Lagutskottets Utlåtande N:o 44

Utlåtande 1889:LU44

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

7

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1889, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 11 kap. 10 § rättegångsbalken.

10 § af 11 kap. rättegångsbalken lyder enligt förordningen den 10
augusti 1877 sålunda:

»I brottmål bör den, som käres till, genast ä rättens bild till svars
komma. Gör han det ej; då må han genom kronans eller rättens betjente
till rätten hemfas; dock ege rätten i de mål, der genom laga ombudsman
svaras må, lägga svaranden vite före.»

I anförda § föreslås ändring uti en inom Första Kammaren af herr
ll. Claeson afgifven och af nämnda kammare till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 29, så lydande:

»I syfte att minska lusten hos tredskande parter att genom uteblifvande
från domstol fördröja rättegångars afgörande, höjdes genom kongl.
förordningen den 6 oktober 1882 ansvaret för dylikt uteblifvande i tvistemål
från böter af två kronor till böter af minst fem, högst ett hundra kronor.
Det lider icke tvifvel, att nämnda åtgärd var af behofvet, högeligen påkallad,
och att den verkat gagneligt på det område, som den fått sig till verkningskrets
anvisad, nemligen tvistemålen; men enligt min mening vidlåder reformen
det ej oväsentliga fel, att den är ofullständig, och det så, att den i fråga
om den stora grupp af mål, som kan sammanfattas under benämningen mindre
brottmål, icke blott ej förbättrat utan tvärt om försämrat ställningen.

1734 års lag hade rörande brottmål den korta bestämmelsen, att svarande
i sådant mål, som ej kom tillstädes, skulle genom kronans eller rättens
betjente till rätten hemtas. Redan för så lång tid tillbaka, som mitt minne

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 44..

sträcker sig, hade dock denna bestämmelse ansetts icke böra tillämpas annat
än i gröfre brottmål, och då lagbudet om böter af två kronor för utevaro
från domstol ej uttryckligen innehöll, att det blott afsåg tvistemål, och då
domstolarne ansågo det orimligt att svarande i mindre brottmål skulle ansvarsfritt
få vara borta frän rätten, ådömdes temligen allmänt böter för uteblifvande
ej blott i tvistemål utan ock i mindre brottmål, der då vanligen
svaranden äfven ålades, vid vite, att vid nästa rättegångstillfälle sig infinna,
en praxis, hvilken genom kongl. förordningen den 10 augusti 1877 fick nytt
stöd i uttryckligt lagstadgande.

Då den allmänna bestämmelsen om hemtning i brottmål sålunda blifvit
upphäfd och det ej var att antaga, att derefter bestämmelsen skulle tillämpas
i mål, der domstolen eger förelägga vite, synes mig följdrigtighet hafva fordrat,
att annan otvetydig ansvarspåföljd blifvit satt i stället, hvilken, enligt min
tanke, bort hafva blifvit densamma som för de tvistemål, hvilka icke kunna
utan svarandepartens hörande afdömas. Detta har emellertid ännu ej skett,
och olägenheterna deraf äro både stora och uppenbara. Det är nemligen ej
tillfredsställande för den sunda rättskänslan, att en part skall kunna vid
första rättegångstillfället, utan allt ansvar, underlåta att åtlyda domstolens
genom stämningen gifna bud, och det är det ännu mindre, att han ej kan
gorå det i en del mål, men väl i andra, som äro de förra så lika, att
gränsen dem emellan uppdrages olika af olika domstolar, såsom exempelvis
målen rörande uppfostringsbidrag åt oäkta barn. Dertill kommer, att just i
en mängd smärre brottmål, hvaraf såsom exempel må närfinas, mål rörande
ansvar för olaga bränvinsförsäljning, svaranden kan draga mycken nytta af
att genom uteblifvande från första tinget fördröja målets afgörande i veckor,
månader eller, såsom ännu i några tingslag är händelsen, ett helt är. Särskildt
olämpligt torde dessutom öfver allt anses, att lagstiftningen befrämjar
större långsamhet i brottmål än i tvistemål.

För afhjelpande af det anmärkta missförhållandet vågar jag derför
vördsamt föreslå, det Riksdagen behagade för sin del besluta följande ändrade
lydelse af 11 kap. 10 § rättegångsbalken:

I brottmål bör den, som käres till, genast å rättens bud till svars
komma. Gör han det ej, då må han genom kronans eller rättens betjente
till rätten hemtas, om målet är sådant, att deri ej genom laga ombudsman
svaras må. Är i öfriga brottmål svarande, utan att framte laga förfall, borta
då målet första gången förekommer till handläggning eller vid rättegångstillfälle,
hvartill målet uppskjutits, utan att särskild påföljd för uteblifvande
dervid blifvit bestämd, bote så, som rörande tvistemål är stadgadt, och galle
äfven i fråga om böternas uttagande hvad angående tvistemål är föreskritvet.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 44 9

Vid lagstiftningens nuvarande skick eger, på sätt äfven högsta domstolen
i särskilda mål förklarat, underrätt icke att döma svarandepart i brottmål
till böter för uteblifvande, äfven om målet är så ringa, att der genom
laga ombudsman svaras må. Genom svarandeparts tredska att i sådant brottmål
till svars komma ä den dag, målet första gången till handläggning förekommer,
tvingas rätten att till annan tid uppskjuta målet, så framt icke den
uteblifne kan samma dag till rätten hemtas. Detta medel att framtvinga
svarandens inställelse måste nemligen, om än detsamma mycket sällan kan
komma till användning, likväl, enär den allmänna bestämmelsen i 11 kap.
10 § rättegångsbalken om hemtning i brottmål icke blifvit upphäfd, fortfarande
stå rätten till buds. Men just derför att underrätts omförmälda befogenhet
att omedelbart låta hemta uteblifven svarande så sällan kan utöfvas,
anser utskottet lämpligt och behöfligt, att i vår lagstiftning införes ett
stadgande, att svarandepart i brottmål, hvaruti genom laga ombudsman svaras
må, skall för uteblifvande dömas till böter. Ett sådant stadgande torde dock
höra meddelas endast med afseende å svarandeparts uteblifvande å den dag,
målet första gången till handläggning förekommer. Genom föreläggande af
lämpligt vite lärer rätten nog kunna tillhålla en tredskande svarande att ä
tid, hvartill målets fortsatta handläggning varder uppskjuten, iakttaga inställelse.

De nya lagbestämmelser i ämnet, hvilka utskottet anser böra meddelas,
torde lämpligen kunna gifvas i särskild lag, såsom i fråga om böter för svarandeparts
uteblifvande i tvistemål skedde genom förordningen den 6 oktober
1882. Hvad i den förordningen finnes stadgadt om uttagande och om återgång
i visst fall af böter, hvartill någon enligt samma förordning blifvit fäld,
lärer ock böra få tillämpning å böter, som ådömas svarande, hvilken, då
brottmål af ifrågavarande beskaffenhet första gången vid underrätt till handläggning
förekommer, är förfallolöst borta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har lagutskottet utarbetat
nedan intagna förslag till lag angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt i vissa brottmål.

Derest Riksdagen för sin del antager en sådan lag, torde Riksdagen
jemväl böra, i sammanhang med anmälan .derom, hos Kong! Maj:t anhålla,
att bestämmelserna i kong! kungörelsen huru i vissa fall skall förfaras med
böter, som ådömts svarandepart för uteblifvande från underrätt, den 8 december
1882 måtte förklaras ega tillämpning äfven å böter, ådömda enligt
den nu föreslagna lagen.

Lagutskottet hemställer följaktligen,

Bih. till Riksd. Prot. 1SS9. 7 Samt. 24 Käft. _ ‘4

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

att Riksdagen ville, i anledning af herr Claösons förevarande
motion,

1) för sin del antaga följande

Lag

angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt
i vissa brottmål.

Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller stridande
mot denna lag stadgas som följer:

Har i brottmål, hvari genom laga ombudsman svaras må,
den som käres till fått rättens bud att till svars komma;
men är han borta å den dag, målet första gången förekommer
till handläggning, utan att framte laga förfall;
dömes, der han icke å den dag varder efter kantning för
rätten instäld, att för uteblifvande bota fem kronor eller
mera, högst etthundra kronor.

Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts
uteblifvande från underrätt den 6 oktober 1882 tinnes
stadgadt om uttagande och om återgång i visst fall af
böter, hvartill någon enligt samma förordning blifvit fald,
skall jemväl ega tillämpning å böter, som enligt denna
lag ådömas; samt

2) i skrifvelse till Konungen anhålla, att bestämmelserna
i kongl. kungörelsen huru i vissa fall skall; förfaras
med böter, som ådömts svarandepart för uteblifvande från
underrätt, den 8 ^ december 1882 måtte förklaras ega
tillämpning äfven å böter, ådömda enligt förestående lag.

Stockholm den 6 april 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, Assoeiations-Boktryckeriet, 1889.