Lagutskottets Utlåtande N:o 37

Utlåtande 1899:LU37

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

1

N:o 37.

Ant. till Riksd. kansli den 17 mars 1899 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse, till Kongl.

Maj:t angående ändrade straffbestämmelser för brott, soja
omförmälas i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen.

Uti en vid sistlidet års riksdag inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 56, hemstälde herr Fridtjuv Berg om ändring af 25 kap.
20 § strafflagen i syfte att religions- eller skollärare, som beginge brott,
hvarom i 18 kap. 6 § strafflagen förmäles, skulle dömas till afsättning
från embete eller tjenst, äfven om straffarbete ej följde å förbrytelsen.

Lagutskottet, till hvars behandling förslaget hänvisades, afstyrkte
emellertid af uppgifna skäl bifall till detsamma, och blef denna hemställan
godkänd af båda kamrarne.

Under erinran om hvad vid sistlidet års riksdag förekommit och
med förmälan, att det numera genom ett af Kongl. Maj:t den 25 augusti
sistlidet år meddeladt utslag blifvit fastslaget, att en församling kunde
nödgas bibehålla och aflöna en lärare, som blifvit af domstol dömd
derför, att han mot barn, hvilka han till undervisning och uppfostran
mottagit, öfvat sådan osedlig handling, att fara för deras förförelse
måste anses hafva uppstått, har nu samme motionär uti eu inom Andra
Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad motion, n:o 174, hemstält,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande
af förslag till sådan ändring i gällande straffbestämmelser
Bih. till Rihd. Prot. 1893. 7 Samt. 24 Häft. (N:o 31.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

för brott, som omförmälas i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen, att afsättning
från embete eller tjenstebefattning å de förra alltid samt å de
senare i händelse af försvårande omständigheter följa må.

Den motion, som nu föreligger till behandling, är, såsom synes,
af väsentligt större omfattning än den vid sistlidet års riksdag i ämnet
afgifna. Medan den sistnämnda endast afsåg införande af bestämmelse
om afsättning såsom nödvändig straffpåföljd af religions- och skollärares
brott enligt 18 kap. 6 § 1 mom. strafflagen, har motionären nu föreslagit,
dels att nämnda straffpåföljd ovilkorligen skall inträda vid alla
i 18 kap. 6 § — således äfven andra momentet — omförmälda brott,
der de föröfvas af embete- eller tjenstemän, dels ock att afsättning i
händelse af försvårande omständigheter skall följa äfven å brott enligt
18 kap. 13 § strafflagen, der embets- eller tjenstemän göra sig till
dylika brott skyldiga.

Medan mot motionärens förslag vid sistlidet års riksdag kunde
göras gällande, att åt detsamma gifvits i vissa afseenden allt för snäfva
gränser, synes hans nu framlagda förslag gifva fog för den anmärkningen,
att detsamma innebär en allt för vidtgående förändring af bestående
lagstiftning. Hvad först beträffar förslaget om afsättning såsom
påföljd för embets- och tjenstemän af alla i 18 kap. 13 § omnämnda,
under försvårande omständigheter begångna brott, skulle för denna
ändrings genomförande erfordras antingen att straffbestämmelserna i
berörda paragraf så skärptes, att straffet för det fall, att försvårande
omständigheter förefunnes, blefve straffarbete, eller ock att den i 25
kap. 20 § strafflagen gifna regeln om afsättning såsom påföljd, då
straffarbete ådömts, skulle så modifieras, att embets- eller tjensteman,
som under försvårande omständigheter beginge brott enligt 18 kap.
13 §, skulle, oafsedt det straff, hvarmed gerningen belädes, dömas till
mistning af embete eller tjenst. Båda de sålunda förefintliga alternativen
äro enligt utskottets mening oantagliga. Att uti den i 18 kap.
13 § gifna straffskalan, hvilken nu såsom minimum har böter och såsom
maximum fängelse i sex månader, vidtaga så väsentlig skärpning,
att ifrågavarande brott, der försvårande omständigheter förefunnes, blefve
ovilkorligen belagdt med straffarbete, lärer ej kunna anses stå väl tillsammans
med den allmänna uppfattningen om straffvärdheten af de brott, som
i paragrafen finnas omnämnda. Derest denna skärpning vidtoges, skulle
dessutom konseqvenseu i straffskalan kräfva en allmän förhöjning af

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 3

straffen för ifrågavarande brott, enär eljest skilnaden emellan straffet
för brott, begånget under försvårande omständigher, och straffet för
brott i de fall, då sådana omständigheter ej förelåge, blefve allt för stor.

Utskottet kan ej heller finna behöfligt eller lämpligt att, såsom
enligt det andra alternativet skulle ske, embets- och tjenstemän skulle,
oafsedt beskaffenheten af deras innehafvande befattning, utsättas för
strängare påföljder af brott enligt 18 kap. 13 § än som förekomma
vid andra brott, der straffmaximum är fängelse. Den inre grunden för
stadgandet om afsättning såsom påföljd af brott, begångna utom embetet
eller tjensten, är naturligtvis den, att embets- eller tjenstemannen
genom brottet ådagalagt sådan grad af brottslighet, att det förtroende,
hvarpå hans embets- eller tjensteställning hvilar, ej vidare kan förväntas
återstäldt; och vår lag liar faststält gränsen härutinnan sålunda,
att afsättning i regel skall följa, då straffarbete ådömes
brottet. Ur nyss angifna synpunkt torde man ej kunna anse sådana
sedlighetsbrott, som omförmäla^ i 18 kap. 13 §, vara för embets- eller
tjenstemän i allmänhet af mera förtroenderubbande art än andra dermed
i fråga om straffet likstälda brott. Endast för det fall, att en
embets- eller tjenstebefattnings rätta handhafvande ställer särskilda kraf
på innehafvarens sedliga vandel, kan det derför, enligt utskottets åsigt,
vara befogadt att för afgörande af frågan, huruvida afsättning från
embetet eller tjensten skall å brottet följa, tillmäta sedlighetsbrotten
större betydelse än öfriga brott.

Sådana särskilda kraf föreligga, enligt utskottets mening, i fråga
om innehafvare af embets- och tjenstebefattning af sådan art, att densamma
är att hänföra under de i 18 kap. 6 § 1 mom. gifna bestämmelser,
således i fråga om religions- eller skollärare eller innehafvare
af annan tjenstebefattning, hvilken innebär uppgift att såsom uppfostrare
eller läromästare omhänderhafva ungdom till undervisning eller uppfostran.
För att t. ex. en religions- eller skollärare skall rätt fylla sin
uppgift, är det nemligen ej nog, att han besitter duglighet att bibringa
undervisning; han måste ock i sin vandel verka såsom ett föredöme
för de unga. Sedlighetsbrott, begånget af en lärare, bör derför, vid
bedömande af lärarens lämplighet att vid sin befattning bibehållas, tillläggas
väsentligt större vigt än andra brott, hvilkas allmänna straffbarhet
är densamma som sedlighetsbrottets.

Af dessa skäl anser utskottet motionärens förslag om ändrade
straffbestämmelser för brott enligt 18 kap. 13 § strafflagen så till vida
vara förtjent af gillande, att lagen bör medgifva möjlighet att döma
sådana embets- och tjenstemän, hvilkas befattningar kunna hänföras

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

under de i 18 kap. 6 § 1 mom. gifna bestämmelser, till afsättning
äfven för brott enligt 18 kap. 13 §, ehuru straffet ej uppgår till straffarbete.
Att fastställa en bestämd gräns på straffskalan, vid hvilken
denna afsättningsmöjlighet skall inträda, synes emellertid utskottet ej
lämpligt; bäst torde vara att medgifva domstolarne full frihet att bedöma,
huruvida i det särskilda fallet ett brott enligt 18 kap. 13 § klaf
beskaffenhet att ådagalägga en sådan embets- eller tjensteman
olämplighet för sin befattning samt att för sådan händelse döma till
afsättning.

För brott enligt 18 kap. 6 § 1 mom. skall, såsom utskottet vid
sistlidet års riksdag erinrade, redan enligt nu gällande lagstiftning i
regel dömas till straffarbete, hvarmed jemväl följer afsättning från embete
eller tjenst. Men straffet kan likvisst stanna vid fängelse och den
brottslige sålunda undgå att träffas af afsättningsbestämmelsen i 25
kap. 20 §. I öfverensstämmelse med det ofvan sagda och då det i
berörda moment omförmälda brott, äfven der förmildrande omständigheter
föreligga, synes utskottet innefatta ett afgörande bevis för brottslingens
olämplighet att bibehållas vid tjenstebefattning af sådan art,
som finnes i momentet åsyftad, anser utskottet lagändring erforderlig
i syfte att förhindra, att en innehafvare af dylik befattning, som gjort
sig skyldig till brott af i momentet omförmäld beskaffenhet, kan, ehuru
allmänna meningen kräfver hans aflägsnande, qvarstå i utöfning af
det embete eller tjenst, hvartill han genom brottet visat sig alldeles
olämplig.

Äfven i fråga om berörda moment synes emellertid motionären i
sin hemställan hafva gått längre än ofvan anförda omständigheter påkalla.
Genom en ändring af den innebörd, motionären föreslagit, skulle
nemligen innehafvare af embete eller tjenst i allmänhet, utan hänsyn
till embetets eller tjenstens beskaffenhet, dömas till afsättning för brott
enligt förenämnda moment. Det skulle då kunna inträffa, att t. ex. en
embetsman, hvars embetsverksamhet folie helt och hållet utanför uppdrag
af sådan art, som i momentet angifves, skulle, derest han såsom
förmyndare gjorde sig skyldig till otuktsbrott med myndlingen, blifva
dömd till afsättning, ehuru brottet, i anseende till förmildrande omständigheter,
belädes med fängelse. I anslutning till hvad utskottet ofvan
yttrat, anser utskottet eu så vidtgående förändring ej erforderlig; det
synes utskottet vara tillräckligt, om lagen ändras så, att innehafvare af
embete eller tjenst af i momentet an gifven art alltid kan för brott enligt
momentet träffas af afsättning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

5

Hvad slutligen vidkommer förslaget om afsättning såsom nödvändig
påföljd af de i 18 kap. 6 § 2 mom. omförmälda brott, torde detsamma,
om än — såsom ock utskottet vid nästlidet års riksdag antydde
— skäl kunna för detsamma anföras, knappast vara af behof
eller lämplighet betingadt. I regel följer ju straffarbete, dermed ock
afsättning, å sådant brott, och för den händelse att straffet stannar vid
fängelse, torde omständigheterna vara så förmildrande, att afsättningspåföljden
med skäl bör uteblifva. I fråga om de i momentet omnämnda
embets- och tjenstemän förefinnes ej i samma grad, som i afseende
å de i mom. 1 omförmälda, uti embetets eller tjenstens beskaffenhet
anledning att på deras sedliga vandel ställa särskilda kraf,
och det torde vid sådant förhållande ej vara skäl att i afseende å brott
enligt 2 mom. stadga något undantag från den allmänna regeln, att
afsättning följer först då straffarbete ådömts.

På grund af det ofvan anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Bergs förevarande
motion, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om framläggande af förslag till sådan ändring
af gällande lagbestämmelser, hvarigenom kunde ernås,
att, då religions- eller skollärare eller innehafvare af
annan embets- eller tjenstebefattning, hvilken innebär
uppgift att såsom uppfostrare eller läromästare omhänderhafva
ungdom till undervisning eller uppfostran,
gör sig skyldig till brott, som omförmäles uti sjette
eller trettonde § af 18 kap. strafflagen, under sådana
förhållanden, att hans bibehållande vid embetet eller
tjensten måste anses olämpligt, afsättning komme att
i hvarje fall följa på den brottsliga gerningen.

Stockholm den 17 mars 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Bih. till Riksd. Prat. 13DO. 7 Barn!. 24 Iläjt.

2