Lagutskottets Utlåtande N:o 41

Utlåtande 1899:LU41

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 41,

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1899, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till lagbestämmelser angående ordnandet af rättsförhållandena
emellan kommuner och enskilde vid genomförande
af stadsplaner m. m.

Andra Kammaren har till lagutskottet öfverlemnat en af herr
grefve H. E. G. Hamilton inom nämnda kammare afgifven motion,
n:o 136, af följande lydelse:

»I motion n:o 62 inom Andra Kammaren vid 1897 års riksdag
tillät jag mig väcka förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag angående ordnandet
af rättsförhållandena mellan kommuner och enskilde vid genomförande
af stadsplaner m. m.; och anförde jag dervid till stöd för mitt förslag
följande:

»I skrifvelse den 9 maj 1884 anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t
måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna
och enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid
utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser
i stad, köping eller ort, för hvars bebyggande stadganden lika med de
för stad gällande anses böra på grund af befolkningens täthet tillämpas.

Denna skrifvelse, som af Riksdagen beslöts utan meningsskiljaktighet,
var ett uttryck för den på grund af flerårig erfarenhet vunna

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

insigten derom, att förenämnda rättsförhållanden blifvit på ett mycket
otillfredsställande sätt ordnade, enär expropriationsförordningens stadganden
i ämnet äro alldeles otillräckliga och i flera hänseenden olämpliga,
ett förhållande, som allt klarare framträdt i den mån kommunerna
på allvar bemödat sig att genomföra de vidlyftiga stadsplaner, som
byggnadsstadgan för rikets städer ålagt dem att uppgöra.

Åt befogenheten af Riksdagens framställning gaf Kongl. Maj:t
sitt erkännande genom att den 3 oktober 1884 uppdraga åt en komité
att utarbeta de författningsförslag, hvilka af nämnda framställning
kunde föranledas, och afgaf komitén den 24 augusti 1885 underdånigt
betänkande i ämnet med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
jemte tillhörande författningar, i samband hvarmed komitén,
till hvilken jemväl öfverlemnats en af styrelsen för Stockholms fastighetsegareförening
gjord underdånig framställning angående lagstiftning
rörande hvad i vissa fall borde iakttagas, då byggnad uppförts utöfver
tomtgräns, framlade förslag till lag äfven rörande nämnda ämne.

Öfver komiténs förslag hördes öfverståthållareembetet, Konungens
befallningshafvande och öfverintentsembetet. Befogenheten af Riksdagens
framställning bestyrktes dervid ytterligare, i det att endast en
bland Konungens befallningshafvande i allo afstyrkte komiterades förslag,
och två funno det olämpligt för mindre städer, under det att öfriga
myndigheter, i flera fall med mycken styrka, såväl vitsordade behofvet
af lagstiftning på det afsedda området som ock uttalade sin anslutning
till de i komiterades förslag upptagna principer.

Sedan förslaget, med ledning af de detaljanmärkningar, som af
myndigheterna framstälts, blifvit af komiterade i vissa delar omarbetadt,
öfverlemnades detsamma ock af Kongl. Maj:t för vidare grundlagsenlig
behandling till högsta domstolen, som deröfver afgaf utlåtande, sådant
detsamma finnes intaget i domstolens protokoll för den 20 april 1887.
Jemväl högsta domstolens flertal lemnade förslagets hufvudgrunder utan
anmärkning och framstälde endast eu del anmärkningar rörande vissa
detaljbestämmelser. Blott två af de i granskningen deltagande sex
justitieråden afstyrkte hela förslaget under förmenande, att dess hufvudgrunder
icke vore med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Hvad sålunda förekommit torde val obestridligen få anses häntyda
derpå, att Riksdagens framställning ingalunda skett i oträngdt mål.
Vid 1891 års riksdag framlades emellertid endast det på Stockholms
fastighetsegareförenirigs initiativ tillkomna lagförslaget, hvarjemte i det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet meddelades, att det på Riksdagens
begäran utarbetade förslaget till stadsplanelag kommit att förfalla.

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Om anledningen till denna oväntade utgång af ett vigtigt och
omfattande lagstiftningsarbete lemnas upplysning i Andra Kammarens
protokoll för den 6 maj 1891. Dåvarande chefen för justitiedepartementet,
hvilken förut såsom ledamot af högsta domstolen varit eu bland de två
justitieråd, hvilka afstyrkt komiterades förslag i dess helhet, framhöll
nemligen under diskussionen om ofvannämnda proposition, att det af
komitén utarbetade förslaget till stadsplanelag visserligen vore fotadt
på de grunder, för hvilka Riksdagen i skrifvelse år 1884 uttalat sig,
men att han för sin del vid pröfning af dessa grunder funnit, att en
lämplig lagstiftning i ämnet icke kunde på dem fotas, äfvensom att
han icke kunde erkänna, att på det afsedda området billigare grunder
funnes än de, som äro stadgade i gällande expropriationslag. Justitieministern
underkände, med andra ord, fullständigt befogenheten af
Riksdagens framställning.

Man kan sålunda med allt fog säga, att frågans utgång var beroende
på en ren tillfällighet. Särskildi med hänsyn härtill har jag
trott det icke vara osannolikt, att, derest Riksdagen förnyade sitt uttalande
i ämnet, en annan utgång skulle kunna vinnas. Härför talar
den ytterligare erfarenhet, som redan år 1891 vunnits om svårigheterna
för kommunerna att med måttliga kostnader under nuvarande brist på
duglig lagstiftning i ämnet genomföra sina storartade stadsplaner, samt
om de fördelar, som dessa planer i många fall tillskynda egare af de
af dem berörda tomter. Kongl. Maj:t och Riksdagen hafva sjelfva vid
två särskilda tillfällen, åren 1885 och 1892, då vilkoren för marks
upplåtande till gator öfver fot- och hästgardesregementenas gamla
kaserntomter antogos, erkänt rättmätigheten af den i komitéförslaget
intagna hufvudgrundsats, att tomtegaren bör bidraga till en gatureglerings
genomförande öfver hans mark, i den mån han har fördel af
densamma. Det lysande resultatet af fotgardesregementenas kaserntomters
försäljning, sedan de nya gatorna dragits öfver dem, lemna
ett ojäfaktigt vittnesbörd derom, att icke någon orätt skett staten såsom
tomtegare genom tillämpning af sagda grundsats. Till samma
resultat kommer man helt säkert i den andra tomtaffaren.»

Min motion afstyrktes af lagutskottet och afslogs af Första Kammaren,
men blef deremot med ganska stor pluralitet bifallen af Andra
Kammaren. Redan i följd häraf torde det icke kunna anses omotiveradt
att åter bringa frågan på tal. Men härtill kommer ytterligare, att, så
vidt jag kunnat finna, lagutskottets och Första Kammarens ställning
till frågan år 1897 väsentligen påverkats af den uppfattningen, att jag
skulle hafva uttalat mig för antagandet såsom lag af komiterades för -

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

slag oförändradt. Detta har dock ingalunda varit min afsigt. Åtskilliga,
mycket vigtiga anmärkningar mot detta förslags detaljer hafva framställs
under frågans behandling hos myndigheterna och högsta domstolen.
Det lär väl icke finnas något tvifvel derom, att Kongl. Maj:t
skall vid dessa anmärkningar fästa det afseende, de förtjena, hvarförutom
lagutskottet och Riksdagen ju få tillfälle att ytterligare nagelfara lagförslaget,
då det slutligen för Riksdagen framlägges. Jag har derför
ansett mig böra uttryckligen betona, att jag blott afser ett vidhållande
af 1884 års skrifvelse, hvars principer Riksdagen vid senare tillfällen
både direkt och indirekt sökt häfda.

Jag hemställer på grund häraf, att Riksdagen må anhålla, att
Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med hvad Riksdagen i skrifvelse den
9 maj 1884 begärt, täcktes låta urarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden, som
uppstå mellan kommunerna och de enskilde i följd af fastställande af
planer för eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg
eller allmänna platser i stad, köping eller ort, för hvars bebyggande
stadganden lika med de för stad gällande anses böra på grund af
befolkningens täthet tillämpas.»

I motionen hafva två af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Föreliggande motions syfte är, enligt utskottets åsigt, förtjent af
Riksdagens synnerliga uppmärksamhet. Enligt hvad erfarenheten redan
länge ådagalagt, äro med gällande lagstiftning väsentliga svårigheter
förbundna med genomförandet af regleringar utaf gator, torg och
allmänna platser i städer och dermed likstälda orter, och särskildt
ur kostnadssynpunkt hafva dylika företag visat sig blifva för vederbörande
kommuner i hög grad betungande. Riksdagen har ock, såsom
motionären erinrat, med erkännande af den nuvarande lagstiftningens
brister i angifna hänseende, sökt att härför råda bot, då Riksdagen i
skrifvelse till Kong]. Maj:t den 9 maj 1884 anhöll om utarbetande och
framläggande af förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Mot det lagförslag, som i öfverensstämmelse med Riksdagens
uttalade önskan utarbetades af eu för ändamålet särskildt tillsatt komité,
rigtades visserligen vid dess granskning inför högsta domstolen ganska
väsentliga anmärkningar, och två af de i granskuingen deltagande

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

justitieråden afstyrkte helt och hållet, att komitéförslaget skulle läggas
till grund för någon proposition till Riksdagen — något, som ej heller,
af anledning motionären omnämnt, blef fallet — ; men dessa omständigheter,
huru beaktansvärda de än äro, kunna ej tillmätas sådan betydelse,
att i följd deraf lösningen af den fråga, Riksdagen för utredning öfverlemnat
till Kongl. Maj:t, måste betraktas vara för längre framtid undanskjuten.
Behofvet af en sådan lösning gör sig också allt fortfarande
och för hvarje år i förökad grad gällande, allt eftersom den nuvarande
lagstiftningens brister i praktiken oftare och skarpare framträda.

Hvad angår sättet för frågans lösning, är utskottet visserligen
af den tanken, att det ej bör ifrågasättas att återupptaga ofvanberörda
komitéförslag, då mot detsamma i väsentliga delar framstälts
välgrundade anmärkningar; men utskottet vill dock uttala sin anslutning
till sjelfva hufvudtanken i komitéförslaget, att utvidga tomtegares
skyldighet att bidraga till gatureglerings genomförande. Äfven
om förslaget i detta hänseende må anses hafva gått för långt, torde
dock stå fast, att lagändring i sådan rigtning, som komitéförslaget angaf,
måste vidtagas för undanrödjande af de med nuvarande lagstiftning
förenade olägenheter. Ganska mycket skulle vara vunnet redan derigenom,
att i expropriations-förorÖningen intoges bestämmelse derom,
att, då del af tomt för gatureglerings genomförande måste exproprieras,
hänsyn finge vid ersättningens bestämmande tagas till den fördel,
tomtegaren hade att af regleringen påräkna, samt genom stadgande
om rättighet för kommunen att vid expropriation för gaturegleringar
lemna vederbörande tomtegare i vederlag jord inom det område, som
af gaturegleringen beröres.

Frågan, huru långt man härutinnan lämpligen bör gå, och genom
hvilka bestämmelser i öfrigt de hufvudsakliga bristerna i den nuvarande
lagstiftningen må kunna undanrödjas, är emellertid af den omfattning,
att utskottet anser hvarken lämpligt eller möjligt att för det närvarande
ingå i närmare bedömande af dess särskilda detaljer, utan
torde ändamålet bäst främjas genom att, utan på förhand gifven begränsning,
öfverlemna frågan i dess helhet till Kongl. Maj:ts ompröfning.

Utskottet föranlåta alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af grefve Hamiltons
förevarande motion, ville i skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser för ordnande

17

Lagutskottds Utlåtande N:o 41.

af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna
och enskilde i följd af fastställande af planer för eller
vid utförande af beslut om reglering af gator, torg
eller allmänna platser i stad, köping eller å annan
ort, för hvars bebyggande stadganden, lika med de
för stad gällande, anses böra på grund af befolkningens
täthet tillämpas.

Stockholm den 7 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation

af herr Trygger mot den af utskottet använda motivering.

Herrar Fröberg, G. Andersson och Redelius hafva begärdt få anteoknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

tiih. till Riksd. Vrot. 1899. 7 Sami. 27 Höft.

3