Lagutskottets Utlåtande N:o 44

Utlåtande 1909:LU44

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

1

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1909, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kling!. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 10, 11, 12 och 13
§§ i lagen om handräckning åt utländsk domstol den 6
mars 1899 samt till lag angående ändrad lydelse af 2
och 3 §§ i lagen om verkställighet i visst fall af utländsk
domstols beslut den 6 mars 1899.

Genom en den 26 mars 1909 dagtecknad proposition, n:o 129,
hvilken af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse af 10, 11, 12 och 13 §§ i lagen om handräckning
åt utländsk domstol den 6 mars 1899.

Härigenom förordnas, att 10, 11, 12 och 13 §§ i lagen om handräckning
åt utländsk domstol den 6 mars 1899 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Samt. 43 Höft. (N:o 44.)

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o ii.

10 §.

Rätten pröfve, hvilken ersättning skall tillkomma kronans eller
rättens betjänte för delgifning af kallelse eller underrättelse, som i 4 §
afses; äge ock, där annan än part vid rätten tillstädeskommit eller
något fullgjort, tillägga honom ersättning för kostnad, som däraf föranledts.
Ersättning, hvarom nu är sagdt, skall af allmänna medel utgå.

11 §•

Sedan ärendet blifvit till slut fördt, läte rätten protokoll öfver
hvad däri förekommit tillställas den utländska domstolen; foge ock
därvid uppgift å de kostnader, den äskade åtgärden enligt 10 § eller
eljest medfört.

Har Konungen efter aftal med främmande stat förordnat, att
visst slag af kostnader, som föranledts af framställning från domstol i
den stat, ej skall utkräfvas, varde sådan kostnad ej för den utländska
domstolen uppgifven.

12 §.

Hvad här ofvan är stadgadt för det fall, att framställning om
handräckning, som i 1 § sägs, blifvit genom utrikesdepartementet
öfversänd till svensk domstol, skall jämväl äga tillämpning där sådan
framställning blifvit till domstol här i riket öfversänd från utländsk
domstol, med hvilken enligt Konungens förordnande den svenska domstolen
äger omedelbart skriftväxla.

Konungen äger ock efter aftal med främmande stat förordna, att
de i förestående §§ för nämnda fall gifna bestämmelser skola gälla,
där framställning, hvarom nyss sagts, blifvit från konsul för den stat
öfversänd till svensk domstol.

13 §.

I de fall, då rätten enligt denna lag har att aflåta meddelande
till utländsk domstol, skall, där ej på grund af Konungens förordnande
omedelbar skriftväxling må äga rum, det meddelande öfversändas till

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

utrikesdepartementet för vidare åtgärd; dock att meddelande, som är
föranledt af framställning, öfverlämnad från konsul, skall till denne
afsändas.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

2) Lag

angående ändrad lijdelse af 2 och 3 §§ i lagen om verkställighet i visst
fall af utländsk domstols beslut den 6 mars 1899.

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ i lagen om verkställighet i
visst fall af utländsk domstols beslut den 6 mars 1899 skola erhålla
följande ändrade lydelse:

2 §•

Framställning om erhållande af verkställighet å utländsk domstols
beslut, som i 1 § afses, göres hos öfverexekutor; och skall därvid företes
den handling, hvarå framställningen grundas. Tillika skall antingen
ingifvas bevis af myndighet i den främmande staten, att beslutet vunnit
laga kraft, jämte, där fråga är om beslut af annan domstol än norsk,
intyg att det bevis är af behörig myndighet utfardadt, eller ock annorledes
styrkas såväl att den handling, hvarå framställningen grundas, är
i behörig form utfärdad som att beslutet vunnit laga kraft.

Intyg, hvarom nyss är sagdt, skall vara utställdt af svensk beskickning
eller konsul eller af chefen för justitieförvaltningen i den
främmande staten.

År någon af de i ärendet åberopade handlingarna affattad å annat
främmande språk än det norska eller danska, varde öfversättning af den
handling jämväl ingifven, hvilken öfversättning skall vara genom intyg
af diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller på annat sätt till riktigheten
officiellt styrkt; dock att öfversättning ej erfordras af annan del
utaf den handling, hvarå framställningen grundas, än den som innefattar
själfva beslutet.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 4i.

3 §■

Öfverexekutor företage utan parternas hörande ärendet till pröfning.
År hvad i 2 § stadgas fullgjordt, förordne öfverexekutor, att beslutet
niå verkställas; och gånge det sedan i verket liksom svensk domstols
laga kraft ägande dom, där ej af högre myndighet annorledes förordnas.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Utskottets

yttrande.

Ifrågavarande proposition har föranledts af en propositionen i öfversättning
vidfoga^ den 17 juli 1905 mellan åtskilliga stater, däribland
Sverige, afslutad internationell konvention angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen af internationell natur.

Beträffande de] skäl, som ligga till grund för de i propositionen
innefattade lagförslagen har statsrådet och chefen för justitiedepartementet
till det vid propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokollet den 5
mars 1909 anfört följande:

))I alla civiliserade stater erkännes numera skyldigheten att lämna
andra stater bistånd vid rättsskipningens utöfvande. De regler,
efter hvilka svenska myndigheter i detta afseende hafva att förfara,
innehållas, såvidt civilprocessen angår, i åtskilliga under år 1899 utkomna
lagar och författningar. Dessas tillkomst föranleddes hufvudsakligen
af Sveriges tillträde till en i Haag den 14 november 1896 afslutad
internationell konvention angående vissa till civilprocessen hörande
ämnen af internationell natur, hvilken konvention biträdts förutom af
Sverige och Norge jämväl af Belgien, Danmark, Frankrike, Italien,
Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz,
Spanien, Tyskland och Österrike-Ungern.

Enligt bestämmelse i denna konvention skulle den gälla i fem år,
räknadt från den dag, då ratifikationerna deponerades, hvilken dag inföll
den 27 april 1899, och skulle den anses förnyad för fem år i sänder,
därest den icke inom sex månader före utgången af denna tid uppsades
af någon af de fördragslutande parterna. Uppsägning skulle endast

Lagutskottet8 Utlåtande N:o 44. 5

gälla med afseende å det eller de land, som notificera! densamma, hvaremot
konventionen för öfriga stater bibehöllo giltighet.

Det visade sig tämligen snart efter afslutandet af nämnda konvention,
att användningen af rättshjälpen emellan fördragsstaterna tog en
utsträckning, som gjorde vissa förändringar i konventionen nödvändiga,
åtminstone för flera af de större staternas del. Frågan om en revision
af konventionen upptogs därför till behandling vid en i Haag under år
1904 hållen diplomatisk konferens, å hvilken äfven Sverige var företrädt;
och utarbetades då bland annat förslag till eu ny konvention i samma
ämnen som den förra omfattade.

Denna nva konvention, som afslutades den 17 juli 1905, blef då
för Sveriges del undertecknad, och har den jämväl undertecknats af
samtliga öfriga förenämnda makter. Den är afsedd att ersätta den äldre
konventionen och skall träda i kraft senast den 27 april 1909.» — —

»Något behof af ändring i den äldre konventionens bestämmelser
på sätt 1905 års konvention innebär kan näppeligen anses hafva för
Sveriges vidkommande gjort sig i högre grad kännbart. Då emellertid,
enligt hvad tillkännagifvits, nästan alla de makter, som biträdt den
äldre konventionen, lära komma att ratificera 1905 års konvention, synes
icke heller Sverige böra undandraga sig att definitivt ansluta sig till
denna senare, och detta så mycket mindre som bestämmelserna i den
äldre konventionen, hvilken före den 27 oktober 1908 uppsagts af
Frankrike och Nederländerna, i följd häraf icke vidare efter den 27
april 1909 komma att gent emot dessa båda länder blifva gällande.
Det bör erinras, att enär Sverige ej uppsagt den äldre konventionen,
denna, äfven sedan 1905 års konvention af Sverige ratificerats, fortfarande
kommer att gälla emot dem bland förenämnda makter, som ej
ratificera sistberörda konvention.

Ratifikation för Sveriges del af 1905 års konvention synes emellertid
icke kunna ske, innan några smärre ändringar i lagen om handräckning
åt utländsk domstol den 6 mars 1899 och lagen om verkställighet
i visst fall af utländsk domstols beslut af samma dag blifvit
genomförda; och anhåller jag att nu få underställa Eders Kungl. Maj:ts
pröfning förslag till sådana ändringar. Vissa bestämmelser i konventionen
torde därjämte påkalla särskilda stadganden af administrativ natur
eller ändringar i redan förefintliga sådana, men med denna fråga synes
böra anstå, till dess de regler af allmän lags natur, som för konventionens
ratifikation förutsättas, kommit till stånd.

I lagen om handräckning åt utländsk domstol torde ändringar blifva
nödiga dels på grund af de nya bestämmelser, som enligt 1905 års

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

konvention skola gälla i fråga om öfverlämnandet mellan fördragsmakterna
af framställningar i dessa afseenden, och dels af de i samma konvention
upptagna stadganden angående godtgörelse, som för verkställd handräckning
skall utgå.

I fråga om öfverlämnandet af såväl framställning, hvarom nu
sagts, som ock annan framställning, exempelvis angående delgifning af
handlingar, har införts den nyhet, att öfverlämnandet skall ske ej på
diplomatisk väg utan från ena statens konsul direkt till den myndighet
i den andra staten, hvilken har att upptaga den gjorda framställningen.
Äfven för Sverige torde detta förfaringssätt, så vidt angår framställningar
hit, innebära en fördel, då utrikesdepartementet härigenom
skulle blifva befriadt från en del löpande ärenden utan att några
nämnvärda olägenheter af den förändrade anordningen synas vara att
befara; och finner jag följaktligen Sverige ej böra begagna sig af den
enligt konventionen en hvar stat lämnade rätt att påfordra iakttagandet
al den förut använda ordning i fråga om framställningar till densamma.

Beträffande sådana framställningar om handräckning åt utländsk
domstol, som från andra än de fördragslutande staterna inkomma, torde
fortfarande såsom förut böra gälla, att någon ovillkorlig skyldighet att
tillmötesgå dylika framställningar icke skall åligga de svenska domstolarna.
I följd häraf synes den i omförmälda lags 1 § angifna hufvudregel,
att framställning skall efterkommas, där den öfverlämnats genom
utrikesdepartementet, höra bibehållas. För att i förhållande till fördragsmakterna
framställning, som öfverlämnats på det i den nya konventionen
afsedda sätt, skall kunna medföra samma verkan som framställning-,
öfverlämnad i enlighet med stadgandet i 1 §, torde alltså vara nödigt
att i 12 § införa en bestämmelse i sådan riktning. I samband härmed
bör äfven en motsvarande ändring vidtagas i samma lags 13 §.

Enligt vanliga internationella regler åligger det den stat, på hvars
framställning annan stat meddelat handräckning, hvarom nu sagts, att
återgälda samtliga de kostnader, som af framställningen föranledts. Det
har visat sig, att uppgörelserna härom ofta förorsakat besvär, som ej
stått i rimligt förhållande till de ifrågavarande beloppens storlek. För
att därför, så vidt möjligt, undslippa uppgörelser mellan staterna
rörande obetydligare kostnader har i 1905 års konvention stadgats,
att allenast kostnader af vissa slag skola de fördragslutande staterna
emellan återkräfvas. Då dylik eftergift näppeligen torde böra ifrågakomma
gent emot andra stater än sådana, som å sin sida gjort motsvarande
medgifvande, synes för Sverige något allmänt stadgande
om att fordringar, som nu sagts, ej skola hos främmande stat utkräfvas,

Lagutskottets Utlåtande N;o 44. 7

icke böra gifvas, utan torde lämpligen öfverlåtas åt Eders Kungl. Magt
att efter aftal med andra stater därom förordna. De utgifter, som statsverket
sålunda skulle få vidkännas och hvilka säkerligen ej komme att
uppgå till högre belopp än några hundratal kronor årligen, torde kunna
utgå ur befintligt anslag å justitiedepartementets stat.

Har aftal, hvarom nu sagts, blifvit träffadt, böra tydligen kostnader,
som däri afses, ej upptagas i den uppgift, som enligt 11 § i
lagen skall tillställas den utländska domstolen. Då 10 § är affattad
från den utgångspunkt, att samtliga där angifna kostnader skola till
statsverket återgäldas, synes en jämkning af dess ordalag vara behöflig.

Jag öfvergår nu till frågan om ändringar i lagen om verkställighet
i visst fall af utländsk domstols beslut.

Enligt 1905 års konvention skall begäran om erhållande af beslut
angående verkställighet af domar, hvarom fråga är, framställas pa
diplomatisk väg. Gifvetvis innebär denna bestämmelse intet hinder att
tillåta, det sådan begäran må, såsom hittills i Sverige skett, göras direkt
hos svenska myndigheter, och då någon olägenhet af detta tillvägagångssätt
icke visat sig, synes lagen böra tillåta framställandet af dylik
begäran i såväl ena som andra formen. Ordalagen i 2 § af omförmälda
lag torde emellertid ej kunna lämpas å framställning, som öfversändts
på diplomatisk väg, och bör alltså från denna synpunkt en jämkning
af uttrycken i samma § ske.

Stadgandena i sistnämnda § i fråga om hvad vid sökandet af verkställighet
skall styrkas torde böra erhålla förändrad lydelse i öfverensstämmelse
med de nya regler, som enligt konventionens artikel 19 skola
i sådant hänseende gälla. Härvid anser jag mig böra anmärka att,
enligt hvad af handlingarna vid 1904 års konferens framgår, i vissa
stater icke gifves någon myndighet, behörig att utfärda bevis om laga
kraft, hvadan den ovillkorliga skyldigheten att genom intyg af myndighet
styrka detta förhållande ej torde böra bibehållas.

I berörda artikel 19 stadgas tillika, att beslut i ärende, hvarom
nu är fråga, skall meddelas utan parternas hörande. Att i den svenska
lagen för ifrågavarande fall införa stadgande i sådant afseende synes
ej möta betänklighet. Bestämmelsen torde böra inflyta i 3 §, men synes
i stället böra där uttryckligen angifvas att, på sätt konventionen innehåller,
rätt till talan mot dylikt beslut tillkommer part.

I 1905 års konvention är uttryckligen nämndt, att hvad där är
stadgadt angående verkställighet af domstols beslut skall gälla äfven
om beslut, hvarigenom part ålagts ersätta icke vederpartens utan
domstolens kostnader. Då äfven dylik kostnad lärer enligt svenskt

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

lagspråk inbegripas under uttrycket rättegångskostnad, hvilket användes
uti ifrågavarande lag, torde nyssnämnda bestämmelse i konventionen
icke påkalla någon lagändring.»

Vid granskning af förevarande lagförslag bär utskottet icke funnit
anledning att emot dem framställa någon erinran. Utskottet får alltså
hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 16 april 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.