Lagutskottets Utlåtande N:o 47

Utlåtande 1902:LU47

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

1

N:o 47.

Ank. till Eiksd. kansli den 27 april 1902, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af vildt motion med förslag till lag om
byggande och underhåll af vissa enskilda vägar på landet.

Till behandling af lagutskottet har hänskjutits en inom Andra Kammaren
af herrar D. Persson i Tallberg och O. A. Ericsson i Ofvaumyra
väckt motion, n:o 81, hvari anförts följande:

»Det torde knappast finnas något område, som så nära berör och i
så hög grad. har inflytande på det mindre jordbrukets skötsel och utveckling
och i samband dermed den mindre jordbrukarens existensmöjligheter,
der lagstiftningen är så ofullständig och efterblifven som rörande
byggande och underhåll af by- och utfartsvägar på landet.

I anledning deraf hafva också motioner vid olika tillfällen blifvit
väckta inom Riksdagen, hvilka afsett att afhjelpa denna olägenhet. Och
sist vid 1894 års riksdag afgåfvos i Andra Kammaren tvenne motioner i
nämnda syfte. I anledning af dessa motioner aflat också Riksdagen den 2
maj samma år en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning
och förslag till lag om byggande och underhåll af utfarts- och byvägar.

Sedan dess hafva åtta år snart förflutit utan att något förslag härutinnan
blifvit för Riksdagen framlagdt.

Väl hafva vi oss bekant, att inom vederbörande departement ett förslag
till lag angående utfartsvägar för några år sedan utarbetats; men dels
bär detta förslag icke framlagts till Riksdagens pröfning och dels funno vi
detsamma, efter det vi beredts tillfälle att deraf taga del, så till vida vara
ofullständigt, som det icke omfattade äfven byvägar.

Bill. till liilcsd. Prof. 1902. 1 Samt. 99 Höft. (N:o 41).

i

2

Lagutskottets Utlåtande N:o i7.

Vi anse det dock nödigt, att båda dessa slag af vägar behandlas i ett
sammanhang och inrangeras under samma lagbestämmelser, helst som det
i många fall torde komma att möta afsevärda svårigheter att afgöra, huruvida
en väg är af sådan natur och beskaffenhet, att densamma bör betraktas
som utfarts- eller byväg. Särskild! torde sådana förhållanden vara att
motse i Dalarne och Norrland.

Och då de olägenheter, som nu äro rådande på grund af de äldre
stadgandenas ofullständighet och otydlighet, i lika hög grad göra sig
gällande rörande såväl by- som utfartsvägar, kan denna för landsorten så
vigtiga fråga ej blifva på ett tillfredsställande sätt löst genom att lagstadga
endast för det ena slaget af berörda vägar. Samma uppfattning finnes
också uttryckt uti Riksdagens ofvan åberopade skrifvelse.

Någon meningsskiljaktighet synes således icke heller vara rådande
inom Riksdagen angående behofvet och nödvändigheten af förbättrad lagstiftning
på detta område. Det väsentligaste att icke säga enda skälet,
som anförts emot antagandet af en lag i nu angifvet syfte, har varit det,
att man först velat vinna någon erfarenhet derom, huru väglagen af den
23 oktober 1891 skulle komma att verka; och särskildt har man velat
afvakta resultatet af de efter nämnda lag förestående vägdelningar med
fästadt afseende derå, att, såsom man antagit, en del utfartsvägar skulle
kunna komma att ingå i delningen och såsom bygdevägar indelas till allmänt
underhåll.

På de flesta ställen torde nu sådan delning vara verkstäld och nödigerfarenhet
vunnen beträffande nämnda lags verkningar i det afseendet.

Den erfarenhet vi fått af berörda lags tillämpning är sådan, att vi
finna det vara af behofvet högeligen påkalladt, att en lag snarast möjligt
måtte komma till stånd rörande såväl utfarts- som byvägar.

På grund af hvad vi sålunda anfört, våga vi vördsamt hemställa, att
Riksdagen för sin del måtte antaga följande förslag till

Lag om

byggande och underhåll af vissa enskilda vägar på landet.

1 §•

År enskild väg på landet utfarts- eller byväg för två eller flera särskilda
fastigheter, grufvor, bergverk, vattenverk, fabriker eller med fabriker
jemförliga verk och inrättningar, vare egare deraf eller, der fråga är om
enskild jordbruksfastighet eller om egendom, som tillhör kronan, menighet

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

eller allmän inrättning, innehafvare af den egendom ömsesidigt pligtige
att deltaga i vägens byggande och underhåll efter de i denna lag stadgade
grunder.

2 §.

En hvar underhållsskyldig skall för egendom, i 1 § afses, efter det
egendomen åsätta taxeringsvärde i vägens byggande och underhåll deltaga
i den man vägen för den egendom begagnas.

3 §.

Väg skall underhållas i ett med afseende å dess ändamål försvarligt
skick. Ej må någon betungas med underhållande af väg till större bredd
än 3,6 meter.

4 §.

Delaktigheten i vägens underhåll skall, der ej i fråga om bro annat
af särskilda omständigheter föranledes, så bestämmas, att en hvar af de
underhållsskyldige står i ansvar för viss sträckning å marken.

Vid vägdelning skall hänsyn tagas till sådana omständigheter, som
inverka på vägunderhållet, och för ty, der större svårighet möter, skälig
minskning i väglott deremot beräknas.

5 §•

Uppstår tvist angående skyldigheten att deltaga i vägs byggande eller
underhåll, skall frågan företagas till pröfning vid förrättning å stället i
den ordning nedan stadgas.

6 §•

Till förrättningsman förordne Konungens befallningshafvande, på ansökan,
landtmätare eller annan lämplig person. Förrättningsmannen skall,
om någon af parterna det önskar, vid förrättningen biträdas af två gode
män, hvilka tillkallas af parterna, men, om desse ej åsämjas, utses af förrättningsmannen
bland dem, som till nämndemän eller till ledamöter i
egodelningsrätt eller till gode män vid landtlikt eriförrättnin g i orten valde
äro. Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning af åtgärd, som derförinnan vidtagits.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

I fråga om förrättningen skola skiftesstadgans föreskrifter rörande
annan landtmäteriförrättning än laga skifte ega motsvarande tillämpning.

7 §•

Vid förrättningen må ej till pröfning upptagas invändning, åt t i följd
af aftal eller eljest skyldigheten att deltaga i vägens underhåll är annorlunda
bestämd, än ofvan i denna lag är sagdt; yppas tvist derom, varde
förrättningen instäld i afbidan på tvistens slutliga pröfning.

Förrättningsmannen eller, der han af gode män biträdes, förrättningsmännen
åligge att, efter det parterna blifvit hörda och utredning verkstäld
angående de förhållanden, som kunna på frågan om underhållsskyldigheten
inverka, söka att mellan parterna åvägabringa öfverenskommelse; och varde,
der sådan öfverenskommelse sker, särskild afhandling derom upprättad, af
parterna undertecknad samt af gode männen eller, der sådana ej vid förrättningen
biträda, af två tillkallade vittnen bestyrkt, Kommer ej enligt
hvad nu är sagdt förening till stånd, varde frågan i de delar, som tvistige
äro, af förrättningsmannen eller, der han af gode män biträdes, af förrättningsmännen
pröfvad jemlikt de i denna lag stadgade grunder.

8 §•

När förrättningen är verkstäld, skall förrättningsmannen till parterna
utgifva det under förrättningen förda protokoll med dithörande handlingar;
och skall i protokollet vara upptaget samt för parterna särskildt tillkännagifvas,
att förrättningen då är afslutad och att den dermed missnöjde eger
att på sätt 9 § innehåller fullfölja sin talan.

9 §•

År någon missnöjd med förrättningen, skall han, vid talans förlust,
inom nittio dagar, från det förrättningen förklarats afslutad samt protokoll
och handlingar efter 8 § utgifvits, instämma samtliga öfriga parter till domstol.

10 §.

Försummar någon att underhålla honom tilldelad väglott och bättrar
han ej ofördröjligen efter tillsägelse, må annan underhållsskyldig på den
försumliges bekostnad bristen bota eller bota låta.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

11 §•

Slutes godvillig öfverenskommelse utan anlitande af sådan förrättningsman,
som i 6 § sägs, angående skjddigheten att deltaga i vägs underhåll
eller angående tillsynen å underhållet, ege den öfverenskommelse ej gällande
kraft utöfver tio år från det den ingicks.

12 §.

Har om öfverenskommelse, som i 11 § är sagd, upprättats skriftlig,
af parterna undertecknad och af två vittnen bestyrkt afhandling, ege en
hvar af dem, som deltagit i föreningen, låta intaga den i domboken hos
den eller de domstolar, inom hvilkas dom värjo den egendom är belägen,
som föreningen angår. Varder föreningen sålunda i dombok intagen sist
å det ting, som näst efter eu månad från dess upprättande infaller, galle
den jemväl emot nya egare eller innehafvare af egendomen; sker intagande
i domboken senare, än nu är sagdt, vare föreningen gällande allenast mot
dem, som efter intagandet blifvit egare eller innehafvare af egendom.

Förening, som slutits för boställe eller för sådan på viss tid upplåten
egendom, som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning, hafve dock
ej verkan emot senare innehafvare, med mindre den blifvit godkänd af den
förvaltningsmyndighet, som eger närmaste tillsyn öfver egendomen; ej heller
vare förening, som för enskild jordbruksfastighet blifvit utan egarens samtycke
sluten af nyttjanderättshafvare, gällande mot senare nyttjanderättshafvare
eller egare.

13 §.

Inträder, sedan skyldigheten att deltaga i vägs underhåll blifvit genom
öfverenskommelse eller eljest i ofvan stadgad ordning bestämd, synnerligen
förändrade förhållanden i afseende på vägens begagnande eller underhåll,
ege en hvar af de underhållskyldige påkalla skälig jemkning.

Uppstår tvist om jemkningen, skola i fråga om sådan tvist stadgandena
i 5—9 §§ ega motsvarande tillämpning.

14 §.

Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid allmän underrätt i den
ort, der vägen, hvarom fråga är, eller största delen deraf är belägen.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

15 §.

Denna lag skall icke verka rubbning af hvad angående viss vägs underhåll
må hafva före lagens trädande i kraft blifvit genom aftal eller beslut
lagligen bestämdt.

Såsom äfven motionärerna oinförmält, aflat 1894 års Riksdag till
Kong]. Maj:t en skrifvelse med anhållan, att Kong!. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om byggande och
underhåll af utfarts- och byvägar. Till stöd för denna framställning anfördes
bland annat.

Riksdagen funne de i ämnet gällande föreskrifter vara hvarken nog
omfattande eller tillräckligt bestämda för ordnande af skyldigheten att
bygga och underhålla sådana vägar. De gåfve sålunda icke någon säker
ledning vid bestämmande af den grund, enligt hvilken vägdelning mellan
väghållningsskyldige skulle ske, liksom de ej heller lemnade bestämdt svar
på frågan, huru verkstäld vägdelning skulle kunna vinna laga kraft; och
bristen på tydliga föreskrifter i ämnet vore desto mera känbar, som ifrågavarande
vägar numera med vår tids höjda anspråk på beqväma och lätta
kommunikationsmedel måste anses vara af större betydelse, än då gällande
stadganden tillkommo. Riksdagen funne det sålunda vara af behofvet påkalladt,
att en förbättrad lagstiftning uti förevarande hänseende snarast
möjligt komme till stånd.

Att i frågans dåvarande skede och innan den utredning, som Ivongl.
Maj:t kunde åstadkomma, föregått närmare uttala sig om de grunder, på
hvilka ett blifvande lagförslag borde byggas, syntes Riksdagen emellertid
icke lämpligt. Dock ansåge sig Riksdagen böra redan då uttala såsom
sin åsigt, att skyldigheten att underhålla utfarts- och byvägarne borde
fortfarande såsom dittills åligga dem, som af vägarne betjenade sig.

I anledning af denna Riksdagens hemställan har, såsom i motionen
likaledes omnämnes, genom Kongl. Maj:ts försorg utarbetats ett förslag till
lag om underhåll af vissa enskilda vägar å landet. Högsta domstolen,
som öfver detta förslag blifvit hörd, har emellertid på grund af åtskilliga
anmärkningar, som mot förslaget förekommit, hemstält, att detsamma icke
måtte göras till föremål för framställning till Riksdagen, och något sådant
förslag har, som bekant, ej heller blifvit Riksdagen förelagdt.

Frågan om förbättrad lagstiftning rörande by- och utfartsvägar är
alltså redan dragen under Kongl. Maj:ts pröfning, och att någon framställ -

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

ning deri ännu icke skett till Riksdagen, torde icke bero på underskattande
af frågans betydelse, utan på de svårigheter, som äro förbundna med lösningen
af densamma, Utredning i ämnet lärer ock fortfarande pågå,- och
vidare åtgärder torde med visshet vara att från Kongl. Maj:t förvänta.

Med allt erkännande af önskvärdheten, att fullständigare och mera
tidsenliga stadganden på förevarande område måtte så snart som möjligt
åvägabringas, finner utskottet med hänsyn till sålunda angifna förhållanden
icke lämpligt att på enskilde motionärers framställning nu tillstyrka antagande
af något lagförslag i ämnet, så mycket mindre som frågan synes
utskottet vara af den beskaffenhet, att det för ett tillförlitligt bedömande
deraf är väl behöfligt att ega tillgång till en fullständigare och omsorgsfullare
utredning af densamma, än som nu står utskottet till buds. Såsom
ofvan återgifna uttalande af 1894 års Riksdag utvisar, ansåg sig Riksdagen
då icke böra, innan den utredning, som Kongl. Maj:t kunde åstadkomma,
föregått, närmare uttala sig om de grunder, på hvilka ett blifvande lagförslag
borde byggas. Denna betänklighet, som synes utskottet välgrundad,
gör sig helt naturligt än mer gällande, då fråga är om att antaga ett
formuleradt förslag.

Mot det i motionen innefattade lagförslaget torde dessutom i flere
hänseenden kunna framställas befogade anmärkningar. Den vigtiga frågan,
huru anläggning af nya by- och utfartsvägar skall bringas till stånd, synes
sålunda icke vara tillräckligt beaktad. Förslaget innehåller härom inga
särskilda föreskrifter, och de gemensamma bestämmelser rörande vägs
byggande och vägs underhåll, som i vissa afseenden föreslagits, torde icke
fylla behofvet. Det likställande af byggnads- och underhållsskyldigheten,
som synes vara af motionärerna åsyftadt, lärer dessutom vara mindre lämpligt
särskildt för det fall, att fastighet innehafves af annan än egaren.
Äfven om det får anses rigtigt, att innehafvaren i regel bör svara för
vägs underhåll, synes dock byggande af väg vara en angelägenhet af den
betydelse, att egaren dervid bör ega föra talan för fastigheten samt vara
ansvarig för densammas andel i de kostnader, som af företaget uppkomma.
Den af motionärerna i 2 § ifrågasatta beräkningsgrund för byggnads- och
underhållsskyldighetens fördelning, att en hvar skall deltaga efter egendomens
taxeringsvärde, i den mån vägen för den egendomen begagnas,
synes utskottet till sin innebörd mycket tvifvelaktig och torde knappast
vara möjlig att praktiskt tillämpa. Sannolikt har väl motionärernas afsigt
varit, att taxeringsvärdet skulle vara det hufvudsakligen bestämmande och
att derjemte skulle tagas hänsyn till längden af den väg, som af olika
egendomar begagnades. Fn fördelning på sådan grund torde emellertid
icke kunna anses tillfredsställande. Egendomars taxeringsvärden i förhål -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

laude till hvarandra lemna ingen säker ledning för bedömande af den
nytta, egendomarne hvar för sig hafva af till dem ledande by- och utfärtsvägar,
utan kan olika användningssätt medföra, att af fastigheter med
samma taxeringsvärde den ena har mycket större gagn af en sådan väg
än den andra. Missförhållanden skulle ock lätteligen uppkomma i de icke
sällsynta fall, då fastigheter bestå af olika delar, hvilka, ehuru kanske belägna
på ganska långt afstånd från hvarandra, äro upptagna under gemensamt
taxeringsvärde. En dylik fastighet skulle då efter hela taxeringsvärdet
deltaga i underhållet af en väg, äfven om densamma vore till
nytta endast för eu af fastighetens delar. Den rigtiga bestämningsgrunden
torde vara, att underhållsskyldigheten beträffande utfarts- och byvägarne
skall, liksom hittills, åligga dem, som af vägarne betjena sig, samt att
denna skyldighet fördelas efter den utsträckning, hvari begagnandet sker.
Vidare torde mot 15 § i förslaget kunna erinras, att om med densamma
afses, att de bestämmelser angående vägs underhåll, hvilka genom vare sig
aftal eller beslut meddelats, innan den föreslagna lagen trädt i kraft,
skulle, derest annat icke öfverenskommes, för all framtid vara gällande,
ett sådant stadgande knappast synes kunna förordas. Lämpligare torde
vara att, i hufvudsaklig öfverenstämmelse med hvad i 3 § af stängselförordningen
den 21 december 1857 finnes föreskrifvet, icke låta äldre
överenskommelser och beslut lägga hinder i vägen för underhållsskyldighetens
bestämmande enligt de i den nya lagen stadgade grunder, då fråga
derom väckes.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må 1 ill någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Stockholm, Ivar Hoeggströms Boktryckeri A. B., 1902.