Lagutskottets Utlåtande N:o 42

Utlåtande 1904:LU42

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

1

N:0 42.

Ank. till Riksd. kansli den 8 april 1904, kl. 2 e. va.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående
offentliggörande af handlingar i patentärenden.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga en af herr M. F.
Nyström i Andra Kammaren väckt motion, n:o 103, så lydande:

»Vid 1900 års riksdag la des till tryckfrihetsförordningens 2 § ett
så lydande moment:

»Att ansökning om patent äfvensom öfriga handlingar i ärende
angående sådan ansökning samt patentmyndighetens protokoll och beslut
däri icke må, i hvad de angå uppfinning, därå ej patent beviljats, utan
sökandens medgifvande utlämnas i vidsträcktare mån än som föranledes
af gällande förordning angående patent och de ytterligare föreskrifter,
som kunna, i den ordning 87 § regeringsformen stadgar, varda meddelade.
Den häremot bryter, böte femtio riksdaler.»

Den begränsning af patenthandlingars tillgänglighet, som genom
detta stadgande vidtagits, ehuru i allmänhet nyttig och af behofvet påkallad,
har dock genom den formulering, som stadgandet härom erhållit,
och den tolkning, som i tillämpningen gifvits däråt, blifvit i vissa fall
större, än som af de patentsökandes berättigade intresse synes fordras,
och på samma gång till hinder för eller åtminstone försvårande patentväsendets
utveckling.

Särskilt gäller detta alla sådana patentärenden, som varit föremål
för besvär och dragits inför Kungl. Maj:ts pröfning. I de fall, då ansökningens
tillbakavisande af patent- och registreringsverket blifvit af
Kungl. Maj:t gilladt, och ansökningen således icke leder till patent, få
förhandlingarna, som förts om densamma, icke utan sökandens lof
meddelas andra.

Dih. till Rited. Prof. 1904. 7 Sami. 34 nä/t. (N:o 42.)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Det torde vara tydligt, att på detta sätt ett stort antal för patentväsendets
utveckling nyttiga prejudikat och yttranden göras helt och
hållet ofruktbara, desto mer till skada, som de af Kungl. Maj:t fastställda
afslagsbesluten äro till antalet långt öfvervägande dem, som
upphäfvas, och oftare beröra principiella och ingripande frågor. Att
i fråga om afslagna patentansökningar söka bekomma vederbörandes
tillstånd är tydligen omständligt och ofta icke ens möjligt. Erfarenheten
har jämväl visat, att de sökande ej äro synnerligen benägna att
lämna sitt medgifvande därtill.

Några speciella exempel torde lättast klarställa frågans verkliga
innebörd.

Af grundläggande betydelse är gifvetvis hvad som skall förstås
med »uppfinning». Patentförordningen ger härå ingen definition, utan
är afgörande^ huruvida en sådan verkligen föreligger, beroende på
pröfning i hvarje särskild! fall. Vid flera tillfällen har frågan härom
varit föremål för underdåniga besvär med däraf följande grundlig principiell
utredning från patent- och registreringsverkets sida, men när
afslaget fastställts af Kungl. Maj:t, har naturligtvis det värde för andra
likartade fall, som en sådan frågas behandling och utgång möjligen
skulle kunna medföra, helt och hållet gått förloradt. Ej sällan göra
sig olika meningar gällande om tolkningen af i patentförordningen omtalad
»öppen utöfning». Afgjorda prioritetsfrågor mellan olika ansökningar
innebära likaså prejudikat af stor betydelse. Men så snart patent
ej meddelats, äro alla dessa prejudikat och utredningar af såväl patentoch
registreringsverket som Kungl. Maj:t undandragna offentligheten
och utan nytta för kommande fall.

Något skäl, hvarför dessa ansökningar icke skulle göras tillgängliga,
torde knappast kunna angifvas, men däremot vore det utan tvifvel
till stor nytta för patentväsendet, att allmänheten finge kännedom om
de utredningar och beslut, som kunde tjäna till vägledning för framtiden.

Det förtjänar äfven framhållas, att man i andra länders patentlitteratur
finner redogörelser om äfven öfverklagade och afslagna patentansökningar.

I det svenska förfarandet vid patents meddelande ingår, att ansökningen,
därest ansökningshandlingarna äro fullständiga och anledning
ej förekommit att genast afslå ansökningen, kungöres och hålles under
viss tid tillgänglig, så att enhvar, som det önskar, må kunna göra
invändning mot patentets meddelande. Sådana invändningar förekomma
jämväl ej sällan. Patent- och registreringsverket sätter alltid sökanden
i tillfälle att yttra sig öfver den gjorda invändningen, och ofta vill

3

Lagutskottets Utlåtande N:o -12.

äfven invändaren vidare utveckla sin sak med anledning af den förklaring,
som af sökanden afgifvits, så att understundom en skriftväxling
uppstår mellan sökanden och invändaren. Nu har från visst håll den
åsikten gjort sig gällande, att invändaren icke vore berättigad att få
del af de yttranden af sökanden, hvartill invändningen gifvit anledning.
Det lärer vara tydligt, att med en sådan uppfattning hela invändningsförfarandet
vore förfeladt, då invändaren, om han därtill funne anledning,
icke skulle kunna vidare utveckla och fullfölja sin sak med anledning
af det bemötande eller den motbevisning, sökanden åstadkommit.
Äfven om det icke är uttryckligen angifvet i tryckfrihetsförordningen
eller patentförordningen, att den på eu invändning följande skriftväxlingen
skall, likaväl som de kungjorda ansökningshandlingarna, hvilka
föranledt invändningen, hållas tillgängliga för den, som önskar däraf
taga kännedom, lärer en sådan tillgänglighet vara helt och hållet i
öfverensstämmande med författningens anda. Patent- och registreringsverket
har också intagit denna ståndpunkt. Emellertid, då annan åsikt
härom framkommit, torde vara lämpligt, att åt det i praktiken följda
tillvägagåendet gifves tydligt stöd i lag.

Nu antydda förändringar kunna genomföras utan ändring af tryckfrihetsförordningen
genom upptagande i den gällande patentförordningen
af erforderliga föreskrifter. Den närmare utredningen torde dock i
detta fall böra ske genom Kungl. Maj:t, och får jag fördenskull vördsamt
hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana bestämmelser i nu gällande patentförordning, att
handlingar, protokoll och beslut i patentärende, som varit föremål för
underdånigt besvär, äfvensom den skriftväxling med däraf föranledda
beslut, hvartill invändning mot patents beviljande gifvit anledning, må
blifva för allmänheten tillgängliga.»

Utskottet vill till en början erinra därom, att det af motionären
anförda grundlagsstadgandet om förbud emot offentliggörande, utan
patentsökandes medgifvande, af handlingar i vissa patentärenden tillkommit
med föranledande af eu utaf öfvcrdirektören och chefen för
patent- och registreringsverket till Kungl. Maj:t afgifven framställning, däri
påvisades de stora vådor och olägenheter, som för patensökande kunde
uppkomma genom frihet för allmänheten att taga del af hvilken hand -

4 Lag utskottets Utlåtande iV.o 42.

ling som helst i ett på ämbetsverkets handläggning ännu beroende
patentärende.

I detta afseende erinrades först och främst om den kränkning af
patentsökandens intresse, som kunde äga rum, därest handlingarna i ett
patentärende blefve för allmänheten tillgängliga, innan uppfinningen
blifvit fullt utarbetad och innan beskrifningen och patentanspråken
kunnat formuleras med nödig fullständighet och noggrannhet. Den
trygghet, som uppfinnaren sökte vinna genom patentansökningen, kunde
därigenom på det betänkligaste äfventyras, i det att en konkurrent
med den kännedom, han hos patentmyndigheten vunnit om den gjorda
uppfinningen, kunde utrikes därå söka patent för egen räkning eller
ock offentliggöra densamma, så att dess patentering i utlandet omöjliggjordes.
Äfvenledes kunde, om uppfinnarens ansökning på grund af
något begånget formfel eller annan försummelse förfölle, konkurrenten
här i riket ingifva en ansökning om patent å samma uppfinning, innan
uppfinnaren kunne förnya sin ansökning. Och äfven om konkurrenten
ej på något af nu angifna sätt lyckades själf vinna patenträtt å uppfinningen
eller förhindra uppfinnaren att därå erhålla patent, kunde han
dock genom studium af patentakten vinna många viktiga upplysningar,
som satte honom i stånd att obehörigen krossa den andres verksamhet
såsom uppfinnare eller industriidkare. Ej sällan hände, att eu patentansökning
afsåge eller omfattade något, som visserligen ej befunnes vara
af beskaffenhet att kunna patenteras, men dock hade sitt stora värde
såsom fabrikshemlighet; och att eu konkurrent erhölle kännedom om
en dylik hemlighet kunde ofta vara lika ofördelaktigt som om han
lyckades omkullkasta ett patent. På dessa och öfriga skäl hemställde
öfverdirektören och chefen för patent- och registreringsverket, huruvida
icke skäl förefunnes till sådan ändring i tryckfrihetsförordningen, att
de patentsökande kunde vinna full trygghet, att icke obehöriga personer
hos patentverket toge kännedom om patentansökningarnas innehåll,
innan dessa jämlikt 7 § i patentförordningen utlagts för allmänheten,
eller eljest satte sig i besittning af sådana upplysningar om de
till patentering anmälda uppfinningarna, som icke, eller åtminstone icke
i patentfrågans dåvarande läge, varit afsedda att komma till allmänhetens
kännedom.

I anledning af denna framställning aflät Kungl. Maj:t till 1899 års
riksdag proposition med förslag om sådant tillägg till tryckfrihetsförordningen,
att ansökning om patent äfvensom öfriga handlingar i
ärende angående sådan ansökning samt patentmyndighetens protokoll
ocli beslut däri ej finge, utan vederbörande patentsökandes medgifvande,

Lagutskottets Utlutande N:o 42. 5

utlämnas i vidare mån än gällande föreskrifter angående patent föranledde.

Konstitutionsutskottet, till hvars behandling propositionen hänvisades,
förklarade i afgifvet utlåtande sig anse ett tillägg till tryckfrihetsförordningen
i den af Kungl. Maj:t föreslagna riktningen vara
högst nödigt. Enligt utskottets åsikt behöfde man emellertid icke gå
så långt i begränsningen af tryckfriheten som det kungl. förslaget för
att uti ifrågavarande afseende bereda de patentsökande all erforderlig
trygghet. Under påpekande däraf att beliofvet af skydd mot obehörigt
delgifvande af patentansökningar och dithörande handlingar i första
hand gjorde sig gällande under den tid, som gemenligen åtginge från
det en'' uppfinnare först anmält sin uppfinning till patentering och till
dess hans patentanspråk samt hans beskrifning öfver uppfinningen
blifvit formulerade med den fullständighet och noggrannhet, som vore
nödiga för att patents beviljande skulle kunna ifrågakomma, ansåg utskottet
det vara af nöden, att i tryckfrihetsförordningen infördes en bestämmelse,
enligt hvilken ansökning om patent och dithörande handlingar
icke finge, innan ännu patentet beviljats, utan sökandens medgifvande
hållas för allmänheten tillgängliga i vidsträcktare mån än
som föranleddes af gällande föreskrifter angående patent. För skyddande
af en uppfinnares rätt öfver sin egen uppfinning skulle emellertid
i vissa fall en bestämmelse, sådan som den nyss antydda, icke gorå
till fyllest. Enligt hvad utskottet från sakkunnigt håll inhämtat, inträffade
det nämligen icke sällan, att eu och samma patentansökning
innehölle, jämte en uppfinning, hvarå patent kunde beviljas, uppslag till
andra uppfinningar, livilka ännu icke vore nog utarbetade för att kunna
patenteras, eller redogörelser för tillverkningsmetoder och dylikt, hvilka
icke vore af beskaffenhet att kunna erhålla patentskydd, men hvilka
dock kunde hafva stort värde såsom fabrikshemligheter. Enligt utskottets
åsikt borde emelletrid en uppfinnares rätt att själf bestämma
öfver offentliggörandet af dylika uppfinningar eller metoder icke lida
intrång därigenom att de upptagits i en till patentmyndigheten ingifven
ansökning, som endast delvis kunnat bifallas, icke heller borde eu sådan
utgång af saken kunna berättiga andra uppfinnare eller industriidkare
att genom studium af patentakterna tillgripa frukterna af den förres
arbete på sin uppfinning. Enahanda borde naturligtvis förhållandet
äfven vara, om sådana uppslag till uppfinningar eller redogörelser öfver
tillverkningsmetoder förekomma i en ansökning, som icke kunnat till
någon del beviljas. Det ifrågasatta tillägget till tryckfrihetsförordningen
borde sålunda från obehörigt delgifvande (ill allmänheten skydda icke

(i

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

blott patentansökningar och dithörande handlingar, intill dess patentansökningen
slutligen pröfvats, utan äfven under alla förhållanden sådana
handlingar, i hvad de anginge uppfinningar, å hvilka patent ej
beviljats.

Däremot förelåge enligt utskottets tanke ej någon anledning att
från delgifvande till allmänheten undantaga patenthandlingar rörande
uppfinningar, å hvilka patent beviljats.

Under åberopande af dessa skäl föreslog konstitutionsutskottet det
tillägg till tryckfrihetsförordningen, som sedermera af Riksdagen antogs
och af Kungl. Maj:t stadfästes.

Såsom af den ofvan lämnade redogörelsen framgår, har det i grundlagen
stadgade förbudet emot patenthandlingars offentliggörande tillkommit
uteslutande i syfte att skydda och tillvarataga patentsökandes
intresse. För bedömande, huruvida inskränkning af förbudet för vissa
fall lämpligen må vidtagas, är det sålunda angeläget att klargöra, huruvida
detta kan ske utan att träda för nära patentsökandes berättigade
anspråk på skydd emot obehöriga ingrepp i uppfinnarerätten. Hvad
motionärens förslag i detta hänseende vidkommer, synes det utskottet
uppenbart, att detsamma går längre än hänsynen till patentsökandens
intresse medgifver. Skulle, på sätt motionären ifrågasatt, handlingar,
protokoll och beslut i patentärenden, som genom besvär bragts
under Kungl. Maj:ts pröfning, utan patentsökandens medgifvande blifva
för allmänheten tillgängliga, kunde detta i vissa fall föranleda väsentliga
olägenheter för den patentsökande. Enligt 8 § patentförordningen
kunna nämligen dylika besvär afse icke blott sådana fall, då
patentansökning, som varit fullständig och sålunda jämlikt 7 § patentförordningen
skolat under viss tid före meddelandet af patentmyndighetens
beslut hållas för allmänheten tillgänglig, blifvit af patentmyndigheten
afslagen, utan jämväl sådana fall, som omförmälas i 5 och 6 §§,
då ansökningen förklarats förfallen till följd af patentsökandens underlåtenhet
att i behörig tid fullständiga ansökningen eller då afslag å
ansökningen meddelats, innan det s. k. uppbudsförfarandet kommit till
stånd. För dessa sistnämnda fall är det för patentsökanden af lika
stor vikt att patenthandlingarna skyddas emot offentliggörande, efter
det frågan dragits under Kungl. Majrts pröfning, som att sådant sker,
innan patentmyndigheten meddelat sitt beslut. Beträffande sådana fall,
då ansökningshandlingarna åtminstone delvis redan varit hos patentmyndigheten
tillgängliga för allmänheten, synas visserligen ej samma

Lagutskottets Utlåtande N:o 42. <

betänkligheter möta emot ett mera vidsträckt offentliggörande, sedan
besvär "hos Kungl. Maj:t blifvit emot patentmyndighetens afslagsbeslut
anförda, men i saknad af närmare utredning härutinnan vågar utskottet
ej med bestämdhet härom göra något uttalande. Tilläfventyrs kunna
patentmyndighetens yttranden i ärendet innehålla uttalanden om sådana
delar af ansökningen, som ej afse själfva patentanspråket, utan innehålla
redogörelser för tillverkningsmetoder eller uppslag till andra uppfinningar
än den, hvars patenterande närmast vore i fråga. Grenom
offentliggörande af dessa yttranden skulle då patentsökanden kunna
blifva lidande i sin rätt att förfoga öfver resultaten af sitt tankearbete.
Utskottet medgifver villigt det vara en olägenhet, att på grund af det
nu stadgade förbudet emot patenthandlingars offentliggörande en del
vägledande utlåtanden från patent- och registreringsverkets och andra
sakkunniges sida undandragas offentligheten, men utskottet tilltror sig
ej kunna bedöma, huruvida någon förändring härutinnan kan åvägabringas
med bibehållande åt behörigt skydd åt patentsökandes intiesse.
För öfrigt lärer patent- och registreringsverket hafva anledning tillse,
att lagstiftningen i ifrågavarande hänseende ej onödigtvis lägger hinder
i vägen emot offentliggörande af patenthandlingar, och det torde alltså
kunna förväntas, att nämnda myndighet af eget initiativ skall komina
att hos Kungl. Maj:t göra framställning i ämnet, därest och i den mån
erfarenheten^komnier att ådagalägga, att de nuvarande bestämmelserna
äro i ena eller andra hänseendet otillfredsställande.

Hvad senare delen af motionärens framställning beträffar eller att
i patentförordningen skulle meddelas uttrycklig föreskritt därom att den
skriftväxling med däraf föranledda beslut, hvartill invändning mot patents
beviljande gifvit anledning, skulle blifva för allmänheten tillgänglig,
har motionären själf uppgifvit, att det af honom förordade förfarandet
redan iakttages af patent- och registreringsverket; och vid
sådant förhållande finner utskottet sig sakna anledning att förorda
någon särskild lagändring i nämnda syfte.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 april 1904.

På lagutskottets vägnar:
CARL P». HASSELROT.