Lagutskottets Utlåtande N:o 42

Utlåtande 1908:Lu42

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

1

N:o 42.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående expropriation af kalmarker och annan
ödelagd skogshördig mark.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 201, har herr Carl Lindhagen med åberopande af en vid
1907 års riksdag af honom väckt motion, n:o 165, (motiv i motionen
vid samma års riksdag n:o 163 sid. 21) samt lagutskottets däröfver
afgifna utlåtande (n:o 35 sid. 22) hemställt, att Riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till lag
i syfte, att kalmarker och annan ödelagd skogshördig mark må kunna
genom expropriation med äganderätt förvärfvas åt det allmänna, för
att skog därå måtte kunna odlas och för framtiden skyddas.

Förenämnda vid 1907 års riksdag afgifna motion n:o 163 är i
hithörande del af följande lydelse:

»Det har nyss framhållits, att expropriation af enskilda skogsmarker
för bildande i vissa fall af allmänningsskogar nog en gång kommer upp
på dagordningen. När det gäller att ingripa för att göra sköflad skogsmark
fruktbärande för samhället, så måste en dylik befogenhet tilläggas
samhället utan något uppskof. Det finnes nämligen ingen förnuftig rättsgrund,
som kan kräfva att exempelvis af ålder gamla kalmarker skola få
ligga ofruktbara för landet blott därföre, att de tillfälliga ägarne icke
kunna eller icke vilja bringa dem i skogbärande skick. Såsom förut omnämnts,
säger sig en skogsvårdsstyrelse ämna fullfölja arbetet med gamla
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 40 Höft. (N:is 42 och 43.) 1

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

kalmarkers kultivering, »därest jordägarne lämna dem medgifvande därtill».
Ocli lämnas detta, blir det en present till markägaren. Så får det väl
ej vara. Den ofvan förordade rättigheten att i vissa fall inköpa själfva
marken, som skall kultiveras, får icke, om det skall blifva något bevändt
med den, bero helt och hållet af markägarens goda vilja. En dylik
befogenhet måste stödjas af en expropriationsrätt, som i sådant fall
endast blir en naturlig utvidgning af den redan förefintliga rätten till
expropriation för skogsodling af flygsandsfält. En framställning om ett
förslag till lagstiftning i ett sådant syfte synes mig böra af Riksdagen
begäras.»

Såsom utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande haft tillfälle
framhålla, finnes i vårt land en hel del kalmarker, hvarå lagen angående
vård af enskildes skogar den 24 juli 1903 ej äger tillämpning, men
där skogsodling lämpligen bör äga rum. Det är uppenbarligen af synnerlig
vikt, att odling där sker, och marken sålunda, i den mån det låter
sig genomföras, göres fruktbärande. 1 insikt härom anvisas ock såväl
af st aten som landstingen och hushållningssällskapen årligen med ej för
skogsodlingens befrämjande bland annat å dessa marker. Äfven förtjänar
i detta sammanhang erinras om statens inköp af skogsmark, hvartill
medel beredas såväl genom de för detta ändamål disponerade inflytande
köpeskillingarna för försålda kronodomäner som ock genom
de vid olika tillfällen för inköp af skogsmark särskildt beviljade anslag.
Vidare har Riksdagen nästlidet år anhållit om förslag till lagbestämmelser
för att bereda rätt åt skogsvårdsstyrelserna att förvärfva skogsmark
till bildande af allmänningar.

Motionären har nu, likasom förut i motion vid 1907 års riksdag,
för möjliggörande af skogsvård å de i enskild ägo varande kalmarker,
hvarå berörda 1903 års lag ej äger tillämpning, ansett nödigt, att det
allmänna erhåller rätt att genom expropriation förvärfva dylika marker.

Häremot vill utskottet till en början framhålla, att enligt utskottets
uppfattning expropriationsrätten är en rätt för undantagsfall, hvilken
bör tillgripas endast där ett starkt offentligt intresse påkallar dess anlitande.
För den enskilde markägaren måste det väl i regel vara af
synnerligt intresse, att hans skogsmark blir fruktbärande. Kan skogsodling
där försiggå utan alltför stor uppoffring, får det därför antagas,
att han, i den mån det är honom möjligt, själfmant vidtager
åtgärder därför med eller utan offentligt understöd. Visar det sig
emellertid omöjligt att på denna väg få skogsodling till stånd, finnes

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

alltid möjlighet för det allmänna att söka genom frivillig öfverenskommelse
med jordägaren för skäligt pris förvärfva kalmarken för skogsodling,
något, hvaremot jordägaren väl endast sällan skall göra invändning.
De fall, där en sådan expropriationsrätt som den nu ifrågasatta verkligen
skulle komma i fråga att'' användas, synas därför utskottet vara synnerligen
få; och att för några enstaka fall gifva det allmänna en generell
rättighet att så starkt ingripa emot den enskilde, som genom den nu ifrågasatta
expropriationsrätten skulle kunna ske, därtill synes utskottet någon
hittills vunnen erfarenhet icke gifva anledning. Härtill kommer, att särskildt
staten redan i stor utsträckning är ägare af kalmarker, som äro i
behof af skogsodling, och med afseende hvarå odling väl lämpligen bör äga
rum, innan nya sådana marker förvärfvas genom anlitande af expropriationsinstitutet.
Äfven må framhållas, att staten vid sina skogsinköp
väl måste följa någon bestämd plan och antagligen ej kan ingripa för
att med äganderätt förvärfva mark, hvarhelst det ur odlingssynpunkt
skulle anses lämpligt.

Gent emot hvad motionären anfört därom, att den af honom påyrkade
expropriationsrätten endast blefve en naturlig utvidgning af den
redan förefintliga rätten till expropriation för skogsodling af flygsandsfält,
vill utskottet framhålla, att sistnämnda expropriationsrätt har till
ändamål att skydda mot och förhindra flygsandens och kalmarkens
farliga utbredning, något, som motiverat all särlagstiftning angående
skyddsskogarna, men hvartill någon jämförlig motsvarighet i fråga om
skogsmark i allmänhet enligt utskottets mening ej förefinnes.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Reservation:

af lierr Lindhagen med hvilken herrar Zetterstrand, Jansson i
Edsbäcken, Er sson, Nordin och Pettersson i Södertälje instämt:

»Vid 1907 års riksdag tillstyrkte lagutskottet och biföll Andra
Kammaren den då väckta motionen i förevarande ämne. Till stöd för
sin berörda hemställan anförde utskottet följande:

»Vårt land har att uppvisa synnerligen vidsträckta skogsbördiga
områden, som för närvarande ligga kala, af ålder eller efter senare
företagna afverkningar. Så uppgå! skogskommittén i sitt betänkande,
att i de södra delarna af landet funnes omkring en half miljon hektar
af ålder kal mark och i öfrigt inom landet mångdubbelt vidsträcktare
skoglösa eller ytterst dåligt beväxta marker. Intresset och förmågan
bland de enskilda ägarne att försätta dessa ofantliga områden i skogbärande
skick lära beklagligt nog ofta vara ringa. Kallägges enskild
skogsmark efter den 1 januari 1905, då den nya skogsvårdslagstiftningen
trädt i kraft, äger man visserligen i denna korrektion smedel
mot ett sådant ödeläggande af skogen, hvarigenom återväxten äfventyras.
Men beträffande all dessförinnan kallagd mark står man för
närvarande maktlös, där ej den enskilde ägaren är villig företaga eller
understödja skogskultur. Då, såsom ofvan nämnts, detta nog ej kan
ofta påräknas, framstår det såsom en bjudande plikt för statsmakterna
att söka utfinna vägar, hvilka kunna leda till det för hela landet viktiga
målet att få dessa kala vidder försatta i skogbärande skick. En
nära till hands liggande utväg erbjuder sig därvid i expropriationen.

Att lagstiftningen icke är helt främmande för detta medel på ett
nära liggande område, torde vara bekant och är af motionären framhållet,
Har nämligen ägaren af flygsandsfält försummat att därom taga
sådan vård, som särskildt är föreskrifven, äger Konungen, enligt 1 §
i expropriationsförfattningen, förordna, att fältet skall afstås, och gäller
i öfrigt, i fråga om villkoren för afträdande däraf, hvad i denna författning
om annan jord eller lägenhet stadgas. Och i Riksdagens

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

skrifvelse den 13 maj 1896, hvilken ligger till grund för den nya
skogsvårdslagstiftningen, förekommer äfven en antydan om expropriation
såsom ett yttersta medel mot en skogsägare, som tredskas att sörja
för återväxten å öfverafverkad mark, en utväg, som likväl endast skulle
blifva tillämplig i fall, där mark efter den ifrågasatta nya skogsvårdslagstiftningen
blefve kallagd. 1896 års skogskommitté upptog ock i
sitt förslag denna tanke, hvilken emellertid icke intogs i den till 1903
års Riksdag aflåtna proposition i ämnet.

Den väg, som sålunda i viss mån redan är anvisad, bör enligt
utskottets mening så mycket hellre anlitas, som den, med hänsyn till
hvad ofvan anförts, i många fall torde vara den enda effektiva för det
åsyftade målets vinnande. Utskottet tvekar därför icke att förorda densamma.
Gifvetvis bör, innan dylik expropriation äger rum, antingen
vara konstaterad!, att ägaren ej vill eller kan själf sätta marken i skogbärande
skick, eller i motsatt fall tid lämnas honom att själf företaga
skogsarbetena.

I detta sammanhang må erinras, att det å andra sidan är af vikt,
att vid expropriation priset för marken ej oskäligt uppdrifves. Denna
fråga ingår dock i en annan af herr Lindhagen väckt motion om en
allmän revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation, hvarom
utskottet längre fram kommer att gifva utlåtande.»

Af dessa skäl hemställes,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag i syfte att kalmarker
och annan ödelagd skogsbördig mark må kunna
genom expropriation med äganderätt förvärfvas åt det
allmänna för att skog därå må kunna odlas och för
framtiden skyddas.»

Herrar Budebeck, FaJilén, af Ekenstam och Widén hafva anhållit
att få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet.