Lagutskottets Utlåtande N:o 42

Utlåtande 1900:LU42

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

L

N:0 42.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1900, kl. 10 l. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om tillägg till 30 §
1 mom. fattig v år dsför or dräng en.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet för behandling
hänvisad motion, n:o 80, anför herr J. 31. Johansson i Mellbyn:

»Vid sistlidne riksdag väcktes i Andra Kammaren motion, n:o 29,
angående befrielse för fattigvårdsstyrelse i gränskommun från befattningen
med fortskaffande af från grannlanden hitförpassade nödstälde svenske undersåter.

På förslag af sitt tillfälliga utskott (utlåtande n:o 16) biföll Andra
Kammaren skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet, men Första Kammaren
afslog skrifvelseförslaget.

I Dals-Eds kommun vid norska gränsen fortfara de berättigade klagomålen
öfver besvär och utgifter, som tillskyndas kommunen för från Norge
ditsände nödstälde svenske undersåter. Närmare uppgifter härom finnas i
bilaga dels till denna och dels till nämnda motion n:o 29 sistlidet år.

De utgifter, gränskommun måste vidkännas för sådana tillfälliga understöd,
som angifvas i kongl. kungörelsen den 9 juni 1871, åt arbetsföre
men nödstälde svenske medborgare, återfås af statsmedel först påföljande
Bill. till Riksd, Fi ol. 1900. 7 Samt. 33 Käft. (N:o 42). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

året, hvaraf följer, att gränskommun får för denna kategori af hitförpassade
undersåter vidkännas ränteförlust, utom dermed förknippade besvär och
skriftvexlingar.

Under senare tid har dock största förlusten drabbat gränskommunen
Dals-Ed för sådana ditförpassade, som, enligt § 1 i kongl. förordningen
den 9 juni 1871 angående fattigvården, äro berättigade till fattigvård,
emedan lemnadt understöd för dessa skall uttagas af det samhälle, hvarest
den behöfvande har hemortsrätt, och tvister med dessa samhällen ofta uppkommit.

I Norge söka vederbörande utforska och i förpassningen hit angifva
den kommun i Sverige, från hvilken den behöfvande utvandrat, men gränskommunen
är ändock enligt § 30 fattigvårdsförordningen pligtig att lemna
fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, som förpassningen angifver, tillfälle att
sjelf taga befattning med hemsändningen. Vid förfrågan härom bestrides
vanligen både hemortsrätt och ersättningsanspråk, rättegång blifver följden,
och har det visat sig, att det samhälle, som förpassningen angifvit, i de
allra flesta fall varit rätta hemorten.

Således vore ömsesidigt fördelaktigast, att hitförpassad och till obligatorisk
fattigvård berättigad utan förfrågan från gränskommunen fortskaffades
till den ort förpassningen angifver, ty många och fleråriga rättegångar skulle
derigenom undvikas.

Till vederbörande utskotts förfogande skall lemnas ett utslag, som
visar, att dylik rättegång kan uppehållas omkring 6 års tid och medföra
flera hundra kronors förlust för hvardera parten.

Derför tillåter jag mig hemställa, att Riksdagen ville för sin del besluta
ett tillägg till § 30 mom. 1 af kongl. förordningen den 9 juni 1871
angående fattigvården af följande innehåll:

Endast i det fall, att enligt § 1 fattigvårdsberättigad från utrikes ort
blifvit förd till polismyndighet i gränsort, hvarest Konungens befallningshafvande
icke har sitt säte, och att i förpassningen är uppgifven nämnda
fattigvårdsberättigades hemort, skall fattigvårdsstyrelsen i gränsorten utan
föregående skriftvexling låta fortskaffa sådan person till uppgiga, hemortens
fångvårdsstyrelse, hvilken sedermera skall ersätta nödig underhålls- och
resekostnad, som gränskommunen förskotterat.»

Uti motionens syfte hafva två af Andra Kammarens ledamöter instämt.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Uti 1 § af kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871
stadgas, bland annat:

»Befinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva
hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna medel
samt underhåll och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård honom
lemnas.»

Skyldigheten att utgifva dylik obligatorisk fattigvård åligger den kommun,
inom hvilken den behöfvande vistas. Är denna en annan än den,
der den nödstälde har hemortsrätt, eger emellertid fattigvårdsstyrelsen att
af sistnämnda kommun undfå ersättning för hvad uti fattigvård utgifvits.

Dessa bestämmelser gälla äfven i fråga om gränskommuner. Derest
en till obligatorisk fattigvård berättigad person af utländsk myndighet aflemnas
å gränsort, är fattigvårdsstyrelsen derstädes alltså pligtig att förskjuta
hvad till hans underhåll nödtorfteligen erfordras, med rätt att söka
sitt åter af det fattigvårdssamhälle, der den från utlandet återsände har
hemortsrätt. Fattigvårdsstyrelsen i gränskommunen är emellertid jemväl berättigad
att hemsända honom till hemorten, dock först efter föregången
skriftvexling med vederbörande fattigvårdsstyrelse, som såmedelst bör lemnas
tillfälle att om hemsändandet sjelf besörja.

Motionärens förslag innebär nu den ändring i gällande bestämmelser,
att fattigvårdsstyrelse i gränsort, der Konungens befallningshafvande icke har
sitt säte, skulle tillerkännas rätt att öfversända den från utlandet ankomne,
till obligatorisk fattigvård berättigade personen till den i förpassningen angifna
hemorten utan att behöfva skriftvexla med vederbörande fattigvårdsstyrelse.
Eu sådan lagändring kan utskottet ej tillstyrka. Derigenom
skulle nemligen kunna uppstå afsevärda olägenheter.

De af vederbörande utländska myndigheter utfärdade förpassningarne,
hvilkas uppgifter angående de återsändes hemort väl i allmänhet endast äro
grundade på hvad desse sjelfve meddelat, torde icke innebära tillfredsställande
garantier för att den i förpassningen uppgifna hemorten verkligen är
den råtta, och det skulle derför, derest motionärens förslag vunne godkännande,
lätt kunna inträffa, att en från utlandet till gränskommun afiemnad
person komme att öfversändas till helt annat fattigyårdssamhälle än det han
rätteligen tillhörde. Förändringen skulle alltså i många fall innebära ett
öfverflyttande af olägenheterna för gränskommunerna på andra fattigvårdssamhällen;
och dessutom skulle deraf förorsakas ökade kostnader i följd af

4- Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

transporterna till de i förpassningen såsom hemorter origtigt uppgifna
fattigvårdssamhällena.

Skall någon ändring uti ifrågavarande bestämmelser vidtagas till gränskommunernas
fördel, måste den således efter utskottets mening gå i helt
annan rigtning än den af motionären föreslagna.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att staten lemnade gränskommunerna
förskott å de summor, som af dem uti obligatorisk fattigvård utgifvas till
från utlandet hemförpassade, andra fattigvårdssamhällen tillhörande personer,
och en annan utväg vore, att den nödstälde af polismyndigheten i gränsorten
fortskaffades till Konungens befallningshafvande i det län, der gränsorten
vore belägen, och att Konungens befallningshafvande sedan finge taga
hand om honom, till dess hans hemort blifvit utrönt och han kunde dit
öfversändas.

Äfven om någon af dessa utvägar skulle, vid närmare granskning befinnas
lämplig för ernående af det af motionären åsyftade ändamålet, hvarom
utskottet emellertid i brist på erforderlig utredning finner sig för närvarande
ej kunna uttala någon bestämd åsigt, kan förslag om åtgärder i
dylik rigtning ej anses innefattadt i motionärens framställning; och om
också erkännas må, att afsevärda olägenheter i följd af nuvarande bestämmelser
om lemnande af fattigvård ej sällan drabba åtskilliga gränskommuner,
finner sig utskottet derför böra hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 april 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

M

Stockholm 1900. Iduns Kung!. Hofboktryckeri.