Lagutskottets Utlåtande N:o 41

Utlåtande 1900:LU41

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

1

(

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1900, kl. 10 f. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående jagtpass.

Genom proposition, n:o 66, af den 2 nästlidne mars, hvilken blifvit
af båda kamrarne till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för nämnda dag, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till

Förordning angående jagtpass.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Med de undantag, hvarom nedan sägs, skall en hvar,
som utöfvar jagt med skjutgevär, vara försedd med jagtpass, innehållande
uppgift å den jagandes namn, yrke och hemvist samt bevis att
han erlagt i 2 mom. af denna § föreskrifven passafgift.

2 mom. Jagtpass meddelas den, som dertill anmäler sig, mot
följande afgifter:

a. för pass, gällande inom riket i dess helhet under ett kalender år

................................................................................... 25 kronor;

b. för pass, gällande inom visst län eller, der län är

deladt i landstingsområden, inom visst landstingsområde
under samma tid, ...................................... 10 „

c. för pass, gällande inom visst län eller landstings område

under en tid af en kalendervecka,......... 3 ,,

Utländing erlägger i hvarje af dessa fall dubbel afgift.

Bill. Ull Riksd. Vrot. 1900. 7 Sami. 32 Höft. (N:o 41.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

3 mom. Jagtpass, som afser jagt inom riket i dess helhet, utfärdas
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der den, som till erhållande
af dylikt pass sig anmäler, är bosatt eller, om lian är bosatt
i Stockholm, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.
Utom riket bosatt person ege för erhållande af dylikt pass anmäla sig
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der han för tillfället
uppehåller sig.

Pass, gällande inom visst län eller landstingsområde, utfärdas af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet eller af kronofogde eller länsman
inom länet eller landstingsområdet.

4 mom. Afgift för jagtpass, gällande inom visst län eller landstingsområde,
skall tillfalla landstingskassan i det län eller landstingsområde,
der passet utfärdats, för att efter landstingets bestämmande användas
till premier för rofdjurs dödande, belöningar åt jagtbevakning eller
annat jagtvårdsändamål. Afgift för pass, som kan varda utfärdadt för
jagt inom det till Stockholms stad hörande område, tillfälle staden.

Medel, som inflyta för jagtpass, hvilka gälla inom hela riket, skola
inlevereras till statskontoret samt af detta embetsverk fördelas på rikets
samtliga landstingsområden efter folkmängden för att af vederbörande
landsting användas på sätt i fråga om öfriga afgifter för jagtpass i
detta mom. är stadgadt.

5 mom. Närmare föreskrifter om hvad vid utfärdande af jagtpass
är att iakttaga samt om redovisning för influtna passafgifter meddelas
af Kongl. Maj:t.

2 §■

De i 1 § gifna bestämmelser rörande jagtpass gälla ej för Konungen
eller medlemmar af kong], huset eller dem följaktiga personer.

Från skyldighet att utlösa jagtpass äro vidare befriade:
de i 2 § af lagen om rätt till jagt omförmäld a embete- och
tjenstemän samt betjente, såvidt angår jagt å de i samma § angifna
marker, äfvensom elever och lärlingar vid skogsläroverken i fråga om
jagt, som af dem för deras utbildning utöfvas å de under läroverkens
vård och förvaltning stälda skogar;

jagträttsinnehafvare, som i 4 och 5 §§ af sagda lag omförmälas,
vid jagt å mark, der de enligt samma §§ ega jagträtt. Enahanda befrielse
från skyldighet att utlösa jagtpass tillkomme medlem af sådan
jagträttsinnehafvares familj äfvensom i jagträttsinnehafvarens tjenst anstälda
personer.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. °

I öfrigt ege bestämmelserna om jagtpass icke tillämplighet i afseende
å

jagt inom Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,

''jagt efter säl och sträckande sjöfågel i skärgården eller vid hafskusten,

eller jagt, som omförmäles i 3, 6, 7, 9 och 11 §§ af lagen om
rätt till jagt.

3 §•

Jagtpass skall under jagt medföras, och vare den jagande skyldig
att på anmaning af egare eller brukare af marken, der jagten drifves,
innehafvaren af jagträtten derstädes eller någon af deras folk, tjensteman
eller betjent vid skogsstaten eller skogsläroverken, allmän åklagare
eller kronobetjent passet genast uppvisa.

4 §•

Jagtpass får ej öfverlåtas eller till annan för begagnande utlemnas.
Sker det, vare passet förbrutet.

5 §.

öfvar någon jagt med skjutgevär utan att vara försedd med gällande
jagtpass, då sådant är föreskrifvet, bote från och med fem till och med
ett hundra kronor.

För underlåtenhet att vid jagt medföra gällande jagtpass eller
vägran att på anmaning af den, som vederbör, uppvisa detsamma vare
straffet böter från och med fem till och med tjugu kronor.

6 §•

Dömes någon till ansvar för oloflig jagt å annans område, vare,
der han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse af de angående jagtpass
meddelade föreskrifter, jemväl underkastad ansvar enligt 5 § i
denna förordning.

Är jagtpass för den jagande utfardadt, vare det förbrlitet.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

7 §•

öfverträdelser af denna förordning tillhör det tjensteman och
betjente vid skogsstaten och skogsläroverken samt allmän åklagare att
beifra; och vare i öfrigt enhvar berättigad att för dylika öfverträdelser
anställa åtal, dock ej barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de
i tjensten äro, mot husbondefolk.

8 §•

Böter, som enligt denna förordning ådömas, skola fördelas sålunda,
att två tredjedelar tillfalla åklagaren och en tredjedel den kommun, der
öfverträdelsen egt rum. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af
åklagarens andel.

I händelse af bristande tillgång till böternas fulla gäldande skola
de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1901.

Såsom i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet omförmäles,
funnos uti det förslag till lag om rätt till jagt, som af särskildt
utsedde komiterade den 12 maj 1898 afgafs, intagna bestämmelser äfven
rörande jagtpass. Dessa bestämmelser blefvo emellertid ej upptagna
uti det förslag till sådan lag, som Kongl. Maj:t genom proposition af
den 2 mars innevarande år förelagt Riksdagen till antagande, utan
hafva i stället utbrutits och med vissa smärre jemkningar sammanförts
uti det i föreliggande proposition innefattade författningsförslag.

Utskottet har vid pröfning af frågan om jagtpassinstitutionens
införande visserligen uppskattat det beaktansvärda syfte, som en dylik
lagstiftningsåtgärd vore afsedd att främja. Äfven för vårt land är
det af ej ringa nationalekonomisk betydelse, att jagten bedrifves på ett
rationel! sätt och att kraftiga åtgärder vidtagas mot sådana personer,
som utan hänsyn eller intresse för den nyttiga vildnadens fortbestånd
idka jagt.

Men å andra sidan är det naturligtvis angeläget, att man på
individernas handlingsfrihet ej lägger starkare band än nämnda allmänna

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

intresse oundgängligen kan anses kräfva, och detta i all synnerhet
derför, att man såmedelst skulle komma i strid med gammal sed i vårt
land, enligt hvilken lagstiftningen endast helt sparsamt ingripit uti
individernas sjelfbestämningsrätt på ifrågavarande område.

Vill man nu söka mot hvarandra väga fördelarne och olägenheterna
af jagtpassinstitutionens införande på i propositionen föreslaget
sätt, kommer man enligt utskottets tanke till det resultat, att de senare
äro ej oväsentligt öfvervägande. Att jagtpassinstitutionen skulle för
de enskilde medföra obehag och förvecklingar, ligger nemligen i öppen
dag, medan deremot man synes ganska betydligt hafva öfverskattat de
fördelar, som deraf vore att förvänta. I detta hänseende hafva trenne
af högsta domstolens ledamöter, som deltagit i granskningen af komiténs
förslag till lag om rätt till jagt, på ett efter utskottets förmenande
öfvertygande sätt påvisat det framlagda förslagets brister, och utskottet
tillåter sig derför att återerinra om detta uttalande. »Af motiveringen»,
så yttra sig förbemälde högsta domstolens ledamöter, »framgår,
att man med förslaget i främsta rummet afsett att motverka oloflig
jagt å annans mark, och hafva komiterade antagit, att i följd af skatten
dels många skola afhålla sig från utöfvande af oloflig jagt, dels de,
som begå sådan förseelse, lättare skola blifva befordrade till straff.
Huru skatten kan antagas skola afhålla från oloflig jagt å annans mark,
synes svårt att förstå. Tjufskytten lärer väl ej fråga efter skyldigheten
att erlägga skatt mera än han frågar efter jordegarens medgifvande.
Möjligen komme det särskilda straffet för jagt utan innehaf
af jagtpass att hafva en afskräckande verkan, men sådan, kan enklast
och lättast vinnas genom höjande af straffet för oloflig jagt, hvarom
komiterade jemväl framstäf förslag. Icke heller lära förhoppningarne
derom, att genom stadgande om jagtskatt tjufskyttarne lättare skola
komma att befordras till straff, varda uppfylla. En hvar, som känner
organisationen af våra polismyndigheter på landsbygden, inser lätt,
att åtal mot den, som idkar jagt utan att hafva erlagt jagtskatt och
utan jordegarens lof, i regeln icke kan komma till stånd, med mindre
den deraf intresserade ''(jordegaren eller jagträttsinnehafvaren). tager
initiativet och anskaffar erforderlig bevisning. Den fördel, som i detta
hänseende skulle vinnas, vore då allenast, att målsegaren sluppe att
sjelf föra rättegången; men samma resultat kan ernås genom en föreskrift,
att allmän åklagare bär att efter angifvelse af målsegaren åtala
oloflig jagt.

Man har vidare af jagtskattens införande väntat sig den fördelen,
att derigenom antalet jagtidkare skulle inskränkas till hufvudsakligen

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

sådana personer, som hysa intresse för villebrådsstammens bevarande
och förökande. Uppenbart lärer dock vara, att, om än en sådan verkan
möjligen kunde vara att förvänta af en allmän jagtskatt, hvilket ej är
höjdt öfver hvarje tvifvel, samma påföljd icke kan genom den af komiterade
föreslagna skatten åstadkommas. Väl är det att antaga, att
äfven den nu föreslagna skatten skulle medföra någon minskning i
jagtidkarnes antal, men, oafsedt att det är ovisst, huruvida företrädesvis
för jagtvården mindre intresserade jägare skulle i följd af skattens
införande upphöra med sin verksamhet, förefaller det i allt fall klart,
att, då den stora massan af jagträttsinnehafvare fortfarande skulle vara
befriad från erläggande af jagtskatt, skattens verkan i nu omförmälda
hänseende icke kan blifva af någon afsevärd betydelse.»

Utom nu anförda omständigheter tala äfven andra skäl mot bifall
till det uti propositionen framlagda författningsförslaget.

Uti proposition n:o 58, hvaröfver utskottet förut under denna dag
afgifvit utlåtande, har Kongl. Maj:t föreslagit åtskilliga ändringar uti
gällande jagtlagstiftning i syfte att kraftigare än hittills varit möjligt
inskrida mot oloflig jagt å annans mark. Det torde vara skäl afvakta
verkan utaf dessa förändringar, innan ytterligare åtgärder i samma
syfte vidtagas.

Förslagets bestämmelser om hvilka personer som skola ega jaga
utan jagtpass äro äfven delvis sväfvande och otydliga. Sålunda lärer
det mången gång kunna vara svårt att afgöra, hvilka som äro medlemmar
af jagträttsinnehafvarens familj, och ovisshet torde äfven komma
att råda, huruvida med uttrycket »i jagträttsinnehafvarens tjenst anstälda
personer» endast afses lagstadda tjenare eller äfven andra personer,
som hos honom hafva anställning.

Vid öfvervägande af samtliga nu angifna förhållanden har utskottet
stannat i den mening, att med jagtpassinstitutionens införande
i vårt land bör åtminstone tills vidare anstå.

Med stöd af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 april 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

7

Reservation

af herr Björlin, med hvilken herrar Bremberg och Johansson instämt:

»I likhet med lagutskottet anser äfven jag, att Kongl. Maj:ts
förevarande proposition ej är af beskaffenhet att böra vinna Riksdagens
godkännande. De bestämmelser om jagtpass, som uti densamma föreslagits,
äro efter min åsigt ej väl egnade att befordra det syfte, som
dermed afsetts, eller att hämma oloflig jagtutöfning och främja den
rationella jagtvårdens intressen. Särskildt har jag i detta hänseende
ansett det ifrågastälda undantaget för jordegares husfolk och slägtingar
m. fl. personer från skyldigheten att innehafva jagtpass vara af synnerligen
betänklig art. Blefve jagtpassinstitutionen införd med denna
väsentliga begränsning, komme efter min öfvertygelse fördelarne af
densamma att blifva ganska ringa. Svårigheten att kontrollera jagtutöfningen
skulle derigenom afsevärdt försvåras, och äfvenledes komme
grundsatsen om likhet inför lag att i betänklig grad rubbas.

För min del håller jag före, att syftet med den ifrågasatta förordningen
lämpligast och mest effektivt skulle främjas genom bestämmelser
af i hufvudsak följande innehåll.

En hvar, som utöfvar jagt med skjutgevär, skall vara försedd med
särskildt jagtmärke.

Afgiften för dylikt märke, som gäller för hela riket, bestämmes af
kommunen; dock må densamma ej sättas under 5 eller öfver 15 kronor.
Afgiften tillfaller kommunen.

För rättighet att utlösa jagtmärke erfordras, att sökanden företer
bevis derom, att han innehar jagträtt å något område.

Jordegare vare befriad från afgift för jagtmärke för jagt å eget
område.

År jag sålunda af den mening, att Kongl. Maj:ts proposition ej
bör af Riksdagen bifallas, vill jag å andra sidan hålla före, att dess
syfte bör allvarligt beaktas. Det nuvarande tillståndet på jagtlifvets
område måste för hvarje verklig jagtvän framstå såsom högeligen
otillfredsställande. Och att af de föreslagna förändringarna i lagstift -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

ningen om rätt till jagt någon afsevärd förbättring skulle åstadkommas,
kan efter min åsigt ej antagas. Den straffskärpning för oloflig jagt å
annans mark, som deri vidtagits, kan ju ej i någon mån minska de
allmänt öfver klagade svårigheterna att få tjufskyttarne fälda till ansvar.
Härför erfordras oundgängligen, att kontrollen å jagtutöfning underlättas,
bvilket i sin ordning ej torde kunna ske annorledes, än att
hvarje jagande får sig pålagd skyldighet att medföra något pass eller
märke, som styrker behörigheten att jaga.

Jag har af dessa skäl ansett, att utskottet bort med sitt afstyrkande
af propositionen förena hemställan derom,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga på ofvan antydda grunder
bygdt förslag till förordning angående jagtmärke»;

samt af herr Hedenstierna.

Herrar Husberg, Bandqvist och Zetterstrand hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1900.