lagutskottets Utlåtande N:o 40

Utlåtande 1903:LU40

lagutskottets Utlåtande N:o 40.

t

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 13 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen angående afskaffande af penninglotterier
m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga
en inom Andra Kammaren af herr K. A. Staaff väckt motion,
n:o 115, af följande lydelse:

»Att penningelotterier äro ett sambällsondt kan visserligen ej
sägas vara en allmänt erkänd sak, men att döma efter sistlidne
Riksdags öfverläggningar i ämnet torde dock denna mening bland
den svenska representationens ledamöter vara tämligen rotfäst. Äfven
de ledamöter, som vid riksmötet 1902 föreslogo inrättandet af ett
statslotteri, fotade sitt förslag hufvudsak! igast på den förmenta
nationalförlust, som uppstode genom att man bär i Sverige i alla
fall spelade på lotteri, och då sådant ej funnes inom landet, spelade
i utlandet, men knappast på penningelotteriets önskvärdhet i och
för sig.

I själfva verket synes ej någon utförlig motivering vara af
nöden för att principiellt ådagalägga penningelotteriernas skadlighet.
Det ligger ju i öppen dag, att det förvärf några få lotterispelare

Bill. till Riksil. Fiol. 1903. 7 Sami. 33 Hllft. (N:o 40.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

gorå är byggdt på förutsättningen, att de många, och de ilesta spelande
göra ren förlust. Det är vidare klart, att detta slags förvärfsförsök
— som icke har något med arbete och förnuftig beräkning att
skaffa — moraliskt skadar, då det afvänder spelarens håg och sinne
från den redliga mödans väg till välstånd — d. v. s. från den enda
rätta och aktningsvärda vägen. Det är slutligen ett ovederläggligt
faktum, att denna skadliga verkan i ett ej ringa antal fall biff ver
rent fördärflig och leder till armod, elände, dryckenskap och brott.

Detta om resultatet för spelaren. Men resultatet för den
allmänna handelns och vandelns sundhet är icke bättre. Man må
än så mycket söka att vid inrättande af ett penningelotteri genom
förnuftiga bestämmelser förebygga det s. k. lotteriskojet, hindra det
skall man aldrig lyckas. Lotterierna, — jag menar de mera omfattande
—- framkalla med naturnödvändighet en mängd detaljutmånglare af
lottsedlar, och dessa månglare äro sällan nogräknade om medlen.
De söka egga spellusten genom fagra prospekter, hvilka låta hoppet
om vinst hägra för den oerfarne i de mest skimrande färger, men
som oftast äro i hög grad bedrägliga. Framför allt gå de naturligtvis
ut på att söka fördölja den öfverväldigande stora sannolikheten af
förlust och att söka i uppenbar strid mot vetenskapens klara regler
framhålla vinst — stor vinst — som sannolik eller åtminstone synnerligen
möjlig. Att allt detta ej kan bidraga till sanning, redbarhet
och sundhet i den allmänna handeln och vandeln behöfver ej sägas.

Visserligen torde ett permanent statslotteri, i ännu mycket
större grad än de penningelotterier, som då och då medgifvas för
vissa särskilda företag, hvilka betraktas såsom allmännyttiga, medföra
de nu antydda vådorna. Men klart är dock, att, i händelse dylika
lotterier till förmån för särskilda företag i allt för vidsträckt grad
beviljas, farorna däraf kunna betydligt närma sig till dem, som
uppstå af ett permanent lotteri.

Nu hafva ju på senare tider de svenska lotterierna växt i eu
grad, som väl må betecknas såsom oroande. Enligt en af Första
Kammarens tillfälliga utskott n:o 2 i utlåtande n:o 2 vid senaste
riksdag lämnad uppgift hafva nämligen medgifvits

1889 ett premieobligationslån å nominellt 10 millioner kronor
för teaterbyggnadskonsortiet och

1893 detta låns ökande med 3 millioner kronor, samt
1896—1900 lotterier å sammanlagdt 31,850,000 kronor för
särskilda ändamål, däribland år 1901 ett premielotteri å ej mindre

Txigidskottets Utlåtande N:o 40. 3

än 20 millioner kronor för dramatiska teaterns byggnadskonsortinm.

Att detta är för mycket, därom torde de principiella motståndarne
till lotterier vara ense. Men att döma efter vissa af ståtslotteriets
anhängare vid förra riksdagen fällda yttranden, förefaller
det, som om äfven åtminstone åtskilliga af dem bestämdt ogillade
den utsträckning, i hvilken Kungl. Maj:t medgifvit penningelotteriers
anordnande.

Vid sådant förhållande torde tiden vara inne att föra fram
frågan om penningelotteriers fullständiga afskaffande i vårt land.

Till stöd för en sådan åtgärd kan åberopas allt hvad ofvan
biff vit sagdt om sådana lotteriers skadlighet.

Till stöd för en motsatt åsikt torde väl anföras, att vissa
allmänna ändamål främjats och främjas genom lotterierna, hvilka
ändamål måhända eljes ej skulle kunna tillgodoses utan få ligga
nere. För min del kan jag ej godkänna detta skäl. Om ett ändamål,
för hvilket stort kapital är af nöden, är godt och viktigt, synes mig
den enda rätta vägen vara att öfvertyga antingen staten, därest det
kan komma under statsändamålens kategori, eller den kapitalstarka
delen af allmänheten, därest så ej är fallet, om dess godhet och
vikt, för att på sådant sätt vinna nödigt kapital. Att ett i sig godt
och viktigt ändamål ej skulle kunna ernås annat än genom samliällsfördärfliga
medel, skulle visa en osundhet i den allmänna
uppfattningen, som bör motarbetas, icke främjas.

För min del är jag snarast böjd att sammanställa den tilltagande
och tyvärr genom släpphändta inedgifvanden underblåsta
böjelsen att tillita lotterier såsom ett symptom på en hos oss i senare
tider framträdande osundhet i ekonomiska åskådningar. Denna
osundhet yttrar sig efter mitt förmenande på andra områden bland
annat i en viss benägenhet till spekulation, som ej står i rätt
proportion till underlagets soliditet. Äfvenså i eu viss benägenhet att
bedöma »stora» affärer efter en annan moralisk måttstock än smärre
— ett synnerligen ödesdigert misstag, som ej alltid hämnar sig på de
enskilde, men alltid i större eller mindre grad på det allmänna.

Hvad jag här ofvan sagt är, såsom af sammanhanget torde
framgå, sagdt uteslutande om penningelotterier. Att konst- och
industrilotterier samt saklotterier för välgörande ändamål ej falla
under samma dom som penningelotterier är efter min öfvertygelse
obestridligt. Vinsternas ofantligt mycket mindre — understundom

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

ganska svårrealiserade — värde göra saklotterier till något helt annat
än penningelotterier, bland annat därutinnan, att den lottköpande
publiken i det ena och det andra fallet blifver helt olika. Att en
välbergad medborgare — och den alldeles öfvervägande delen af
välgörenhets-, konst- och industrilotternas afnämare tillhöra helt
visst den välbergade klassen — vill på samma gång göra sig en
möjlig vinst och uppmuntra konst eller slöjd, behöfver ej vara
något skadligt. Han kan nämligen utan svårighet bära den sannolika
förlusten, den spelar för honom ej annan roll än en onödig
utgift. Den utgör ej ett tärande sår i hans hushållning, som drifver
honom — såsom spelförlusten ofta drifver den fattige — till att
spela mera och mera.

Därest penningelotterier skulle af sk äflas, borde detta tydligen
ske genom att upphäfva den myndighet, som nu möjliggjort deras
florerande, d. v. s. Kungl. Maj:ts hittills utöfvade myndighet att
medgifva dylika lotteriers anställande.

Ett sådant upphäfvande åter erfordrar eu af Kungl. Maj:t
och Riksdagen gemensamt beslutad lagstiftning i ämnet, en lagstiftning,
som antingen kunde göras i form af en i 18 kap. strafflagen
införd bestämmelse, hvilken med straff beläde anställande af
penningelotterier, eller ock genom att, med upphäfvande i dess
helhet af den nu af Kungl. Maj:t utfärdade förordningen af den
6 augusti 1881, en särskild af de båda statsmakterna gemensamt
beslutad lag komma till stånd.

I förra fallet kunde Kungl. Maj:t utan vidare fortfarande
lagstifta angående andra lotterier än penningelotterier och följaktligen
äfven dispensera från sina härom utfärdade bud. I senare fallet
borde den nya särskilda lagen innehålla noggrann! afpassade bestämmelser
om en sådan dispensrätt beträffande saklotterier.

Emellertid torde den utvägen atb i eu särskild af Kungl. Maj:t:
och Riksdagen stadgad lag sammanfatta alla bestämmelser rörande
lotterier vara att anbefalla särskildt ur den synpunkten, att ej blott
inhemska penningelotterier böra förbjudas utan äfven prohibitiva
och repressiva åtgärder höra vidtagas gent emot de försök att här
i landet vinna afsättning för utländska lotter, hvilkas stora omfattning
utgör det starkaste skälet för anhängare af tanken på ett
statslotteri. Och det lärer i hög grad kunna intressera Riksdagen
att dylika prohibitiva och repressiva åtgärder blifva så stränga och
kraftigt verkande som möjligt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

5

Äfven synes mera ingripande kontroll i vissa fall vara af
nöden i fråga om de konst- och industrilotterier, som varda tillåtna.

Med åberopande af de skäl och grunder jag här ofvan anfört
hemställes, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag om lotterier, hvarigenom penningelotterier i vårt
land helt och hållet afskaffas, fullt verksamma åtgärder mot utländska
lotters försäljning i Sverige möjliggöras samt mindre lotterier för
välgörande ändamål äfvensom konst- och industrilotterier för särskilda
fall efter vederbörlig pröfning väl varda tillåtna, men i händelse
lotteriet är af större omfattning ställas under effektiv kontroll.»

Lotterier af olika slag hafva sedan lång tid tillbaka förekommit
i vårt land. Det mest kända af sådana företag i äldre tid
var det s. k. nummerlotteriet, som af Kungl. Maj:t efter tillstyrkande
af Rikets Ständer inrättades år 1771 och fortgick till 1841, då det
upphäfdes. Sedan på förekomna anledningar förbud utfärdats, dels
under år 1739 mot andra lotterier än sådana, som inrättades för
välgörande och allmännyttiga ändamål, dels ock år 1750 mot lotterier
af hvad namn de vara månde, utom dem som redan voro privilegierade,
blefvo genom kungl. kungörelsen den 18 juni 1772 alla
lotterier till enskild förmån, hvarhälst de kunde inrättas och hållas,
förbjudna, hvarjämte stadgades böter för den eller dem, som antingen
hos Kungl. Maj:t eller hos Rikets Ständer vågade därom göra ansökning.
Ungefär samtidigt förbjöds all försäljning här i landet af lotter
för utländska lotteriers räkning, hvilket förbud dock upphäfdes den 6
juni 1826. Genom kungl. kungörelsen den 20 april 1824 meddelades
för två års tid tillstånd att, under iakttagande af vissa villkor,
försälja fast egendom på lotteri. Detta slags lotteri fortsattes dock,
ända till dess detsamma upphäfdes genom förordningen den 21 mars
1844. Sistnämnda författning, som utfärdades med anledning af
framställning från Rikets Ständer, innehöll i §§ 1 och 2 föreskrifter, i
hufvudsak motsvarande dem, som innefattas i §§ 1 och 3 af gällande
förordning angående förbud mot lotterier m. m. den 6 augusti 1881. Då
det emellertid snart visade sig, att en art af penninglotterier kunde,

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

med kringgående af 1844 års författning, bedrifvas i förening bland
annat med litterär förlagsverksamhet, gjorde 1880 års Riksdag framställning
hos Kungl. Maj:t om meddelande af sådan förklaring af
livad med lotteri i nämnda författning skulle förstås, att det med
densamma åsyftade ändamål måtte kunna vinnas fullständigare än
hvad dittills visat sig vara fallet. Med anledning häraf utfärdade
Kungl. Maj:t den nuvarande förordningen i ämnet, hvars 3 första
§§ äro af följande lydelse:

»1 §. Lotteri om penningar eller penningars värde må ej för
allmänheten inrättas och öppnas; och vare ej heller någon tillåtet
att, för egen eller annans räkning, utbjuda eller afyttra lott eller
annat bevis om rätt till delaktighet i dylikt, inom eller utom riket
anordnadt företag eller att kungöra försäljning af sådant bevis.

2 §. Hvad i 1 § i afseende å lotteri är stadgadt gälle ock
om annat företag, hvarigenom åt en eller flera af de däruti deltagande
erbjudes i penningar eller penningars värde utfäst och efter
lottning eller därmed jämförlig anordning utgående vinst till högre
belopp än det, som erbjudes till enhvar af deltagarne.

§ 3. Stadgandena i 1 och 2 §§ må icke utgöra hinder för
bortlottning af lösören för välgörande ändamål eller af konstsaker
till svenske konstidkares understöd och uppmuntran; dock bör om
sådan lottning anmälan förut ske hos Konungens befallningshafvande,
som äger att efter pröfning af omständigheterna till bortlottningen
meddela tillstånd.»

Enligt gällande bestämmelser i ämnet är sålunda lotteris
inrättande och upplåtande för allmänheten principiellt förbjudet
utom i de fall, som i § 3 af lotteriförordningen angifvas. Då
bestämmelserna tillhöra området för Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning,
kan emellertid Kungl. Maj:t i administrativ ordning medgifva
undantag från tillämpningen af desamma. Efter förordningens
tillkomst har ock vid flera tillfällen tillstånd af Kungl. Maj:t meddelats
till inrättande af industri- och konstflitlotterier af större eller
mindre omfattning och varaktighet, af livilka slags lotterier åtminstone
det förstnämnda icke synes vara i författningen särskildt afsedt, och
Riksdagen har äfven gjort framställningar om sådana lotteriers
anordnande. Men därjämte har, såsom i motionen anförts, Kungl.
Maj:t särskildt under senare tiden vid flera tillfällen tillåtit inrättande
af penninglotterier. Lagstiftningen beträffande lotteriväsendet hos
oss står alltså faktiskt på den ståndpunkt, att lotterier kunna få

Lagutskottets Utlåtande N-.o 40.

7

inrättas efter medgifvande i hvarje särskilt fall. Sådant medgifvande
föregås dock alltid af en noggrann pröfning af det ändamål, för
hvilket lotteriets inrättande blifvit begärdt, och de villkor, under
hvilka lotteriet skulle äga rum.

Frågan om lotteriväsendets ordnande på andra grunder har,
utom hvad ofvan nämnts, vid en mängd olika tillfällen varit föremål
för representationens pröfning. De i ämnet väckta framställningarna
hafva företrädesvis afsett dels afskaffande af lotterier
i allmänhet eller införande af skärpta bestämmelser i syfte att
så mycket som möjligt inskränka spelet å såväl inländska som
isynnerhet utländska lotterier, dels ock inrättande af statslotteri,
hvilket under de sju sista årtiondena föreslagits vid icke mindre än
tio olika tillfällen, utan att förslagen härom dock föranledt till någon
Riksdagens åtgärd. Därjämte har, såsom förut omnämnts, frågan
om industrilotteriers inrättande vid flera tillfällen förevarit hos

Riksdagen. Såsom häraf framgår har stundom den uppfattningen
velat göra sig gällande, att allt slags lotterispel är otillbörligt och
bör förbjudas, stundom åter hafva vissa slag af sådant spel ansetts
mindre farliga eller till och med fördelaktiga, och jämväl i öfrigt
hafva meningarna om hvad i förevarande afseende är nyttigt och
lämpligt i hög grad vexlat. Motionären ifrågasätter nu lotteriväsendets
reglerande genom en af Konung och Riksdag gemen samt

stiftad lag med ovillkorligt förbud mot penninglotterier samt
noggrant angifvande af såväl de förutsättningar, under hvilka

andra lotterier skulle få inrättas, som ock de kontrollåtgärder,
hvilka vore erforderliga med afseende å sådana lotterier af större
omfattning.

Vid bedömande af föreliggande fråga har utskottet icke kunnat
finna deltagande i lotterispel i och för sig utgöra en handling

af den moraliska halt, att ovillkorligt förbud däremot af denna
anledning är påkalladt. Fn sådan uppfattning är ock oförenlig med
det i motionen innefattade förslaget, enligt hvilket endast penninglotterier
skulle helt och hållet förbjudas, men andra lotterier under
vissa förutsättningar vara tillåtna. Om lotterispel idkas med måtta
och i förhållande till den spelandes tillgångar kan det ej heller i
allmänhet innebära någon större fara eller olägenhet. Men missbruk
och öfverdrift kunna i detta som i andra fall förekomma, och oförnekligen
har lotteri väsen det visat sig vara förenadt med särskildt

8

Lagutskottets Utledande N:o 40.

störa frestelser i sådant afseende. Det är med hänsyn härtill, som
lagstiftningen kan och bör ingripa hämmande och reglerande.

Huru långt lagstiftningen bör gå i sin sträfvan att motarbeta
de skadliga följderna af spellusten, är emellertid en svårlöst fråga.
Enligt utskottets uppfattning bör staten endast varsamt ingripa på
ett område, inom hvilket den enskildes själfbestämmanderätt i regel
bör vara afgörande. Erfarenheten lärer dessutom hafva visat, att
resultatet af förbudslagstiftning i ena eller andra hänseendet, där
sådan förekommit, i allmänhet icke motsvarat hvad man däraf väntat.
Den uppmuntrar snarare till öfverträdelse!’ och bidrager, i den mån
sådana äga rum, till minskande af aktningen för lagen.

Nuvarande lagstiftning och lagtillämpning i vårt land följa,
såsom ofvan påvisats, i dessa hänseenden en medelväg, hvilken synes
utskottet i hufvudsak icke gifva anledning till några befogade
erinringar.

Såvidt utskottet har sig bekant, hafva nämligen några större
olägenheter icke föranledts af de lotterier, hvilka såsom undantag
från lotteriförordningen blifvit af Kungl. Maj:t tillåtna. Visserligen
framhålles i motionen, hurusom de på senaste tiden medgifna
penninglotterierna omfattat mycket betydliga belopp. Med afseende
härå är dock att märka, att ett lotteri i regel under det år, då
det medgifves, icke utgår med hela det belopp, som det afser,
utan i allmänhet sträcker sig öfver en längre tidrymd. Äfven om
de af motionären angifna summorna absolut taget äro stora, är
för öfrigt den roll, som desamma spela, om de fördelas på de enskilde
lottköparne, af ganska liten betydelse.

Utskottet finner jämväl, i motsats till motionären, den synpunkten
ganska beaktansvärd, att de penninglotterier, som sålunda
medgifvits, tjänat till främjande af allmänna syften, hvilka knappast
skulle hafva blifvit i annan ordning tillgodosedda. Lotteriet innebär
ett lätt och verksamt medel att förena spridda krafter för liefordrande
af ändamål, hvilka kräfva eu samverkan i större omfattning.
Mera än ett företag, hvilkets allmänna betydelse torde böra
erkännas, men som i allt fall sannolikt icke kunnat påräkna tillräckligt
understöd hvarken af statsverket eller af enskilda kapitalister,
har på sådant sätt kommit till stånd. Om penninglotterier blefve
ovillkorligen förbjudna, skulle eu dylik möjlighet i regel vara utesluten.

För att ovillkorligt förbud mot anordnande af penninglotterier

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

9

inom landet skulle medföra den verkan, som därmed åsyftas, måste
det för öfrigt stå i samband med åtgärder, som förekomme deltagande
i utländska lotteriföretag. Redan nu finnas, såsom ofvan anförts,
föreskrifter i syfte att förhindra spridande inom landet af prospekt
om och inbjudningar till deltagande i dylika företag och sålunda
minska frestelserna till lotterispel. Dessa föreskrifter hafva emellertid
visat sig föga effektiva, och enligt utskottets mening möter det
synnerliga svårigheter att härutinnan åstadkomma verksamma åtgärder.
Utskottet vill endast erinra om att, sålänge brefhemligheten
kvarstår oförkränkt, spridande af lotteriprospekt och deltagande i
lotteri alltid kunna ske genom bref.

Motionären har, såsom förut nämnts, icke afsett att införa
ovillkorligt förbud för annat lotteri än penninglotteri, men, då enligt
hans mening mera ingripande kontroll än den, som nu i allmänhet
förekommer, i vissa fall är af nöden med afseende å de lotterier,
hvilka fortfarande såsom hittills skulle få inrättas, ifrågasätter han
emellertid, att i den lag om lotterier, som han vill hafva till stånd,
skulle meddelas bestämmelser om effektiv kontroll å dylika lotterier,
som vore af större omfattning. Om inrättande af industrilotterier
äfvensom konstlotterier af större utstäckning göres dock i allmänhet
framställning hos Kungl. Maj:t, som, om tillstånd till lotteriet
meddelas, icke lärer underlåta att, fortfarande såsom hittills, samtidigt
meddela noggranna föreskrifter om lotteriets omfattning och
villkoren för detsamma äfvensom föranstalta om tillsyn å efterlefnaden
af berörda föreskrifter. Något behof af ändrade bestämmelser
härutinnan har, såvidt utskottet känner, icke framträdt.

Utskottet finner alltså lagstiftningens ståndpunkt i förevarande
ämne vara i hufvudsak riktig. Om berörda lagstiftning skulle erhålla
formen af lag, tillkommen genom beslut af Konung och Riksdag
gemensamt, borde därför i utskottets tanke denna lag så affattas,
att hufvudgrunderna för den nuvarande rättstillämpningen lämnades
orubbade, och särskild! anser utskottet icke lämpligt, om
Kungl. Maj:ts befogenhet att medgifva undantag från förbudet mot
penninglotterier skulle upphöra. Under sådana förhållanden skulle eu
hemställan till Kungl. Maj:t om utarbetande och framläggande för
Riksdagen af ett lagförslag i ämnet enligt utskottets uppfattning
vara en åtgärd af väsentligen formell innebörd, och utskottet kan så
mycket mindre tillstyrka en dylik framställning, som någon anledning

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 7 Sami. 33 Höft.

o

10

Lagutskottets Uttalande N:0 40.

icke påvisats, hvarför man skulle frångå den hittills rådande åsikten,
att reglerna för lotteriväsendets ordnande tillhöra området för Kungl.
Maj:ts ekonomiska lagstiftning.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herr Styrlander mot vissa delar af utskottets motivering;

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Nilsson och Johansson,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen, i anledning
af förevarande motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj.t täcktes efter verkställd utredning låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning om
lotterier.

Till stöd för denna uppfattning har herr Lindhagen anfört
följande:

»I likhet med motionären anser jag, att lotteriförhållandena
böra ordnas genom en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad
lag. Detta påkallas redan af det växande intresset för dessa angelägenheter,
hvilket intresse går i två motsatta riktningar, fordrande
den ena inskränkning och den andra utsträckning af möjligheterna
att anställa lotterier. Men vidare har erfarenheten visat, att det
administrativa bedömandet under sådana förhållanden måste blifva
godtyckligt, i det att med personombyten följa omkastningar i grundsatser
samt att äfven under samma ledning förhoppningar om
beviljandet af lotterier för enahanda ändamål ömsevis uppmuntras

Lagutskottets Utlåtande No 40.

11

eller gäckas. Särskild! olämpligt och egnadt att väcka undran hos
allmänheten är att den i ämnet utgifna administrativa författningen
af den 6 augusti 1881 på sådant sätt i själfva verket icke efterlefves.

Sålunda stadgar denna författning ovillkorligt förbud för
penninglotterier. Men vid sidan härom har af Kung! Maj:t på
senare tider ändock medgifvits. sådana lotterier till högst afsevärda
belopp. Och denna praxis kan lätt utveckla sig till ännu större
frikostighet i beviljandet af ansökningar härom. En dylik dispensrätt
bör i hvarje fall stadgas i själfva lagen om lotterier och där
uttryckas så, att den endast må ifrågakomma i undantagsfall inom
ett måttligt belopp och för särskild! behj ärtans värda allmänna ändamål,
hvilka ej kunna på annat sätt tillgodoses. Att alldeles utesluta
hvarje möjlighet att inrätta ett penninglotteri kan måhända
med de olika uppfattningar af lotterier, som äro rådande, icke för
närvarande lämpligen ifrågasättas, utan torde en vidare utveckling
af lagstiftningen i detta ämne höra anstå till dess rättsuppfattningen
å detta område mera stadgat sig.

Från författningens förbud mot lotteri om penningars värde
medgifver den visserligen själf undantag för bortlottning af lösören
för välgörande ändamål och af konstsaker till svenska konstidkares
understöd och uppmuntran, hvartill Konungens befallningshafvande
äger meddela tillstånd. Men äfven här har Kungl. Maj:t
delvis på Riksdagens egen framställning plägat vid sidan om författningen
i ganska stor utsträckning medgifva ytterligare undantag
dels för inrättandet af industrilotterier och dels för bortlottning af
lösören äfven för andra än i egentlig mening välgörande ändamål,
såsom för uppförandet af samlingslokaler åt olika slag af föreningar
och samfund. Äfven dessa undantag, hvilka i och för sig
ofta kunna vara synnerligen behj ärtans värda, böra emellertid om
nämnas i själfva lagen och där till omfång och beskaffenhet närmare
begränsas.

Hvad slutligen angår kontrollen, så innehåller 1881 års författning
visserligen förbud mot att utbjuda eller afyttra lott eller
annat bevis om rätt till delaktighet i något inom eller utom riket
anordnadt lotteriföretag eller att kungöra försäljning af sådant bevis.
Detta lärer emellertid hitintills ej hindrat att inom riket bosatta
kollektör cl'' för utländska penninglotterier öppet utbjuda och afyttra
lotter i dessa företag, för hvilken rörelse de, såsom det uppgifves,
af myndigheterna beskattas i stället för att enligt författningen

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

bestraffas. Häri bör en rättelse möjligen kunna åstadkommas. Men
för att i öfrigt, såsom motionären önskar, åstadkomma fullt verksamma
åtgärder mot utländska lotters försäljning i Sverige, synes
ingen annan utväg stå till buds än upphäfvande! af bref hemligheten,
såvida man ej vill inslå på att inrätta ett statslotteri, hvilket motionären
dock tydligen framför allt vill. förekomma. Kontrollen åter å
de inom riket för särskilda fall medgifna lotterierna af lösegendom
lärer ofta vara ingen eller mycket ofullständig. Författningen
nämner icke ens något om att kontroll här bör utöfvas.

En bättre lagstiftning i detta ämne bör naturligtvis föregås
af en utredning om de på senare tider medgifna lotteriernas ändamål,
omfång och öfvervakande samt, såvidt möjligt, äfven om utsträckningen
af och tillvägagångssättet för utländska lotters försäljning
inom riket.»

Herrar Almgren,
antecknadt, att de icke

Waldenström och A. Olsson hafva begärt få
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Oskar Eklunds boktr., 1903.