Lagutskottets Utlåtande N:o 41

Utlåtande 1907:LU41

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1907, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, afseende att vid
platser på landet med sammanträngd befolkning tillförsäkra
samhället eller dess innevånare rätt att förvärfva
erforderlig tomt- eller byggnadsmark.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en
inom Andra Kammaren af herr Lindhagen väckt motion, n:o 148, däri
yrkas, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
till åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation, i ändamål
att vid fisklägen, stationssamhällen, sågverk och lastageplatser samt
andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller
kan uppstå, tillförsäkra samhället och dess innevånare förfoganderätt
öfver redan befintlig och för samhällets utvidgning erforderlig tomtoch
byggnadsmark.

Ifrågavarande yrkande ingår i den af herr Lindhagen väckta
motionen n:o 146 angående några statsåtgärder i ändamål att i
erforderliga fall förekomma och undanröja enskildes jordmonopol, och
tillåter sig utskottet att beträffande den allmänna inledande motiveringen
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 37 Käft. (N:o 41). °1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

härtill äfvensom i andra tillämpliga delar hänvisa till framställningen
i utlåtandet n:o 39. Den speciella motiveringen till här föreliggande
yrkande, hvilken återfinnes i sist berörda motion, är af följande
lydelse:

»Att på en mängd ställen i vårt land enskildes jordmonopol lägger
hinder i vägen för anskaffandet af oundgängliga byggnadstomter för
olika ändamål, är en bekant sak. Tid efter annan har detta missförhållande
också framförts till myndigheters öfvervägande. Man har
emellertid merendels stannat vid att rikta sin uppmärksamhet på saken
och ej vågat sig på några effektiva åtgärder, ehuru väl vid nästan
hvarje tillfälle ordet expropriation ej kunnat undgå att komma till tals
i förhandlingarna. Några exempel må här anföras på fall, där behofvet
af ett ingripande offentligen gjort sig gällande.

1) Fisklägena i Göteborgs och Bohuslän. År 1896 väcktes af herr J. A.
Johansson i Bastholmen m. fl. representanter för länet en riksdagsmotion
om utredning bland annat, huru på lämpligaste sätt fiskeribefolkningen
i länet kunde beredas äganderätt till de tomter, å hvilka dess bostäder
och andra för fiskets bedrifvande nödiga byggnader voro uppförda.
Såsom skäl anfördes nämnda befolknings beroende af de enskilda jordägare,
och om detta ej gällde i samma grad för de fisklägen, som
lågo å den Hvitfeldtska stipendiinrättningens mark, så gällde äfven
där liksom i öfriga fall den olägenheten, att tomtinnehafvarne i brist
af äganderätt till marken ej kunde inteckna grunden och därigenom
skaffa sig erforderliga lån, särskildt behöflig!, då en fiskare exempelvis
under storm förlorat sina redskap. Motionärerna betonade, att endast
två utvägar funnos: frivillig öfverenskommelse med jordägarne eller
statens exproprierande af tomtplatserna för fiskarenas räkning. Riksdagen
beslöt i anledning häraf begära en utredning angående ifrågavarande
fiskeribefolknings bostadsförhållanden.

Vederbörande befallningshafvande anmodades härefter afgifva förslag
i ärendet samt bemyndigades tillkalla tre sakkunnige. Dessa senare
afgåfvo sitt utlåtande den 21 januari 1898.

Af detta utlåtande inhämtas, att fiskeribefolkningen i länet år
1897 utgjordes af 26,924 personer, hvilka hade åt sig uppförda 5,609
boningshus samt 1,986 sjöbodar, magasiner och salterier, dessa senare
här nedan upptagna med gemensam benämning sjöbodar; att häraf
voro belägna å fri och egen grund 1,453 boningshus och 430 sjöbodar,
å kronojord 726 boningshus och 251 sjöbodar, å Hvitfeldtska stipendii -

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

inrättningens hemman eller lägenheter 1,197 boningshus och 630 sjöbodar
samt å ofri grund, som tillhörde enskilde, 2,233 boningshus och
675 sjöbodar. Af de å ofri grund belägna byggnaderna var endast med
317 boningshus och 128 sjöbodar förenad intecknad nyttjanderätt till
grunden, hvaremot för öfriga 1,916 boningshus och 574 sjöbodar icke
fanns betryggad besittningsrätt till grunden.

Rörande fisklägena å kronans jord samt stipendii-inrättningens hemman
framställde kommitterade förslag, som skola i en annan motion (n:o
158 sid. 11) af mig beröras. Beträffande fiskelägen å enskild ofri grund
medgåfvo kommitterade, att det funnes en stor mängd husägare, för hvilka
det icke blefve möjligt att på frivillighetens väg förvärfva äganderätten
till tomterna eller på annat sätt förskaffa sig en betryggad besittning
af dem. Den enda återstående utvägen eller expropriation funne
kommitterade dock strida emot principen att tillåta expropriation
endast för behof, som i någon mån kunde anses såsom allmänt. Åtgärden
skulle dessutom obehörigen ingripa i andra lika berättigade
intressen. Det syntes ock olämpligt att stifta en undantagslag för att
för ifrågavarande fiskeribefolkning afhjälpa missförhållanden, som ägde
rum å flera andra fiskelägen och mångfaldiga ställen inuti landet. Då
staten dock borde på något sätt ingripa, förordades dels att statslån
måtte beviljas samhälle, hvartill fiskläge hörde, för att därmed inköpa
tomterna, hvilka fiskarne därefter skulle äga rätt att tillösa sig, och
dels att statsanslag måtte beviljas enskild fiskare såsom bidrag till
husflyttning, när hinder mött för honom att för skäligt pris inköpa
grunden till hans hus. Befallningshafvande, som vitsordade att med
dessa förslag en lösning i många fall icke blefve möjlig, förordade dem
dock på de anförda skälen.

Hvad det sedan blifvit af denna angelägenhet är icke vidare kändt.
Förmodligen har den domnat af i något ämbetsverk. Emellertid har i
fiskläget Fjällbacka samhället lyckats inköpa marken af hemmansägarne,
hvarefter försäljningar från det inköpta området skett till åborna.

2) Fisklägen i Blekinge län. Dessa fisklägens bostadsförhållanden
ha också låtit åtskilligt höra talas om sig. En särskild framställning
till Konungen från fiskare å fisklägen inom Mjellby socken om åtgärder
i ändamål, att fiskarebefolkningen i länet måtte kunna förvärfva äganderätt
till sina boningsplatser, remitterades till egnahemskommittén.

Ehuru denna kommitté, såsom ofvan erinrats, ej fattat sin uppgift
så, att den borde föreslå åtgärder jämväl mot jordmonopol, så kom
den sålunda i denna enskilda punkt mot sin vilja något in på saken.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

På kommitténs uppdrag besökte eu af dess ledamöter herr Pantzarhjelm
år 1900 åtskilliga fisklägen i Blekinge skärgård. I den häröfver afgifna
reseberättelsen framhölls, att frågan hade särskild aktualitet företrädesvis
å fisklägena i västra skärgården. Petitionärernas från Mjellby
framställning gick ut på att, där godvillig uppgörelse ej kunde ske,
få medelst expropriation tillösa sig erforderlig mark. Af myndigheter
och fiskarebefolkningen själf framhölls också allmänt, att jordägarne
mångenstädes voro särdeles obilliga i sina fordringar för jordupplåtelser,
och att ringa utsikt förefunnes för godvillig öfverenskommelse.
Det syntes därföre, som om saken här icke kunde ordnas på egnahemsvägen,
sådan kommittén tänkt sig densamma, utan att andra
särskilda åtgärder erfordrades. Herr Pantzarhjelm hade emellertid på
Hand fiskläge^ uppgjort preliminärt köpekontrakt med jordägaren om
förvärfvande åt staten af 10 tunnland jord, omfattande hela det där
belägna fiskläget, och han trodde, att om allvarliga försök gjordes,
skulle man komma längre, än som skett, äfven på frivillighetens väg.
Främst fordrades dock möjlighet att frigöra frånstyckad mark från
inteckning, som besvärade stamhemmanet. Under förutsättning att
detta kunde ske och att fiskeribefolkningen i fråga om rätt till det af
kommittén förordade statsunderstöd likställdes med landtbruksarbetare
samt att staten erhöll rätt att från enskilde inköpa större jordområde
för att styckas och till enskilde återförsäljas, så trodde herr Pantzarhjelm
för sin del. att några särskilda åtgärder, utöfver dem kommittén
hade för afsikt att föreslå, ej voro erforderliga.

I sitt betänkande yttrade kommittén i detta ämne endast, att för
ett nöjaktigt ordnande af särskildt fiskarebefolkningens bostadsförhållanden
torde på många ställen vara nödvändigt, att staten inköpte hela jordområdet
och sedan lämnade befolkningen tillfälle att af staten förvärfva
tomter. Nyligen hade så till allmän belåtenhet skett vid Hanö. I afvaktan
på afgörandet af frågan om åtgärder i allmänhet från statens
sida till beredande af förbättrade bostadsförhållanden för fiskarebefolkningen
borde af egnahemslånemedel någon del användas till att vid
fisklägen inköpa jord för ändamålet. De bestämmelser, som kommittén
sålunda funnit behöfliga närmast med afseende på fisklägen, borde äfven
gälla andra platser, där förhållandena voro likartade.

Detta kommitténs uttalande återgafs i den kungl. propositionen
vid 1904 års riksdag om egnahemslån, men någon hemställan i anledning
däraf gjordes icke. Frågan blef således då helt och hållet
obeaktad.

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

3) Stationssamhällen. De bekymmer, som i en mängd sådana samhällen
vållas af att samhället eller husägarne ej äga tomtmarken,
framdrogos förra riksdagen af smålandsrepresentanten hr Olsson i
Blädinge. Man förstår också väl, hur ett dylikt sakernas tillstånd
kunnat uppstå. En stor del järnvägsstationer utveckla sig till knutpunkter
för rörelsen. Folk måste bo där, och då ingen ordnat saken
på förhand, så får man på nåd och onåd underkasta sig jordägarens
godtfinnande.

Representanter från vidt skilda håll vittnade i Andra Kammaren
om enahanda erfarenheter från sina hemorter. Expropriation framhölls
af många såsom enda botemedlet. En reservation i lagutskottet, som
i motiveringen förordade expropriationsåtgärder, samlade ock 87 röster,
under det utskottets afstyrkande förslag bifölls med 98 röster, sannolikt
till stor del äfven på formella grunder. Men i Första Kammaren
fanns ej en enda behjärtad man, som ansåg det böra spillas ens ett
ord på den för många människor så viktiga saken.

4) Samhällen vid sågverk och lastageplatser. Under förenämnda debatt
framhölls, att äfven inom dylika samhällen rådde i stor utsträckning
enahanda missförhållanden. Det fanns äfven här samhällen, där husägarne
icke hade någon skriftlig upplåtelserätt till tomterna. Ett sådant samhälle
är exempelvis Djupvik i närheten af Umeå.

De olägenheter, som sålunda förefinnas i vidt skilda delar af
landet, gälla först redan bebyggd tomtmark. I stora fisklägen och
äfven andra samhällen ha innebyggarne endast muntlig upplåtelse eller
tyst samtycke af jordägaren att hålla sig till. Där skriftliga kontrakt
förekomma, äro de ofta af obilligt innehåll och prisgifva sannolikt i de
flesta fall husägaren vid kontraktstidens utgång åt jordägarens godtycke.
En mängd exempel på prejeri och utpressning ofta af upprörande
art anföres också. Och äfven där något dylikt ej hittills inträffat,
hvital'' dock en beständig otrygghet öfver samhällets grundval
för framtiden.

Men äfven för sådana samhällens oundgängliga utveckling lägger
markägarens jordmonopol obehöriga hinder och ibland kanske också
för deras uppkomst.

Hvad skall då göras? Svaret härpå har gifvits nästan hvarje gäng
frågan af handlats. Det finnes blott ett medel: tvångsåtgärder från
statens sida. Ofta ha envåldshärskare och under revolutionstider folket
själft ingripit i jordfrågan genom mer eller mindre omilda åtgärder vanligen
sammanfattade under namnet reduktion. I våra dagar söker man

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

i allmänhet såvidt möjligt tillgodose det allmännas kraf genom expropriation,
det vill säga lagstadgad skyldighet för jordägare att afstå erforderlig
jord mot ersättning för markens värde. Tankar framkomma
ock särskildt från en viss nationalekonomisk skola att bryta jordägarens
makt och obillighet genom jord värdebeskattning. Denna utväg leder
kanske också till målet, men kan såsom ny och opröfvad lios oss sannolikt
ej vara något att vänta af för den närmaste tiden.

Vill man i det närvarande komma någon vart, är det sålunda
på expropriationens väg man har att närmast inslå. I den riktningen går
också den allmänna meningen, såsom framgår af framställningen här ofvan.

I fråga om expropriationsrättens omfattning äro de olika ländernas
lagstiftningar tämligen öfverensstämmande därutinnan, att den är
tillåtlig för tillgodoseende af ett viktigt allmänt intresse. De skilja
sig däremot åtskilligt, när det gäller att bestämma, hvilka allmänna
intressen kunna anses vara af den vikt, att de gifva berättigande åt
expropriationsåtgärder. Afgörandet blir här icke en principfråga, utan
en lämplighetsfråga. I allmänhet torde kunna sägas, att expropriationsrätten
utsträckes, i den mån nya behof af densamma uppstå eller redan
förefintliga behof uppenbaras för folkmedvetandet.

I vår lagstiftning gäller enligt 1866 års förordning, att expropriation
får äga rum af jord för rikets försvar, allmän väg, hvartill äfven räknas
järnväg, bro, hamn eller lastningsplats, torg eller gata i stad,
uttappning eller sänkning af sjö, strömrensning, farled eller annan
vattenledning, allmän byggnad eller dylikt allmänt behof äfvensom af
flygsandsfält. Enligt grufiagstiftningen är jordägare skyldig till inmutare
af malmfyndighet afstå visst utmål samt plats för väg och
kraftledningar. Lagen af år 1879 om dikning och annan vattenafledning
innehåller närmare föreskrifter om de inskränkningar i jordäganderätten,
som jordägaren får underkasta sig vid dylika företag
till förmån för andra jordägare. I 1880 års vattenrättsförfattningar
meddelas enahanda stadganden rörande bortledande af vatten för någon
orts förseende med dess behof af vatten för farled eller flottled eller
för annat allmänt behof. Jämlikt en år 1890 utfärdad lag kunna föreskrifvas
förändringar i fast egendoms bruk i syfte att förebygga fara
för förorenande af vattenledning, som anlagts, för någon orts behof,
med rätt för jordägaren att, om han så vill, hellre påfordra hela egendomens
inlösning. Enligt 1902 års lag om elektriska anläggningar är
jordägaren skyldig afstå eller upplåta jord för framdragande af elektrisk
ledning i och för någon orts förseende med belysning eller drifkraft
eller för dylikt ändamål eller för beredande af drif -

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

kraft åt sådan industriell anläggning’, som finnes vara af större betydelse
för det allmänna. Lagstiftningen af år 1903 om skyddsskogar
förutsätter också, att dylika skogar skola inlösas af det allmänna, om
ägaren föredrager detta framför att tåla lagens begränsning af sin
äganderätt.

Bland de olika ändamål, för Indika enligt vår lagstiftning jord
tvångsvis skall afstås, finner man sålunda äfven uppgifter, som afse att
indirekt gagna såväl jordbruket på landet som bosättningarna i städer
och. liknande samhällen. Nästa steg kan då här lätt tänkas blifva att
vid uppkommet större behof expropriera jord för att bereda tillgång
till själfva den mark, som erfordras för bildande af jordbruk eller bostadslägenheter.
Norrlandskommittén har i sitt förslag brutit isen i fråga
om jordbrukslägenheter. Lika nära till hands ligger det att medgifva
expropriation icke blott för allmänna byggnader såsom redan nu är
tillåtet utan ock för ett helt samhälles allmänna bebyggande. Särskildt
är det ett viktigt allmänt intresse att ingripa åtminstone där
missförhållandet mera allmänt gör sig gällande.

Det har härvid ofta framkastats, att man borde omedelbart bereda
husägarne laga rättighet att själfva förvärfva marken. Detta kan
visserligen låta tänka sig, men är af såväl principiella som praktiska
skäl knappast att tillråda. Expropriationsrätt för privatpersoner
strider för mycket mot gällande rättsuppfattning. Erhåller småfolket
oinskränkt äganderätt till tomterna, så lurar dessutom alltid en ny
fara, att tomterna kunna af smarta affärsmän småningom uppköpas
och således ett nytt jordmonopol uppkomma. Man bör för öfrig! här
icke blott tänka på husägarne. Saken berör äfven desses hyresgäster,
i den mån tomterna användas till uppförande af större hus i stället
för enbart egnahemslägenheter. Det kan nämligen lätt inträffa, att
om staten trader emellan för att trygga de förre, så skola de i sin
ordning begagna sitt monopol till att genom fastiglietshandel eller
eljest göra tillvaron bekymmersam för samhällets obesuttna befolkning.

Saken synes därför böra ordnas så, att det samhälle, hvarom är
fråga, eller eventuellt staten erhåller expropriationsrätt till marken.
Det må sedan blifva en öppen fråga, hur det allmänna bör disponera
densamma till förmån för de enskilde. Enligt min uppfattning bör det
allmänna helst behålla äganderätten för att kunna för framtiden reglera
förhållandena. Detta hindrar ej, att former för upplåtelser kunna
utfinnas, som gifva lika stor trygghet som den fulla äganderätten till
marken. I själfva verket blir tryggheten för framtiden mycket större,
då den förekommer jobberiet och alla de utpressningar, som följa i
dess spår.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 41 .

Af framställningen liär ofvan framgår också, att en ganska
allmän uppfattning råder, att det är stat och kommun, som skola i
första hand förvärfva marken. Exemplen från Hanö i Blekinge och
Fjällbacka i Bohuslän visa, att man vid frivilliga uppgörelser sökt gå
tillväga på detta sätt. I förra fallet köpte staten och i det senare det
samhälle, som saken rörde. Däremot synes det vara särdeles motigt
att få rotfäste för den tanken, att det allmänna också skall behålla
äganderätten till marken.

I alla de fall, där expropriation får anlitas, undanröjas de stora
hinder för tomtförsäljningar, som möta i svårigheten att få tomterna
befriade från stamhemmanets inteckningar. Lagen föreskrifver nämligen,
att exproprierad jord är fri från inteckningar samt att ersättningen
skall afsättas till fördelning mellan inteckningshafvare. Genom
införandet af den nu ifrågasatta expropriationsrätten kan man i en
mängd fall vinna den möjlighet att frigöra fastighet från gemensam
inteckning, hvarom 1900 års Riksdag begärde utredning och förslag.

Det bör till sist erinras om, att en expropriationslagstiftning på
detta område sannolikt liksom de flesta expropriationslagar får största
betydelsen genom sin blotta tillvaro, i det att därigenom framtvingas
godvilliga uppgörelser.

Det slutyrkande, hvari den nu gifna framställningen skall utmynna,
borde helst gå rakt på sak, d. v. s. expropriation. Men med kännedom
om svårigheten för en ny fråga att slå igenom i Riksdagen, om man
ej vid tvekan får tillfälle att blunda i språnget, så finner jag mig af
opportunitetsskäl föranlåten att i klämmen inblanda äfven det sedvanliga
samlingsordet ''åtgärder''.»

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en
annan inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 91, i hvilken herr
P. M. Olsson i Blädinge anfört:

»Vid förra årets riksdag dristade jag i motion, n:o 89, väcka förslag,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj: t anhålla om utredning,
om och i hvilken ordning ägare af byggnader, som uppförts å
annan tillhörig tomt inom vissa samhällen, må vinna rätt att vid nyttjanderättstidens
utgång tillösa sig tomten, samt att Kungl. Maj:t ville
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill nämnda utredning kunde
föranleda.

Ehuru lagutskottet icke ansåg sig kunna tillstyrka bifall till motionen,
erkändes dock »att de berörda förhållandena äro förtjänta af sym

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

nerlig uppmärksamhet», och nära nog samtlige talare, som uppträdde
under debatten i Riksdagens Andra Kammare, uttalade sina sympatier
för motionens syfte, om än åtskilliga anmärkningar mot densamma
framställdes, och vid den omröstning, som därefter skedde, segrade
utskottets utlåtande med endast 11 rösters majoritet.

Detta på det hela taget välvilliga mottagande, som motionen rönte,
inger mig mod att i år ånyo för Riksdagen framlägga de bekymrade
tomtinnehafvarnes, de på ofri grund sittande husägarnes sak, som jag
hoppas att Riksdagen på ett eller annat sätt skall söka råda bot för.

Visserligen är det godt och väl, att Kungl. Maj:t nu framlagt ett
lagförslag om nyttjanderätt till fast egendom, däri jämväl tomträtten är
inbegripen, så att drägligare förhållanden kunna väntas för framtiden,
men alla de samhällen, som öfver hela landet hittills vuxit upp på mestadels
ofri grund, äro därmed ingalunda hjälpta. De, hvilka där byggt
och bo, kunna när som helst, efter att kontraktstiden är utgången,
vräkas, och deras kanske enda tillgång är därmed tillspillogifven, ja
ofta ännu mera, enär långtifrån alla hafva sina byggnader betalta. Det
samhälle, de hvar i sin stad frivilligt eller genom mer eller mindre
tryckande förpliktelser och samhälleliga påbud alltså bidragit att ordna,
icke allenast med gator och trottoarer, utan äfven i sanitärt hänseende,
är nu icke längre deras, utan faller i en annans händer som en mogen
frukt. Det kan väl ej nekas, att detta är brutala förhållanden, för
hvilkas ordnande snar hjälp är af nöden.

Då det hela sammanlagdt rör sig om stora värden, kanske miljoner,
som stå på spel, anser jag saken vara af den betydelse, att
statsmakterna böra träda emellan och söka ordna så emellan tomtägare
och husägare, att såväl den enes som den andres rätt och bästa blifva
tillgodosedda.

Sättet, hvarpå detta bör ske, kan förefalla olika och torde bäst
utrönas genom en allsidig utredning.

Bästa lösningen för tomträttsinnehafvarne är tvifvelsutan expropriationsrätt
för samhället, då såväl tomtfrågan som gatu tuggning alna.
m. kunde på ändamålsenligaste sätt ordnas.

Visar det sig emellertid, att så icke kan ske, vore det icke mera
än rätt och billigt, att husägarne antingen finge tomträtten ytterligare
på viss tid förlängd eller att tomtägaren förpliktades erlägga lösen för
samtliga å tomten uppförda byggnader och hägnad m. m. af värde,
som kan hänföras till tomtbesittningen, exempelvis trottoarer, alltefter
ojäfviga mäns värdering.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 37 Höft.

2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

På grund af hvad jag här anfört vill jag vördsamt föreslå, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utreda, om och på hvad sätt ägare af byggnader, som uppförts
å annan tillhörig, inom köping och municipalsamhälle, större samhälle
vid järnvägsstation, fiskläge och annat därmed jämförligt samhälle,
belägen och på minst 30 år upplåten byggnadstomt, må vinna
en £ mera tryggad rättslig ställning, samt för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill nämnda utredning föranleder.»

Senare tiders ekonomiska utveckling har på många områden
medfört ingripande förändringar i förut bestående förhållanden och
skapat nya intressesfärer på olika vägar. Med kommunikationsmedlens
hastiga utveckling och industriens storartade tillväxt uppstå ständigt
nya knutpunkter för rörelsen. Man har sålunda i våra dagar rikligt
tillfälle att bevittna, hurusom samhällen uppväxa på olika platser
å landsbygden, där tillfälle till näringsfång på grund af nya konjunkturer
erbjuder sig, och man har särskildt i sådant afseende anledning
att fästa sig vid fisklägen, hamnplatser, stationssamhällen och
industricentra. På sådana platser samlas en mängd personer, hvilkas
näringsfång, tjänst eller sysselsättning föranleder eller kanske tvingar
dem att där bosätta sig. Det ligger i sakens natur, att eu sådan
stundom nödtvungen bosättning under påverkan af tillfälliga lokala
förhållanden mången gång förenas med svårigheter särskildt i afseende
på förvärfvande af bostaden, hvilken ju är en nyttighet, som till hvarje
pris måste anskaffas. Villkoren för erhållande af bostad blifva ofta
alltså synnerligen hårda och bostadsförhållandena i öfrigt ur social och
hygienisk synpunkt mycket otillfredsställande. I många fall försiggår
bosättningen på det sätt, att på en med nyttjanderätt upplåten tomt
den bostadssökande åt sig uppför ett hus, hvilket han, så länge nyttjanderätten
äger bestånd, högst 50 år, äger å tomten hafva kvarstående.
Äfven om han för denna tid genom inteckning eller hädanefter genom
skriftlig upplåtelse i allmänhet kan trygga sin besittningsrätt till tomten,
återstår dock för honom i allt fall äfventyret ej mindre att andra byggnader
kunna uppföras och anordningar vidtagas, som förringa besittningsrättens
värde, än äfven att han vid njfltjanderättstidens utgång
nödgas bortflytta sitt hus eller, till förekommande häraf, på hårda
villkor få upplåtelsen förnyad. Den osäkerhet och svårighet beträffande

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

ett af lifvets viktigaste behof, som sålunda skapas, kan icke undgå att
medföra stora ekonomiska och sociala olägenheter. Att så till en högst
afsevärd grad numera mångenstädes blifvit fallet, torde vara allmänt
bekant. Förevarande motioner och framställningar bära äfven därom
vittnesbörd.

Vid sådant förhållande synes ock tiden vara inne, att statsmakterna
genom sitt ingripande söka råda bot härför, och detta ej blott
med hänsyn till redan befintliga missförhållanden utan ock med afseende
å framtiden. Gällande eller föreslagen lagstiftning torde icke i större
mån vara ägnad att afhjälpa det onda. Expropriationsförfattningen
medgifver sålunda expropriation blott till torg eller gata i stad, och
den skyldighet för tomtägare att afstå erforderlig mark, som i förslaget
till lag om stadsplan föreskrifves, föreligger såsom regel blott för de
i fastställd stadsplan — hvilken jämväl efter Konungens förordnande
kan upprättas inom område å landet, där större byggnadsverksamhet
är att förvänta — upptagna gator, torg och andra allmänna platser.
Den i 10 § af nyssberörda lagförslag föreslagna rätt för samhället att
förvärfva i fastställd stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara
för stadens utveckling oundgängligen erforderligt, kan icke heller anses
ägnad att på platser, som nu äro i fråga, på ett tillfredsställande sätt
afhjälpa bostadsbehofvet. I alla händelser kan den icke med afseende
på tomtmark, som redan är bebyggd, tjäna att, afhjälpa af motionärerna
framhållna olägenheter. Den af Riksdagen nyligen antagna
lagen om tomträtt är väl i månget fall ägnad att i här förevarande
afseende skapa större trygghet, men då tomträttsinstitutet, med undantag
blott vid fideikommiss och stiftelser, icke å enskild mark är tillämpligt,
saknar man i här förevarande fall häruti erforderligt botemedel.

Med hänsyn till det nu anförda synes man vara nödsakad att
tillgripa nya åtgärder, där upplåtelse af erforderlig mark för en sammanträngd
befolknings bosättning icke kan på skäliga villkor åstadkommas.
I sådant afseende har uti förevarande motioner för anskaffande af
erforderlig tomtmark m. m. föreslagits eu utvidgning af expropriationsinstitutet.
Goda skäl tala ock härför, blott förfarandet därvid noga
begränsas och bestämmes.

Det torde sålunda till en början böra fastslås, vid hvilka platser
expropriation under angifna förhållanden bör medgifvas, och vidare bestämmas,
att expropriationsrätten lägges i det allmännas hand, och att
således denna rätt kan påkallas af det särskilda samhället, kommunen
eller staten, ty endast därigenom är man tillförsäkrad, att förhållandena
på ett ur alla synpunkter betryggande sätt ordnas. Den exproprierande

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

institutionen hade sedan att af den exproprierade marken på lämpligt
sätt upplåta tomter till de enskilda. Att kommunen härvidlag bör träda
emellan ligger oftast i dess eget intresse; och det bör därför kunna
antagas att densamma skall vara villig att underkasta sig de uppoffringar
i ekonomiskt afseende, som för åtgärder af berörda slag kunna
erfordras. Medel för expropriationens genomförande torde utan större
svårighet kunna anskaffas, helst realsäkerhet för ett upptaget lån erbjuder
sig i den exproprierade marken. I alla de fall, där ifrågavarande
samhälle är ett municipalsainhälle, ligger det närmast till hands, att
detsamma själft vidtager berörda åtgärder; i andra fall lärer det böra
ankomma på vederbörande kommun. I vissa fall, där det allmännas
intresse af frågans tillfredsställande lösning är särskildt påtagligt, torde
staten böra träda till för att underhjälpa saken.

Nu föreslagna utväg med anlitande af expropriation torde särskildt
väl lämpa sig i de fall, där man med hänsyn till kommande behof
aktar nödigt ordna förhållandena. Att densamma emellertid jämväl
med afseende å bestående förhållanden kan med fördel i månget fall
användas torde vara visst. Står dessutom expropriationstvånget i utsikt,
torde man vara berättigad förutsätta, att frivilliga öfverenskommelser
mellan tomtägare och den expropriationsberättigade eller den enskilde
i de flesta fall låta sig åstadkomma.

Själfklart torde vara, att den nu ifrågasatta expropriationsrätten
bör begränsas att användas allenast i sådana fall, då det gäller att förvärfva
nödig mark för ett samhälles bebyggande eller att afhjälpa missförhållanden,
som uppkomma därigenom att tomtmarken befinner sig i
annans hand än dens, som äger byggnaderna därå, och således ej till
inlösen af redan bebyggda tomter, till hvilka husägaren jämväl är ägare.

Den närmare utredningen af ämnet och utarbetande af förslag
till de åtgärder, som kunna erfordras för en snar och effektiv lösning
af detsamma, torde ensamt af Kungl. Maj:t kunna verkställas.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till åtgärder,
särskildt med anlitande af expropriation, i ändamål
att vid fisklägen, stationssamhällen och andra om -

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

råden på landet, där en sammanträngd befolkning
bor eller kan uppstå, i enlighet med hvad ofvan angifvits,
på ett mera tillfredsställande sätt än hittills
ordna förhållandena med afseende å redan befintlig eller
för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.

Stockholm den 18 april 1907.

På lagutskottéts vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Bill. till Riksd. Prof. 1907■ 7 Sund.

37 Höft.

3