Lagutskottets Utlåtande N:o 43

Utlåtande 1899:LU43

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43,

• r ’ * *''■

i.*.- ■ )'' i / » r

Ank. till Rik sfi. kansli den 7 april 1899, kl. 4 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

May.t angående lagbestämmelser i fråga om de kyrkliga
kommunernas och deras förvaltningsorgans ställning till
de ecklesiastika myndigheterna.

. i I:'' : • 1 c

Lagutskottet har att afgifva utlåtande öfver eu af herr D. Holmgren
i Värnhem inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 122, af följande lydelse:

»Enligt hvad en allmän erfarenhet gifver vid handen, råder så
väl hos allmänheten som i synnerhet hos myndigheterna i flera punkter
en icke ringa oklarhet beträffande de befogenheter med afseende på
handhafvandet af kyrkors och församlingars medel samt kontrollen
deröfver, som tillkomma å ena sidan församlingarna och deras organer,
å andra sidan hufvudsakligen stiftsstyrelserna och deras representanter.

Den sjelfständighet, som den nyare lagstiftningen tillerkänner församlingarna
i vårdandet af deras ekonomiska angelägenheter, synes
mångenstädes ännu icke hafva inträngt i vederbörandes rättsmedvetande.
Den katolska uppfattningen af kyrkans och dess myndigheters magtställning
gent emot församlingarne synes ännu spöka på vissa håll,
der man gör anspråk ej blott på en dessa myndigheter i lagen endast
delvis medgifven granskningsrätt utan ock på rätt till direkt ingripande
i den kyrkliga kommunens förvaltning, ja, på en mot hela vårt rättssystem
^stridande domsrätt öfver dess förvaltande organer.

Att lagstiftningen genom bristande tydlighet och fullständighet

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

•har sin skuld i detta missförhållande, är obestridligt. För utrotandet
af en mot denna lagstiftnings anda stridande praxis kräfvas derför tydliga
lagbestämmelser, hvarigenom dels en gräns uppdrages mellan
stiftstyrelsernas och församlingarnas befogenheter, dels ock de förra
så väl till sitt omfång som beträffande sättet för deras utöfvande noga
bestämmas och regleras.

Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
af den 21 mars 1862 nämner i § 2 bland föremålen för kyrkostämmans
handläggning eller beslutanderätt dels »kyrkomedel användande samt
kyrlco- och s/colräkensJcapers granskning, dels hushållning med och vård
om kyrkans egendom.»

Beträffande användandet af kyrkokassan eller de medel, som tillhöra
sjelfva kyrkan, få de enligt uttrycklig förklaring, gifven genom kongl.
cirkuläret den 29 oktober 1886, användas till allt, som på något sätt
afser kyrkans behof och ändamål, af församlingen, men icke till annat,
hvaremot församlingens öfriga medel naturligtvis äfven få användas för
andra ändamål, med hvilka kyrkostämman eger taga befattning. I fråga
om föryttring af kyrkoegendom äro särskilda föreskrifter gifna, hvilka
inskränka församlingarnas dispositionsrätt.

Enligt kyrkostämmoförordningens 22 § tillkommer det kyrkorådet
bland anuat »att vårda kyrkans angelägenheters, liksom skolrådet har sig
svärden om och befattningen med folkskolans uppdragen; och hvardera
myndigheten har att inom sitt område ombesörja verkställigheten af
stämmans beslut, der sådant ej är åt annan uppdraget, öfva tillsyn
öfver personers förvaltning, åt hvilka särskilda verkställighetsbestyr af
kyrkostämman anförtrotts, enligt §§ 36—39 och 33 upprätta årligt
inkomst- och utgiftsförslag för kyrkan, resp. skolan, framlägga dessa
till stämmans pröfning, låta på föreskrifvet sätt verkställa uppbörd af
uttaxerade medel, mottaga och förvalta dessa samt använda dem för
afsedda ändamål, i enlighet med stämmans föreskrifter och under ordförandens
tillsyn låta föra räkenskaper öfver omhänderhafda medel samt
aflemna dessa räkenskaper till de af stämman utsedda revisorer o. s. v.,
hvarefter stämman eger att granska räkenskaper och förvaltning och,
der anledning gifves, inför vederbörlig domstol anställa klander inom
natt och år, efter hvilken tid annars den ansvarighet, som åligger
hvarje kyrko- eller skolrådsledamot gemensamt med de öfriga fullständigt
upphör.

§ 34 af kyrkostämmoförordningen säger emellertid: nOm vård af
kyrka och kyrkoegendom samt af medel, som under domkapitlets in -

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

seende stälda äro, äfvensom i fråga om föryttring af sådan egendom,
gäller hvad i ty fall särskildt föreskrifvet är.»

Sista punkten af § 39 lyder: »Hvad nu om granskning i kyrkostämma
sagdt är, gör icke någon ändring i hvad om särskild revision
af kyrko- och skolräkenskaper finnes stadgadt.» Och § 41 lemnar åt
vederbörande domkapitel att, med anledning af anförda besvär, pröfva
lagligheten af kyrkostämmas beslut angående kyrkomedels användande
samt kyrko- och skolräkenskapers granskning, hvaremot dylik pröfningsrätt
i fråga om beslut rörande hushållningen med och vården af
kyrkans egendom tillkommer Konungens befallningshafvande.

Det skulle af det anförda tyckas, som om församlingarnas sjelfständighet
i fråga om vården af deras och kyrkans ekonomi vore genom
lag fastslagen, derest ej de särskilda stadganden, hvartill §§ 34 och
39 i kyrkostämmoförordningen hänvisa, innehålla något, som ställer
dem och deras förvaltningsorganer under vederbörande myndigheters,
enkannerligen domkapitlens, fullständiga förmynderskap.

Jag bortser ifrån de föreskrifter, som gälla beträffande domkyrkor
och dessas medel, och tänker särskildt på våra landsförsamlingar. Månne
då de »särskilda föreskrifter», som finnas beträffande vården af kyrkans
egendom, afse sättet för denna vårds utöfvande eller de personer eller
myndigheter, som skola handhafva densamma? I kyrkolagen, presterskapets
privilegier och andra äldre författningar finnas några bestämmelser,
hvilka icke äro af beskaffenhet att göra något intrång på vederbörandes
tillbörliga sjelfständighet; hit hörer stadgandet, att kyrkomedlen
ej få sammanblandas med förvaltares egna medel. Beträffande
åter hvem eller hvilka förvaltningen och vården om kyrkomedel tillkommer,
så var detta af gammalt pastor och kyrkovärdarne. I en
kongl. resolution af den 12 november 1880 skiljes emellan kyrkans
medel, öfver hvilka det åligger pastor och kyrkovärdarne att hafva
vård samt föra räkenskaper, och »de medel, som kyrko- och skolråden
om händer hafva», för hvilka kyrko- och skolrådet må utse kassaförvaltare,
och rörande hvilka pastor såsom dessa korporationers ordförande
endast har att tillse, att räkenskaperna vederbörligen föras.

I ett Kongl. Majrts utslag den 3 juni 1881 lemnas emellertid
den förklaringen, att enligt grunderna för kongl. förordningen den 21
mars 1862 om kyrkostämma m. m. »den befattning med kyrkans ekonomiska
angelägenheter, som tillkommit kyrkovärdarne, öfvergått till
kyrkorådets samtlige valde ledamöter», hvilka alltså jemte kyrkoherden,
som, der ej annorlunda öfverenskommits, har att föra hithörande
räkenskaper, ega att utan domkapitels eller annan myndighets inbland -

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

ning utöfva vården af kyrkans tillhörigheter. Men då detta är fallet,
afse obestridligen bestämmelserna om ansvarighet och ansvarsfrihet
förvaltningen af alla både kyrkans och församlingens medel, och en
vederbörligen meddelad décharge bör skydda förvaltarne för alla efterräkningar.
Att detta icke är af stiftsstyrelserna erkändt, lärer ej vara
någon hemlighet.

Hvarpå den i § 39 af kyrkostämmoförordningen åsyftade »särskilda
revision af kyrko- och skolräkenskaper» syftar, har jag ej rätt
klart för mig. Denna bestämmelse synes hafva förlorat ali betydelse
genom §§ 4 och 13 af Lag om straff för embetsbrott af prest och om
laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889.

Så mycket synes mig dock böra erkännas, att denna hänvisning
till eu revision, som ställes i motsats till kyrkostämmans granskning
af räkenskaperna och följaktligen skall utöfvas af någon statens myndighet,
icke kan vara liktydig med en obegränsad rätt för domkapitleu
att, när helst de finna för godt, låta utan särskild anledning anställa
visitationer och husransakan eller infordra räkenskaper öfver kyrkokommunens
hela förvaltning, dervid vållande handhafvarne af dess
medel och räkenskaper, utom chikanör af betänkligaste art, ett ofta
betydligt, ehuru fullständigt onödigt extra arbete och hvarjehanda
obehag.

Det gifves emellertid domkapitel, som anse sig ega en sådan befogenhet
och icke sky att utöfva den för att såmedelst trakassera
misshagliga kyrko- och skolrådsordförander. Här äro för visso lagbestämmelser
af nöden.

I fråga om de åtgärder, som i följd af en dylik revision kunna
af domkapitel vidtagas, synes det mig ligga i öppen dag, att domkapitlet
väl eger att, der anledning till anmärkning förefinnes, söka
få till stånd det åtal, hvartill förhållandena kunna föranleda, hvarigenom
saken blir underkastad laga domstols pröfning, men icke att »med all
skälig skonsamhet» göra sig sjelft till domare i slika verldsliga ting
och, om t. ex. kyrkomedel anses använda för obehörigt ändamål, döma
till återbäring och hos öfverexekutor påfordra sina egna utslags verkställighet.

Sådant har dock i detta århundradets sista decennium skett särskilt
i ett fall, som torde vara allmänt bekant, och, hvad värre är,
den begärda handräckningen för verkställande af dylika »laga kraftegande
beslut» har verkligen lemnats!

Först genom högsta domstolens utslag har den exekutiva åtgärden
såsom en rättslig omöjlighet annullerats.

Bill. titt Rilcsd. Prot. 1899. 7 Sami. 27 Höft.

4

26

Lagutslcottets Utlåtande N:o 43.

Åtskilligt mer skulle kunna anföras för att ådagalägga behöfligheten
och nödvändigheten af ett närmare fixerande i lag af vederbörandes
befogenheter, men jag inskränker mig till att med stöd af det
anförda hemställa, att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen af lagbestämmelse,
hvarigenom de kyrkliga kommunernas och deras förvaltningsorgans
med grunderna för gällande kyrkostämmoförordning öfverensstämmande
sjelfständighet gent emot de ecklesiastika myndigheterna
erhåller ett tydligt uttryck, och de sistnämndas befogenhet begränsas
och preciseras.»

Utskottet kan ej finna den af motionären föreslagna lagstiftningsåtgärden
vara af behofvet påkallad. Enligt utskottets uppfattning
lemna gällande lagbestämmelser tillfyllestgörande anvisning om graden
af den sjelfständighet, som de kyrkliga kommunerna och deras förvaltningsorgan
i handhafvandet af kyrkors och församlingars medel besitta
gent emot de ecklesiastika myndigheterna, och utskottet kan ej heller
finna någon anledning att begränsa de ecklesiastika myndigheternas
inflytande uti ifrågavarande hänseenden i vidare mån än redan är
fallet.

Enligt 2 § af kyrkostämmoförordningen, jern förd med kongl.
cirkuläret den 29 oktober 1886, eger kyrkostämma besluta om användande
af kyrkokassas medel till allt, som afser kyrkans behof och
ändamål. I sin förvaltning härutinnan kan församlingen alltså ej på
något sätt bindas af de ecklesiastika myndigheterna, så vida församlingen
håller sig inom gränserna för sin i lagen utstakade befogenhet.

Beträffande hushållning och vård om kyrkans egendom i öfrigt,
höra äfven dessa ärenden till kyrkostämmans handläggning, dock att
församlingen härutinnan är i sin förvaltning bunden af de särskilda
föreskrifter, som finnas meddelade i kyrkolagen, presterskapets privilegier
och andra författningar. Medgifva» må, att församlingarnes sjelfständighet
i fråga om förvaltningen af kyrkoegendom på grund af sålunda
gifna föreskrifter är begränsad — utskottet vill erinra om de i
kyrkolagens 26 kap. gifna föreskrifter om förbud att utan Kongl. Maj:ts
samtycke sälja kyrkans fasta jordagods samt de i kongl. förordningen
den 29 november 1867 meddelade bestämmelser om hvad iakttagas
skall vid försäljning af sådan kyrkornas lösa egendom, som tjenar att

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

bevara minnet af forntidens bruk och konstfärdighet — men då ifrågavarande
inskränkningar tillkommit i syfte att förebygga förslösande
af kyrkornas egendom och konstskatter, och detta syfte skulle i betänklig
grad äfventyras genom utsträckning af församlingarnes befogenhet
i förvaltningen af dylik egendom, torde det ej böra ifrågasättas att
i detta afseende vidtaga någon förändring. Motionären synes ock
näppeligen hafva åsyftat något sådant. Kärnpunkten i hans framställning
rörer, att döma af motiveringen, domkapitlens utöfvande af kontroll
å församlingarnes handhafvande af kyrkans medel. Såsom redan
blifvit sagdt, innebär emellertid denna kontrollrätt ej någon som helst
inskränkning uti församlingens lagliga förvaltnings- och beslutanderätt.
Öfverskrides åter denna, bör naturligtvis rättelse, så vidt möjligt,
åvägabringas, och det kan ej anses annat än välbetänkt, att man
gifvit domkapitlen bemyndigande och skyldighet att häröfver hålla
tillsyn. Vore så ej fallet, skulle lätteligen kunna inträffa, att kyrkostämma
använde kyrkans medel för ändamål, som, om ock för församlingen
gemensamma, likvisst ej vore af beskaffenhet att böra med
kyrkans tillgångar fyllas.

Hvad slutligen vidkommer sättet för utöfvande af domkapitlens
kontrollrätt lärer, så vidt utskottet kunnat erfara, endast i undantagsfall
förekomma, att denna utöfvas annorledes än i sammanhang med
biskops- eller prostvisitationerna. Skulle emellertid domkapitlet af en
eller annan orsak finna anledning att föranstalta om särskild revision
af kyrkoräkenskaperna och medelförvaltningen, synes detta ej böra
förvägras, helst som det ej under några förhållanden kan ligga i
församlingarnes intresse att begränsa kontrollrätten till vissa på förhand
bestämda tillfällen. Så vidt utskottet känner, hafva domkapitlen ej
heller begagnat sig deraf för att onödigt besvära handhafvarne af
kyrkans medel.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herr Holmgrens förevarande motion ej må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.