Lagutskottets Utlåtande N:o 39

Utlåtande 1903:LU39

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

1

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 13 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl,
Maj:t i fråga om lagfart å fång till tomt i municipalsamhälle
eller köping m. m.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 59, hvari herr J. Widtén anfört följande:

»Genom kungl. byggnadsstadgan för rikets städer af den 8 maj 1874
förordnades, som bekant, att hvad i samma stadga vore föreskrifvet om
stad skulle i tillämpliga delar gälla för köping, så ock för hamn, fiskeläge
och annat ställe med större sammanträngd befolkning, då sådant af omständigheterna
påkallades och Konungens befallningshafvande till följd
däraf, efter vederbörandes hörande, därom förordnade genom beslut, som
skulle underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Enahanda föreskrifter äro
äfven meddelade i de öfriga med afseende på städerna af Kungl. Maj:t
samtidigt utfärdade ordningsstadgarna.

I enlighet med hvad sålunda föreskrifvits har byggnadsstadgan för
rikets städer förklarats skola i tillämpliga delar gälla för eu stor del af
landets köpingar samt för de samhällen å landsbygden, Indika, efter det
deras kommunala organisation blifvit genom och i enlighet med lagen
den 27 maj 1898 bestämd, numera benämnas muuicipalsamliällen, till ett
antal vid 1901 års slut af sammanlagdt 93 stycken. En bland de första
åtgärder, som af byggnadsstadgans tillämpning på dessa områden påkallas,
är fastställandet af stadsplan med tomtindelning för samhällenas bebyggda
eller till bebyggande afsedda områden. Och det torde kunna antagas, att
Bill. till Riksd. Prof. 1003. 7 Sami. 32 Höft. (N:o 39). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 89.

detta med afseende på största delen af dessa samhällen kort efter deras
bildande ägt rum.

Häraf är eu följd, att det inom samhällenas stadsplan liggande område,
som förut utgjort eu del af ett hemman eller annan i jordeboken upptagen
själfständig lägenhet å landet, numera blifvit indeladt enligt en af Kungl.
Maj:t fastställd plan, dels i gator, torg och allmänna platser, dels i en
mängd till bebyggande afsedda tomter. Om dessa tomter gäller, på grund
af byggnadsstadgans föreskrift, att tomtkartor öfver dem skola upprättas,
hvilka utvisa ej blott själfva tomten med dess gränser, utan ock tomtens
läge i förhållande till såväl gata eller annan allmän plats som hvar och
en af de angränsande tomterna. Likaså skola frågor om byggnadskvarters
indelning i tomter och om jämkning i gällande tomtindelning handläggas
af byggnadsnämnden i samhället, hvilkens beslut skall underställas Konungens
befallningshafvande; denna byggnadsnämnd utöfvar äfven i öfrigt
inseende öfver samhällets bebyggande.

Genom dessa och dylika föreskrifter har man sökt åstadkomma
ordning och reda i dessa samhällens indelning i tomter samt dessas bebyggande
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som för sådant
ändamål är gällande för städerna. Med afseende å dessa sistnämnda
har man emellertid därjämte genom lagfarts- och inskrifningsväsendets
anordnande i anslutning till de administrativa stadgandena om tomtindelning
sörjt för kontroll därå, att den åt domstolarne öfverlämnade inskrifningen
af förändringar i äganderättsförhållandena samt af inteckningar
kommer i öfverensstämmelse med den af de administrativa myndigheterna
verkställda och öfvervakade tomtindelningen. I sådant hänseende finnes
i 9 § af kungl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den
16 juni 1875 föreskrifvet, att den, som söker lagfart å gård och tomt i
stad, är pliktig att förete s. k. designation eller att visa, i hvilket
kvarter och vid hvilka gator tomten är belägen, samt tomtens ytinnehåll
och längden af dess särskilda sidor. Likaså hafva genom lagen angående
förändring af tomts område den 26 maj 1899 stadganden meddelats i
syfte att af hjälpa de olägenheter, som förut i fråga om inteckningsförhållandena
voro förenade med styckning och sammanslagning af tomter,
i sammanhang livarmed viss förändring jämväl i enahanda syfte vidtagits
i lagfartsförordningen och i byggnadsstadgan för rikets städer. I fråga om
fastighetsböcker för städerna stadgas, att ett upplägg skall göras för
hvarje särskild fastighet, hvilket upplägg, hvad angår till bebyggande
indelade tomter, förses med öfverskrift, innefattande kvarterets och fastig -

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

3

hetens namn och nummer, om sådant finnes åsatt, och skall i uppläggets
första spalt införas, bland annat, tomts ytinnehåll, gata eller plats, vid
hvilken fastigheten är belägen, samt längden af dess sidor.

Ehuru, som ofvan nämndes, i fråga om tomtindelning och bebygggande
municipalsamhällen och köpingar i allmänhet likställts med städerna,
hafva de i afseende å stad gällande stadganden om lagfart och
inteckning icke i samma män vunnit tillämpning på fastigheter i nämnda
samhällen. Visserligen har såväl i 9 § af lagfartslagen som i den ofvan
åberopade lagen den 26 maj 1899 föreskrifvits, att hvad där är stadgadt
om stad skall i de fall, där Konungen sådant förordnar, gälla om köping
eller annan därmed jämförlig ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.
Men denna utväg, hvars anlitande lär vara beroende på framställning af
vederbörande samhällen själfva eller af ortsmyndigheterna, har icke vunnit
någon egentlig användning. Så vidt jag har mig bekant, har det icke
skett i mer än två fall, båda från år 1902, nämligen i fråga om Arvika
köping och Gärda municipalsamhälle i Göteborgs och Bohus län.

Af denna brist på öfverensstämmelse, beträffande nu ifrågavarande
samhällen, emellan föreskrifterna i byggnadsstadgan för rikets städer samt
de i afseende å lagfart och inteckning gällande bestämmelser hafva emellertid
afsevärda olägenheter fram trä dt, desto påtagligare och kännbarare ju
längre tid som förflutit från det samhället bildades. Då tomterna inom
dylika samhällen, för så vidt icke något särskildt Kungl. Maj:ts förordnande
ägt rum, skola i inskrifningshänseende behandlas som fastigheter på
landet, få de i sådant hänseende egenskapen af afsöndringar från stamhemmanet
eller stam lägenheten. Ocli skola alltså, enligt för landet gällande
föreskrifter, samtliga från ett och samma jordeboksnummer försålda
tomter föras på stamhemmanets upplägg i den ordning inskrifningarna till
tiden förekommit. Inskrifningarna på hvarje upplägg blifva till följd häraf
ofta nog synnerligen många. Så, för att taga exempel från förhållanden
vid municipalsamhällena inom Södermanlands län, äro samtliga tomter i
Katrineholms municipalsamhälle förda på allenast två upplägg, afsedda för
de två hcmmansnummer, å hvilka samhällets område är beläget. Inskrifningarnas
antal uppgår för det ena upplägget till 196 i lagfartsboken och
169 i inteckningsboken, samt för det andra upplägget till respektive 296
och 212. För Gnesta municipalsamhälle uppgår inskrifningarnas antal för
ett upplägg till 248 i lagfartsboken och 213 i inteckningsboken, för ett
annat upplägg till respektive 96 och 107. Då tillika i betraktande tagen,
att tomterna vid inskrifningarna, som göras efter tid, sättas om hvarandra,

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

inses lätt, att anteckningarna i fastighetsböckerna helt och hållet skola
sakna den öfverskådlighet och reda, som med dem afsetts att vinna. Men
härtill kommer än ytterligare, att vid lagfart ingen som helst kontroll
lagligen behöfver öfvas å riktigheten af de i köpehandlingarna förekommande
arealuppgifternas öfverensstämmelse med stadsplanekartan eller de
i verkligheten rådande förhållandena. Någon anteckning om arealen
behöfver icke ens göras i lagfartsprotokollet eller lagfartsboken samt sker
icke heller i många fall. I Katrineholm har t. ex. lagfart beviljats å
»tomten n:o 60 med undantag af 90 kvadratmeter», å »tomten n:o 61
med lindan tåg af 62 kradratmeter», utan att man vet något om tomtens
areal eller läge; man har i full öfverensstämmelse för resten med lagfarts*
författningarna nöjt sig med att afskrifva uppgifterna i köpehandlingarna.
Villervallan ökas, där, såsom i nyssnämnda samhälle, finnas på olika tider
upprättade, sins emellan ej öfverensstämmande kartor öfver samhället,
nämligen två äldre utom stadsplanekartan. De flesta vid lagfarter lämnade
arealuppgifterna äro sålunda meddelade enligt den äldsta kartan, som i
många fall icke alls öfverensstämmer med dem å stadsplanekartan och de
efter densamma upprättade tomtkartoma. Tvister hafva yppats, hvilken,
därest tomtkartans areal är större, äger den Överskjutande arealen, i det
från samhällets sida påståtts, att denna skulle tillhöra stamhemmanets ägare
och från denne hafva öfvergått på samhället. Hvad angår förhållandena
i Gnesta, så benämnas vid lagfart tomterna icke efter sina nummer å
stadsplanekartan, utan betecknas endast med de namn, hvarunder de förekomma
i Konungens befallningshafvandes afsöndringsresolutioner, på de
senare åren med utsättande tillika af det nummer, som Konungens befallningshafvande
åsatt för att skilja olika afsöndringar från hvarandra. Några
tomtkartor företes icke, arealuppgifterna antecknas, där icke uppgift därom
helt och hållet saknas, efter de gamla lagfartsbevisen, utan någon undersökning,
om de stämma med stadsplanekartan, hvilken aldrig företetts
hos domaren.

Vid sammanslagning af tomter eller afstyckning från tomt af någon
den tillhörande del gälla icke de i 1899 års ofvan åberopade lag gifna
säkerhetsföreskrifter, hvaraf följer, att föreskriften i 17 § 4 mom. i
byggnadsstadgan för rikets städer, som äfven skulle gälla för dessa samhällen,
sväfvar i luften och är alldeles kraftlös.

Något annorlunda äro förhållandena vid det största municipalsamhället
i Södermanlands län, Nyfors bredvid Eskilstuna, hvilket den 31 december
1899 räknade en befolkning af 5,645 personer. Inom detta samhälle,

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

5

där till följd af dess storlek förhållandena skulle blifvit än svårare än de
ofvan beskrifna, kafva på sidan om lagen vidtagits åtgärder för att af hjälpa
svårigheterna. Sedan den 29 juni 1897 fastställts ny tomtindelning för
eu del af samhället, upplades för sagda del ny fastigketsbok af samma
beskaffenhet, som användes för landet, men där hvarje tomt fick sitt
särskilda upplägg, å hvars öfverskrift angafs fastighetens kvarters- och
tomtnummer äfvensom areal och längden af dess sidor mot såväl gata som
andra tomter, allt enligt stadsplanekartan. Ett särskild! upplägg har gjorts
för gator och andra allmänna platser. Genom hänvisning i den gamla
fastighetsboken till vederbörande upplägg i den nya har nödig kontinuitet
i inskrifningsförhållandena åstadkommits.

Då ett dylikt ordnande af inskrifningsförhållandena emellertid skett
på sidan om lagen, samt inom de flesta samhällen af detta slag oredan
och de däraf förorsakade svårigheterna fortfarande bestå och år efter år
ökas, synes det vara af nöden, att åtgärder vidtagas för att härutinnan
åstadkomma bättre förhållanden; och detta synes lämpligast kunna ske
därigenom, att hvad i 9 § af förordningen angående lagfart å fång till
fast egendom den 16 juni 1875 samt i lagen angående förändring af
tomts område den 26 maj 1899 är stadgadt beträffande stad förklaras
skola gälla för ifrågavarande samhällen, så snart stadsplan och tomtindelning
för desamma blifvit i behörig ordning fastställda, äfvensom att
fastigketsböckerna, åtminstone i afseende å uppläggens ordnande efter
tomterna samt sättet för dessas betecknande och beskrifning, inrättas och
föras i närmare öfverensstämmelse med hvad som i detta hänseende gäller
för stad. Genom de vid sist anförda lagstadganden meddelade bestämmelser
om rätt för harögd. Maj:t att härom förordna saknas visserligen icke
heller nu all utväg att på antydda sätt ordna förhållandena. Men dels
kan antagas, att, enligt hvad den hittills vunna erfarenheten gifver vid
handen, det kommer att draga lång tid, innan ett sådant ordnande på
denna väg kan komma till stånd, dels bör det leda till önskvärd reda
och likformighet, om dessa rättsförhållanden kunde samtidigt ordnas genom
en alla nu befintliga samhällen af ifrågavarande slag omfattande lagstiftningsåtgärd,
hvilken kunde vinna tillämpning äfven på samhällen, för
Indika byggnadsstadgan framdeles kan förklaras gällande. Olika meningar
kunna emellertid råda, särskilt angående sättet för fastighetsböckernas
ordnande, huruvida t. ex., såsom för stad äger rum, en fastighetsbok,
gemensam för lagfarts- och inteckningsärenden, bör föras, eller om, såsom
i det ofvan anförda exemplet från Nyfors skett och såsom synes vara att

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

föredraga, särskild lagfarts- ock särskild inteckningsbok böra uppläggas.
Härtill kommer, att med afseende på de olika samhällena tilläfventyrs
kunna förefinnas särskilda förhållanden, som böra vid de nu ifrågasatta
lagstiftningsåtgärderna beaktas. Och synes därför denna lagstiftning böra
föregås af en utredning rörande samtliga till frågan börande förhållanden.

Härmed sammanhänger ännu något annat, som synes påkalla rättelse.
Enligt 6 § i lagfartsförordningen, sådan den lyder genom lagen den 27
juni 1896, må lagfart ej beviljas å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat
från hemman eller lägenhet afsöndrats, förrän fastställelse å afsöndringen
meddelats. Och tomter i köping eller municipalsamhälle äro otvifvelaktigt
att anse såsom afsöndringar, underkastade föreskrifterna i den jämväl
nämnda dag utfärdade lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.
Häraf skulle följa, att, innan lagfart kan meddelas å tomt,
som första gången upplåtes, eller å del af tomt, som säljes, fastställelse
måste sökas hos Konungens befallningshafvande å upplåtelsen enligt jordafsöndringslagen.
Emellertid tillämpas detta olika af olika domhafvande.
Under det några alltid fordra Konungens befallningskafvandes fastställelseresolution
å afsöndringen, äfven då tomt styckas, fordras sådan resolution
af andra domare väl då eu del af en tomt afstyckas från redan fastställd,
i stadsplanen ingående tomt, men icke då tomt första gången afsöndras
från stamhemmanet eller stamlägenheten. Härtill kommer än ytterligare,
att under tiden före år 1897, då jordafsöndringens pröfning och fastställelse
af Konungens befallningshafvande icke utgjorde villkor för erhållande af
lagfart, sådan pröfning mångenstädes icke påkallats i afseende å tomtupplåtelser,
hvarigenom svårigheter uppkommit, då sådan fastställelse numera
fordras, innan lagfart å tomtupplåtelse beviljas.

Huru dessa stadganden än tillämpas, förorsakas härigenom besvär,
omgång och kostnader utan någon som helst motsvarande nytta. Det är
uppenbarligen olämpligt, att föreskrifterna i jordafsöndringslagen skola
tillämpas på ifrågavarande samhällens områden, sedan stadsplaner för
desamma blifvit fastställda. Någon kontroll vinnes icke härigenom och
för såväl parter som myndigheterna föranleder det blott till onödig
kostnad, tidsutdräkt och besvär. Det enda, som möjligtvis kunde vara
erforderligt, vore, att afsöndring enligt lagen den 27 juni 1896 skedde
af det till ett hemman eller en lägenhet hörande område, som inginge i
stadsplanen såsom en helhet, eller kanske, ännu enklare, att, så snart
stadsplan blifvit fastställd, stadsplanekartan med beskrifning skulle ingifvas
till Konungens befallningshafvande för anteckning i jordeboken af de om -

Lagutskottets Utlåtande N.-o 39.

7

råden till hvarje hemman eller lägenhet, som inginge i stadsplanen. Som
det nu är, öfverlastas jordeboken af eu mängd onödiga och skrymmande
anteckningar om tomtupplåtelser och tomtdelningar. Eu ändring i dessa
förhållanden synes också, i hvad angår nu omförmälda slags samhällen,
vara af behofvet påkallad.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig härmed vördsamt
föreslå, att Eiksdagen i skrifvelse till Kung! Maj:t anhåller, att
Kungl. Maj:t ville låta undersöka och utreda,

dels om och i hvad mån hvad i 9 § af förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 samt i lagen angående förändring
af tomts område den 26 maj 1899 är stadgadt beträffande stad
må utsträckas att gälla med afseende å s. k. municipalsamhällen och
köpingar, för hvilka stadsplan och tomtindelning blifvit fastställda, äfvensom
i sammanhang härmed huru fastighetsböckerna med afseende å dessa
samhällen lämpligast skola inrättas och föras i närmare öfverensstämmelse
med hvad för dylika böcker i stad är stadgadt;

och dels huruvida och i hvad mån omförmälda samhällens till stadsplan
utlagda områden må undantagas från tillämpning af de i lagen den 27
jnni 1896 meddelade föreskrifter angående jordafsöndring;

samt för Eiksdagen framlägga förslag till de lagändringar, som häraf
kunna föranledas.»

Om ofvanstående motion hafva förutom motionären, fyra ledamöter
af Andra Kammaren förenat sig.

Otvifvelaktigt äro afsevärda olägenheter förbundna därmed, att sådana
platser med större sammanträngd befolkning, hvilka utan att tillhöra stad
iiro i fråga om tomtindelning och bebyggande med stad likställda, beträffande
lagfarts-, intecknings- och jordstyckningsförhållanden lyda under samma
bestämmelser som de för landsbygden i allmänhet gällande. Hvad motionären
härom anfört synes utskottet äga full giltighet.

Eedan vid tiden för lagfartslagens utarbetande insågs ock, att möjlighet
borde beredas att jämväl i andra tätt bebyggda orter än städer
tillämpa det för åstadkommande af ordning och reda i äganderättsförhållandena
å dylika orter viktiga stadgandet i 9 $ af nämnda lag, att den,
som söker lagfart å gård eller tomt, är pliktig att visa, i hvilket kvarter

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

och vid hvilka gator tomten är belägen, samt tomtens ytinnehåll och
längden af dess särskilda sidor. Det foreskrefs därför, att berörda stadgande
skulle i de fall, då Konungen sådant förordnade, gälla äfven
köping eller annan därmed jämförlig ort, hvarest tomtindelning såsom i
stad funnes. Samma föreskrift är meddelad med hänsyn till stadgandena
i lagen angående förändring af tomts område den 26 maj 1899. Såsom
motionären äfven omförmält, har emellertid denna möjlighet att få nämnda
orter i vissa fall likställda med stad endast i mycket ringa omfattning
begagnats, och då erfarenheten alltmera visat lämpligheten af att sådan
likställighet kommer till stånd, synes lagstiftningen därför böra gå ett
steg längre än hittills och meddela en ovillkorlig bestämmelse, att ofvannämnda
stadganden skola äga tillämpning å sådana orter, där stadsplan
och tomtindelning såsom i stad blifvit fastställda.

Den för landsbygden föreskrifna anordning af fastighetsböckerna är
ej heller lämpad efter dylika tätt bebyggda orters förhållanden. För att
vinna öfverskådlighet och reda i dessa böcker är det därför önskvärdt, att
desamma med hänsyn till uppläggens ordnande efter tomterna samt sättet
för dessas betecknande och beskrifning skulle inrättas och föras i närmare
öfverensstämmelse med hvad som gäller för stad. Utskottet, som härutinnan
ansluter sig till motionärens mening, ställer sig däremot mera
tveksamt till hans uppfattning i frågan, huruvida, såsom för stad äger
rum, en gemensam bok för lagfarts- och inteckningsärenden bör föras,
eller om särskild lagfarts- och särskild inteckningsbok, liksom eljest för
landsbygden, fortfarande böra uppläggas. Motionären anser öfvervägande
skäl tala för den senare utvägen, tillämpad så, som i ett särskildt, närmare
angifvet fall förekommit. För utskottet åter synes det sannolikt, att
det förfarande, som är stadgadt för städerna samt där visat sig praktiskt
och ändamålsenligt, skulle vara fördelaktigast äfven för ifrågavarande
orter, och att dessa följaktligen borde äfven i detta hänseende likställas
med städerna.

I likhet med motionären finner utskottet vidare, att tillämpningen å
förevarande områden af gällande bestämmelser om jordafsöndring i många
fall medför svårigheter, hvilka icke uppvägas af hvad därmed varit afsedt
att vinna. Utskottet delar därför motionärens åsikt, att omförmälda bestämmelsers
giltighet för dessa områden borde upphöra eller åtminstone
Väsentligt inskränkas.

Eu särskild anledning att nu påkalla pröfning af de i motionen upptagna
frågor ligger för (ifrigt däri, att, enligt hvad utskottet har sig

Lagutskottets Utlåtande N.-o 39,

9

bekant, lagstiftningen rörande lagfart och inteckning inom en icke aflägsen
framtid kommer att blifva föremål för lagberedningens arbete.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Eiksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta undersöka och utreda, dels om och i
hvad mån hvad i 9 § 1 och 2 mom. af förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875 samt i lagen angående förändring af tomts område
den 26 maj 1899 är stadgadt beträffande stad
bör erhålla ovillkorlig giltighet med afseende å köping
eller annan därmed jämförlig ort, för hvilken stadsplan
och tomtindelning såsom i stad blifvit fastställda,
äfvensom i sammanhang härmed huru fastighetsböckema
med afseende å dessa samhällen lämpligast skola inrättas
och föras i närmare öfverensstämmelse med hvad för
dylika böcker i stad är stadgadt, dels ock huruvida och i
hvad mån omförmälda samhällens till stadsplan utlagda
områden må undantagas från tillämpning af de i lagen
den 27 juni 1896 meddelade föreskrifter angående jordafsöndring,
samt för Eiksdagen framlägga förslag till
de lagändringar, som häraf kunna föranledas.

Stockholm den 13 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

CAEL B. HASSELEOT.

Bill. till Riksd. Prot. 1903. 7 Sami. 32 Häft.

2