Lagutskottets Utlåtande N:o 45

Utlåtande 1889:LU45

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

1

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1889, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
af de i förordningen angående fattigvården meddelade
bestämmelser rörande hemortsrätt.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat två
särskilda, inom nämnda kammare väckta motioner om ändringar i de genom
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 meddelade bestämmelser
rörande hemortsrätt. Motionerna hafva afgifvits af herr Back Per Ersson,
n:o 66'', samt af herrar J. Carlsson i Nysäter och L. P. Larsson i Berga,
n:o 108.

De §§, i hvilka ändring blifvit ifrågasatt, hafva följande lydelse:

22 §: I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för hvilken
behof deraf uppstår, anses, med nedan stadgade undantag, hafva hemortsrätt
i det fattigvårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt blifvit eller
bort blifva mantalsskrifven.

23 §: Den, som fylt sextio år, behåller derefter den hemortsrätt han
då egde.

25 §: Har någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i
behof af fattigvård enligt 1 § innan ett år förflutit, sedan han, till följd af
inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom visst fattigvårdssamhälle,
eller har den, som med afseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrifvits
inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat; anses han icke hafva
hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han sålunda blifvit eller
bort blifva mantalsskrifven, utan behåller han den hemortsrätt, han näst
lHh. till Riksd. Prof. 1889. 7 Sami. 25 Höft -

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

derförut egde. Detsamma gäller, der någon, som till följd af inflyttning
blifyit eller bort blifva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskrifven, under
loppet af ett år näst derförut eller näst derefter för sig, hustru eller minderårigt
barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.

Herr Back Ber Ersson återupptager en år 1887 inom Andra Kammaren
afgifven motion (1887 A, n:o 110), hvaruti anfördes:

»Bestämmelserna om förvärfvande af försörjningsort, eller så kallad
hemortsrätt i fråga om de från ett till annat samhälle inflyttande personer,
utgöra otvifvelaktigt ett bland de vigtigaste föremålen för fat tigvår dslagstiftningen;
och det torde icke sakna intresse att i minnet söka återföra den
skiljaktiga uppfattning, som i detta hänseende tid efter annan genom lag
gjort sig gällande.

Afvikelse från grundsatsen, att hvarje samhälle borde underhålla de
fattiga, som inom den samma hade sitt bo och hemvist, inträdde först genom
kong], kungörelsen den 5 december 1788, hvilken i fråga om skyldigheten
att underhålla i behof af fattigvård komne, inflyttade personer, stadgade: att
den socken, der fattighjonet antingen haft eget hemman eller såsom inhyses
eller tjenstehjon senast varit i skatt antecknadt, borde vidkänas dess vård,
enär det med arbete icke kunde sig uppehålla, men föreskref tillika såsom
både nödigt och billigt, att hvarje församling emot nyssnämnda skyldighet
må ega den rättighet, att icke något inhyseshjon finge sig der nedsätta,
eller något gammalt och mindre arbetsfört tjenstehjon der antagas, innan
sådant först blifvit å allmän sockenstämma anmäldt och samhället dertill
sitt bifall lemnat. Ett sådant hinder mot den fria inflyttningen kunde icke
undgå att framkalla talrika tvister emellan de särskilda samhällena, och
det blef följaktligen lagstiftningens uppgift att införa stadganden, som på en
gång lemnade obehindrad rätt för en hvar att inflytta från ett till annat
samhälle samt, så vidt ske kunde, bereda något skydd mot uppkommande
fattigvårdstunga genom inflyttade personer. I det syftet tillkom kongl.
förordningen den 25 maj 1847, som i denna del hufvudsakligen stadgade,
att en hvar skulle i fråga om fattigförsörjning tillhöra det fattigvårdssamhälle,
hvarest han efter fylda femton år sist under tre på hvarandra
följande år stadigt vistats utan att hafva åtnjutit fattigvårdsunderstöd, som
af annat fattigvårdssamhälle eller af staten ersattes. Det dröjde ej länge,
förrän missbelåtenheten med denna författning föranledde rikets ständers
underdåniga skrifvelse!'' den 18 september 1848 och den 28 augusti 1851,
hvarigenom ständerna anhöllo om revision af 1847 års förordning; hvithet

Lagutskottets Utlåtande N;o 45.

3

både till påföljd kong!, förordningen den 13 juli 1853, som öfvergick till
en annan ofta öfverklagad ytterlighet, då derigenom bestämdes, att, derest
behof af fattigförsörjning för någon person uppstår under de sex första månaderna
efter det mantalsskrifning försiggått i det samhälle, till hvilket
personer inflyttat, eller, om mantalsskrifningen skett med afseende å tilltänkt
inflyttning, som ej blifvit verkstad, eller om personer under året före inflyttningen
eller under förloppet af de första sex månaderna efter den samma af
annat fattigvårdssamhälle åtnjutit understöd för sig, hustru eller hemmavarande
barn under femton år, den ifrågavarande försörjningen skulle åligga
det samhälle, i hvilket personen först varit eller bort vara mantalsskrifven.
Vid 1869 års riksdag anmärktes, att den tid af allenast sex månader, som
sålunda föreskrifvits, vore allt för kort, efter hvars utgång en till ett fattigvårdssamhälle
inflyttad person i afseende på fattigvård skulle anses tillhöra
ett samhälle och således der kunde komma att falla fattigvården till last.
Detta jemte annat gaf anledning dertill, att Riksdagen i underdånig skrifvelse
den 13 maj 1869 anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse gällande förordning
angående fattigvården i riket och utarbeta ny sådan förordning i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, Riksdagen i samma skrifvelse
uppgifvit, hvaribland utan ringaste skiljaktighet uttryckligen begärdes den förändring,
att, på sätt äfven uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 17 mars
1871 tillstyrktes, för bestämmande af den kommun, till hvilken en fattig
person i försörjningshänseende borde höra, skulle erfordras två mantalsskrifningar
i stället för allenast en: men då ärendet hos riksdagen förekom till
afgörande i denna del af det i den kongl. propositionen framlagda förslaget
och trots de öfvervägande skäl, som anfördes för det af båda statsmagterna
kort förut gillade antagandet af den tvååriga bestämmelsen, segrade den åsigt,
som igenfinnes i 22 § af nu gällande kongl. förordning af den 9 juni 1871.

Vid tillämpningen af den sålunda antagna grunden för förvärfvande af
hemortsrätt hafva följderna visat sig både orättvisa och obilliga i en mängd
fall, hvaraf också missnöje med den bestämda ettåriga mantalsskrifningen
uppstått så väl på landet som i städerna. Men om deremot eu person icke
vunne hemortsrätt inom ett samhälle med mindre än att han blifvit två gånger
efter hvarandra der mantalsskrifven, hade han åtminstone ett år tillhört samhället,
hvilket väl synes innebära ett billigt anspråk för förvärfvandet af en
för personen så betydelsefull rättighet och för kommunen ofta nog mycket
kostbar förpligtelse. Deraf skulle äfven följa, att en husbonde, som i tjenst
tagit en oduglig och lätjefull tjenare, kunde efter förloppet af ett år skilja
honom ifrån sig, innan han vunnit hemortsrätt inom samhället. Nu deremot
blir en dylik odugling helt lättvindigt en känbar börda för en kommun, som
af hans arbetskrafter njutit ringa eller ingen nytta; och någon motvigt borde

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

val nedläggas i fattigvårdssamhällenas hand mot den genom inflyttningsfriheten
uppkommande möjligheten för ett samhälle att på ett annat kasta hördan af
underhåll åt personer, hvilka rättsligen borde tillhöra det samhälle, hvarifrån
de inflyttat. Denna motvigt vinnes i någon mån genom ett års pröfvotid,
och den idoge och ordentlige arbetaren hade deraf icke något att befara.
Talrika faktiska exempel kunde anföras, huru som mannen endast någon kortare
tid uppehållit sig i sin nya mantalsskrifningsort och tvärt emot all rätt
och billighet ändock förvärfvat det samhället till försörjningsort för sig, hustru
och många barn. Dessa förhållanden måste likväl antagas vara inom Riksdagen
allmänt kända och torde jemväl komma att beaktas.

Anmärkningsvärdt förekommer det äfven, att främmande länder, hvilka
antagit begreppet hemortsrätt, fordra vida längre tid för detta förvärf än inom
värf land. Så erfordras i Wiirtemberg och Sachsen ända till 15 år, i Holland
och Belgien 4 år, i Danmark 3 år samt i Norge och Preussen 2 år fölvinnande
af hemortsrätt.

På grund af det sålunda anförda föreslogs i den år 1887 afgifna
motionen, som i följd af Riksdagens upplösning icke blef af Riksdagen
slutligen behandlad, »att Riksdagen för sin del ville besluta följande förändrade
lydelse af §§ 22 och 25 i nu gällande fattigvårdsförordning:

§ 22.

I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för hvilken behof deraf
uppstår, anses, med nedan stadgade undantag, hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
hvarest han senast författningsenligt blifvit eller bort blifva
för två på hvarandra följande år mantalsskrifven.

§ 25.

Har någon, som till visst fattigvårdssamhälle inflyttat och der blifvit
eller bort blifva för två på hvarandra följande år mantalsskrifven, såsom i
22 § förmäles, af det samhället åtnjutit fattigvård, på grund af 1 §, för sig,
hustru eller minderårigt barn före utgången af det första af dessa år, anses
han, utan hinder af nämnda mantalsskrifningar, fortfarande bibehållen vid
den hemortsrätt, han före inflyttningen senast egde, till dess han annan
erhåller. Lag samma gäller der han för sig, hustru eller minderårigt barn
under det år, hvarom nyss är sagdt, eller under det nästföregående af annat
fattigvårdssamhälle undfått fattigvård.»

Samma förslag framställes nu af herr Back Per Ersson.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

o

På sätt i den åberopade motionen erinras, var den fråga, som nu föreligger,
särskildt föremål för pröfning vid 1871 års riksdag. Mot antagande
af en sådan bestämmelse som den af motionären föreslagna åberopades då af
lagutskottet (i utlåtande n:o 23) följande af de för uppgörande af förslag
till förordning angående fattigvården in. m. utsedde komiterade i betänkande
den 5 december 1870 anförda skäl, nemligen:

att, om äfven för närvarande, då hemortsrätten berodde af endast eu
mantalsskrifning, det icke sällan vore förenadt med mycken svårighet att
kunna åstadkomma den för bestämmande af en persons hemortsrätt nödiga
utredning, helst, ehvad mantalsskrifning egt rum eller icke, det måste undersökas
och pröfvas, hvarest sådan skrifning rätteligen bort ske, mycket större
svårighet skulle uppstå, om det för bestämmande af en persons hemortsrätt
skulle vara nödigt utreda, hvarest lian senast för tvä på hvarandra följande
år författningsenligt bort vara mantalsskrifven;

att ett sådant stadgande, som i sjelfva verket utgjorde en hufvudsaklig
återgång till hvad uti ifrågavarande hänseende var stadgadt i 184-7 års förordning,
nemligen att en hvar skulle i fattigvårdshänseende tillhöra det fattigvårdssamhälle,
hvarest han sist under tre på hvarandra följande år stadigt vistats,
utan att hafva åtnjutit fattigunderstöd, som af annat fattigvårdssamhälle eller
af staten ersattes, skulle, synnerligast om dermed förenades stadgandet, att
den, som efter fylda 15 år icke sjelf förvärfvat hemortsrätt, borde ega den
hemortsrätt hans moder vid hans födelse egde, föranleda långvariga tvister
mellan de särskilda samhällena, ofta medförande resultat, som skulle synas i
hög grad obilliga;

att stadgandet skulle inom de särskilda fattigvårdssamhällena, synnerligast
den å landet, kunna leda till vidriga samt för de arbetande och mindre
bemedlade folkklasserna, som för vinnande af arbetsförtjenst eller bättre utkomst
behöfva ombyta hemvist, särdeles olycksbringande vexationer, afseende
deras fördrifvande från de samhällen, till hvilka de inflyttat;

att derigenom jemväl skulle förorsakas, att de samhällen, som vinnläde
sig om och kunde lyckas att nödga inflyttade personer, hvilka befarades i en
framtid falla fattigvården till last, att före ett kommande års mantalsskrifning
utflytta, sålunda skulle, andra samhällen till men, tillvinna sig en oförtjent
lindring i sitt fattigvårdsåliggande, under det att fattigvård stungan i allmänhet
ej kunde annat än tilltaga, då personer, som inom samhällen, till
hvilka de inflyttade, beredde sig tillfälle till bergning, icke blefve i sin
sträfvan att lofligen försörja sig och de sina af öfriga samhällsmedlemmar
uppmuntrade och understödde, utan möjligen oroade och fördrifne samt sålunda
snart komme att hemfalla till nöd och elände, som de i motsatt fall möjligen
kunnat undgå;

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

att det ändamål, som afsetts med rotefördelnings införande, skulle i
väsentlig mån äfventyr, enär inflyttade personer, som mantalsskrefvos ena
aret inom en rote och det följande året inom en annan rote af samma fattigvårdssamhälle,
skulle förvärfva hemortsrätt inom detta, men icke inom någon
af rotande, hvarigenom under tidens lopp en betydlig gemensam fattigvård
kunde uppkomma, ehuru rotefördelning vore införd;

att erforderligt skydd mot någon gång försporda försök att från ett
till annat fattigvårdssamhälle så att säga insmyga fattighjon ej heller vunnes
genom stadgandet om två mantalsskrifningar, ty, om i sådan afsigt en obetydlig
hemmansdel, ett torp eller blott en bostadslägenhet mot en ringa afgift
för ett år arrenderades åt någon nära i armod varande person samt mantalsskrifning
under hösten det ena året verkstäldes med afseende å tilltänkt inflyttning
det nästföljande årets fardag, blefve denna person under arrendeårets
lopp för andra gången inom samhället mantalsskrifven, och han kunde således,
äfven med vilkoret af två på hvarandra följande mantalsskrifningar, komma
att efter en tid af endast 8 till 9 månader betunga samhället med fattigvård,
samt

att det högsta, som kunde vinnas genom bestämmelsen om två på hvarandra
följande mantalsskrifningar, vore att eu till ett fattigvårdssamhälle
inflyttad person ej kunde förr än han ett år efter första mantalsskrifningen
blifvit eller bort blifva andra gången mantalsskrifven komma att falla samhällets
fattigvård till last, men samma, om ej vida större skydd i detta hänseende
vunnes derigenom, att den tid, efter hvars förlopp en inflyttad person
kunde komma att betunga samhället med fattigvård, förlängdes till ett år.

På grund häraf föreslog lagutskottet den lydelse af §§ 22 och 25,
som dessa §§ sedermera erhöllo och fortfarande hafva.

Då de sålunda vid 1871 års riksdag anförda och godkända skäl fortfarande
torde ega full giltighet, hemställer utskottet,

1) att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

1 den andra af här ofvan omförmälda motioner föreslå herrar J. Carlsson
och L. P. Larsson, »att Riksdagen ville besluta, att 22 § i Kongl.
Maj:ts nådiga förordning angående fattigvården den 9 juni 1871 dels Ange
en sådan ordalydelse, nemligen:

I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för hvilken behof deraf
uppstår, anses, utan undantag, hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
hvarest han senast varit författningsenligt mantalsskrifven;

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

7

och dels att 23 och 25 §§ i samma nådiga förordning borttagas.»

Till stöd för sitt förslag anföra motionärerna hufvudsakligen, att genom
detsammas antagande de sä ofta förekommande tvisterna om personers hemortsrätt
skulle lättare och på ett med rättvisans fordringar mera öfverensstämmande
sätt kunna bringas till slut, än nu i allmänhet vore förhållandet.

Hvad först angår det föreslagna upphäfvandet af bestämmelsen i.§ 23,
vill utskottet erinra, att detta stadgande har sin grund deri, att en persons
arbetskraft vid den tid, då han uppnått 60 års ålder, i allmänhet är så
väsentligt minskad, att oförmåga till sjelfförsörjning kan beräknas ganska
snart inträda. Det synes då obilligt att tillägga honom hemortsrätt inom ett
samhälle, dit han först efter uppnåendet af denna ålder inflyttat, under det
att han inom andra samhällen tillbragt sin kraftigare lefnadsålder och bidragit
att fylla dessa samhällens behof. Af detta skäl torde stadgandet böra
bibehållas.

Beträffande motionärernas andra förslag, som afser borttagande af de
i § 25 stadgade undantag från den allmänna bestämmelsen i § 22, vill
utskottet påpeka, att detta förslag går i alldeles motsatt rigtning mot det af
herr Back Per Ersson framlagda, här ofvan omförmälda förslag. Sistnämnde
motionär har, i likhet med hvad vid många föregående tillfällen skett, framhållit,
att olägenheter uppkommit i följd af nu gällande allmänna föreskrift,
hvarigenom förvärfvandet af hemortsrätt bindes vid endast en mantalsskrifning.
Men just genom undantagsföreskriften i § 25 torde de mest betydande
af dessa olägenheter vara undanröjda, i det att, såsom lagutskottet vid 1871
års riksdag erinrat, detta stadgande förekommer, bland annat, att en person
skulle kunna, innan ett år från hans mantalsskrifning inom ett samhälle
förflutit, falla dess fattigvård till last. Äfven öfriga i § 25 intagna bestämmelser
synas utskottet ändamålsenliga. Då utskottet nu, af de vid
punkten 1) bär ofvan anförda skäl, icke ansett sig böra tillstyrka ändring
af den gällande allmänna bestämmelsen om förvärfvande af hemortsrätt, kan
utskottet icke heller tillstyrka borttagande af undantagen i § 25, hvilka, på
sätt antydt blifvit, innefatta skydd mot olägenheter, som i vissa fall skulle
kunna följa af den allmänna bestämmelsens tillämpning.

Motionärerne hafva slutligen — dock utan angifvande af något särskildt
skäl — ur sitt förslag till lydelse af § 22 uteslutit de framför ordet »mantalsskrifven»
nu förekommande orden »eller bort blifva». I afseende härå vill
utskottet endast anmärka, att det icke kan vara lämpligt att göra frågan
om förvärfvande af hemortsrätt helt och hållet beroende af noggrannheten

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

hos de myndigheter, som verkställa mantalsskrifningen, och fullständigheten
af de uppgifter, som dervid stå dem till buds.

Af sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

2) att herrar J. Carlssons och L. P. Larssons förevarande
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

.Stockholm den 10 april 1889.

På lagsutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, Ässociations-Boktryekeriet, 1889.