Lagutskottets Utlåtande N:o 37

Utlåtande 1907:LU37

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

1

Nio 37.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1907, 4,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående revision af bestämmelserna om jordlösen
vid expropriation.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 156, yrkar herr C. A. Lindhagen, att Riksdagen beträffande jordlösen
vid expropriation måtte hos Kungl. Maj:t begära framläggande af
förslag till en revision'' af de i gällande författningar förekommande bestämmelser
om grunderna för dylik lösen.

Detta yrkande ingår i en af herr Lindhagen inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 146, angående några statsåtgärder i ändamål att i erforderliga
fall förekomma och undanröja enskildes jordmonopol, men har
på grund af 55 § 3 mom. riksdagsordningen upprepats såsom särskild
motion. Motiveringen till nu förevarande motion återfinnes i berörda motion,
n:o 146; och är denna motivering af följande lydelse:

»Vid expropriation är den ekonomiska sidan af saken af stor betydelse.
Den ersättning, som utgår till jordens innehafvare, bör bestämmas
af billig hänsyn till denne, detta är visserligen obestridligt. Men den
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 33 Häft. (N:o 37.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

får icke heller vara oskälig. Ty därmed betungas det allmänna obehörigt.
Och i många fall, särskildt vid expropriation för att skaffa bostadstomter
och små jordbruk, förfelas därigenom själfva ändamålet väsentligt.

Enligt vår gällande lag är den allmänna regeln, att för marken skall
betalas »efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i
i orten högst gäller». Denna bestämmelse återfinnes i 13 § af 1866 års
författning i ämnet, och till densamma hänvisas i åtskilliga senare utkomna
författningar. En dylik föreskrift är, såsom man kan förstå, ett kraftigt
ryggstöd för spekulationen, en verklig klenod för alla, som vilja passa på
och göra stora förtjänster utan något arbete. Det är ju en gammal vanlig
historia, att vid expropriation af mark för allmänna ändamål passar
man på i förhand och köper upp marken till växande pris för att gå i
vägen för det tillämnade företaget och inhösta röfvarvinster. Eller ock
anordnar ägaren själf små partiella försäljningar till uppdrifna pris för att
få prejudikat på »hvad jord af enahanda beskaffenhet i orten högst gäller».
Detta börjar nästan bli regel, när stat och kommun skall utföra något,
och en stor del af särskildt kommunernas skuldbördor och de dyra lefnadskostnaderna
ha på detta sätt åsamkats samhället af jobbet.

Här, om någonsin, är väl en lagändring nödvändig till skydd för samhället
och alla goda medborgare. Det enda förnuftiga är naturligtvis, att
det skall betalas, hvad mark af ifrågavaraade slag »i allmänhet gäller»
på orten och utan någon hänsyn till de prisförhöjningar, som kunna antagas
grunda sig på förtida spekulationer i det tillämnade företaget. En
högre ersättning än den nu sagda skulle kunna utgå, då någon uppenbarligen
i god tro utan spekulationssyfte för någon mark betalt ett högre
pris än de vanliga, och särskildt då det gäller mindre jordlotter, som utgöra
innehafvarens hufvudsakliga tillgång och på hvilka han nedlagt afsevärdt
arbete. En lägre ersättning åter, när jordägaren för annan mark
eller i andra afseenden vinner stora fördelar af företaget, eller då det
skall exproprieras mark till byggnadstomter eller småjordbruk å stora monopoliserade
jordbesittningar, hvilka ägaren förvärfvat för en afsevärdt
lägre kostnad, än de vid tiden för expropriationen skulle i följd af oförtjänt
jordvärdestegring betinga.

En särskild grund för expropriationsersättning innehåller 1880 års
förordning om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund. Där stadgas
nämligen, att jord, som i visst fall genom uppdämning sättes under vatten
eller skadas, skall ersättas med »fulla värdet och hälften därutöfver».
Detsamma gäller skada, som genom dammbyggnad tillskyndas fiske. Lagen

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

af år 1902 om elektriska anläggningar stadgar den strängaste ersättningsskyldigheten.
Därest jord, som enligt nämnda lag afstås, användes för
annans räkning än kronans, skall nämligen förhöjning i ersättningen
äga rum med hälften af det belopp, som jämlikt de i 1866 års förordning
stadgade grunder skall utgå. Af intresse är emellertid, att denna
författning i ersättningsfrågan gör skillnad på de ändamål, den afträdda
jorden skall tjäna. De statsliga ändamålen ha, spm man ser, ansetts
böra vidkännas en lindrigare utgift.

Ansatser till ett erkännande, att ersättning bör utgå i vissa fall efter
billigare grund än den nu allmänt gällande, förekomma också redan i
lagstiftningsarbetet. För städerna innehåller sålunda lagförslaget angående
stadsplan och tomtindelning den nya bestämmelsen, att ägare af tomt vid
gata, som finnes upptagen i stadsplan och icke upplåtits till allmänt begagnande,
skall vara skyldig ersätta samhället värdet af gatumarken utmed
tomten intill gatans midt, dock ej till större bredd än 9 meter. Detta
är ju alltid något. Ett dylikt stadgande har dock behöfts för mycket
längesedan. Under väntetiden ha städerna fått lida oerhördt af rådande
oefterrättlighetstillstånd samt nödgats tåligt finna sig i att hänsynslöst
brandskattas af det i gällande lag omhägnade jobberiet.

För landsbygden framskymtar äfven en strömkantring i uppfattningarne
om ersättningens rätta belopp. Senaste skogskommitté föreslog jordlösen
för expropriation i visst fall af vanskött skogsmark till hvad jord af lika
beskaffenhet »lägst skattas må».

Norrlandskommittén föreslog, som förut sagts, statsexpropriation af
odlingslägenheter å skogsmark tillhörig bolag och enskilde skogsspekulanter.
I en reservation har påyrkats rätt till statsexpropriation jämväl
af inägor med erforderlig husbehofsskog jämte bete. Kommittén ansåg
härvid, att endast fastighetens verkliga värde behöfde och borde ersättas.
I lagförslaget återgafs detta med att lösen skulle utgå efter hvad jord
af lika beskaffenhet och godhet i orten »i allmänhet gäller». Reservationen
tilläde härtill följande ytterligare begränsningar: »Vid uppskattning
af inägor och skogsmark får i allmänhet ej tagas hänsyn till deras
värde för jordbruksändamål, ulan endast till hvad de kunna anses värda
såsom skogsmark. Tillika bör vid bestämmandet af lösen för såväl inägor
och skogsmark som åbyggnader jämväl fästas skäligt afseende å de
utgifter eller kostnader, ägaren i verkligheten kan antagas hafva fått vidkännas
för desammas förvärfvande.» Detta motiverades i reservationen
sålunda: »Den nu gällande expropriationslagen har genom sina bestäm -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

meker och sin tillämpning skapat den allmänna föreställningen, att expropriation
är en dyr sak och att ägarne af det, som exproprieras, höra
skörda betydande vinst af expropriationen. Detta förhållande synes kunna
förklaras däraf, att lagen afser att för det allmännas eller för bärkraftiga
enskilda företags räkning expropriera äfven från småfolk deras egendom.
Här däremot gäller det att från förmögna bolag expropriera mark åt
obemedlade arbetare. Detta gör en betydlig skillnad. Vidare är att märka,
att det nu gäller att från bolagen expropriera odlingsmark, som de själfva
ej kunna nyttiggöra för samhället och därför ej äga rättighet att besitta.
Det inträder här ett förhållande snarlikt det, som föranledt, att det medgifvits
inmutningsrätt till malmfyndigheter å annans mark. Man bör också
särskilt erinra sig, att vid trävaruindustriens inköp af hemman, förr såväl
som nu, sällan beräknats något pris för inägor som sådana eller för åbyggnader
eller för markens odlingsvärde, utan det är den skogsbördiga markens
areal och duglighet för skogsväxt samt den växande skogens värde,
hvartill tages hänsyn. Med hänsyn till dessa förhållanden och till ändamålets
sociala betydelse, synes staten billigtvis kunna göra anspråk på.
att marken afstås utan särskild vinst för jordägaren; och kan därvid
ifrågasättas, om ej hänsyn jämväl bör tagas till det låga pris, hvarför
hemmanet i största antal fall förvärfvats.»

Iögonenfallande orimliga visa sig gällande bestämmelser också vid
expropriation af mark till järnvägsanläggningar. Ägaren till exempel af
en fastighet, å hvars mark ett stationsområde skall anbringas, äger rätt
att tilltvinga sig ersättning för denna mark efter högsta gällande belopp,
detta ofta drifvet i höjden af föregående jordspekuleringar i det väntade
företaget. I stället borde marken i de flesta fall allraminst lämnas gratis
med hänsyn till den öfriga egendomens oförtjänta värdestegring. Till och
med en så bestämd motståndare till en del nyare tiders tankar om jordreformer
som landshöfding Asker yttrade år 1906 inom Andra Kammaren
vid diskussion om lämpligheten af expropriation af erforderlig tomtmark
följande: »Väl har jag tänkt mig, att den i vårt land nu gällande expropriationslagen
en gång kommer att ändras därhän, att vid värdering af
jord, som skall exproprieras, man tager hänsyn icke blott till de olägenheter,
som följa i och med expropriationen, utan äfven till de förmåner,
som en godsägare vinner, exempelvis därigenom att en järnvägsstation
anlägges på hans område. Men detta är en annan fråga och berör hufvudsakligen
jordägarnes rätt, högst obetydligt eller kanske i ingen mån
husägarnes.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 5

Ett intresseväckande och belysande försök att tillämpa moderna och
riktiga idéer på detta område lämnar den enskilda järnvägen från Köpenhamn
till Slangerup (35 km.), som torde ha nått sin fullbordan förra
året. I brist på lag har banans män sökt genom enskild öfverenskommelse
med vederbörande jordägare såsom villkor för banans anläggning
förbehålla själfva företaget en andel af 30 % af den värdestegring, som
jorden omkring järnvägsstationerna vunne under de första 30 åren efter
järnvägens anläggning. Med samtliga jordägare, omkring 150 till antalet,
lyckades det, med undantag för en, att få ett sådant aftal till stånd, till
grund för hvilket lades detaljerade och noga affattade föreskrifter om utförandet.
Det konstaterades redan under första året, medan anläggningen
ännu pågick, på vissa ställen värdestegringar med öfver 400 %, af hvilken
värdestegring banan sålunda får nära en tredjedel. Detta exempel är
hämtadt ur den danske advokaten S. Berthilsens i Höng intressanta
arbete: »Järnbanerne og Samfundet. Ett ökonomiskt Verdensproblem

og dets Lösning». Man kan häraf få en aning om, säger denne författare,
hvilken harmonisk ordning skulle kunna uppnås, om det fanns en
lagstadgad rättighet för de samhällsändamål, som skapa jordvärdena, att
också tillägna sig dessa värdens ränta i rätt proportion, så att alla’ enskilda
jordägares försök att tillägna sig frukten af samhällsföretagen må
på förhand framstå såsom fruktlösa.

Det bör således af hvad ofvan framhållits framgå, att en omtänksam
revision af gällande bestämmelser om expropriationsersättning är en
trängande angelägenhet.»

Hufvudstadgandet i fråga om grunderna för bestämmande af ersättning
vid expropriation finnes i 13 § af förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 april 1866. Detta lagrum har
följande lydelse:

»Då jord eller lägenhet afstås skall, uppskatte nämnden i penningar
såväl jorden eller lägenheten efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet
och godhet i orten högst gäller som ock särskild^ till högsta
skäliga belopp, den skada, annan än ägaren genom jordens eller lägenhetens
afstående lider, allt med afseende på tiden för afträdandet. Upp -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

kommer genom begagnandet af jord eller lägenhet för allmänt behof skada
för ägaren eller annan, och är sådan skada ej beräknad i det belopp, som,
enligt hvad ofvan stadgadt är, bestämdt blifvit, da skall ock ersättning
därför bestämmas till högsta belopp, hvartill skadan skäligen skattas må.

I det fall, att endast ersättning för intrång äger rum, uppskatte nämnden
i penningar till högsta skäliga belopp den skada, som genom intrånget
förorsakas. Är af rätten stadgadt, att ersättningen skall utgå i årlig afgift,
rätte nämnden uppskattningen därefter; och bör i detta fall ersättning
bestämmas särskildt för det intrång, själfva anläggningen medför, och
särskild! för det, som sker genom inrättningens skötsel och drift.

Är fråga om flera lägenheter, som tillhöra särskilda ägare, varde ersättningen
bestämd särskildt för hvardera.»

Dessutom finnas, såsom motionären erinrar, i lag andra stadganden
angående ersättning vid vissa slag af expropriation.

Enligt ofvan intagna lagrum skall jord eller lägenhet uppskattas efter
hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i orten högst
gäller samt uppkommande skada ersättas med högsta skäliga belopp.
Grunden härtill är tydligen den, att, då ingrepp sker i den rätt att fritt
förfoga öfver egendomen, som enligt lag tillkommer en ägare eller annan
rättighetshafvare, man velat tillägga honom ersättning härför, hvilken kunde
hålla honom fullt skadeslös. Emellertid hafva, såsom motionären anfört,
dessa föreskrifter i tillämpningen ofta föranledt tillerkännande af oskäligt
hög ersättning. Det i motionen behandlade ämnet har ock gjorts till
föremål för Kungl. Maj ds öfvervägande genom en från arméförvaltningen
den 25 april 1906 afgifven framställning, hvilken likväl hufvudsakligen
riktats mot författningens processuella bestämmelser. I berörda skrifvelse
har nämligen arméförvaltningen, med erinran att, då mark under senaste
åren skolat för landtförsvarets behof förvärfvas, utgifterna för de förvärfvade
områdena vid flera tillfällen icke stått i rimligt förhållande
till deras värde, hemställt, att Kungl. Majd täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke åtgärder skulle kunna vidtagas till framtida förekommande
af detta missförhållande. I detta afseende har arméförvaltningen bland
annat uttalat önskvärdheten af att åvägabringa en fullt objektiv värdesättning
vid expropriation och därvid framkastat tanke på förändring af sättet
för expropriationsnämndens sammansättning så, att denna nämnd blefve
af mera permanent natur samt genom sin sammansättning och verksamhet
erhölle den sakkunskap, som vore nödig för en jämn och objektiv
värdesättning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 7

I anledning af denna framställning hafva öfverståthållareämbetet och
samtliga länsstyrelser afgifvit infordrade utlåtanden, hvilka vitsorda behofvet
af bestämmelser, som omöjliggöra de numera vid expropriation högt
uppdrifna jordpris.

Visserligen är, såsom arméförvaltningen anmärker, af stor vikt,
att värdesättningen blir jämn och objektiv. Men om densamma jämväl
skall kunna såvidt möjligt träffa ett med billighet öfverensstämmande
värde, måste uppenbarligen i fråga om grunderna för värdesättningen
meddelas sådana lagbestämmelser, som berättiga och förplikta
vederbörande uppskattningsnämnd att taga i öfvervägande alla på bestämmandet
af ersättningsbeloppet inverkande omständigheter utan att vara
bunden af prisstegring å platsen. Sådan prisstegring torde, såsom motionären
anmärkt, ofta vara beroende just af det tillämnade företaget, för
hvars skull expropriation ifrågasättes, och det kan ej vara rätt och billigt,
att å ena sidan jordägaren ensam får njuta förmånen af en utan något
hans åtgörande tillkommen värdestegring, medan å andra sidan den eller
de, som genom arbete och uppoffringar åstadkomma företaget i fråga,
skola betungas med utgifvande af ersättning, som icke står i skäligt förhållande
till verkliga värdet före företagets uppkomst. Att sådant i
flera fall förekommit, torde nu mer och mer ogillas af det allmänna
rättsmedvetandet.

Enligt utskottets åsikt böra äfven beaktas de af arméförvaltningen
framställda erinringar i fråga om sättet för expropriationsnämnds sammansättande.
Särskilt vill utskottet fästa uppmärksamheten därå, att, om en
tillämnad anläggning berör flera egendomar, hvarje jordägare för sig är
berättigad att för värderingen af den jord, han skall afstå, icke blott föreslå
sex ledamöter i nämnden, utan äfven utesluta bland de af rätten och
vederparten föreslagne, samt att således en särskild expropriationsnämnd
kan komma att fungera för hvarje egendom. Värdesättningen kan uppenbarligen
härigenom blifva ojämn, hvarförutom kostnaden för hela expropriationsförrättningen
i väsentlig mån uppdrifves.

Ändring i gällande lagstiftning synes således vara i angifna hänseendet
af verkligt behof påkallad, och frågan härom lärer, såsom ock motionären
föreslagit, böra till Kungl. Maj:t öfverlämnas, så att denna fråga
må i hela dess vidd komma under ompröfning i sammanhang med behandlingen
af arméförvaltningens förutnämnda framställning.

Lagutskottets Utlåtande Nv 37.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och snarast möjligt för Riksdagen
framlägga förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser
i fråga om grunderna och sättet för bestämmande
af de ersättningsbelopp, sona skola utgifvas i
anledning af jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof.

Stockholm den 11 april 1907,

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Herr Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquieta Aktiebolag, 1007.