Lagutskottets Utlåtande N:o 39

Utlåtande 1888:LU39

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1888, kl. 3 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i
vissa delar af förordningen angående allmänt ordnande af
pr ester skagets inkomster den 11 juli 1862.

Från Andra Kammaren liar lagutskottet fått emottaga en inom nämnda
kammare af herr N. Nilsson i Skärhus, med hvilken herr O. G. Bruse instämt,
afgifven motion, n:o 76, hvaruti föreslås åtskilliga ändringar i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den It
juli 1862.

Följande den ordning, som uti motionen iakttagits, vill utskottet först
erinra, att uti § 9 mom. 1 af nämnda förordning stadgas, att afgifter, som
af eu församling till dess presterskap utgöras, icke få användas till aflönande
af annan församlings prest, icke heller inkomster, hvilka tillkomma presterskapet
antingen till följd af bidrag utaf församlingen gemensamt, såsom då,
till löneförbättring för presterskapet, hemman och lägenheter blifvit inköpta
och andra fördelar anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma
ändamål gjorda anslag och donationer. Motionären, som för sin del finner
billigt, att lönen för kyrkoherde bestämmes till högst 4,000 kronor, anser,
att, såvida på grund af de anförda bestämmelserna en kyrkoherdes löneinkomster
skulle öfverstiga nämnda belopp, öfverskottet borde, i det fall att
församlingen genom inköpande af hemman eller lägenheter eller anskaffande
af andra fördelar dertill bidragit, genom motsvarande indragning af nämnda
fördelar tillfalla församlingen, men i annat fall anslås till behöfvande prest
inom annan församling.

Då det enligt motionärens uppfattning strede mot allmänna rättsmed -

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

17

vetandet, att staten bidroge till presterskapets aflöning, under det att åtskilliga
prestman vore i åtnjutande af allt för öfverflödiga inkomster, önskar
motionären vidare, att alla de i mom. 2 af § 9 uppräknade förmåner, som
blifvit af staten åt presterskapet upplåtna, måtte till statsverket indragas;
i sammanhang hvarmed mom. 3 i samma § borde ändras i syfte att förekomma
anvisande af nya statsanslag för ifrågavarande ändamål.

Den i mom. 1 af § 6 stadgade tid af 50 år, för hvilken de afgifter,
som träd! i stället för tionden, blifvit bestämda att utgå, anser motionären,
med afseende å möjligen inträffande prisförändringar, vara allt för lång och
vill derför hafva densamma utbytt mot en tid af 25 år.

I § 7 stadgas, att åtskilliga s. k. extra ordinarie avgifter till presterskapet
skola vid lönereglering utbytas mot vissa för samma tid och efter
samma grunder som tiondeersättningen till beloppet bestämda utskylder, hvilka
böra så beräknas, att all betalning till presterskapet för särskilda förrättningar
kan upphöra. Då detta stadgande enligt motionärens förmenande ej
vore tillräckligt tydligt och derigenom föranleddes missförstånd, borde ordet
»kan» utbytas mot ordet »skall».

Slutligen anser motionären, dels att presterskapet bör sjelft bära
de kostnader, som kunna vara med uppbörden af dess löneinkomster förenade,
och dels att församlingen icke bör gemensamt ansvara för afgifter, som till
församlingens presterskap anslagits.

I öfverensstämmelse med hvad han sålunda anfört, föreslår motionären,
att Riksdagen för sin del ville besluta, att förordningen angående allmänt
ordnande af presterskapets inkomster må förändras sålunda:

a) att första delen af mom. 1 i § 6 må lyda:

All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller qvicktionde, utb3rtes mot
bestämda afgifter för en tid af tjugufem år,

b) att den delen af § 7, som börjar med orden »börande dessa afgifter
— —» och slutar med: »kan upphöra», erhåller denna tydelse: börande
dessa afgifter så beräknas, att all betalning till presterskapet för särskilda
förrättningar skall upphöra;

c) att momenten 1 och 2 § 9 må lyda så:

Mom. 1. Som lön åt kyrkoherde får icke anslås högre inkomst än
fyra tusen kronor, hvadan lönen till de kyrkoherdar, som innehafva mindre
pastorat, kan efter omständigheterna, bestämmas till lägre belopp än det
nyssnämnda. Om uti pastorat, som utgöras af eu eller flera församlingar,
någon eller några af församlingarna fordom förlänat dess presterskap afkomsten
af hemman och lägenheter eller anskaffat andra fördelar, skall, vid inträffande
lönereglering, hvarje församling återbekomma den af församlingen
gjorda förläningen eller så mycket deraf, att i hvarje fall kyrkoherden
Bill. till Likså. Prot. 1838. 7 Sand. 20 Käft. 3

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

icke får uppbära mer än eu till 4,000 kronor uppskattad löneinkomst. Om
dylika förläningar icke blifvit gjorda, och kyrkoherdens löneinkomster ändock
öfverstiga 4,000 kronor, så må det öfverskjutande beloppet anslås till behöfvande
prest inom annan församling.

Mom. 2. De inkomster, som grunda sig på statsanslag i kontanta
penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan
upplåtna stam-, annex- och mensalhemman, som icke nödvändigt behöfvas till
bostadsboställe, skola till kronan indragas.

d) att den i mom. 3 § 9 förekommande mening: »eller ock. rörande•
anvisande af nytt anslag» må helt uteslutas.

e) att mom. 1 § 11 må erhålla denna lydelse: För uppbörden af församlingens
afgifter till presterskapet eger den utse en eller flera personer,
hvilka, mot ersättning af presterskapet, upptaga och under församlingens
gemensamma ansvar till presterskapet aflemna och redovisa dessa afgifter,
dock med vilkor, att församlingen icke är skyldig att tillskjuta afgifter för
de församlingsmedlemmar, som sakna tillgångar att sjelfva betala de dem
påförda utskylder till presterskapet.

Rörande tillkomsten af den ifrågavarande förordningen och särskildt
de i densamma meddelade bestämmelser om tiden för uppgjord lönereglerings
bestånd vill utskottet här erinra, att rikets ständer i skrifvelse den 6 juli
1857 — med hänvisning till de fyrfaldiga olägenheter, som voro förenade

med det då gällande sättet för presterskapets aflöning — anhöllo, att en

fullständig utredning af presterskapets inkomster måtte verkställas och ett
derpå grundadt förslag till allmän lönereglering uppgöras. Rikets ständer
angåfvo i samma skrifvelse vissa hufvudgrunder, hvilka enligt deras åsigt
borde vid den föreslagna löneregleringen tillämpas, och upptogo deribland, att
all tionde borde utbytas mot en gång för alla bestämda afgifter. I anledning
af denna skrifvelse lät Kongl. Maj:t verkställa eu utredning i ämnet

och framlade för rikets ständer vid 1859— 1860 års riksdag de grunder, hvilka
borde enligt Kongl. Maj:ts tanke vid den ifrågavarande lagstiftningen lända
till efterrättelse. Kongl. Maj:ts förslag skilde sig från rikets ständers bland
annat deruti, att enligt det förstnämnda de i stället för tionden trädande afgifter
skulle bestämmas för eu tid af 50 år, icke för all framtid. Detta
godkändes nu af rikets ständer med det af dem gjorda tillägg, att tiden
af 50 år skulle räknas från regleringens fastställande, oansedt tillämpning
af regleringen ej genast kunde börja.

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

19

I öfverensstämmelse med föreskrifterna i 1862 års förordning hafva,
enligt hvad utskottet inhemtat, löneregleringar nu mera blifvit uppgjorda
och af Kong! Maj:t faststälda för samtliga pastorat i riket, med undantag
af ett enda, der särskilda omständigheter lagt hinder i vägen derför. Då
alla dessa löneregleringar äro grundade på och innebära en tillämpning af
de i förordningen meddelade bestämmelser, lära ändringar i dessa bestämmelser,
så vidt de beröra det inbördes rättsförhållandet mellan församling
och presterskap, icke kunna vinna tillämpning förr än löneregleringarna upphört
att gälla.

Af motionens lydelse framgår icke med full tydlighet, huru vida motionären
med sitt förslag om den i § .6 mom. 1 omförmälda tids nedsättande
till 25 år endast åsyftat, att, efter nu gällande löneregleringars utgång, nya
löneregleringar icke skulle få fastställas för längre tid än 25 år, eller om
hans förslag afser förkortning af den tid, för hvilken redan faststälda löneregleringar
skola gälla. Har motionärens syfte varit det förstnämnda, sä
synes frågan vara allt för tidigt väckt, då någon praktisk fördel af motionens
godkännande i allt fall icke skulle kunna vinnas förr än efter 25 års förlopp.

Om motionären deremot åsyftat att förkorta tiden för redan faststälda
löneregleringars giltighet, så resa sig stora betänkligheter mot ett sådant
förslag. Då löneregleringen eger karakteren af ett mellan församlingen och
dess presterskap upprättadt aftal, grundadt på bestämmelserna i 1862 års
förordning och faststäldt af Kongl. Maj:t att gälla för en tid af femtio år,
torde lagstiftaren svårligen kunna utan rättskränkning förordna, att sådant
aftal skall före utgången af den bestämda tiden upphöra att gälla. Det hör
härvid icke förbises, att med löneregleringarna åsyftats icke blott presterskapets
utan ock församlingarnas fördel, samt att församlingarna i hvarje
fall haft tillfälle att vid regleringens uppgörande bevaka sin rätt.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 april 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.