Lagutskottets Utlåtande N:o 44

Utlåtande 1899:LU44

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

i

N:o 44.

Ankom till Riksd. kansli den 7 april 1899, kl. é e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk
medborgare, som fylt tjuguett år, att utträda ur svenska
statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund,
hvartill lian ämnar öfvergå.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till behandling emottaga
en af herr M. Höjer inom nämnda kammare väckt motion, n:o 144, af
följande lydelse:

»Under de senaste tjugu åren hafva gång på gång, både i Riksdagen
och inom Kyrkomötet, förslag blifvit framstälda till sådan ändring i nu gällande
dissenterlag, att det må lemnas fritt för hvarje svensk undersåte, som
fylt 18 eller 21 år, att utträda ur den svenska statskyrkan utan att behöfva
uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå. Förslaget
väcktes första gängen på 1877 års riksdag och motiverades från synpunkten
af den svenska statskyrkans eget välförstådda intresse af en bland denna
kyrkas mera framstående män. Det har sedermera, utom vid flera kyrkomöten,
å nyo blifvit framstäldt vid riksdagarne 1882, 1883, 1885, 1886, 1891,
1893, 1894, 1896 och 1898. Fem gånger har lagutskottet tillstyrkt detsamma,
och sex gånger har det af Riksdagens Andra Kammare blifvit
antaget.

De skäl, som af reformens vänner blifvit anförda för motionens öfverensstämmelse
såväl med samvetsfrihetens oafvisliga kraf som med statens
och den svenska statskyrkans egna intressen, hafva så många gånger blifvit
upprepade, att de torde vara väl bekanta för de flesta af Riksdagens medlemmar;

Bill. till Likså. Prot. 1899. 7 Samt. 28 Höft. (N:is 44, 45). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

de hafva ej heller af dera, som af naturen äro böjda att underkänna samvetets
rätt, blifvit med framgång vederlagda. 1898 års lagutskott, som i
denna sak var en annan andes barn än flere af sina föregångare och hvars
ultra-hierarkiska majoritet låtit undfalla sig en hälft vemodig klagan öfver
redan för långt utsträckta medgifvanden, detta höglofliga lagutskott har
visserligen försökt sig på eu delvis ny bevisföring, tydligen afsedd att bereda
den religiösa frihetens vänner ett afgörande nederlag. Jag misstänker likväl,
att de opartiske i lagutskottets framställning skola hellre vitsorda sofismen
än logiken. När utskottet, den kyrkliga opportunismen till behag, förklarar,
att samvetstvång hos oss icke kan förekomma annat än i det enda fall, att
statskyrkan stälde — hvad hon icke gör — på sina medlemmar den fordran,
att de skulle i »ord och gerning» gifva till känna sin anslutning till hennes
lära, så innebär detta en ytlighet i uppfattningen, som på alla djupare naturer
måste verka i hög grad frånstötande. Samvetstvånget kan för visso
framträda under flera former, än lagutskottet drömmer om. För den religiöst
indifferente äro de obekanta; han kan vara med om ungefär hvad som helst
i ceremoni och dogm, och han blir, om han eljest någorlunda iakttager en
yttre anständighet, erkänd såsom en mycket värdig medlem af den svenska
statskyrkan. Den allvarligt tänkande menniskan åter känner det just af

samvetsömhet såsom ett upprörande våld att tvingas t. ex. till en kyrklig

vigsel inom en kyrka, hvars hela ordning hon ogillar, och hon finner det

vara en kränkning af sin heligaste rätt att nödgas officiel vara något helt
annat än hon är i sitt hjerta och till sin öfvertygelse. Den lögn, uti hvilken
hon enligt sin uppfattning tvingas att lefva i följd af statens lagar,
föder hos henne endast en ökad bitterhet och ett ökadt trots och gör henne
just icke mycket böjd att erbjuda sig till objekt för statskyrkans, af lagutskottet
något öfverskattade »religiösa arbete och omvårdnad». Att många
sådana menniskor finnas, säger oss en daglig erfarenhet, och om det äfven
funnes blott en enda, har staten absolut ingen rätt att kränka hennes

samvete.

Hvad vidare angår utskottets yttrande, att »statens uppgift såsom statskyrka»
är att »sörja för alla sina medlemmars religiösa omvårdnad», så äro
dervid tvenne anmärkningar att göra. För det första är det något egendomligt
att såsom utskottet identifiera staten och statskyrkan i ett land,
der tusentals af statens medborgare icke höra statskyrkan till. Och för det
andra synes staten, dess bättre, hafva eftergifvit något af sin nyss antydda
pligt, dä den redan enligt gällande dissenterlag tillåter huru många som helst
att flytta utom statskyrkans råmärken, utan att staten eger någon garanti,
att resenärerna verkligen inflytta i det trossamfund, till hvilket de förklarat
sig ärna öfvergå. Jag misstänker icke, utan jag vet, att bland dessa genom

»

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

en bakväg från statskyrkan utflyttade varit många af lagutskottets hedningar,
hvilka således, om man skall ställa sig på utskottets ståndpunkt, lära vara
platt uteslutna från »kyrkans religiösa arbete och omvårdnad». Hvad frågan
nu gäller, är för öfrigt endast att draga en mycket obetydlig konseqvens af
redan gällande bestämmelser; att för de bästa och hederligaste såväl kristna
som »hedningar», hvilka ej kunna finna sig i kyrkans gemenskap, bereda en
öppen väg till utträde ur kyrkan, då deras samveten hindra dem att begagna
den bakväg, som deras mindre samvetsgranna meningsfränder ej försmå. Den
svenska statskyrkan sjelf skulle sannolikt ej må sämre deraf, att den i detta
fall gåfve sanningen sin rätt.

På grund af hvad jag sålunda anfört och med hänvisning till hvad
förut till reformens förmån blifvit inom Riksdagen yttradt, får jag härmed
hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af förordningen den 31 oktober 1873, angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje svensk
medborgare, som fylt 21 år, att utträda ur den svenska statskyrkan, utan
att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.»

Såsom motionären erinrat, förelåg senast vid 1898 års riksdag till behandling
en motion af samma innebörd som den nu föreliggande. Lagutskottet
afstyrkte emellertid bifall till motionen, och blef denna hemställan af
båda kamrarne godkänd.

Utskottet intager till frågan samma ståndpunkt som 1898 års lagutskott,
hvarför utskottet, då motionärens nu ifrågavarande framställning icke
synes utskottet vara egnad att i någon mån förringa giltigheten af de skäl,
som 1898 års lagutskott anförde till stöd för sin hemställan om afslag å den
då väckta motionen, kan nöja sig med att återgifva det utlåtande, lagutskottet
i fjol afgaf. Hvad motionären mot samma utlåtande anmärkt synes
icke utskottet gifva anledning till något annat medgifvande, än att det uttryck
— »statens uppgift såsom statskyrka» — hvilket föranledt motionären
till påståendet, att utskottet identifierat staten och statskyrkan, måhända
varit mindre egentligt. För utskottet är naturligtvis klart, att statskyrkan
icke är att identifiera med staten, utan att densamma är ett samfund inom
staten, men ett samfund, som får sin omfattning bestämd af den uppgift att

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

söka sörja för alla sina medlemmars religiösa omvårdnad, hvilken staten för
sig uppställer. Med denna erinran får utskottet här återgifva hvad detsamma
nästlidet år androg i ämnet.

»Förevarande motion», så yttrade sig 1898 års lagutskott, »utgår från
den förutsättningen, att, då staten icke tillåter utträde ur statskyrkan med
mindre sökanden uppgifver något främmande kristligt religionssamfund, till
hvilket han vill öfvergå, staten härigenom skulle göra sig skyldig till utöfvande
af samvetstvång. Då ett sådant tvång är oberättigadt, skulle härmed
befogenheten af motionärens yrkande vara gifven. Så vidt utskottet
kan Unna, är emellertid motionärens utgångspunkt och antagna förutsättning
felaktig.

Samvetstvång i förevarande hänseende kan enligt utskottets förmenande
icke tänkas föreligga, med mindre statskyrkan — utgående från den
uppfattningen, att alla hennes medlemmar skulle i allo dela hennes tro
och lära — på dem stälde den fordran, att de skulle, vare sig genom
bekännelse eller andra i det yttre framträdande handlingar, ådagalägga
sin öfverensstämmelse med kyrkan, att de sålunda skulle i ord eller gerning
gifva till känna anslutning till kyrkans lära i allo eller i vissa dess delar.
Under sådant förhållande skulle qvarhållandet inom kyrkan af olika tänkande
onekligen blifva ett samvetstvång. Nu uppställer emellertid statskyrkan
ingalunda någon dylik fordran. Statskyrkan måste naturligen alltid inom sig
ega, såsom sin kärna, ett de troendes samfund, men kan icke inskränka sig
till att omfatta endast dessa, och detta just i följd af sin egenskap att
vara statskyrka. Främmande enskilda trossamfund kunna å sina medlemmar
ställa sådana kraf, som nyss nämnts. Statskyrkan kan det deremot icke.
Medlemskap i statskyrkan tillkommer för den skull med all rätt icke blott
dem, som i sin innersta tro med henne öfverensstämma, utan ock andra.
Desse senare äro hennes rätte medlemmar, äfven de, visserligen icke i den
bemärkelsen, att deras uppfattning och tro sammanfalla med hennes, men i
den meningen, att de äro föremål för hennes religiösa arbete och omvårdnad.
Men att vara ett föremål för en slik kyrkans omvårdnad kan ju icke kallas
för samvetstvång, då sagda omvårdnad, såsom redan nämndt, icke innefattar
något tvingande vare sig i inre eller yttre bemärkelse. Om någon skulle
anse den blotta omständigheten, att han är medlem af statskyrkan utan att
hylla dess lära, såsom innebärande ett sådant tvång, så kan, synes det
utskottet, en sådan uppfattning icke betecknas annorledes än såsom en missuppfattning.
Att för öfrigt talet om samvetstvång i förevarande afseende
är obefogadt, derpå häntyder enligt utskottets åsigt äfven den omständigheten,
att många samvetsömma personer, som i vigtiga punkter afvika från

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

5

kyrkans lära och ordning och hvilka äro berättigade att vinna utträde ur
statskyrkan, ändock qvarstanna inom henne.

Men om nu utskottet icke kan erkänna tillvaron af något samvetstvång,
så hör ju å andra sidan erkännas, att den, som vill, men ej får, utträda
ur statskyrkan, härigenom är underkastad ett visst band på sin personliga
frihet, att hans ställning kan förefalla honom skef, och fråga blir,
om ej med hänsyn till sådana förhållanden och jemväl för statskyrkans eget
bästa det vore rigtigast, att kyrkan lemnade sina medlemmar den frihet,
motionären begärt, och sålunda gjorde medlemskapet af statskyrkan till en
fullkomligt fri sak, beroende af den enskildes vilja. Så vidt utskottet förstår,
skulle dock sådant innebära en så omfattande afvikelse från den princip,
hvarpå sjelfva institutionen af en statskyrka hvital’, att man väl kan
vara berättigad till en tvekan,_ huruvida det ej skulle innefatta rent af ett
negerande af samma princip. Är statens uppgift såsom statskyrka bestämd
af den grundsatsen, att staten skall sörja för sina medlemmars religiösa omvårdnad,
så måste väl i denna tanke ligga, att denna omvårdnad skall sträcka
sig till alla dess medlemmar, och att staten icke kan eftersätta sin pligt och
rätt härutinnan mot några af sina medlemmar, utan att garanti föreligger att
sådan religionsvård, som kan af staten pröfvas tillfredsställande, annorledes
stål- dem till buds och kommer dem till del. Från sistberörda synpunkt förklaras,
att staten medgifver utträde åt sådana kyrkans medlemmar, som öfvergå
till främmande kristet religionssamfund, äfvensom att enahanda tillåtelse
jemväl leinnas dem, som förmäla sig ärna öfvergå till dylikt samfund, äfven
om de ej visa, att de i sådant samfund upptagits. I sistnämnda fall kan ju
medgifvandet sägas hafva blifvit väl långt utsträckt; men staten har påtagligen
i den omständigheten, att de förmäla sig omfatta en viss kristen trosbekännelse,
och då några falska uppgifter härutinnan icke behöfva befaras,
funnit tillräcklig trygghet för att de och deras barn icke skola komma att
sakna önskvärd religiös vård. Annorlunda är förhållandet med dem, som
utan vidare blott förmäla sig vilja utträda ur statskyrkan, kanske under uttryckligt
förklarande, att deras hela åskådning är fullständigt hednisk. Tillåtas
dessa att utan vidare utgå, då har staten härmed i princip inskränkt och begränsat
området för sina pligter såsom statskyrka så långt, att enligt utskottets
förmenande det väsentliga af det, som konstituerar en statskyrka,
måste anses vara uppgifvet. Man kan ju hysa olika meningar om värdet af
statskyrkoinstitutionen. Härpå skall utskottet icke inlåta sig. Men det finner
sig utskottet böra uttala, att, då nu statskyrkan består, man icke bör
begära af henne sådana medgifvanden, som principielt strida mot de grunder,
på hvilka hon hvilar.»

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Med stöd af det anförda hemställer utskottet alltså,

att herr Höjers ifrågavarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation

af herrar Ohlsson, F. Andersson, Nilsson, J. Anderson, P. G. Petersson
och E. Svensson, hvilka ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas.

Herr Bedelius har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.