Lagutskottets Utlåtande N:o 43

Utlåtande 1898:LU43

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

1

N:o 43.

Ant. till Iliksd. kansli den 12 mars 1898, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part
att mot embetsmän anhängiggöra talan för fel i embetet.

Från Andra Kammaren har lagutskottet till behandling fått mottaga
en af herr D. Holmgren i Värnhem inom nämnda kammare afgifven
motion, n:o 135, af följande lydelse:

»Enligt gällande svensk lag, är det målsegaren sjelf eller den
förorättade, som i första hand är åtalsberättigad, oafsedt förbrytelsens
beskaffenhet och oberoende af den brottsliges samhällsställning. Emellertid
har vår lagstiftning allt mera utvidgat området för den offentliga
myndighetens rätt att derjemte uppträda såsom åklagare.

Det är nemligen den urgamla svenska rättsuppfattningen, att den
förorättade måste beredas tillfälle att anhängiggöra sin talan mot en hvar
svensk medborgare, af hvilken han anser sig hafva blifvit kränkt till lif,
ära eller gods. Med denna vidsträckta åtalsrätt, som kan sägas vara
en menniskas naturliga rätt, har lagstiftningen velat befästa den svenska
friheten.

Det är uppenbart, att med denna åtalsrätt, som tillkommer alla
svenska medborgare, hvilka kommit till myndig ålder, följer rätten att
bevisa sina påståenden, då laga former iakttagas. Låt vara, att principen
om den enskildes åtalsrätt leder sitt ursprung från den mera
privaträttsliga uppfattningen af straffets berättigande, ingen torde dock
Bih. till Kiksd. Prot. 1898. 7 Sami. H5 Hitft. (Näs 43—46.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

kunna förneka, att denna den enskildes åtalsrätt är en af de säkraste
garantier, staten eger, för att förbrytelser ej må blifva ostraffade och
samhället sålunda må kunna blifva beståndande och motsvara sitt ändamål
att med lagen skydda alla dess medlemmar mot rättskränkningar.

För den förorättade kan, såsom helt naturligt är, icke gifvas
något bättre tillfälle att vinna upprättelse för det honom genom förbrytelsen
tillfogade lidandet och honom påförda skador, än då han med
eller utan biträde af offentlig myndighet sjelf får göra denna sin talan
gällande inför domstol. Ett undantag från denna regel, att målsegaren
alltid är åtalsberättigad, och ett undantag af den mest ödesdigra beskaffenhet
gifves emellertid i vår lagstiftning. Genom kongl. förklaringen
öfver allmänna lagens stadganden i åtskilliga ruin af den 23 mars 1807
förbjudes »enskild part att taga stämning å någon domare för att tilltala
honom för fel eller brott i embetet». Den kongl. förklaringen gäller
alltså, enligt dess lydelse, åtal mot domare för embetsbrott. Under
förutsättning, att de fleste domare tagit del af och gjort bekanskap med
de i lagböckerna intagna beaktansvärda domarereglerna, torde möjligen
vissa skäl kunna framhållas för bibehållandet af denna bestämmelse
till embetets helgd, ehuru visserligen, särskilt af yngre och oerfarne
domare, missgrepp och fel kunna begås, som för tusenden och åter
tusendel! af svenska medborgare haft de mest ödesdigra följder, föranledda
icke minst genom den oansvarighet, som garanteras dem af
sjelfva lagen eller rättare genom en mot sjelfva lagen stridande kongl.
förklaring af lagen.

Att den svenska domaren blifvit tillförsäkrad nästan fullständig
oansvarighet för sina handlingar och är i de flesta fall ©angriplig för
sina fel i embetet, är ju en känd sak och framgår icke minst af det
förhållandet, att han, då åtal någon gång mot honom anställes för fel
eller försummelse i embetet, i de flesta fall förklaras icke kunna till
ansvar fällas eller ock bötfällas till lumpna 10 å 50 kronor, ett sakförhållande,
som hos den tänkande delen af svenska folket väckt och
väcker berättigad harm och förtrytelse och är i hög grad egnadt att
borttaga den auktoritet, som domstolarne måste bevara, om de skola
kunna motsvara sin höga bestämmelse.

Nu har det emellertid med stöd af ofvannämnda kougl. förklaring
blifvit praxis på rättskipningens område, att enskild part anses
oberättigad att åtala icke blott en domare för fel i embetet, utan hvarje
embetsman för embetsbrott, så snart denne embetsman har något slags
forum privilegium eller han räknas till s. k. högre embetsmän —
och till denna klass af embetsmän vilja ju nästan alla hänföras. Så

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. «

snart sålunda en svensk medborgare lyckas blifva högre embetsman,
har han för alla sina åtgärder, som vidtagas vare sig i kraft af embetet
eller i uppenbar strid mot hans embetspligt, så godt som fullständigt
skydd för alla sina gerningar, enär han oftast kan säga, att han som
embetsman har »medverkat» till en gerning. I allt fall gör han anspråk
på att få behandlas som domare; och dessa anspråk blifva aldrig åt
domstolarne underkända. Hvilka ytterst betänkliga följder ett dylikt
hinder för den enskilde parten att sjelf inför domstol beifra en emot
honom af embetsman begången förbrytelse, hvarigenom hans rätt på
det gröfsta sätt blifvit kränkt, kan medföra, torde nog en hvar
lätt inse.

Enligt förut åberopade kongl. förklaring har målsegare i detta
fall att vända sig med anhållan om åtals anställande till allmänne
åklagaren i vederbörande hofrätt, till justitiekansleren eller till Riksdagens
justitieombudsman.

Om nu dessa myndigheter icke finna skäl föreligga att vidtaga
någon åtgärd med anledning af den gjorda anmälan, har målsegaren
att besvära sig häröfver hos Kongl. Maj:t, som då möjligen kan vara
af annan mening och föranstalta om åtals anställande. Den förorättade
har alltså en lång och mödosam väg för sig, som för de allra flesta
är ofarbar, och en invecklad och kostbar procedur, innan han i något
enstaka fall kan lyckas få talan anhängiggjord mot en embetsman,
som kränkt hans rätt och säkerhet. Skulle det mycket sällsynta fallet
inträffa, att någon embetsman blefve tilltalad, och den förorättade alltså
finge tillåtelse att utföra sin talan vid domstol, är dermed ofta i sjelfva
verket föga eller intet vunnet, ty en hvar känner nogsamt, att i vårt
land rättsförhandlingarne icke påskyndas, utan hafva en rörelse, snarare
liknande kräftans.

Efter otaliga trakasserier och chikanör blir det i många fall
gagnlöst för den förorättade, om han någon gång skulle lyckas få^ sin
rätt genom laga kraftegande dom fastslagen, alldenstund det då är
för sent.

För hans vedersakare stå ju till buds alla möjliga vägar att
derförinnan expediera honom och göra honom oskadlig, hvadan det
blifvit hos den öfvervägande delen af svenska folket en dogm, att ingen
förnuftig menniska vidare begär någon rättvisa af eller gent emot embetsmännen.
Hvilken orättvisa med detta naturligtvis förvända åskådningssätt
begås mot det stora flertalet af rättrådige och dugande embetsman
i vårt land, och hvilken våda för hela samhällets bestånd och utveckling
det medför, kan en hvar lätt inse. Jag har inga skäl att betvifla, att

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

dessa allmänna åklagare vid fullgörandet af sitt höga och ytterst ansvarsfulla
kall bemöda sig att göra sitt bästa för att synas hafva gjort
något; men det torde å andra sidan vara alldeles ovedersägligt, att
deras grannlaga ställning för dem utgör den allra största och svåraste
frestelse att icke förfara fullt objektiv vid fråga om anställande af åtal
mot någon af deras embetsbroder eller öfverordnade, i synnerhet sedan
justitieombudsmannaplatsen under den sista tiden börjat utgöra ett trappsteg
å rangskalan upp till statens högsta dömande myndighet och alltså
till erhållande af »bättre karakter».

Om nu alltså den förorättade ändtligen lyckas få talan väckt
mot en embetsman, som kränkt hans rätt och säkerhet, så är härmed
hans rätt långt ifrån tryggad, ty lika oberättigad som målsegaren är
att väcka åtal, lika oberättigad är han att fullfölja sin talan i högre instans,
för den händelse första instansens utslag gått honom emot.
Likaså i fråga om skadestånd står enskild målsegare alldeles rättslös
mot domare och tjenstemän, derest han icke lyckas få åtal mot dem
väckt. Ja, ej ens i det fall, att dessa em betsm än falskeligen åtalat
någon, anses den tilltalade berättigad att föra rekonventionstalan för
ett sådant Övergrepp. Att detta är ett ytterst betänkligt förhållande,
torde ingen kunna förneka; och det synes mig, som en slik anordning
och en dylik inskränkning af åtalsrätten icke öfverensstämde med den
sköna grundsatsen »om allas likhet inför lagen». Skall denna grundsats
blifva gällande och icke vara blott ett tomt ord eller ett hån emot den
förtryckte, så måste lagen hafva tillträde i de storas palats liksom i
i den fattiges koja; lika obeveklig som döden, när han träffar den
skyldige, får han icke göra något undantag för rang och titlar.

Om anledningen till denna undantagsbestämmelse beträffande
domare och högre embetsmän varit den, att lagstiftaren fruktat, att
dessa embetsmän alltför ofta skulle trakasseras med åtal af enskilda
parter, så synes mig denna fruktan vara mycket öfverdrifven, för att
icke säga onödig. I 10 kap. 27 § rättegångsbalken stadgas, att målsegaren
sjelf må väcka åtal mot kronofogde, länsman och uppbördsman,
och det har aldrig i vårt land försports någon olägenhet häraf; icke
heller har denna rätt, såvidt jag har mig bekant, missbrukats derhän,
att enskilda parter i onödan och utan fog besvärat dessa embetsmän
med åtal.

Uti de stränga straff, hvarmed gällande strafflag hotar den, som
falskeligen eller obetänksamt tilltalar annan för brott, och som rundeligen
tillmätas den, som med falskt eller obetänksamt åtal vänder sig

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

mot en domare, torde emellertid denna hafva ett skydd, som gör till
fyllest för att befria honom för åtal utan fog.

Dä denna anordning att tilldela justitiekansler!!, advokatfiskalerna
i hofrätterna och Riksdagens justitieombudsman med de byråkratiska
föreställningssätt, som så lätt blifva traditionella inom juridiska kretsar,
befogenhet att afgöra frågan, om en domare eller embetsmän skall åtalas
eller ej, icke tillbörligt tillgodosett den enskilde medborgarens berättigade
intressen, och under vissa politiska förhållanden lätt torde kunna
missbrukas på ett sätt, som icke är med rättssäkerheten förenligt,

dä ej heller den trygghet för den enskilda parten, som afsåga
med inrättande af justitieombudsmannainstitutionen, synes vara effektiv,
dä vår tid, som såsom måtto på sin vapensköld skrifvit aktning
för rätt och menniskovärde och proklamerat frihet för individen inom
lagarnes gränser, icke kan godkänna annat förmynderskap, än det lagen
ålägger hvarje svensk medborgare,

dä det slutligen för domare och embetsmännen sjelfva måste vara
högst nödigt och nyttigt att icke innehafva någon undantagsställning, och
det alltså ligger i deras välförstådda intresse, att alla skrankor, som aflägsna
dem från svenska folket och dess förtroende, bortfalla, tager jag
mig friheten föreslå, att Riksdagen för sin del måtte besluta, att det i
kongl. förklaringen den 23 mars 1807 punkt 40 stadgade förbud för
enskild part att taga stämning å någon domare för att tilltala honom
för fel eller brott i embetet måtte upphäfvas, och i stället förordnas,
att hvarje svensk man under alla förhållanden skall ega rätt att, föra
målsegaretalan såväl mot domare som öfriga embetsmän.»

Utskottet uppskattar till fullo vigten af den grundsats, som bjuder
skydd för den enskilde samhällsmedlemmen mot möjliga olaglighet^-och öfvergrepp af domare och andra embetsmän i deras embetsutöfning;
och utskottet skulle alltså, derest motionärens framställning vore egnad
att ådagalägga någon brist i den svenska lagstiftningen härutinnan, icke
underlåta att lemna denna framställning sitt stöd. Motionären har emellertid
icke kunnat rubba utskottets åsigt om ändamålsenligheten och lämpligheten
af den nu gällande lagstiftningen i berörda hänseende, enligt
hvilken, sådan densamma tillämpas, mot domare och andra embetsmän
i regel åtal för fel i embetet ej får af enskild samhällsmedlem anhängiggöras
utan att pröfning af åtalets befogenhet egt rum inför någon af

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

de myndigheter hvilka äro satte att hafva tillsyn öfver domares och
andre embetsmäns utöfning af dem anförtrodda embeten.

För staten måste det också vara af vigt att, samtidigt med åtgärders
vidtagande till betryggande af enskildes skydd mot domare och
andra embetsman, jemväl skydda nämnda statens organer mot obehöriga
angrepp af enskilde samhällsmedlemmar. Enligt utskottets tanke har
den svenska lagstiftningen på ett tillfredsställande sätt löst denna
dubbla uppgift.

Hvad angår åtgärderna till kontroll öfver embetsförvaltningen,
har staten sålunda skapat särskilda myndigheter med uteslutande uppgift
att öfva tillsyn härå samt med befogenhet att dels på eget initiativ, dels
efter derom af enskilde samhällsmedlemmar gjord anmälan beifra embetsöfverträdelser
af domare och öfriga embetsmän.

Å andra sidan har staten genom förbudet för enskilde att
ondast efter eget bepröfvande anhängiggöra åtal emot domare och andra
embetsmän för fel i embetet gifvit. sina egna organer det skydd mot
ohemula och obefogade angrepp, som dessa böra ega, utan att härigenom
hafva i någon mån förringat de enskildes anspråk på skydd mot
felaktiga embetsåtgärder.

Har sålunda en enskild samhällsmedlem blifvit i sitt rättmätiga
intresse kränkt genom en domares eller embetsmäns embetsåtgärd, är
han ingalunda, såsom motionären förmenar, afskuren från möjligheten
att få sin rätt erkänd och den felande bestraffad; tvärtom har staten
underhjelpt honom i denna sträfvan genom att ålägga vissa myndigheter,
advokatfiskal, justitiekansleren och justitieombudsmannen, skyldighet
att lemna den enskilde bistånd i bevakande af hans rätt.

Utskottet kan ej, såsom motionären, finna något befogadt intresse
för den enskilde ligga allenast uti rätten att väcka åtal mot domare eller
embetsmän, utan först då åtalet har verkligt skäl för sig, d. v. s. den
enskildes rätt blifvit kränkt, är ett sådant befogadt intresse för handen.

På sätt utskottet anmärkt, kan också den enskilde, genom att
hänvända sig till vederbörande åklagare, få detta sitt intresse behörigen
tillgodosedt.

Att dessa väktare öfver embetsförvaltningen, såsom motionären
ansett lämpligt påstå, skulle för något fall uraktlåta att, der skäl till
åtal, emot domare eller embetsmän förelåge, derom föranstalta, lärer
dess mindre behöfva befaras, som justitiekansleren och justitieombudsmannen
äro för sin embetsutöfning ansvarige inför statsmagterna.
Justitiekansleren kan sålunda för felaktig embetsutöfning anmälas inför
Kongl. Maj:t i statsrådet, och justitieombudsmannen — som för öfrigt

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

är, enligt 96 § regeringsformen underkastad aktörers vanliga ansvar
— får för hvarje år sin embetsförvaltning granskad och pröfvad inför
Riksdagen. Skulle den grundsats, motionären förfäktat, vinna tillämpning,
blefve, enligt utskottets åsigt, skyddet för den enskilde mot domares
eller andra embetsmäns felaktiga embetsåtgärder ingalunda mera
effektivt, än under nuvarande förhållanden; fastmera torde få antagas,
att mången derigenom skulle förledas att i onödan väcka rättegång
mot domare och embetsmän och sålunda utan nytta åsamka sig kostnader.
Man är dess mera berättigad till ett dylikt antagande som
enligt hvad justitieombudsmannens årligen afgifna embetsberättelser
städse utvisa, af de hos honom till beifran anmälda embetsåtgärder
endast ett mindretal befinnes vara af beskaffenhet att böra till åtal mot
vederbörande embetsman föranleda.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att herr Holmgrens ifrågavarande motion må af
Riksdagen lemnas utan afseende.

Stockholm den 12 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

y.ij.ij »yi i.^ noUifiv -tonv: '' fM

*. ).a »/ v nod «•;{; . in ii tf »ti bn^r/i nio

CARL B. HASSELROT.

•bnffc OM <-.vt .tf»; Or.it.; i hora ..i<-

Herr Nilsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

j i {, ; ,''t I • ’ V !! 1'' > '') H ■'' > ‘ A f • L''. ‘-/.tH; * ^

1. t , U:i iiii .'' •;•! flin L t •.. \■ mVo ^ l A,:" c i * •• i'' * * ?. H t>‘7 i

I