Lagutskottets Utlåtande N:o 37

Utlåtande 1903:LU37

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

3

N:o 37.

Ank. till Rikscl. kansli den 6 mars 1903, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t i fråga om användande af s. k. holländsk våg
vid spannmålshandel m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en inom
Andra Kammaren väckt motion, n:o 36, hvari herr A. T. CarlheimGyllensköld
anfört följande:

»Det finnes en abnormitet i lagtillämpningen, som det vore synnerligen
önskvärdt alt få rättad, eller att nästan all vågning af säd i
större spannmålshandel sker efter holländsk vikt, ehuru aftalet om dess
försäljning sker per 100 kg., t. ex. då det säges: jag betalar eder råg
med kr. 12,50 per 100 kilo, om den väger 123 skålpund holländsk vikt.
Denna väg var medgifven i kungl. förordningen af den 29 november
1861 i så måtto, att den gällde såsom laggill vikt, då köpare och
säljare därom öfverenskommo, men då kilogramsystemet infördes enligt
kungl. förordningen den 22 november 1878 samt ändrades till en del
detalj bestämmelser den 9 oktober 1885, så upptogs icke holländska
vikten i någondera af dessa författningar. Denna våg är sålunda faktiskt
aflyst såsom laga vägningsredskap, men icke dess mindre är den använd
i årtionden och begagnas dagligen, och det icke ens med det eken af
berättigande, som kan ligga uti spannmålshandlarens hemställan till
säljare, att öfverenskomma om köp efter denna vikt. Då därtill kommer,
att ingen justerare blir anmodad kontrollera eller justera holländska
vågar och dessa justerare icke ens hafva författningsenlig befogenhet
därtill, så borde det oegentliga häruti ligga för öppen dag.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

I (lagligt bruk finnes det ett stort antal holländska vågar, som
äro 15 år gamla och däröfver, och att de till följd af slitning icke äro
tillförlitliga, säger sig själf; värre står det dock till med dem, hvilka
kunna misstänkas vara i svekfull afsikt afslipade på vägningsmåttets
öfverkant eller på andra sätt förändrade.

Alla landtmän såväl som handlande äro skyldiga att väga alla
varor med justerade kilogramvikter, endast den privata spannmålshandeln
undandrager sig den kontroll, som ligger uti justering och omjustering
hvart tredje år. Då detta uppenbarligen icke har varit lagstiftningens
mening, torde missförhållandet påkalla lagstiftningens uppmärksamhet,
så att rättelse vinnes.

Spannmålshandlaren förmenar, att holländska vågen är internationell
och att han säljer efter den till utlandet, men dels bör väl detta icke
tå gälla för all den spannmål, omalen eller malen, som säljes till inländsk
förbrukning, och dels må det väl bli spannmålshandlarens ensak att
reducera kilogram till holländskt skålpund vid export, men vi hafva
parallellfall, såsom smörhandeln för export, där inhemska köpare och
säljare räkna med kilogram, men exportören på t. ex. England säljer
etter engelska skålpund. Enligt min uppfattning skall härvidlag, för
att likhet inför lagen må råda, den holländska vågen endera formligen
förbjudas vid vite och aflysas eller ock intagas i en författning samt där
till sin beskaffenhet detaljeradt beskrifvas, bestämmas och justeras af
justeringsmyndigheten, så att den må bli kontrollerad som alla andra
vågar.

En annan våg eller den s. k. brovågen, som vid sockerbruken
användes till invägning af hvitbetor, är i så måtto laglig, att den är
inordnad under författningens centecimalvåg, men denna brovåg är hittills
icke justerad mer än en gång, då den blifvit uppsatt som ny. Det har
äfven vållat eu allmän misstro till dem i hvitbetsdistrikten, då de, enligt
betleverantörens uppgift, ofta och synbarligen lämna ett felaktigt utslag.

För att rätta här påpekade missförhållanden vore det tydligt vis
enklast att i syftet införa nya bestämmelser i kungl. förordningen om
vikt in. m., men då dessa förordningar dels kunna tarfva att i någon
män omredigeras och af bekvämlighetshänsyn sammanföras i en författning
samt dels fråga uppstått uti intresserade kretsar om lämpligheten af att
få _ en på metersystemet grundad väg, som anger vikten på hektoliter
uti kilogram (resp. liter i gram) och åtminstone en sådan är konstruerad
enligt Brauers system, som väntas medföra afsevärda, ehuru icke än
någon längre tid pröfvade fördelar, så synes det vara mest skäl uti att

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

få eu utredning uti dessa förhållanden, då tiden under riksdagens lopp
ändå icke lärer medgifva att åstadkomma en nöjaktig sådan.

På grund häraf föranlåtes jag vördsamt föreslå, att Riksdagen
måtte besluta aflåtande af en underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t,
att han behagade till nästkommande Riksdag inkomma med förslag om
att holländska vågen vid spannmålshandel endera och helst vid vite
förbjudes att användas, eller, om det icke kan ske, att den må bli
underkastad justering i likhet med andra handelsvågar, dels undersöka,
huruvida någon konstruktion af spannmålsvåg är uppfunnen, som tillförlitligt
anger vikten i kilogram af 1 hektoliter och kan vara önskvärd
att införa bland svenska vägnings- och mätningsredskap, samt dels att
brovågar vid sockerbruken, cikoriefabriker och andra ställen, där hela
lass eller järnvagnslaster vägas, böra underkastas omjustering hvarje
år, samt att Kungl. Maj:t i öfrigt behagade föreslå de förändringar i
praktiskt och tekniskt hänseende uti förordningen om vikt, hvilka
erfarenheten kan hafva gifvit anledning antaga såsom nyttiga för jordbruket
och den lojala handeln.»

Den s. k. holländska vågen utgör, enligt hvad utskottet inhämtat,
ett instrument, som vid spanmålshandel stundom användes för bestämmande
af spannmålens vikt i förhållande till volymen. Vågen består af
eu vågbalans, hvars ena arm uppbär en skål för påläggning af vikter, och
å hvars andra arm ett målkärl upphänges. Särskilda anordningar finnas
därjämte, för att spannmålen skall nedrinna i målkärlet med sådan fart, att
den blir lagom hårdt tillpacka^, äfvensom för noggrannt uppmätande af
den spannmålskvantitet, som väges. I den af motionären omförmälda
kungl. förordningen angående begagnande vid spannmålshandel af särskild
spannmålsvåg den 29 november 1861 finnes beskrifning å dylika vågar och
meddelas föreskrift, att desamma, förfärdigade efter fastställd modell och
vederbörligen justerade, finge användas för utrönandet af vikten å
spannmål, då varans aflämnare och mottagare därom komme öfverens.
Den modell, som fastställdes, var i fråga om målkärl och vikter afpassad
efter dåvarande bestämmelser om mått och vikt. Så länge
dessa bestämmelser gällde, voro vågarna jämväl föremål för justering.

De nyare författningarna angående mått och vikt hafva däremot
ansetts icke äga tillämpning å sådana vågar. Ordalydelsen i dessa för -

8

Logutskottets Utlåtande N:o 37.

fattningar angifver ock, att desamma afse endast vågar, Indika användas,
då varor aflämnas eller mottagas efter vikt, men icke ett instrument
sådant som det förevarande, genom hvilket varan icke uppväges från
säljaren till köparen utan blott dess vikt i förhållande till volymen utrönes
till ledning för bedömande af dess kvalitet och värde. De holländska
vågar, som äro i bruk, lära dessutom fortfarande vara anordnade med
hänsyn till äldre mått och vikt samt kunna redan af denna anledning
numera icke justeras.

Spannmåls vikt i förhållande till volymen kan emellertid lätt bestämmas
medelst vanliga målkärl och vågar utan användande af en
sådan kombinerad apparat som den holländska vågen, och hvarje köpare
eller säljare äger påfordra, att mätning och vågning för berörda ändamål
skola verkställas med justerade mått och vikter i enlighet med
gällande författning. Därest holländsk våg samt äldre, ojusterade mått
och vikter begagnas, beror detta alltså på ömsesidigt medgifvande, tyst
eller uttryckligt. Skälig anledning att förbjuda ett sådant förfärande
förefinnes knappast, då det nämligen bör vara parterna obetaget att
för utrönande af varans kvalitet använda de utvägar, som de finna
lämpligast. Ej heller föreligger enligt utskottets uppfattning tillräcklig
orsak att meddela föreskrift om justering af dylika vågar, isynnerhet
då desamma, såvidt utskottet har sig bekant, allmänt begagnas endast
i en mindre del af vårt land. Funnes något mera framträdande behof
af en åtgärd i någondera riktningen, hade säkerligen detta förhållande
tillvunnit sig uppmärksamhet och föranledt till framställning af någon
bland de myndigheter ocli korporationer, hvilka närmast hafva befattning
med vårt lands jordbruk och dithörande frågor. Missbruk af vågar
i svekfullt syfte kunna dessutom icke förebyggas genom justering och
äro föremål för ansvar enligt 22 kap. strafflagen, oafsedt om justeringägt
rum eller icke.

Den af motionären föreslagna undersökningen, huruvida någon
konstruktion af spannmålsvåg är uppfunnen, som tillförlitligt anger
vikten i kilogram af en hektoliter och som det kunde vara önskvärdt
att införa bland svenska mätnings- och vägningsredskap, synes afse
att fås infördt något instrument för samma ändamål som den holländska
vågen, men afpassadt efter nuvarande mått och vikter. Att ett sådant
instrument skulle vara till nytta, är visserligen sannolikt, men utskottet
har dock icke velat ^tillstyrka Riksdagen att göra någon framställning
i ämnet, då det kan) antagas, att om något allmänt behof i nämnda
hänseende gör sig gällande, dylik framställning är att emotse från
särskilt, sakkunnigt håll.

Med hänsyn till motionärens förslag, att s. k. brovågar skola
blifva underkastade omjustering hvarje år, vill utskottet erinra om, att

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

frågan angående omjustering af vågar i hela dess vidd var föremål
för behandling af 1900 års Riksdag. I eu till Riksdagen aflåten kungl.
proposition hade föreslagits, att sådan omjustering med vissa undantag
skulle äga rum hvart tredje år. Lagutskottet, som häröfver afgaf
yttrande, fann sig icke kunna tillstyrka detta förslag och framhöll till
stöd för denna sin uppfattning först och främst, att, såvidt utskottet
hade sig bekant, ej visat sig något behof af förändring uti nu gällande
bestämmelser, enligt Indika periodisk omjustering af vågar ej erfordras,
utan skyldigheten att låta verkställa omjustering af sådana inträder
först vid erhållen kännedom om desammas oriktighet. Polismyndigheten
hade sig ju ålagdt att utöfva tillsyn å efterlefnaden af denna
föreskrift, och härtill komme, att användande af oriktig väg i bedrägligt
syfte vore i strafflagen belagdt med ansvar.

Dessutom skulle, enligt hvad 1900 års lagutskott vidare bland
annat anförde, periodisk omjustering af vågar ej bereda någon nämnvärd
säkerhet för vågarnas riktighet. Sannolikheten af felaktigheter
blefve, särdeles hvad vidkomme decimal- och andra större vågar,
snarare ökad i följd af den transport från omjusteringsstället, som i
många fall måste äga rum. Härtill komme, att en föreskrift om
periodisk omjustering af vågar skulle ådraga den, som af en dylik
föreskrift träffades, afsevärdt besvär och ej ringa kostnader.

Utskottets afstyrkande hemställan bifölls af båda kamrarna.

Någon anledning att i fråga om nu förevarande vågar frångå den
ståndpunkt, 1900 års Riksdag sålunda intog, har icke blifvit påvisad.
Ännu mindre kan utskottet tillstyrka, att desamma, såsom motionären
föreslagit, skulle blifva föremål för omjustering hvarje år.

Slutligen har motionären ifrågasatt, att Riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t begära framläggande af förslag till de förändringar i
praktiskt och tekniskt hänseende uti förordningen om vikt, hvilka
erfarenheten kan hafva gifvit anledning antaga såsom nyttiga för jordbruket
och den lojala handeln. Motionen i denna del synes emellertid
utskottet vara till innebörden allt för obestämd att lämpligen kunna
läggas till grund för någon Riksdagens framställning hos Kungl. Maj:t.

På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.