Lagutskottets Utlåtande N:o 41

Utlåtande 1908:Lu41

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse
af 6 § i lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli
1903, dels ock om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
revision af lagstiftningen om vården af enskildes skogar.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft en
inom Första Kammaren af herr Hugo Fahlén afgifven, till utskottet hänvisad
motion, n:o 19, angående ändrad lydelse af 6 § i lagen om vård
af enskildes skogar den 24 juli 1908, samt en inom Andra Kammaren
af herr Carl Lindhagen afgifven, likaledes till utskottet hänvisad motion,
n:o 199, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagstiftningen
om vården af enskildes skogar.

Herr Fahlén har i sin motion‘anfört följande:

»Under de tre år, som de nya skogslagarna varit i tillämpning,
har man haft tillfälle att skaffa sig någon erfarenhet rörande värdet af
den nya lagstiftningen. I allmänhet torde meningarna sammanstämma
därutinnan, att de grundprinciper, på hvilka lagarne byggdes, varit goda,
och att deras verkan i mångt och mycket öfverträffat hvad man först
vågade hoppas. Att svagheter vidlåda desamma, erkändes ju redan
vid deras utarbetande och antagande, och detta förhållande har erfarenheten
icke jäfvat. Det får dock icke förgätas, hurusom — något som
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 39 Höft. (N:o 41.) 1

Herr Fahléns
motion.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

ock framstod såsom ledande grundtanke vid lagarnes stiftande på
skogsvårdens område lagar ensamt icke äro till fyllest. Härvidlag kräfves
upplysning till väckande af lefvande intresse för skogens vård, hvilket
väl ock var ett af de hufvudsakligaste syftemålen med inrättandet af de
»lefvande samfundsorganen», skogsvårdsstyrelserna. Skapandet af ett
allmänt skogs vårdsintresse kan förvisso icke ske i hast, men så mycket
torde man våga säga, att genom skogsvårdsstyrelsernas verksamhet den
allmänna uppfattningen härvidlag mycket förändrats till det bättre.

De brister, som med fog kunna anmärkas i fråga om vår nuvarande
skogslagstiftmng, lära i alla händelser icke kunna pa en gång
afhjälpas. Detta torde kunna ske endast så småningom och hand i hand
med de ökade erfarenheter tiden skänker.

Under den nu tilländagångna treårsperioden har särskildt bestämmelsen
i 6 § af lagen angående vård af enskildes skogar rörande upphörande
af afverknings förbud i det fall, att pant eller borgen ställts för
fullgörandet af erforderliga skogsvårdsåtgärder, vållat vissa skogsvårdsstyrelser
svårigheter i försöken att förhindra lagstridig afverkning. I
sin berättelse för nästlidet år framhåller särskildt Jämtlands läns skogsvårdsstyrelse
olämpligheten af att ett afverkningsförbud skall kunna sättas
ur giltighet genom ställande af borgen, närmast på den grund att den
ställda säkerheten, hvilken i allmänhet är afsedd att gälla för lång tid
framåt, kan undergå värdeminskning, hvaröfver kontroll icke kan af
slcogsvårdsstyrelsen utöfvas.

Bestämmelsen uti ifrågavarande paragraf har jämväl inom Västernorrlands
läns landstingsområde visat sig oläglig.

Paragrafen, till hvilken någon motsvarighet icke förefanns i skogskommxtténs
förslag'', upptog-s af det särskilda utskott, som förberedde
skogslagsfrågan. »Såsom motiv för densamma anförde utskottet, »att
tillfälle bör beredas den, som träffats af afverkningsförbud, att genom
ställande af pant eller borgen hos öfverexekutor befria sig från förbudet.
Härigenom förminskas naturligtvis risken för den enskilde att till följd
af inträffade afverkningsförbud ådragas ekonomiska förluster». _

Befogenheten af ett dylikt rättsskydd kan väl knappt diskuteras,
ifall nämligen risken för ett i otid meddeladt afverkningsförbud i verkligheten
vore synnerligen afsevärd. Men då ett afverkningsförbud icke
lagligen kan "meddelas eller ens begäras, utan att förhållandet, hvarpå
detsamma skall grundas, underkastats sakkunnig pröfning först af skogsvårdsstyrelsens
forstliga biträde och sedan af de synemän, om hvilka
talas i 2 § och af hvilka två skola vara ledamöter i ägodelningsrätt
eller godemän vid landtmäteriförrättning, synes det knappt kunna ifråga -

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

sättas, att ett dylikt förbud skulle ens i undantagsfall beviljas utan
laga skäl, och detta så mycket mindre som ärendet också skall pröfvas
af skogsvårdsstyrelsen, hvilken, med den sammansättning denna myndighet
i allmänhet äger och bör äga, säkerligen går till väga med
tillbörlig försiktighet. Det torde nämligen kunna förutsättas, att den
af Kungl. Maj:t vid två särskilda tillfällen tillämpade metod att till
ordförande i skogsvårdsstvrelse förordna en statens skogstjänsteman
och ordinarie revirförvaltare — som det vill synas i strid med Riksdagens
afsikter — icke skall komma att fullföljas vid kommande utnämningar
till detta grannlaga uppdrag.

Ifrågasättas kunde, huruvida icke hela sjätte paragrafen borde
utgå ur lagen, men försiktigheten bjuder törhända att icke gå längre
än hvad Jämtlands läns skogsvårdsstyrelse ansett önskvärdt. Redan
därmed skulle sannolikt det mesta vara vunnet. En borgensunderskrift
— i all synnerhet då förbindelsen icke afser något bestämdt penningebelopp
— är ofta nog icke så svår att anskaffa, och under skyddet af
en dylik handling kan en samvetslös afverkare så godt som sköfla ett
ungt växtligt skogsbestånd, hvilket nästan tigger om skydd, utan att
skogsvårdsstyrelsen förmår att bereda detta skydd.

Isynnerhet i de ofta återkommande fall, då vid upplåtelse af rätt
till afverkning af skog säljaren tillförbundits att ansvara för alla kostnader
för besörjande af återväxt, till hvilket slag af upplåtelser jag
måhända får anledning att senare återkomma, är det en bekväm utvägför
afverkaren att gentemot skogsvårdsstyrelsens ingrepp och öfverexekutors
afverkningsförbud sätta en borgen, så mycket lättare att
anskaffa som ansvaret ytterst kommer att drabba markägaren, hvilken
också i de flesta fall är solvent för sitt åtagande.

Att sätta pant ställer sig däremot icke så enkelt, och detta
institut torde icke kunna missbrukas lika lätt som borgen, men innebära
betryggande rättsskydd mot ett olagligt afverkningsförbud, hvartill
kommer att en realsäkerhet icke förändrar värde lika lätt som en
namnsäkerhet.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig hemställa, att
Riksdagen för sin del ville besluta följande ändrade lydelse af 6 § i
lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli 1903:

6 §■

Förbud, som i 4 eller 5 § är nämndt, upphöre, där hos öfverexekutor
ställes pant för fullgörande af de åtgärder, som för skogsmarkens
återställande i skogbärande skick finnas erforderliga.»

Herr Lindhag
ens motion.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Herr Lindhagens förevarande motion är af följande lydelse:

»Uti lagen den 24 juli 1903 angående vård af enskildas skogar
föreskrifves i 1 § såsom den grundläggande regeln, att å skogsmark
afverkning ej må så bedrifvas eller efter afverkningen med marken så
förfaras, att skogens återväxt uppenbarligen äfventyras. Det ligger i
sakens natur och framgår också af skogsvårdsstyrelsernas berättelser, att
i en mängd fall det icke blott är svårt att utöfva kontroll utan äfven
uppstår stor tvekan, om lagen får tillämpas endast när äfventyret påtagligen
skall bli verklighet, och således ej då blott olika gradationer
af sannolikhet föreligga.

Ordet ''uppenbarligen’ insköts af Riksdagen. Man kan visserligen
förstå, att detta då ansågs vara i sin ordning för att skatta något
åt den tvekan, som många hyste inför de nya grundsatserna. Men gå
vi nu till verkligheten, visar den sig så brutal, att en dylik känslig aktsamhet
är mycket litet på sin plats och ej borde få på något sätt stå
hindrande i vägen för ett ingripande, som i alla fall ej kan drabba
annat än de svårare försyndelserna. Mig synes där före till en början,
att ordet ''uppenbarligen'' nu bör utgå och detta icke såsom en lagändring
utan mera såsom en af de verkliga förhållandenas natur påkallad
lagförklaring.

En annan bestämmelse i förenämnda lag, som redan från början
verkat högst ogynnsam är innehållet i 6 §. Där stadgas, att förbud
mot afverkning enligt 4 § och 5 § intill dess föreskrifna åtgärder för
återväxtens betryggande vidtagits, må upphöra när pant eller borgen
ställes för åtgärdernas fullgörande. Detta lärer, såsom man lätt kan
förstå, ofta leda till ett väsentligt åsidosättande af hela lagstiftningens
uppgift.

Ett kraf, som på många orter gör sig gällande är en föreskrift
att afverkning ej må så bedrifvas, att jordbrukets behof af liusbehofsvirke
äfventyras. Särskildt äro naturligtvis i detta afseende intresserade
innehafvare af rätt till husbehofsvirke från skog, som äges eller disponeras
af annan. Denna senare fråga berördes vid 1907 års riksdag i
en motion af herr Hörnsten (lagutskottets utlåtande n:o 47). En föreskrift
i förutnämnda syfte skulle äfven vara väl på sin plats exempelvis
för att skydda jordbruket på kronodomäner, h vilka nu säljas för jordbruksändamål
men i första hand ofta inköpas af skogsspekulanter i
syfte att uthugga skogsbeståndet.

En stor brist i den nuvarande lagstiftningen om enskildas skogar
är, att den ej påbjuder några som helst åtgärder från jordägarnas sida

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 5

för att i produktivt skick återställa skogsmark, som blifvit ödelagd före
det lagen trädde i kraft.

Beträffande den viktiga frågan att upprätthålla det befintliga skogskapitalets
bestånd, påyrkas i särskild motion af denna dag en lagstiftning
om uthålligt skogsbruk å bolag och enskilde personer tillhöriga
skogar af mera betydande omfattning. En verklig brist är jämväl, att
1903 års lag om skyddsskogar ej är liksom lappmarkslagen grundad i
princip på uthållighetsbruk. Om i något fall bör påbjudas uthållig skogshushållning,
synes det vara i fråga om skyddsskogar. En ytterligare
fråga af särdeles angelägen natur är i denna del förekommandet i
allmänhet af det rothygge af växtlig ungskog till pitprops, egyptiska
sparrar, pappersved o. d., som börjar blifva en verklig landsfara.

Detta allt nu angifvet som exempel.

Vid förra Riksdagen berördes i afgifna motioner flera af ofvannärnnda
frågor (motionerna i Andra Kammaren n:ris 167, 168, 169 och
129). Endast en af dem var så affattad, att den påkallade ändring i
1903 års skogslag, nämligen i fråga om uteslutandet af ordet ''uppenbarligen’
ur 1 §.

I detta senare ärende medgaf lagutskottet, att en effektivare bestämmelse
kunde vara af nöden. Då emellertid, yttrade utskottet, lagen
om vård af enskilda skogar för att blifva fullt effektiv i åtskilliga delar
tarfvar ganska ingripande förändringar, något hvarpå ock vissa skogsvårdsstyrelser,
enligt hvad utskottet erfarit, lära hafva sin uppmärksamhet
riktad, samt således frågan om ett mera omfattande öfverseende af
berörda lag snart torde blifva föremål för statsmakternas omsorg, syntes
det utskottet föga lämpligt, att Riksdagen skulle antaga den ifrågasatta
jämförelsevis mindre betydande lagändringen. Upprinnelsen till detta
skäl låg i ett inom utskottet lämnadt meddelande, att skogs vårdsstyrelserna
i de nordligaste länen kort förut haft ett gemensamt sammanträde,
därvid uttalats, att utom den af motionären ifrågasatta lagändringen
tarfvades äfven andra ändringar i lagen, framför allt i dess 6 §.
Utskottets utlåtande bifölls af kamrarne.

Den af lagutskottet uttalade förmodan, • att frågan snart skulle
blifva föremål för statsmakternas omsorg har icke besannat sig. Man
lär inom vederbörande departement ännu icke ägnat saken någon till
handling ledande uppmärksamhet. Någon framställning därom lär ej
heller ingått till regeringen annat än såvidt afser förekommandet af skada
å ungskog genom betning. För närvarande arbetar visserligen en
kommitté för att föreslå en bättre vård af statens och de under statens
kontroll stående skogar i Norrland och Dalarne, särskildt såsom det

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

uppgifves det för att pröfva önskningarne om massafverkning af s. k.
skadad skog. Denna uppgift må vara hur viktig som helst. Ännu
mer brådskande är dock att hejda den snabba ödeläggelsen af de
enskilda skogarna.

I detta sammanhang kan vara lämpligt att, i stället för att därom
framlägga särskild motion, framhålla den stora önskvärdheten af att
till ändamålets befrämjande de nya skogsvård s styr el s ern a sammanföras
af regeringen till gemensamma öfverläggningar för utbyte af erfarenheter
och afgifvande af enhetliga förslag till åtgärder. Detta är tydligen
det riktigaste och verksammaste sättet för att få saken i gång.

Under åberopande af hvad sålunda anförts hemställes: att Riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla det täcktes Kungl. Maj:t, efter
skogsvårdsstyrelsernas sammankallande till gemensamma öfverläggningar
och inhämtande af de församlades meningar, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i lagstiftningen om vården af
enskildes skogar, som befinnas i ofvan angifna eller andra afseende»
vara af förhållandena påkallade.»

Hvad angår till en början den i båda de förevarande motionerna
berörda frågan om inskränkning af den i 6 § af lagen angående vården
af enskildas skogar medgifna rätt att genom ställande af pant eller
borgen bringa meddeladt afverkningsförbud att upphöra fanns, såsom
af den ene af motionärerna erinrats, hvarken i det kommittéförslag,
hvarå lagen hvilar, eller i den kungl. propositionen till 1903 års Riksdag
med förslag till samma lag någon motsvarighet till detta stadgande.
Det särskilda, utskott vid sistnämnda års riksdag, på hvars
förslag stadgandet tillkom, anförde härom, att, då utskottet i likhet
med Kungl. Maj:t funnit nödvändigt, att till skogarnas skydd skulle
kunna användas ett i de enskilda medborgarnas rättsförhållanden så
kraftigt ingripande medel som afverkningsförbud, hade utskottet låtit
sig angeläget vara att tillse, om och på hvad sätt de olägenheter,
hvilka ett "sådant förbud medförde för den däraf träffade skogsägaren
eller afverkningsrättsinnehafvaren, skulle kunna mildras utan att den
med förbudet afsedda verkan därigenom äfventyrades. Tillfälle borde
därför beredas den, som träffades af afverkningsförbud, att genom
ställande af pant eller borgen hos öfverexekutor befria sig från förbudet.

Det afverkningsförbud, hvarom här är fråga, synes i regel få en något,
olika karaktär, allteftersom det meddelas af domstol eller öfverexekutor.
Meddelas det af domstol, skall detsamma gälla, tills de åtgärder för

Lagutskottets Utlåtande N:o il. 7

återväxtens betryggande å skogsmarken blifvit utförda, som af domstolen
befunnits eller kunna befinnas böra vidtagas. Förbudet, som
alltså af domstolen kan meddelas endast under förutsättning att dylika
åtgärder böra vidtagas, samt för öfrigt i den mån sådant finnes vara
af nöden och kunna ske utan förnärmande af någons lagliga rätt, synes
alltså hafva fått till hufvudsakligt ändamål att framtvinga de åtgärder
med afseende å marken, hvarom domstolen förordnat och livilka förutsatts
alltid skola kunna verkställas, vare sig de skola vidtagas af den
försumlige eller på hans bekostnad af skogsvårdsstyrelsen. Afverkningsförbud
af öfverexekutor åter meddelas, om skäl till sådant förbud i
öfrigt pröfvats förekomma sedan den i 2 § af ifrågavarande lag omförmälda
undersökning å skogsmarken gifvit vid handen, att marken
varit utsatt för vanskötsel. I detta fall, då något beslut angående
åtgärder med afseende å marken i regel ej föreligger, får förbudet väl
uteslutande karaktären af ett medel att hastigt och utan den omgång
ett domstolsförfarande medför kunna stoppa en afverkning, som så
bedrifves, att skogens återväxt äfventyras. Hvilka åtgärder, som för
markens försättande i skogbärande skick kunna finnas erforderliga, kan
i sakens läge, efter behandling blott hos öfverexekutor, vara ganska
obestämdt. I den mån en afverkning fortskrider kunna emellertid alltid
kostnaderna och svårigheterna för sådana åtgärder alltmer ökas, tills det
slutligen i vissa fall blir fullständigt omöjligt att genom åtgärder, hvarom
kan blifva fråga, återställa marken i skogbärande skick. Skulle, om
afverkningen fortsattes, det sålunda blifva omöjligt eller väsentligen
svårare att åter göra marken skogbärande, synes pant eller borgen icke
böra kunna bringa meddeladt afverkningsförbud att upphöra. Rätten
att genom ställande af säkerhet befria sig från afverkningsförbud synes
därför, för så vidt den öfverhufvud kan medgifvas, lämpligen böra ställas
i beroende af de följder, som en fortsatt afverkning kan medföra för
skogens återväxt.

Med afseende å frågan om borgens jämställande med pant såsom
säkerhet i det förevarande afseendet synes ett sådant jämställande
visserligen stå i öfverensstämmelse med den i svensk rätt i allmänhet
gällande principen om deras likställighet såsom säkerheter. Den tid, för
hvilken ställd säkerhet skall gälla, kan emellertid här vara synnerligen
lång, likasom äfven i öfrigt förhållandena här möjligen kunna anses påfordra
starkare garanti än en borgen innebär, särskildt när hänsyn
tagas till det sätt, hvarpå borgesmännens vederhäftighet faktiskt bedömes
af vissa vederbörande.

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Utskottet öfvergår därefter till de i herr Lindhagens förevarande
motion ifrågasatta öfriga ändringar i lagstiftningen angående vården af
enskildes skogar.

Bland de förändringar, som af 1903 års riksdags särskilda utskott
vidtogos i det då föreliggande lagförslaget angående vård af enskildes
skogar i syfte att tjäna såsom garanti mot missbruk vid lagens tilllämpning,
var äfven den, att i lagförslagets 1 § framför ordet »äfventyras»
insattes ordet »uppenbarligen». Med afseende härå anförde
utskottet, att med en sådan lag, som den förevarande, hvilken under
olika omständigheter påfordrade ett så olikartadt ingripande, omdömet
hos dem, som blifvit, satta att kontrollera lagens efterlefnad, erhölle
ett ganska stort inflytande. Det vore därför af vikt, att inskridande
mot den enskilde ägaren icke skedde, förr än det rent objektivt sedt
vore påtagligt, att vanskötsel förelåge. Därigenom lämnades äfven
skydd mot ett ingripande, förorsakadt endast af ett ensidigt fasthållande
vid den ena eller andra forstliga teorien. Det synes lagutskottet, som
om denna det särskilda utskottets och Riksdagens vid lagens stiftande
uttalade mening fortfarande borde äga giltighet, tills någon stadgad
erfarenhet vunnits, huruvida stadgandet i fråga är olämpligt, och i
behof af ändring. Detta kan enligt utskottets mening ännu ej anses
vara fallet.

Hvad angår motionärens framställning om föreskrifter till skydd
för jordbrukets behof af husbehofsvirke kan utskottet, i likhet med
lagutskottet vid 1907 års riksdag, icke finna, att detta till privaträtten
hörande ämne bör behandlas i en lagstiftning, hvilken såsom den ifrågavarande
afser att reglera förhållanden mellan det allmänna och den
enskilde.

Motionären ifrågasätter vidare, att jordägare borde åläggas vidtaga
åtgärder för att i produktivt skick återställa skogsmark, som blifvit
ödelagd, innan lagen angående vård af enskildes skogar trädt i kraft.
Att i vårt land i stor utsträckning finnas skogsmarker, som uthuggits
före den 1 januari 1905 och som äro i behof af odling, är ett beklagansvärdt
faktum, hvarför visserligen bör sökas bot. Också fortgår arbetet
på att bringa denna mark i ett skogbärande skick. I sådant hänseende
beviljas årligen afsevärda belopp såväl af staten som af landstingen och
hushållningssällskapen, och användas därtill äfven inflytande skogsvårdsafgifter.
För att offentliga medel sålunda skola komma en jordägare
till godo, måste han äfven underkasta sig större eller mindre personliga
uppoffringar. Att i lagstiftningsväg tvinga jordägare till sådana upp -

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

offringar eller till att i viss utsträckning försätta sina kalmarker i
skogbärande skick torde emellertid icke vara välbetänkt. I många ocli
kanske de flesta fall skulle ett sådant åliggande drabba en ägare, som
ej både ringaste skuld i markens ödeläggelse. Detta kan enligt utskottets
mening icke vara rättvist. Ett lämpligare medel att verka för det
af motionären åsyftade målet synes utskottet vara att fortsätta det
påbörjade arbetet att på öfvertygelsens och frivillighetens väg samt
genom lämpliga offentliga understöd och skogsinköp uppmuntra till och
söka åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd i förevarande hänseende.

Beträffande slutligen frågan om lagstiftningsåtgärder för tryggande
af skogskapitalets bestånd särskildt genom förekommande af
rofhygge af växtlig ungskog bör detta ju vara ett hufvudändamål
för skogslagstiftningen. Att 1903 års lagstiftning i detta afseende ej
tillfredsställde alla anspråk torde redan vid dess tillkomst hafva stått
ganska klart, om det än bör vara obestridt, att därmed togs ett betydelsefullt
steg i riktning mot ett bättre bevarande af landets skogstillgångar.
Äfven med erkännande, att industrien kan behöfva jämväl
de mindre dimensionerna, torde det kunna antagas, att en för skogens
bestånd menlig öfverafverkning af ungskog bedrifvits och väl fortfarande
äger rum mångenstädes i vårt land, hvilket ock framgår af innehållet i
åtskilliga skogsvårdsstyrelsers, i motion af herr Lindhagen vid 1907 års
Biksdag åberopade berättelser. Gällande lag förhindrar ej sådan öfverafverkning,
i den mån den ej äfventyrar skogens återväxt. Huruvida
och i hvad mån afverkning af unga bestånd skadar markens
förmåga att för framtiden förblifva skogbärande, är emellertid fortfarande
en öppen fråga; och något bestämdt omdöme om bestående
lagstiftnings förmåga att härutinnan verka skyddande torde följaktligen
ännu ej kunna fällas. Erfarenheterna af 1903 års lagstiftning
torde i allt fall ännu ej vara så stora, att meningarna hunnit stadgas
angående hvad som1 från statsmakternas sida för närvarande
lämpligast kan vidare böra åtgöras för det bästa bevarandet af skogstillgångarna.
Den af motionären uttalade tanken om samverkan mellan
skogsvårdsstyrelserna för utbyte af erfarenheter och för gemensamma
öfverläggningar angående eventuella åtgärder för en bättre skogshushållning
synes utskottet värdt allt beaktande såsom en hänvisning på
den väg, som härvid lämpligast och säkrast bör leda till målet.

Någon anledning att i lagstiftningen angående skyddsskogarna
afvika från eljest gällande principer torde ej förefinnas, annat än för
så vidt detta erfordras på grund af dessa skogars natur af skyddsskogar.
I sådant afseende torde den i lagen den 24 juli 1903
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 39 Häft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Konungen medgifna rätt, att förordna om den inskränkning i ägarens
rätt, som befinnes vara af nöden, vara tillfredsställande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen med anledning af förevarande
motioner måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån inskränkning
bör ske i den i lagen angående vård af
enskildes skogar den 24 juli 1903 medgifna rätt att
genom ställande af pant eller borgen bringa meddeladt
afverkniugsförbud att upphöra, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan gifva
anledning.

Stockholm den 3 april 1908.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

11

Reservation:

af herr Lindhagen, som anfört:

»Utskottet har framhållit, att den i 6 § af 1903 års skogsvårdslag
medgifna rätt att genom ställande af pant eller borgen bringa meddeladt
afverkningsförbud att upphöra måste i många fall omintetgöra
lagens afsikter. Vidare har utskottet medgifvit, att en för skogens
bestånd äfventyrlig öfverafverkning af växtlig ungskog äger rum mångenstädes
i vårt land, hvilken öfverafverkning ej förhindras af gällande lag.
Det uttalade önskemålet om samverkan och gemensamma öfverläggningar
mellan skogsvårdsstyrelserna har också synts utskottet innefatta en
hänvisning på den väg, som lämpligast och säkrast borde leda till eventuella
åtgärder för en förbättrad hushållning med de enskildes skogar.

Med anledning häraf har jag ansett, att utskottet bort hemställa:

att Riksdagen med anledning af förevarande
motioner måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville, efter
verkställd utredning särskildt genom skogsvårdsstyrelsernas
sammankallande till gemensamma öfverläggningar,
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
de ändringar eller tillägg i lagstiftningen om vården
af enskildes skogar, som enligt utredningen må befinnas
i ofvan angifna eller andra afseenden vara af förhållandena
påkallade.

Herrar Budebeck, Gustaf Andersson, Fahlén, af Ekenstam och
Widén hafva begärt få här antecknadt., att de ej deltagit i detta ärendes
behandling inom utskottet.