Lagutskottets Utlåtande N:o 46

Utlåtande 1900:LU46

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

1

ST:o 46.

Ank. till Biksd. kansli den 1 maj 1900, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående åstadkommande af nya, så vidt
ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre skandinaviska
länderna.

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en af
herr C. Lindhagen inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 104, af följande
lydelse:

5)1 den borgerliga eller civila rättens historia hos skilda folk framträda
merendels såsom skiljemärken rättsnormernas med vissa mellantider företagna
sammanfattning i en lagbok. Dessa civilrättsliga kodifikationer
utgöra nödvändiga led i utvecklingen. Deras ändamål är nemligen att
dels, sedan lagstiftningen alltmer upplöst sig i splittradt detaljarbete, åter
i rättssäkerhetens intresse öfversigtligt och tydligt fastslå, hvad som skall
anses såsom lag, och dels i rättsutvecklingens intresse gifva hemort åt de
ur nya förhållanden framgångna rättstankar, för hvilka den gamla lagen
står främmande.

En dylik kodifikation af civilrätten utgjorde giftermåls-, ärfda-,
jorda-, byggninga- och handelsbalkarne i Sveidges rikes lag af år 1734.

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 7 Sami. 37 Raft. (N:o 46). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Denna lag gäller ännu, men redan i början af förra århundradet ansågs
behof af en ny lag föreligga. Sedan nemligen vid riksdagen 1809—1810
ständerna på initiativ af lagutskottet begärt tillsättande af en komité
att arbeta på lagars och författningars redaktion och förenkling, beslöt
Kongl. Maj,t, att den lagkomité, som i anledning häraf tillsattes, skulle
arbeta bland annat på en ny allmän civillag. Denna komité uppgjorde
ett slutligen år 1826 i omarbetadt skick publiceradt förslag till allmän
civillag, innefattande nya giftermåls-, ärfda-, jorda-, byggninga- och handelsbalkar.
Förslaget öfverlemnades sedan vid 1834 års riksdag till ständerna,
men frågan uppsköts för vidare utredning, hvarefter förslaget i
anledning af ständernas år 1841 gjorda framställning ytterligare granskades
af en lagberedning, som år 1847 afgaf nytt förslag till giftermåls-, ärfda-,
jorda- och byggningabalkar. Men icke heller detta senare förslag blef
föremål för Riksdagens omedelbara pröfning. I stället har man allt hitintills
fortsatt att genom partiella förbättringar söka afhjelpa de obestridliga
bristerna i den civilrättsliga lagstiftningen.

I Norge gäller fortfarande Kong Christian V:s Norske Lov af år 1687.
I början af förra århundradet ansågs en ny kodifikation så behöflig, att
till och med i norska grundlagen af 1814 intogs en särskild föreskrift
derom, att en ny allmän civillagbok skulle föranstaltas att utgifvas på
första eller, om detta ej vore möjligt, på andra ordinarie storting. En
för ändamålet tillsatt lagkomité upptog arbetet, men kom ej till något
resultat. Grundlagens förordnande väntar derför ännu på sin uppfyllelse.

Danmarks ännu gällande lagbok är Kong Christian V:s Danske Lov
af år 1683. Redan i medlet af 1700-talet sysslades under en lång följd
af år med att åstadkomma en ny, mera tidsenlig och omfattande lagkodex.
Detta arbete ledde dock endast till mindre betydande förarbeten och har
sedan ej återupptagits, ehuru behofvet af en kodifikation blifvit alltmer
trängande.

De skandinaviska länderna intaga sålunda för närvarande alldeles
enahanda ställning i afseende å beskaffenheten af deras civilrättsliga lagstiftning.
Denna består nemligen i alla tre länderna af dels en mycket
gammal lagbok, hvilkens ännu bestående rester till stor del äro föråldrade
samt hindra rättsskipningen beträda tidsenliga banor; dels en mängd efteråt
utfärdade specialförfattningar, hvilka, äfven dessa delvis föråldrade, tillkommit
utan enhetligt sammanhang sins emellan och med det hela och
utan att arbetet adlats af någon betydelsefull uppgifts inflytelse; dels en
omtvistad och kasuistisk, oskrifven lag, nödtorfteligen skapad af teori och

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

praxis i syfte att söka fylla luckorna och tillgodose nya rättskraf, hvilket
i månget fall måste ske genom förtolkning eller uppenbart åsidosättande
af gällande lagbud. Det bör sålunda ej finnas mer än en mening om,
att både i Sverige, Norge och Danmark tiden nu är öfvermogen för en
ny civilrättslig kodifikation, hvilken synnerligen påkallas både i rättssäkerhetens
och rättsutvecklingens intresse.

Under sådana förhållanden tränger sig emellertid mägtigt fram angelägenheten
af att detta lagarbete sker efter samråd i ändamål att åstadkomma
en gemensam nordisk lagbok eller, rättare sagdt, nya till innehall
och form, så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de skandinaviska
länderna. Det är klart, att i många stycken, såsom vissa delar af
jordabalken, full öfverensstämmelse ej kan vinnas. Men i det stora hela
lämpar sig civilrätten väl för ett gemensamt lagstiftningsarbete, då hvarken
ländernas administrativa egendomligheter eller stridiga sociala åskådningar
här spela samma rol som t. ex. i processrätten och straffrätten

Tanken på lika lagstiftning för de nordiska länderna är för öfrigt
icke ny och möjligheterna för dess åstadkommande icke heller opröfvade.

Särskilt bör i detta afseende erinras om 1876 års Riksdags, i anledning
af en motion inom Andra Kammaren, gjorda anhållan, att Kongl.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för utarbetandet så skyndsamt som möjligt
af en fullständig handelslag för Sverige, utan att viss annan angifven lagstiftning
derigenom tillbakasattes, äfvensom egna omsorg deråt, att, sa vidt
ske kunde, derigenom åstadkommes öfverensstämmelse med motsvarande
norsk och dansk lagstiftning. Lagutskottet hade afstyrkt motionen, men
numera torde tillfredsställelsen vara enhällig öfver, att Riksdagen behjertade
frågans vigt och betydelse. Ty Riksdagens ifrågavarande hemställan
har redan ledt till antagande i alla tre länderna af åtskilliga öfverensstämmande
lagar inom vigtiga delar af den speciella handelsrättens område,
nemligen vexellag, lagar om varumärken samt om handelsregister, firma
och prokura, sjölag och checklag.

Bestämmande för 1876 års riksdagsskrifvelse var, bland annat, äfven
det anförda skälet, att genom ett uppskof skulle tillfälle till åstadkommande
af likformighet inom vissa grenar af den speciella handelsrätten ga
förloradt. Enahanda fara uppstår nu genom ett undanskjutande af frågan
om vinnande af enhet i den allmänna privaträttens bestämmelser, deri inbegripet
dithörande delar af handelsrätten. Ty i sådant fall kan man
i stället med visshet förutse, att under den närmaste tiden i de olika
länderna företagas kodifieringar af civil lagen eller åtminstone antagas

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

nya författningar i alla afsevärdare delar af densamma. Det är derför af
största vigt att med framsynthet och energi begagna sig af en läglig
tidpunkt, som kanske aldrig återkommer.

Huruledes hos andra sins emellan närbeslägtade folk enhetstanken
mägtat öfvervinna långt större svårigheter i lagstiftningsväg, derpå lemnar
också den nya tyska civillagen af den 18 juni 1896 ett exempel, som
manar till efterföljd. Genom denna lag, som trädde i kraft den 1 januari
1900, erhåller nemligen tyska riket en gemensam borgerlig rätt, i stället
för den mångskiftande, delvis på vidt skilda principer byggda lagstiftning,
som förut galt i de särskilda staterna. Ifrågavarande tyska kodifikation,
med dess storartade, på jemförelsevis kort tid åstadkomna förarbeten, bör
dessutom gifva värdefulla uppslag samt öfver hufvud taget väsentligen
underlätta arbetet för en nordisk lagbok, ehuruväl å andra sidan lagen
till form och innehåll i många afseenden gifvetvis kommer att äfven
lända mera till varning än efterföljd.

Om sålunda de yttre betingelserna för en sträfvan att bringa öfverensstämmelse
i de skandinaviska folkens civilrättsliga lagstiftning för närvarande
äro mycket gynsamma, så framstår äfven innebörden af ett
sådant arbete såsom icke mindre betydelsefull.

Först och främst föreligga de bästa utsigter, att den i alla tre länderna
sedan länge på dagordningen stående frågan om nya civillagar skall,
upptagen i sådan form, kunna i hvarje land bringas till utförande inom
en så pass kort tid, att ej redan förarbetena hinna föråldras och den enhetliga
ledningen kommer att saknas. Uppgiftens större betydelse och
inflytandet af en mångsidigare representerad erfarenhet och sakkunskap
skola visa sig egnade lösa en uppgift, som hvarje land för sig hitintills
ej mägtat. Erfarenheterna från lagstiftningen inom den speciella handelsrätten
gifva också vid handen, att ett samarbete leder till fruktbarare
resultat. De ledande hufvudsynpunkterna komma derigenom i förgrunden
och oväsentliga betänkligheter om detaljspörsmål tvingas underordna sig
i sjelfva sakens intresse.

Det behöfver vidare knappast erinras om, hvilken vigtig insats en
gemensam civillag skulle göra i det gamla, nu af tidsförhållandena upplifvade
sträfvandet att närma de nordiska folken på de kulturella områdena
och derigenom bereda dem ett rikare lif i ett större fädernesland.
Att särskilt rättsvetenskapen och rättsskipningen derigenom skulle taga
ett stort uppsving, ligger i öppen dag. För framgången af ett fortsatt
gemensamt lagstiftningsarbete är dessutom öfverensstämmelse i den all -

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

männa privaträttens principer grundläggande. Vid förut åberopade samarbeten
inom vissa speciella rättsområden visade sig också de största
svårigheterna ligga i ländernas olika lagstiftning på angränsande områden
af den allmänna privaträtten.

Slutligen skall en nordisk lagbok gifva den skandinaviska rättsuppfattningen
tillbörligt inflytande och magtställning utåt. Å ena sidan kan
den, genom att för alla tre länderna upptaga vissa allmännare omfattade
rättsgrundsatser, lemna vigtiga bidrag till förverkligandet af rättens universalitet.
Men å andra sidan får den likaledes till uppgift att upprätthålla
de nordiska folkens rättstraditioner och bringa dem till inflytande
i den universella rättsbildningen. Gå nu de nordiska folken skilda vägar
med sin borgerliga lagstiftning, är det fara värdt, att de alldeles förspilla
det framstående arf, de af gammalt fått att vårda i förenämnda
afseende.

Denna sista synpunkt framhölls särskild! i ett tal, som professor
Julius Lassen i Köpenhamn vid universitetets reformationsfest i slutet af
förra året höll om nödvändigheten af den danska privaträttens kodifikation.
Efter att hafva utvecklat, hurusom en ny »dansk lag» hörde till de uppgifter,
som det 20:de århundradet redan i sin början borde söka lösa,
tilläde han följande slutord: »Jeg ser nok åt Opgaven egentlig hor stilles
hojere, og åt en nordisk Lovbog burde vcere Maalet. En for alle skandinaviske
Riger faelles, ved forenede danske, norske og svenske Kraefter
skabt Lovbog vilde sikrere og kraftigere give de ejendommelige nordiske
Retstanker Udtryk. En nordisk Lovbog vilde staa med en Autoritet,
som den danske, norske og svenske hver for sig vilde savne, og vilde i
Förbindelse med en dertil knyttet, faelles skandinavisk Retsvidenskap
magte den skandinaviske Rets Mission i den almindelige borgelige Rets
Udvikling, som Maegleren mellem den romanistisk-tyske Ret og den engelskamerikanske
Ret. Skulde denne Vej vise sig farbar, bor den folges.»

På grund af hvad sålunda anförts och då jag djupt känner, hvilket
stort ansvar i förevarande afseende hvilar på den nuvarande generationen
inför kommande tider, vågar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte
hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t, täcktes snarast möjligt taga
erforderliga initiativ till en samverkan i syfte att åstadkomma nya,
så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre skandinaviska
länderna.

I en dylik framställning ligger naturligtvis äfven inneslutet, att de
frågor om vigtigare ändringar i civillagen, hvilka till äfventyrs för när -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

varande äro på pröfning beroende, helst böra endast i den ordning nu
antydts vidare fullföljas.»

Det torde icke kunna förnekas, att goda skäl kunna anföras för
önskvärdheten ur flere olika synpunkter af största möjliga öfverensstämmelse
mellan de tre skandinaviska ländernas civillagstiftning. Att emellertid
på en gång ifrågasätta en gemensamhetslagstiftning i hela den
omfattning, motionären tänkt sig, finner dock utskottet möta stora och afgörande
betänkligheter.

Förutom det att fördelarne af en gemensamhetslagstiftning svårligen
kunna antagas hafva vunnit det allmänna erkännande hos de nordiska
folken, att dessa nu skulle finnas benägna att för vinnande af lika civillagar
i någon afsevärd omfattning uppoffra rättsregler, med hvilka de
äro belåtna, eller uppgifva specielt nationella traditioner, hvilka slagit rot
i rättsmedvetandet, framställer sig såsom påfallande, att inför en så ny sak,
tagen i den stora omfattning, som motionären ytterst åsyftar, måste yppas
mångahanda farhågor med anledning af det alltid ganska ovissa i ett
dylikt vidtgående lagstiftningsarbetes förutsättningar och resultat, hvilka
farhågor helt visst skola hos mången gifva sig uttryck i en tvekan icke
blott om sakens utförbarhet, utan äfven om dess ändamålsenlighet.

Utskottet anser derför, att den af motionären ifrågasatta skandinaviska
civillagstiftningen för närvarande bör begränsas till den del af lagstiftningen,
der de nationella elementen utöfvat minsta inflytandet på rättens
gestaltning och der följaktligen likhet hör kunna åvägabringas, utan att
särskilda nationella åskådningar i nämnvärd mån trädas för nära.

För åtgärder i syfte att med nu angifna begränsning åstadkomma
samverkan mellan de tre skandinaviska länderna på civillagstiftningens
område föreligga efter utskottets åsigt goda skäl. Med föranledande af
1876 års Riksdags af motionären omnämnda skrifvelse hafva inom den
speciella handelsrätten redan åstadkommits öfverensstämmande lagar i de
tre länderna, och det innebär då en naturlig fortsättning att öfvergå till
de allmänna reglerna för samfärdseln och varuutbytet. En samverkan
mellan de skandinaviska länderna i sistnämnda lagstifningsarbete bör ock
desto lättare kunna bringas till stånd, som inom Sverige behofvet af lagstiftning
på obligationsrättens område gjort sig, till följd af bristen på
positiva rättsregler, särdeles känbart, och förhållandet lärer vara enahanda

Lagutskottets Utlåtande N.-o 46.

7

i Norge och Danmark. Denna omständighet gör det också angeläget, att
åtgärder för samverkan utan uppskof vidtagas, enär man eljest riskerar,
att de olika länderna hvar för sig gå i författning om dylik lagstiftnings
genomförande. Sedan detta skett, skulle naturligtvis svårigheterna att
vinna likhet mellan lagstiftningarna högst väsentligt ökas. Till stöd för
rättmätigheten af antagandet, att separatlagstiftning på obligationsrättens
område kan beräknas såsom nära förestående, vill utskottet erinra derom,
att ho3 oss för närvarande föreligger utarbetadt ett förslag till lag om
köp och byte, hvilket inom kort torde komma att framläggas till Riksdagens
afgörande, derest ej dessförinnan göres ett uttalande till förmån
för en skandinavisk lagstiftning inom obligationsrätten, hvaraf kapitlet
köp och byte utgör en hufvudafdelning.

Slutligen torde böra nämnas, att, efter hvad utskottet erfarit, från
vetenskapsmän och handelns representanter äfvensom inom pressen i de
olika länderna med anledning af motionen framkommit åtskilliga uttalanden,
som vittna om ett ganska allmänt intresse för ett samarbete till vinnande
af lika lagstiftning inom obligationsrätten.

Med stöd af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
i hvad mån lagstiftningsarbetet på obligationsrättens
område lämpligen må för vinnande af öfverensstämmelse
mellan de skandinaviska länderna bedrifvas på
grundvalen af samverkan dem emellan, samt vidtaga
de åtgärder, hvartill förhållandena pröfvas föranleda.

Stockholm den 1 maj 1900.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Särskild! yttrande

af herr Lindhagen, som anfört:

»Enligt min öfvertygelse möta icke i sakens egen natur några oöfvervinnerliga
svårigheter att, om ej omedelbart, så dock i en nära framtid
planlägga ett samarbete för genomförandet af en nordisk civillagbok.
Med god vilja och ett lefvande intresse från alla vederbörandes sida
skulle ett dylikt arbete helt visst leda till målet och derigenom blifva
af obestridligt gagn för de nordiska länderna. Fullt förvissad sålunda
att denna angelägenhet har framtiden för sig, inser jag dock, att för närvarande
erforderlig anslutning af flera skäl lättast kan påräknas för en
samverkan till vinnande af lika lagstiftning inom obligationsrätten. Jag
är derför enig med lagutskottet derom, att det af mig ifrågasatta lagstiftningsarbetet
i början lämpligen bör begränsas till nyssberörda afdelning
af civilrätten.»

Herr Nilsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
slutliga behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet 1900.