Lagutskottets Utlåtande N:o 44

Utlåtande 1903:LU44

Lagutskottets Utlåtande N:o 44

1

N:o 44.

Ank. till Biksd. kansli den 23 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af viichta motioner om ändringar i vissa
delar af inteckning slagstiftningen.

Lagutskottet tiar till gemensam behandling förehaft fyra särskilda,
till utskottet hänvisade motioner, Indika afse ändringar i vissa delar af
gällande inteckningslagstiftning.

Dessa motioner hafva afgifvits, n:is 14 och 15 inom Första Kammaren
af herr Axel Gustaf Andersson, n:o 63 inom Andra Kammaren af
herr K. Ii. Bergendahl och n:o 120 likaledes inom Andra Kammaren af
herr K. A. Staaff.

I motionen n:o 14 anför herr Andersson följande:

»I 38 § af kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom lämnas föreskrift om anmärkning i inteckningsprotokollet
angående utmätning af fast egendom och andra därmed jämförliga
förhållanden, hvarefter i samma paragraf gifves följande bestämmelse:
»Visas, att utmätningen upphäfts, eller att frågan om egendomens försäljning
eljest förfallit, vare ock sådant i protokollet antecknadt».

Om donna föreskrift säger professor E. V. Kordong i sin år 1877
utgifna afhandling De nya lagfarts- och inteckniugslagarne: »Under

lagens ord kan ej hänföras det fall, att utmätningen fortgår till försäljning,
ehuru förmånsrätten genom detta moment i förrättningen, som gifver
honom tillfälle att träda i verksamhet, omedelbart förvinner. Det kan
Bill. till Likså. Prot. 1903. 7 Samt. 37 Haft. (K:o 44). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

dock vara viktigt för nye ägaren att kunna utverka anteckning om detta
undansjlinkande af den faktiska grunden för den gjorda anmärkningens
giltighet, emedan domaren icke lärer kunna underlåta att i gravationsbeviset
upptaga anmärkningen, där hon ej motantecknats, eller genom
tioårig förnyelsebrist förfallit, och ej heller kan anses skyldig att af sig
själf göra sådan anteckning. Yi tro därför, att köparen bör äga rätt att
förskaffa sig anteckning om det nämnda förhållandet, oaktadt därom intet
är föreskrifvet.»

Domstolar lära ock finnas, som med anslutning till nämnde författares
åsikt förut medgifvit dylik anteckning, men sådant lärer icke
kunna ske, sedan Kungl. Maj:t genom dom den 28 april 1902 (Holms
jur. arkiv 1902 sid. 176) afslagit dylik anhållan.

Det torde dock svårligen kunna förnekas, att det för köpare af
fastighet kan vara af stor vikt att kunna erhålla ett gravationsbevis,
som icke upptager andra fordringar, än som verkligen gravera fastigheten,
och får jag därför vördsamt hemställa, att Riksdagen för sin del
måtte besluta, att 38 § 1 mom. sista punkten i kungl. förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande
eller annan med motionens syfte öfverensstämmande lydelse:

Visas, att utmätningen upphäfts eller att frågan om egendomens
försäljning eljest förfallit, eller ock att anmärkningen efter egendomens
försäljning förlorat sin giltighet, vare sådant i protokollet antecknadt.»

Herr Anderssons motion n:o 15 är af följande lydelse:

»Med anslutning till min motion denna dag om ändring af 38 §
i kungl. förordningen angående inteckning i fast egendem den 16 juni
1875 och på däri anförda grunder får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
för sin del måtte besluta, att 29 § 1 mom. sista punkten i lagen
om inteckning i fartyg den 10 maj 1901 skall erhålla följande eller
annan med motionens syfte öfverensstämmande lydelse:

Visas, att utmätningen upphäfts eller att frågan om fartygets
försäljning eljest förfallit, eller ock att anmärkningen efter egendomens
försäljning förlorat sin giltighet, vare sådant i protokollet antecknadt.»

Herr Bergendahls motion lyder sålunda:

»Uti 23 § i kungl. förordningen angående inteckning i fast egendom,
sådant nämnda lagrum lyder genom lagen den 1 juli 1898, är
stadgadt, att sedan köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom blifvit

Lagutskottets Utlåtande N:o åi.

3

emellan borgernärerna fördelad, inteckning för fordran, som antingen alldeles
icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen gäldas,
skall vara utan verkan, ock har i sammanhang därmed förordnats, att
sådan inteckning må af domstol dödas, utan att inteckningskandlingen i
hufvudskrift företes.

Dessa bestämmelser synas mig vara ägnade att medföra otrygghet
för långifvare och följaktligen verka till skada för fastighetskrediten,
därest icke stadganden gifvas till motverkande af nämnda förhållande.

Om eu fastighetsägare eller inteckningsinnehafvare uraktlåter att
döda inteckning, för hvilken betalning ur köpeskilling för exekutivt försåld
fastighet icke utgått eller utgått endast till en del, kommer inteckningen,
ehuru den rättsligen är utan verkan, att fortfarande vara vid lif,
till dess den i lagen stadgade tid af tio år från inteckningens beviljande
eller förnyande tilländalupit.

Den upptages såsom ägande fullrättslig giltighet i gravationsbevis,
som af domare utfärdas, och domstolen torde näppeligen kunna vägra
dess förnyande, om framställning därom göres och fordringshandlingen
företes i hufvudskrift.

Visserligen plägar den myndighet, som förrättar köpeskillingslikvid,
å fordringshandlingen teckna bevis om det belopp, som för densamma
guldits af köpeskillingen, men ett dylikt bevis torde i allmänhet icke
vara för en icke lagkunnig innehafvare af fordringshandlingen tillräckligt
upplysande för bedömande af inteckningens rättsliga värde, och det är
att märka, att en fordringshandling, för hvars gäldande köpeskillingen
icke lämnat någon som helst tillgång, icke brukar företes vid köpeskillingslikviden
och följaktligen icke heller kan förses med bevis, att betalning
för fordringen icke utgått.

Icke heller torde föreskriften att, när fast egendom utmätts eller
förordnande meddelats om sådan egendoms exekutiva försäljning, bevis
därom skall insändas till domaren i den ort eller till rätten i den stad,
där fastigheten är belägen, för att i domstolens inteckningsprotokoll intagas,
vara tillfyllestgörande för att förebygga användandet af inteckningar,
som, på grund af åberopade stadgandet i inteckningslagens 23 §,
äro utan verkan.

Det är ett lcändt förhållande, att så beskaffade inteckningar, som
ofvan sägs, förefinnas till icke ringa antal ej mindre hos enskilda långifvare
än äfven hos allmänna penningeinrättningar, där de tjäna till säkerhet
för fordran. Denna säkerhet kan ofta synas mycket god, om den

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

intecknade fastighetens värde ökats, ty därigenom har också inteckningen
fått en skenbart ökad betydelse.

I fastighetskreditens intresse och till allmänhetens skyddande mot
oriktigt bruk af inteckningar, som på ofvan uppgifven grund äro värdelösa,
borde den myndighet, som verkställer fördelning af köpeskillingen
för exekutivt försåld fastighet, vara pliktig att till domaren i den ort
eller till rätten i den stad, där fastigheten är belägen, insända uppgift
på de intecknade fordringar, kvilka alldeles icke eller endast till någon
del kunnat ur köpeskillingen gäldas, på det att anteckning därom må i
rättens inteckningsprotokoll och i den vid rätten förda intecknings- eller
fastighetsbok verkställas.

Har sådan anteckning skett, kan af gravationsbevis, som därefter
utfärdas, erhållas fullständig upplysning om inteckningarnes beskaffenhet,
och allmänheten har vunnit den trygghet, som den med skäl har att
påräkna.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
innefattande ej mindre åläggande för myndighet, som verkställer
fördelning af köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom, att
till domaren i den ort eller till rätten i den stad, där egendomen är belägen,
insända uppgift på de i egendomen intecknade fordringar, hvilka
antingen alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen
gäldas, än äfven skyldighet för domstol, till hvilken sådan uppgift inkommer,
att därom göra anteckning i inteckningsprotokollet.»

Slutligen har herr Staaff i sin motion anfört:

»38 § i kungl. förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 juni 1875 första stycket lyder sålunda:

»Då fast egendom blifvit utmätt eller enligt 28 § utsökningslagen
förordnande meddelats om sådan egendoms försäljning, så ock då, jämlikt
51 § konkurslagen, äskats försäljning af konkursbos fastighet i den ordning,
som om utmätt fast egendom är stadgadt, skall, sedan bevis härom
till rätten eller domaren inkommit, beviset vid rätten uppläsas och i inteckningsprotokollet
införas, på landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden. Yisas
att utmätningen upphäfts eller att frågan om egendomens försäljning
eljest förfallit, vare ock sådant i protokollet antecknadt.

Lagutskottets Utlåtande N:o dd.

o

Detta stadgande synes vara ofullständigt. Däri gifves nämligen
ingen utväg att få en anteckning om skedd utmätning, hvilken icke ledt
till något resultat, därför att en annan åtgärd medfört egendomens exekutiva
försäljning, kompletterad genom ny anteckning, utvisande, att do tidigare
exekutiva åtgärderna genom den exekutiva auktionen förfallit. Härutaf
blir följden, att den, hvilken å exekutiv auktion inköpt en fast egendom,
som varit underkastad tidigare exekutiva åtgärder, icke kan erhålla ett
gravationsbevis, som utvisar, att dessa åtgärder numera äro helt och
hållet kraftlösa, utan måste åtnöja sig med ett sådant, där åtgärderna
allt fortfarande stå antecknade, utan någon som helst anmärkning om,
att de förfallit. För att öfvertyga möjligen intresserade om att så alfabet,
måste han tillita andra handlingar.

Då emellertid tydligt är, att gravationsbevisets uppgift bör vara
att på ett allom klart sätt redogöra för ej blott alla de i fastighetsboken
inskrifna inskränkningar, hvarmed en fast egendom är besvärad, men
också alla de förändringar, som i afseende å dessa inskränkningar skett,
så att hvem som helst därutaf kan inhämta allt hvad som härutinnan är
af nöden för fastighetens bedömande och uppskattande, torde en ändring
höra ske, och vill jag därför tillåta mig hemställa, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj.t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 38 § i
kungl. förordningen om'' inteckning i fast egendom den 16 juni 1875,
att nu anmärkta missförhållande undauröjes.

Enligt 17 kap. 9 § 6 mom. handelsbalken äger, om fast egendom
blifvit utmätt för fordran, som förut ej är intecknad, borgenären, därest
utmätningen leder till egendomens försäljning, förmånsrätt till betalning
uv den utmätta egendomen, såsom vore inteckning för hans fordran beviljad
den dag utmätningen skedde, dock att, om inteckning sökes samma
dag utmätningen sker, utmätningen har företräde. Med hänsyn till det
inbytande en utmätning sålunda kan utöfva på andra fordringsägares
rätt stadgades i 86 § utsökningslagen och 38 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875, enligt dessa lagrums ursprungliga
lydelse, att underrättelse om sådan utmätning skulle af utmätningsmannen
insändas till rätten eller domaren och anteckning om
densamma göras i inteckningsprotokollet. Utmätning för redan intecknad
fordran skapar visserligen ej någon bättre rätt i egendomen än den, som

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

finnes på grund af inteckningen. Men om en utmätning, den må hafva
skett för intecknad eller icke intecknad fordran, leder till exekutiv försäljning,
beröras de, som i fastigheten hafva inteckning för fordran, af
försäljningen på det sätt, att de, sedan försäljningen vunnit laga kraft
och köpeskillingen guldits, äro med sina anspråk hänvisade uteslutande
till köpeskillingen. Med hänsyn till nämnda förhållande är det af vikt,
att bevis till rätten eller domaren insändes samt i inteckningsprotokollet
göres anteckning äfven om en utmätning, som skett för intecknad fordran.
Härom infördes ock genom lagar den 1 juli 1898 stadganden i 38 §
inteckningsförordningen samt 86 § utsökningslagen. Från sistnämnda
lagrum blefvo därefter bestämmelserna i ämnet genom lagen den 10 juli
1899 öfverflyttade till 85 § utsökningslagen.

Exekutiv försäljning af en fastighet kan emellertid hafva olika
inverkan på olika inteckningar. Under det somliga möjligen till fullo
betäckas af köpeskillingen, kunna måhända andra endast till eu del
eller alldeles icke gäldas af densamma. Lagen förutsätter, att de inteckningar,
som kunna till fullo utgå ur köpeskillingen, blifva, om de ej
afräknas å densamma, inlösta och till köparen öfverlämnade, hvarefter
denne kan antingen låta döda dem eller ånyo utsläppa dem med fortfarande
inteckningsrätt. Genom lagen den 1 juli 1898 gjordes sådant
tillägg till 38 § inteckningsförordningen, att köpare af exekutivt försåld
fastighet erhöll rätt att under vissa villkor få i inteckningsprotokollet
anmärkt, att inteckning kunnat till fullo gäldas af köpeskillingen, och
genom en sådan anmärkning vinnes, att med afseende å denna inteckning
verkan af anteckningen om utmätning upphäfves. De inteckningar, som
antingen alldeles icke eller endast delvis kunnat af köpeskillingen gäldas,
äro, enligt 23 § inteckningsförordningen i dess genom lagen den 1 juli
1898 ändrade lydelse, utan verkan, och nye ägaren kan under vissa
villkor få sådana inteckningar dödade, utan att fordringshandlingarna
företes i liufvudskrift. Någon anteckning i inteckningsprotokollet därom,
att en inteckning är utan verkan till följd däraf, att den ej alls eller
endast delvis kunnat af köpeskillingen gäldas, är emellertid ej föreskrifven.
Om dödning af sådan inteckning till följd af ägarens försummelse eller
likgiltighet ej sker, upptages densamma fortfarande i gravationsbevis
såsom gällande. Hen i beviset förekommande upplysningen, att en
exekutiv åtgärd vidtagits med afseende på fastigheten, utgör väl en anmaning
att ej utan vidare antaga en i fastigheten meddelad inteckning
för god, men beviset gifver dock ej klart besked, i hvilken mån inteck -

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

ningssäkerheten fortfarande är gällande. Att detta är en stor olägenhet,
ligger i öppen dag. Därest samtliga de inteckningar, kvilka genom
exekutiv försäljning förlorat sin verkan, blifvit dödade, saknar å andra
sidan anteckningen om en utmätning, som föranledt försäljningen, därefter
all betydelse, men någon möjlighet att få denna anteckning borttagen
finnes icke. Eu liknande oegentlighet, som följer af gällande
bestämmelser, är, att om anteckning skett i inteckningsprotokollet om
en utmätningsåtgärd, som icke ledt till exekutiv försäljning och alltså ej
haft någon inverkan på fastighetens inteckningar, sistnämnda förhållande
i vissa fall ej får anmärkas i inteckningsprotokollet. Anteckningarna om
sådana exekutiva åtgärder som de nämnda äro utan nytta, men förorsaka
svårigheter och omgång vid inteckningars belånande. Med hänsyn till
önskemålet af reda och säkerhet i inskrifningsväsendet rörande fastigheter
måste det dock vara en viktig uppgift att få detsamma ordnadt så, att
man med ledning af inskrifningarna vid hvarje tillfälle kan med säkerhet
bestämma, om och i hvilken mån en inteckning i anseende till sin
giltighet påverkats af eu fastigheten öfvergången exekutiv åtgärd.

I förevarande motioner hafva omförmälts berörda olägenheter och
föreslagits åtgärder till afhjälpande af desamma. I detta syfte har, såsom
af det ofvan anförda framgår, något vunnits genom lagarna den 1 juli
1898. Dessa voro föranledda af en skrifvelse från 1895 års Riksdag
med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag i syfte att förekomma obehörigt bruk af sådana
inteckningar, som enligt 23 § inteckningsförordningen finge dödas, utan
att inteckningshandlingen i hufvudskrift irppvisadcs, men med hvilka
dylik åtgärd icke vidtagits. Berörda skrifvelse åter var föranledd af en
motion, i hvilken ifrågasattes införande af bestämmelser, enligt hvilka,
då öfverenskommelse träffats om fördelning af köpeskillingen för såld
fastighet eller så snart beslut om sådan fördelning vunnit laga kraft,
det skulle åligga utmätningsman eller öfverexekutor att genast till rätten
eller domaren insända bevis om de inteckningar, som antingen alldeles
icke eller endast till någon del kunnat gäldas af köpeskillingen. Detta
bevis borde sedermera uppläsas vid rätten samt införas i inteckningsprotokollet,
och på detta sätt skulle gravationsbevisen komma att innehålla
upplysningar, hvarigenom allmänheten varnades för dylika värdelösa
inteckningar.

På ungefär samma grunder föreslår herr Bergendahl i sin förevarande
motion liknande åtgärder. Genom eu sådan anordning Rom den

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

nämnda ansågs emellertid under förarbetena till 1898 års lagar det åsyftade
ändamålet icke kunna till fullo vinnas. Det vore nämligen icke
tillrådligt att göra den föreslagna anteckningen i inteckningsprotokollet,
innan frågan om köpeskillingens fördelning blifvit slutligen afgjord, och
särskild! i det fall, att fördelningen öfverklagades, kunde sålunda ganska
lång tid förflyta, under hvilken det obehöriga användandet af inteckningshandlingarna
icke vore förkindradt. Äfven om man erkänner riktigheten
af hvad sålunda erinrats, synes dock motionärens förslag vara beaktansvärdt,
då de oegentligheter och missförhållanden, som äro förenade med
nuvarande bestämmelser, i många fall skulle förebyggas genom den
ifrågasatta anordningen.

Herr Andersson föreslår i sina motioner, att, sedan anteckning
om exekutiv åtgärd efter fastighetens eller fartygets försäljning förlorat
sin giltighet, det skulle lämnas vederbörande öppet att få berörda
förhållande i inteckningsprotokollet anmärkt. Härmare föreskrifter än de
af motionären föreslagna äro dock möjligen erforderliga, i Indika fall
och under Indika förutsättningar sådana anteckningar om utmätningsåtgärder
skulle få annulleras.

Med afseende å det fall, som omnämnts i motionen n:o 14 och
särskild! behandlats i herr Staaffs motion, att rörande samma fastighet i
inteckningsprotokollet förekomma flera anteckningar om fastighetens utmätning,
men allenast en af dessa utmätningar ledt till försäljning, är
att märka det af herr Andersson omförmälda, af Kungl. Maj:t nyligen
afgjorda rättsfallet. Enligt detsamma förefinnes icke möjlighet att, sedan
exekutiv försäljning skett, få i inteckningsprotokollet anmärkt, att exekutiva
åtgärder, som icke föranledt försäljningen, genom den exekutiva
auktionen förfallit. Det är dock otvifvelaktigt en olägenhet, att anteckningar
om sådana exekutiva åtgärder skola långt efter försäljningen
kvarstå i inteckningsprotokollet och upptagas i gravationsbevis, utan
att åtminstone ytterligare anteckning göres, hvilken kan tjäna vederbörande
till upplysning angående den föregående anteckningens verkliga
betydelse.

Utskottet inser sålunda till fullo behofvet, att något åtgöres i
förevarande hänseenden. Angående den närmare beskaffenheten af de
åtgärder, som för ändamålet böra vidtagas, anser dock utskottet, i likhet
med hvad två bland motionärerna föreslagit, denna fråga böra i första
hand öfverlämnas till Ivungl. Maj:ts pröfning. Med hänsyn särskild! till
det förhållandet, att inteckningslagstiftningen i sin helhet inom eu icke

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

aflägsen framtid skall blifva föremål för revision inom lagberedningen,
synes det utskottet mycket lämpligt, att Riksdagen afgifver ett uttalande
angående önskvärdheten af, att ofvan angifna missförhållanden därvid om
möjligt må blifva afhjälpta.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande
motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i
hvad mån ändring af förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875 och lagen om inteckning
i fartyg den 10 maj 1901 äfvensom därmed
sammanhängande författningar må kunna ske, i syfte
att anteckningar i inteckningsprotokollet rörande exekutiva
åtgärder skola lämna för hvarje fall tillräckliga
och tillförlitliga upplysningar angående nämnda åtgärders
betydelse för giltigheten af de inteckningar,
som däraf kunna beröras.

Stockholm den 23 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Herr A. Olsson har begärdt få antecknadt, att han af arbete inom
särskilda utskottet n:o 1 varit förhindrad att deltaga i behandlingen af
detta ärende.

Bill. till Rihsd. Prof. 1903. 7 Samt. 37 Höft.

2