Lagutskottets Utlåtande N:o 41

Utlåtande 1888:LU41

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41,

Ank. till Riksd. kansli d. 9 April 1888, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om antagande af lagbestämmelser angående skydd mot
efterbildning af fotografialster.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr A. P. Lind afgifven motion, n:o 105, så lydande:

»Genom lagen angående efterbildning af konstverk den 3 maj 1867
med tilläggsförordningen den 10 augusti 1877 samt lagen angående eganderätt
till skrift har staten velat bereda skydd åt vissa slag af individuel
andligt arbete. Då det inom justitiedepartementet utarbetade förslag till
sistnämnda lag i statsrådet föredrogs inför Hans Maj:t Konungen, yttrade
då varande chefen för justitiedepartementet, friherre Louis De Geer,
bland annat:

»Med lagförslaget åsyftas att närmare bestämma det skydd, som
bör tillkomma den, som utfört vissa slag af andligt arbete. Förslaget afhandlar
således en del af eganderätten till immateriella ting (Geistiges
Eigenthum, propreté litterära artistique et industriel^).

Den ifrågavarande eganderättens föremål indelas vanligen i tre
grupper, allt efter som fältet för den ideella verksamheten utgör litteraturen,
konsten eller industrien. Till första gruppen räknas skrifter, musikalier,
kartor, ritningar, som hafva ett öfvervägande undervisande syfte
och vissa muntliga föredrag — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — Till andra gruppen hänföras den bildande konstens
verk (skulpturarbeten och målningar) samt de reproducerande konsternas
alster (koppar- och stålstick, etsningar, träsnideri er, fotografier o. d.)

Bill. till Bikscl. Prof. 1888. 7 Sami. 21 Haft.

2 Lagutskottets Utlåtande N-.o 41.

och till tredje gruppen .slutligen tekniska uppfinningar, varumönster,
fabriksmärken o. s. v.»

Då nämnda lagförslag framlades för Riksdagen förordnade Hans
Maj:t Konungen, att detta friherre De Geers yttrande skulle åtfölja propositionen
derom, och hvarken högsta domstolen eller Riksdagen gjorde
någon invändning mot friherre De Geers uppfattning af hvad som borde
vara föremål för meranämnda lag.

Sedermera har dock, enligt hvad befintligt prejudikat visar, högsta
domstolen i praxis förklarat, att fotografier ej vore inbegripna under det
skydd, som ofvannämnda författningar lemna, och såsom hufvudsakligt
motiv derför har anförts, att de ej kunde subsumeras under rubriken
konstverk. Ty värr innehålla de tillämpliga lagrummen ej någon definition
på konstverk. För att få bestämdt hvad dermed förstås är man således
uteslutande hänvisad till det allmänna medvetandet och fackmännens
åsigter. Flera auktoriteter å detta område, särskilt den allmänt erkände
professor Lfibke, räknar fotografien till de reproducerande konsterna; dervid
torde observeras, att denna Lilbkes åsigt finnes uttalad redan i hans
på 1860-talet — då fotografien ännu låg i sin linda — skrifna konsthistoria.
För öfrigt torde, vid bestämmande af huru vida ett föremål är
konstverk eller icke, utgångspunkten icke böra tagas från den större eller
mindre konstnärligheten eller sättet för dess frambringande, ty i så fall
komme det allt att blifva svårt, om icke rent af omöjligt, att uppdraga
gränsen emellan konstverk och icke konstverk. Fast mera måste sjelfva
ändamålet vara den enda rigtiga bestämningsgrunden, som å ena sidan skiljer
konstverk ifrån industrialster och å den andra från sådan teckning
eller afbildning, som, enligt 1 § mom. 2 i lagen angående eganderätt till
skrift, hänföres till skrift. Och ändamålet med fotografier, särskilt det
slag som afses i det Kongl. Maj:ts utslag, som framkallat denna motion,
är utan gensägelse att frambringa konstnjutning.

Af det anförda framgår, att uppfattningen af fotografiens alster —
förnämligast då de äro tagna efter naturen och ej utgöra kopior af ett
redan befintligt konstverk — såsom varande konstverk, har stora och talande
skäl för sig. Men äfven om vid eu sträng formel kritisk granskning
de ej skulle kunna betraktas som konstverk i egentlig mening, stå
de dock ovilkorligen dessa så nära i frändskap, att de ej böra gå miste
om det skydd de andra njuta.

På grund af allt detta och särskildt med anledning af meranämnda
Kongl. Maj:ts nådiga utslag, som bilägges, samt under påpekande, att foto -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

3

grafiens alster flerestädes utomlands äro skyddade för efterbildningar, får
jag derför härmed motionera, att skydd jemväl här i landet beredes dylika
alster, dervid hemställande, att detta måtte ske antingen genom tillläggsstadgande
i redan befintliga, tillämpliga författningar eller ock genom
en särskild! fristående lag.

I anledning af denna motion vill utskottet till en början anmärka,
att rigtigheten af den i det åberopade utslaget antagna lagtolkning torde
vid granskning af de förhandlingar, som föregingo utfärdandet af de ifrågavarande
lagarne, befinnas otvifvelaktig, och framgår, hvad beträffar lagen
mot efterbildning af konstverk, derjemte af en jemförelse mellan 1 och
2 §§ i nämnda lag. Uti 1 § stadgas nemligen, att ingen må till försäljning
eftergöra originala konstverk i konstnärens lifstid, såvida efterbildningen
hörer till samma konstart som orginalet; och i 2 § föreskrifves,
att en hvar eger rätt, att med andras uteslutande, låta efterbildningar af de
af honom utförda originala konstverk, delvis eller i deras helhet, återgifvas
på mekanisk väg eller genom fotografi eller afgjutning eller annat dylikt
sätt. Den motsats, lagen sålunda gör gällande mellan å ena sidan
konstart samt å den andra fotografi jemte öfriga i 2 § omförmälda reproduktionssätt,
äfvensom den i sistnämnda § gjorda sammanställningen mellan
fotografi och på mekanisk väg åstadkommen efterbildning synas med full
tydlighet angifva lagstiftarens uppfattning i förevarande afseende. Det
bör dock ej lemnas oanmärkt, att stadgandet i 2 § i visst fall verkligen
innefattar ett skydd mot efterbildning åt fotografialster; ty det är uppenbart,
att en konstnär, hvilken, med begagnande af den i nämnda § honom
tillförsäkrade rätt att ensam låta efterbilda sitt konstverk, låtit genom
fotografi reproducera detsamma, också är berättigad att hindra andra från
att eftergöra den sålunda tillkomna fotografiska afbilningen.

Hvad nu beträffar lämpligheten af att i vår lagstiftning införa ett
ytterligare, för närvarande icke befintligt skydd mot efterbildning af fotografialster,
hvithet skydd enligt utskottets mening icke med fog kunde
grundas på annat än en antagen likställighet emellan fotografier och konstverk,
så vågar utskottet visserligen icke inlåta sig på någon granskning
af den definition på konstverk, hvilken motionären, med stöd af eu berömd
tysk författare, antydt såsom den rigtiga. Men utskottet finner det
vara uppenbart, att i enlighet med den uti lagen den 3 maj 1867 tyd -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

ligt uttalade uppfattning lagstiftaren bör mot efterfilning skydda endast
den sjelfständigt skapande konstnärsverksamheten. Det lärer icke med
fog kunna sägas, att fotografens verksamhet vid af bildandet af vare sig
menniskor, konstverk eller naturföremål är af antydda sjelfständigt skapande
art. Väl är det en sanning, att för åstadkommande af en god
fotografi erfordras, utöfver goda instrument och materialier samt yrkesskicklighet,
jemväl en viss grad af konstsinne vid bedömandet af grupperingar
och synpunkter m. m.; men den verksamhet, som härutinnan utvecklas,
är väl närmast jemförlig med den, som t. ex. en handtverkare
använder vid förfärdigandet af de till hans yrke hörande föremål, då dessa
utom sitt egentliga ändamål jemväl skola i mera afsevärd mån tillfredsställa
skönhetssinnets fordringar.

I det rättsfall, som af motionären åberopats (so nytt juridiskt
arkiv, afd. I., årg. 1886, sid. 479- -481), gälde tvisten fotografiska
afbildningar af landskap och byggnader. Med afseende å sådana afbildningar
kunde anföras, att deras åstadkommande för fotografen medför
kostnader, hvarför genom åtnjutande af skydd ersättning borde honom beredas.
Men om ett sådant skäl finge göra sig gällande, skulle med samma
rätt kunna framställas anspråk på skydd för åtskilliga föremål hörande
till konstindustriens område. Utskottet får således hemställa,

att herr Linds förevarande motion icke må till
någon Biksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 april 1888.

På lagutskottets vägnar:

C, A. Sjöcrona,