämplig anvisning.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga under öfvervägande hvilka förändrade
stadgande!! med afseende å förmånsrätt förränta
å inteckna^ fordan må vara erforderliga till
förekommande däraf, att sådan ränta kan vid exekutiv
försäljning af fastighet ur densamma med förmånsrätt
uttagas till belopp, som äfventyra efterföljande inteckningshafvares
rätt och därmed sätta fastighetskrediten
i fara, samt för Riksdagen framlägga det förslag i
detta hänseende, hvartill förhållandena kunna gifva
, : anledning.

Stockholm den 31 mars 1905.

'' På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

af herr Zettyrstrand, med hvilken herr A. Olsson instämt:

»Med hänsyn till fastighetskrediten finner jag det vara af synnerligen
kt, att förmånsrätt för ränta å intecknad fordran icke under några
förhållanden må gälla utöfver eu viss bestämd tid, exempelvis tre år,
och får jag på denna grund biträda det slut, hvartill utskottet kommit.»