Lagutskottets Utlåtande N:o 43

Utlåtande 1907:LU43

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

1

19:0 43.

Ank. till Riksd. kansli den 19 April kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående ändring af lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 152, yrkar herr Lindhagen, att Riksdagen beträffande enskildes vattenfall
jämte strandrättigheter måtte hos Kungl. Maj:t begära förslag till sådan
ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
den 27 juni 1902, att expropriation af jord må medgifvas,
utom för ledningarnas framdragande, jämväl för kraftstation, dammfästen,
vattenledningar och dylikt.

Berörda yrkande ingår i en annan af herr Lindhagen afgifven motion,
n:o 146, angående några statsåtgärder i ändamål att i erforderliga fall
förekomma och undanröja enskildes jordmonopol, men har i anledning
af stadgandet i 55 § 3 mom. riksdagsordningen uti särskild motion upprepats.

Uti motionen n:o 146, till hvilken utskottet tillåter sig hänvisa beträffande
den allmänna motiveringen, har i en särskild afdelning under
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 39 Höft. (N:o 43.) I

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

rubriken enskildes vattenfall jämte strandrättiglieter uppmärksamheten
hänledts å en del brister och olägenheter i vårt lands vattenrättsförhållanden
äfvensom å åtgärder, hvilka ifrågasatts såsom ägnade att i särskilda
afseenden minska eller afhjälpa desamma.

Efter en inledande framställning öfvergår motionären till en redogörelse
för de särskilda åtgärder, som i nvssberörda afseende kommit
på tal.

I denna redogörelse förekommer den för nu ifrågavarande motion
afgifna motivering så lydande:

»Med expropriation af mark för järnvägar följer också rätt till utmål
för de anläggningar, som äro nödvändiga för järnvägars drift. Det borde
vara själffallet, att expropriationsrätten för framdragande af elektriska kraftledningar
för att fylla sitt ändamål borde omfatta enahanda rättigheter.
Det är ej mycket bevändt med rättigheten att få öfver annans mark framdraga
ledningar, om man ej har och ej kan förskaffa sig utrymme för
andra erforderliga anläggningar. En sådan befogenhet saknas dock i
1902 års lag om elektriska ledningar. Enligt hvad det förspordes från
de förberedande arbetena till lagen hade saken ej blifvit alldeles bortglömd.
Men den lärer ansetts i och för sig så oriktig eller rättare sagdt farlig,
ätt den ej ens tick omnämnas i en utredning. Detta af två skäl, ett allmännare
och ett mera speciellt.

I allmänhet ansågs det nämligen vara en farlig sak att på något
sätt erkänna, att i vårt land kan ifrågakomma, att vattenrätten är skild
från strandägarerätten. Detta innebure ett erkännande och en uppmuntran
af kronans anspråk på regalrätt till åtskilliga vattendrag, hvarpå utgången
af tvisten om Trollhätte strömmar gaf ett fruktadt exempel. En
utbredd opinion bland industriens män gör sig därför gällande, att statens
sträfvanden att bevara sina vattenrättigheter böra motverkas, då vattenkraften
enligt deras uppfattning i industriens verkliga intresse måste i
största möjliga utsträckning vara i de enskilde industriidkarnes okvalda
besittning.

Det speciella skälet rörde sig om den i all synnerhet på den tiden
aktuella Trollhättefrågan. Staten hade nämligen fått vattnet, men saknade
strandrätt. Och många krafter voro därför i verksamhet för att åt det
bolag, som fråndömts vattenkraften, bibehålla möjlighet att skaffa sig stort
utbyte åtminstone af sin äganderätt till ena stranden. Ett furstligt förslag
i detta hänseende framlades på vattenfallskommitténs hemställan till
1902 års riksdag af Kung). Maj:t. Enligt detta skulle såsom redan nämnts

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 3

kronan för att få disponera en mindre del af bolagets mark till bolaget
för evärdelig tid utan ersättning afstå en stor del af sin vattenkraft till
ett värde af många millioner kronor.

En motion i förevarande syfte, såvidt rörde mark för kraftstationer
väcktes emellertid vid 1903 års riksdag af hr Moll. I lagutskottet förordades
saken enbart af en reservant, som tilläde, att expropriation för
dammfästen och vattenledningar vore äfven behöflig. Reservationen samlade
i Andra Kammaren många röster.

Den ömtåliga Trollhättefrågan står icke vidare hindrande i vägen,
då staten numera förvärfvat förenämnda mark. Men det kvarstår, att i
många fall, där expropriation för kraftledningar är tillåten, saknas utmål
eller tillräckliga utmål för kraftstationer, dammfästen, vattenledningar och
dylikt. Här blir man följaktligen ofta förhindrad utföra anläggningen eller
utsättes för prejeri. Särskildt de vattenfall, som för kronans räkning
undantogos vid afvittringarna, ha såsom ofvan omnämnts antingen i
strid mot författningarna ej försetts med något utmål eller ock i många
fall förbehållits otillräckligt utrymme å stränderna.

Denna sak förtjänar återupptagas särskildt i detta sammanhang. De
flesta moderna vattenlagar inom de länder, som äro intresserade i vattendrag
kommande från Alperna och deras förgreningar, gifva ägaren af en
vattenkraft denna rätt att under vissa villkor expropriera mark jämväl
för kraftstation med dammfästen och erforderliga vattenledningar till stationen.
En sådan expropriationsrätt är i dessa länder så mycket nödvändigare,
som alla ansenligare vattendrag anses tillhöra staten. Det är
därför också staten eller dess rättsinnehafvare som dylik expropriationsrätt
i allmänhet tillerkännes.

Det synes vara skäl, att äfven den svenska lagstiftningen i tid kompletteras
i detta afseende, så att man ej står hjälplös, då ett verkligt
behof någon gång inträder. Spekulationen har dessutom äfven här ett
litet område af de många för sin verksamhet. Och expropriationsrätt
skulle naturligtvis ej få äga rum annat än då det gällde ett allmänt behof
i de af 1902 års lag angifna afseenden.»

Förevarande motion åsyftar en utsträckning af rätten att expropriera
mark för elektriska anläggningar. Lagen den 27 juni 1902 angående
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar medgifver staten liksom

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

ock i vissa fall enskilde expropriationsrätt för ledningars framdragande.
Den sålunda medgifna rätten är tillfyllest för ett tillgodogörande i berörda
syfte af vattenkraft, hvaröfver staten eller den enskilde äger förfoga, då
rätten till vattnet är förenad med strandäganderätten, hvilket med den i
vår vattenrättslag fastslagna grundsats är regel. Från denna allmänna
regel gifvas emellertid, såsom motionären påpekat, undantag, där vattenrätten
är skild från strandäganderätten. Såsom jämväl anmärkts, torde
det i allmänhet vara kronan som i dessa undantagsfall är ägare af vattenkraften.
Sistberörda förhållande väckte hos 1903 års lagutskott betänkligheter
mot då föreslagen utsträckning af ifrågavarande expropriationsrätt
till att gälla mark för anläggning af elektrisk kraftstation, enär meddelandet
af bestämmelser i sådant syfte ansågs innebära tillskapandet af
en rätt, som finge en privilegieartad natur. Den sålunda uttalade betänkligheten
kan det nuvarande lagutskottet ej dela. Det synes utskottet innebära
ett missförhållande, att man i nu afsedda fall skall, där godvillig
öfverenskommelse med strandägaren om upplåtande af nödigt utmål ej
står att på rimliga villkor träffa, kunna utestängas från möjlighet att för
elektrisk anläggning i allmännyttigt syfte uttaga vattenkraften. Den föreslagna
utvägen till afhjälpande af ett dylikt missförhållande finner utskottet
för ändamålet lämplig.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar den 27 juni 1902, att
expropriation af jord må medgifvas, utom för ledningarnas
framdragande, jämväl för kraftstation, dammfästen,
vattenledningar och dylikt.

Stockholm den 19 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Stockholm, tryckt hos P. Palmqnists Aktiebolag, 1007.