Lagutskottets Utlåtande N:o 36

Utlåtande 1905:LU36

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

1

N:o 36.

Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1905, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående revision af
kyrkolagen m. m.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet liänvisad
motion, n:o 26, anför herr A. H. Hammarskjöld följande:

»Frågan om en revision af kyrkolagen har sedan lång tid tillbaka
varit föremål för såväl Kungl. Majds som Riksdagens och kyrkomötets
uppmärksamhet. Och det är icke underligt, ty med den utveckling och
förändring, som ägt rum på alla områden och icke minst i fråga om
kyrkliga förhållanden och kyrkligt åskådningssätt, särskildt under det
sist gångna seklet, är det naturligt, att en år 1686, således för 219 år
sedan, stiftad och för den tiden passande kyrkolag skall i många och
väsentliga stycken vara olämplig, delvis rent af otillämplig för nuvarande
förhållanden. Följden har också blifvit den, att, då ingen allmän revision
kunnat komma till stånd, omständigheternas makt framtvingat
partiella ändringar, så att, såsom en talare vid 1903 års kyrkomöte
yttrade, »af hela kyrkolagens 224 paragrafer är det endast halfva antalet
som kvarstå något så när oförändrade, medan den andra hälften
är antingen upphäfd eller i större eller mindre mån ändrad. För öfrigt
består den oförändrade delen till stor del af pastoralteologi och i öfrigt
af antikverade bestämmelser. Kyrkolagen, sådan den nu befinnes, är
mera ett kulturhistoriskt minne än en lag, som i alla delar kan tillkimpas
i våra dagar.» Motionärerna i ämnet vid samma kyrkomöte
ansågo, »att kyrkolagen, i sin helhet betraktad, verkar såsom en lagruin
och icke såsom ett lefvande lagverk».

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 31 Höft. (N:o 36).

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

En redan 1824 af Kung!. Maj:t tillsatt kommitté med uppdrag
att granska svenska författningar framhöll i sitt den 8 april 1828 afgifna
yttrande med styrka kyrkolagens otidsenlighet. Genom beslut
den 27 december 1833 uppdrog Kungl. Maj:t med anledning häraf åt
kommittén att uppgöra förslag till kyrkolag och kyrkostadga!-. Sådant
förslag afgafs 1846, men ledde icke till någon påföljd. Sedan 1868 års
kyrkomöte i underdånig skrifvelse den 3 oktober samma år, med afseende
å beliofvet af gällande kyrkolags omarbetning, hos Kungl. Maj:t
anhållit om en revision af den ecklesiastika rättegångsordningen och de
prästerliga befordringslagarne, uppdrog Kungl. Maj:t den 5 januari 1869
åt eu kommitté att besörja eu revision af 1686 års kyrkolag, med föreskrift
att göra början med befordringslagarne och rättegångsordningen.
Kommitterades förslag afgafs den 2 oktober 1873 och hade till följd
ny lagstiftning i samma ämnen.

Vid 1888 års riksdag väcktes motion att få till stånd en revision
af kyrkolagen. Den afstyrktes af lagutskottet, som, under erkännande
af att 1686 års kyrkolag i många afseenden icke motsvarade nutidens
förändrade förhållanden, dock ansåg det mera ändamålsenligt att fortgå
på de partiella reformernas redan beträdda väg. Trots detta afstyrkande
bifölls motionen af båda kamrarna, af Andra Kammaren utan votering.
1 den skrifvelse, som Riksdagen med anledning häraf den 17 februari
1888 aflät, framhölls, hurusom det vore obestridligt, att 1686 års kyrkolag
vore i många delar föråldrad. Hvarjehanda ändringar i densamma
hade visserligen företagits, men ännu kvarstode såsom gällande stadgande^
hvilka stode i så afgjord strid med vår tids rättsuppfattning,
att tillämpning af desamma icke borde komma i fråga. Af det förslag
till ny kyrkolag, som Kungl. Maj:t i anledning af det första kyrkomötets
framställning låtit utarbeta, hade visserligen delar blifvit för
Riksdagen framlagda, men alltjämt kvarstode beliofvet- af eu fullständig
ny kyrkolag och i samband med densamma stående kyrkliga stadganden.
På grund häraf anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
dels ny kyrkolag, att till antagande af Riksdagen och allmänna kyrkomötet
i sin tid framläggas, dels därpå grundade och i samband därmed
stående kyrkliga stadganden.

Denna riksdagsskrivelse hade till följd, att Kungl. Maj:t den 21
november 1890 uppdrog åt en kommitté att utarbeta förslag till ändringar
i kyrkolagen. Således var det denna gång icke fråga om förslagtill
en fullständigt ny kyrkolag, utan kommittén skulle sysselsätta sig
endast med vissa delar af densamma. Kommitténs arbete resulterade
i tre betänkanden, angifna under loppet af åren 1891 och 1892 och

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

innehållande många förslag, Indika, där de icke redan vnnnit sin lösning,
helt visst kunna blifva af betydelse vid utarbetandet af en ny kyrkolag.

Vid 1903 års kyrkomöte återupptogs frågan om revision af kyrkolagen
i en motion, som väcktes af representanten för Dalarne, iandshöfdingen
Fredrik Holmqvist, förutvarande expeditionschef i kungl.
ecklesiastikdepartementet och i följd af denna verksamhet väl förtrogen
både med kyrkolagen och dess brister. Kyrkolagsutskottet uttalade sig
kraftigt för bifall till motionen, dock med reservation af ordföranden
och vice ordföranden. Sedan utskottet återgifva själfva motionen och
anfört det hufvudsakliga ur Eiksdagens år 1888 aflåtna och här ofvan
i korthet relaterade skrifvelse, yttrar utskottet vidare: »Jämväl utskottet
anser oförnekligt, att en fullständig revision af kyrkolagen är i hög
grad behöflig. I sin helhet mycket föråldrad, innesluter denna lag
åtskilliga bestämmelser, hvilka, ehuru icke upphäfda, numera icke kunna
tillämpas. Beträffande många stadganden i densamma är det mycket
svårt att afgöra, huruvida de skola anses som gällande rätt eller icke.
Yissa delar af lagen afse ämnen, hvilka numera afgjordt icke tillhöra
detta slag af lagstiftning, exempelvis fattigvård och hospitalsväsende.
Gränsen mellan den egentliga kyrkolagen och kyrkliga stadgar är ytterst
sväfvande. Att ett viktigt lagverk befinner sig i ett sådant skick,
synes ovillkorligen påkalla de lagstiftande myndigheternas ingripande.
Oafsedt de praktiska olägenheter, som på grund däraf ständigt möta,
måste det nämligen bidraga till undergräfvande af aktningen för lag,
om detta tillstånd får fortfara.

Utskottet kan ej heller ansluta sig till den uppfattning, hvilken
såväl vid skilda tillfällen under frågans föregående behandling som och
inom utskottet blifvit uttalad, att man bättre befrämjar afhjälpande af
kyrkolagens brister genom successiv omarbetning af olika delar i densamma.
Fn revision af kyrkolagen i dess helhet utgör visserligen ett
mycket omfattande och med stora svårigheter förenadt lagstiftningsarbete,
men å andra sidan innebär en sådan lösning af frågan många
och viktiga fördelar. Fn systematisk lag, hvars skilda delar stå i det
rätta förhållandet till hvarandra och tillsammans bilda ett organiskt
helt, åstadkommes lättare och bättre därigenom, att revision af hela
lagen sker på en gång. Skulle det sedermera, hvilket man icke torde
hafva någon anledning antaga, visa sig omöjligt att förena meningarna
om lagförslaget i dess helhet, blir det äfven med hänsyn till de partiella
reformerna af synnerligt gagn, att ett dylikt enhetligt lagförslag finnes
utarbetadt, på grundvalen hvaraf framställningar om reformer i större
eller mindre delar därefter kunna göras. Måhända skulle för öfrigt en

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

fullständig, ny kyrkolag- vinna godkännande utan större svårighet än
de partiella lagförslagen, Indika icke heller visat sig lätta att genomföra.
Den tidsutdräkt, som af revisionen skulle föranledas, torde icke
behöfva blifva sådan, att den bör afskräcka från arbetets företagande.
En viss långsamhet är oskiljaktig från flertalet kyrkolagsreformer redan
på grund af den långa tid, som förflyter mellan kyrkomötena. Utöfver
de frågor, i Indika det nu församlade kyrkomötet afgifver yttrande,
kunna äfven de minsta ändringar i kyrkolag icke komma till stånd
före nästa kyrkomöte, och om revisionen bedrifves med den skyndsamhet,
som ämnets vikt klöfver, lärer den möjligheten icke vara uteshiten, att
vid den tiden en ny kyrkolag kan vara utarbetad och föreläggas mötet.

Under åberopande för öfrigt af hvad motionänen anfört, får utskottet
alltså hemställa,

att kyrkomötet måtte, med bifall till motionen, i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes så snart ske kan föranstalta
om revision af gällande kyrkolag med dithörande författningar
samt framlägga det förslag, till hvilket nämnda revision kan gifva
anledning.»

Från diskussionen vid ärendets behandling i kyrkomötet må anmärkas
en betydelsefull omständighet: alla, äfven motståndarne, »erkände
obetingadt både nyttan och behofvet af en fullständig revision af kyrkolagen».
Såsom skäl för afslag anfördes hufvudsakligen, att det skulle
möta alltför störa svårigheter att få en helt ny kyrkolag och att man
därför borde nöja sig med partiella reformer. Pluraliteten var dock af
annan mening, ty vid votering bifölls utskottets hemställan med 39
röster mot 16. Kyrkomötet har därmed för andra gången och med eu
tydlighet, som icke lämnar rum för något tvifvel, uttalat sig för det
trängande behofvet af en revision.

Denna kyrkomötets skrifvelse remitterades därefter till samtliga
konsistorier i riket för afgifvande af yttrande. Af dessa är det endast
ett, domkapitlet i Uppsala, som afstyrker. Domkapitlet anser visserligen,
att det skulle vara eu fördel att äga en ny lag, »som gjorde de
rättvisaste grundsatser gällande med hänsyn till alla en ny tids förhållanden
och i hvilken hvarje del stode i klart och innerligt organiskt
samband med det hela och där hvarje särskild! stadgande genom sin
tydlighet gåfve ringa anledning till någon tvekan med afseende på
tillämpningen. Domkapitlet måste dock anse utsikterna för åstadkommandet
af en sådan lag vara ganska ringa i en tid, då så liten enighet
råder med hänsyn till de viktigaste principerna». Af denna orsak anser

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

domkapitlet rådligast att ännu, till dess större enighet vunnits, fortgå
på de partiella reformernas väg.

Af de öfriga konsistorierna finnas två, som »icke afstyrka» nådigt
bifall till kyrkomötets framställning, nämligen hofkonsistorium och domkapitlet
i Visby.

Alla de öfriga tillstyrka bifall, somliga »på det lifligaste», andra
med starkt betonande af nödvändigheten af en fullständig revision.

Till de skäl för en revision, som i denna återblick på frågans
historia blifvit framlagda, torde icke mycket behöfva tilläggas. Från
1828 och intill nu hafva alla, som yttrat sig i frågan, enstämmigt uttalat
sig för beliofvet af en revision, de flesta för en fullständig sådan,
mindretalet för en partiell. Granskar man närmare skälen för yrkandet
på eu blott partiell revision, befinnas dessa nästan uteslutande hafva
sin grund i misströstan om möjligheten att komma till enighet om en
fullständig, ny kyrkolag och farhågan, att under tiden alla partiella
reformkraf skola undanskjutas till en oviss framtid. Det synes dock,
som om detta vore att gifva våra lagstiftande nryndigheter ett alltför
dåligt betyg. I Finland gällde från svenska tiden 1686 års kyrkolag,
och likväl har där eu ny kyrkolag blifvit antagen och är gällande
sedan år 1868. Svårligen kunna väl förhållandena i Finland sägas hafva
varit gynnsammare för ett reformerande lagstiftningsarbete än i Sverige.

Beträffande åter farhågan, att alla partiella reformkraf skulle
undanskjutas under den tid revisionsarbetet varar, kan ett sådant skäl
visserligen hafva ett sken af berättigande, men — såsom redan af
sista kyrkomötet uttalats — det har icke heller visat sig lätt att åstadkomma
partiella reformer, och det är ingalunda osannolikt, att en fullständig
revision skulle mottagas med större välvilja just därför, att
man då finge ett enhetligt verk med inre organiskt sammanhang.

I den öfvertygelsen, att hvad Riksdagen år 1888 yttrade om beliofvet
af en ny kyrkolag fortfarande äger giltighet, och i ändamål att,
om möjligt, påskynda en lagrevision, får jag alltså hemställa, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes så snart ske kan föranstalta om revision af gällande kyrkolag
med dithörande författningar samt framlägga det förslag, till hvilket
nämnde revision kan gifva anledning.»

Under den tid, som förflutit från det 1686 års kyrkolag promulgerades,
har densamma undergått så väsentliga förändringar och erhål -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

lit så betydande tillägg, att af den ursprungliga stommen icke mycket
står kvar. Så godt som samtidigt med kyrkolagen utkommo förordningen
om rättegång i domkapitlen, en vidlyftig stadga om eder ocli
sabbatsbrott samt stadga och förbud angående slagsmål, oljud och förargelse
i kyrkorna. Prästerskapets privilegier af år 1723 utgöra en
ännu i stora delar gällande författning i kyrkorättsligt afseende. Åren
1731 och 1739 utkommo viktiga förordningar, hvarigenom sättet för
prästerliga tjänsters besättande utförligt bestämdes. 1734 års allmänna
lag medförde väsentliga förändningar i kyrkans ställning till äktenskapsrätten,
och det torde vara visst, att å detta område mera än på något
annat den borgerliga rätten undanträngt den kyrkliga. Det är betecknande,
att 1686 års kyrkolag har ett kapitel 15, som handlar om »trolofning
och äktenskap», och etf kapitel 16 om »skillnad i trolofningar
och äktenskap», medan de kyrkliga lagstiftarne i våra dagar, såsom
framgår af 1873 års förslag till kyrkolag, icke hafva anledning att
skrifva om annat än om »vigsel och lysning till äktenskap». Under
1700-talet utkommo viktiga författninger angående främmande trosbekännare
här i landet, särskildt under Gustaf den tredjes tid, då främmande
t kristna trosbekännare erhöllo fri religionsöfning och mosaiske
trosbekännare tillätos nedsätta sig i landet. Under frihetstiden tillkommo
äfven författningar om den enskilda kyrkoplikten och husförhöret,
liksom konfirmationen då infördes i de flesta stift. Med det
nya statsskickets införande i vårt land följde ock viktiga förändringar
å hithörande område. I 16 § regeringsformen infördes bestämmelsen
om samvets- och religionsfriheten, i det där stadgades: »Konungen bör
— — — — — ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda
hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han därigenom
icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.»
Med detta stadgande kan grundvalen till många bestämmelser i 1686
års kyrkolag sägas vara rubbad. Kyrkoplikten upphäfdes år 1855.
År 1859 erhöll man rätt att för dop, konfirmation och nattvardsgång
vändajsig till annan präst än den sockens, i hvilken man var mantalsskrifven,
hvarmed det s. k. sockenbandet är löst. Genom förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma m. in. ordnades på ett mera fullständigt
sätt än dittills den kyrkliga kommunalförvaltningen. 1863
infördes kyrkomötesinstitutionen och samma år upphäfdes nattvardstvånget.
Med 1864 års strafflag följde viktiga stadganden å det
kyrkorättsliga området i 7 och 11 kapitlen. Härjämte må nämnas förordningar
om utvidgad religionsfrihet för kyrkans egna medlemmar och

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

för främmande trosbekännare, särskildt förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsutöfning af den 31 oktober 1873,
nya prästerliga befordrings- och vallagar, nya stadganden om prästerliga
examina, fullständig reglering af alla ordinarie prästmäns löneförhållanden,
stadganden om borgerlig vigsel, lag om straff för ämbetsbrott
af präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, bestämmelser
om prästedens utbytande mot ett blott löfte samt slutligen den
nya läroverksstadgan, hvarigenom domkapitlens befattning med den
högre skolundervisningen upphäfts och i väsentliga delar öfverflyttats
å en för riket gemensam lär o verksöfver styrelse. Påpekas må ock,
hurusom gällande stadganden om hospitalsväsendet och fattigvården
ingripit å det område, 1686 års kyrkolag afsett att reglera.

1686 års kyrkolag är eu af det karolinska enväldets sist kvarlefvande
rester. Om den ock genom riksens ständers beslut af den 9
november 1686 »blef för en lag antagen», synes den likväl hufvudsakligen
.vant resultatet af en från konungamakten utgående lagstiftningsakt,
hvilket jämväl bestyrkes däraf, att, då vid 1686 års riksdag
lagen förelädes ständerna till godkännande och därvid inom prästeståndet
anmärktes, att den dock först borde föreläsas, innan den antoges,
emedan ej alla kände den, ärkebiskopen invände, att detta vore betänkligt,
»sedan Kungi. Maj:t häfver henne approbera! och underskrifvit».
1571 års kyrkoordning har legat till grund för 1686 års kyrkolag.
Många tvistiga punkter, särskildt den om konungamaktens förhållande
till kyrkan, hvilken på grund af förhållandena vid tiden för lagens tillkomst
var synnerligen ömtålig, hafva afsiktligt utelämnats ur densamma.
Genom dylika utelämnanden har dock i lagen uppstått eu viss ofullständighet,
hvars fyllande så småningom visat sig nödvändigt. Om
också glädjen öfver den nya kyrkolagens eller, som den ock kallades,
kyrkoordningens tillkomst var allmän och ständerna vid 1689 års riksdag
prisade konungen, »genom hvilkens ifver för gudstjänsten den i
så långa tider efterlängtade kyrkoordningen blifvit påbjuden», finns det
mycket, som tyder på att denna tillfredsställelse ingalunda varit oblandad.
Påverkade af missnöje med enväldets alltmer stegrade utveckling, uppträdde
kort tid efter lagens utfärdande åtskilliga framstående prästmän
och framställde svåra anmärkningar mot densamma. Efter enväldets
slut tog sig detta missnöje ock uttryck i en önskan, att kyrkolagen
måtte undergå revision, och år 1725 sammanträdde en kommitté af de
tre så kallade öfre stånden, hvilken utarbetade ett förslag till kyrkolag,
som framlades för 1731 års Riksdag, men då ej hann behandlas. För -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

slaget ledde likväl icke till något resultat. Det är först efter det nya
statsskickets införande år 1809, som arbetet å revision af kyrkolagstiftningen
med kraft åter upptogs. Såsom motionären omnämnt, tillsatte
Kung!. Maj:t år 1824 en kommitté med uppdrag att granska
svenska församlingens nu gällande kyrkolag och ordning jämte öfriga
ecklesiastika författningar och inkomma med förslag till de rättelser
och förbättringar, hvilka vid förändrade tider och förhållanden kunde
pröfvas vara af nöden. I det betänkande, samma kommitté år 1828
afgaf med förslag till kyrkolag och ordning för svenska församlingen,
är det att märka, hurusom kommitterade uttala, att de, med öfverskridande
af det dem lämnade uppdrag att blott vidtaga nödiga
ändringar och rättelser i gällande kyrkolagstiftning, funnit nödigt att
utarbeta ett fullständigt förslag till kyrkolag och kyrkoordning. De
hafva väl funnit, att, »med hänseende till sannt nit för trons och den
rätta lärans enhet, gudstjänsten och därmed förenade gudomliga inrättningars
helgd, väckelse till gudaktighet och dygd, ordning inom
läroämbetet och församlingen o. s. v., vår kyrkolag föga behöfver eller
kan förbättras; men sättet och medlen att främja hvarje önskvärdt
ändamål måste förändras med odlingen, sederna och folklynnet under
tidernas fortgång.» De finna sålunda, huru kyrkolagen för sin tid nog
varit väl anpassad, men numera icke motsvarade de kraf, eu framskriden
folkupplysning därå kunde ställa. Tillkommen under påverkan
af minnet af den svåra striden mellan en »förbättrad gudalära och en
djupt inrotad vantro», var det icke underligt, att kyrkolagen, i öfverensstämmelse
med den tidens åsikter, beläde bevistandet af främmande
gudstjänst samt försummelse af den egna liksom af katekesförhören
med böter, föreskref, huru många gånger om året nattvarden minst
borde begås, straffade underlåtande af denna kristna plikt med bannlysning
samt vidhållna villfarelser eller affall ifrån den rena läran med
landsflykt och förlorad arfsrätt o. s. v. Dylika stadganden, hvilka
endast vore ägnade att leda till skrymteri, borde upphäfvas. Det
förslag till kyrkolag, kommitterade afgåfvo, bestod af 11 kapitel,
däribland likväl ännu fanns upptaget ett om »de fattigas vård», hvilken
således här, liksom i 1686 års kyrkolag, fortfarande ansågs vara en
angelägenhet, som borde jämväl från kyrklig synpunkt regleras. Förslaget
blef emellertid föremål för åtskilliga anmärkningar, särskild! från
domkapitlens sida, hvarför Kungl. Maj:t den 27 december 1833 uppdrogåt
särskilde kommitterade att efter noggrant upprättad! sammandrag
af och inhämtad kännedom om alla de stadganden, hvarigenom kyrko -

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

lagen blifvit i någon mån uppliäfd, ändrad eller tillökad, äfvensom alla
i öfrigt gällande reglementariska föreskrifter angående kyrkoväsende!,
hvilka af Kungl. Maj:t blifvit utfärdade, föreslå livad kommitterade
däraf ansåge böra bibehållas, borttagas, ändras eller tilläggas samt indela
den nya fullständiga redaktion af kyrkoförfattningar, hvilken kommittén
således ägde utarbeta, uti dels kyrkolag, innehållande föremålen
för Kungl. Maj:ts och riksens ständers gemensamma lagstiftning, och
dels kyrkostadga, innefattande alla öfriga föreskrifter, dem kommitterade
med afseende å kyrkoväsende! funne nödiga. Det arbete, utsedde
kommitterade i enlighet med sålunda lämnadt uppdrag utförde, afslutades
icke förrän den 29 december 1846. Icke heller det förslag till ny
kyrkolag samt öfriga stadgar, denna kommitté utarbetade, ledde till
någon påföljd. Särskild! i ett hänseende torde den utredning, kommittén
verkställt, emellertid vara af betydelse för blifvande lagstiftningsarbeten
å detta område. Eu betydlig del af dess arbeten bestod nämligen
i uppdelningen af hithörande bestämmelser i stadganden af kyrkolags
och kyrkostadgas natur. Därvid hade det visat sig, hurusom, ehuru
regeringsformen i 87 § föreskrifver, att konung och riksdag gemensamt
skola stifta kyrkolag, likväl flere efter regeringsformens antagande förekommande
frågor rörande kyrkoväsende^ och däribland stundom sådana,
som angått de viktigaste kyrkliga rättsbestämmelser, blifvit som rena
ekonomimål behandlade, utan att man kunnat inse de grunder, som
därvid varit afgörande. Såsom önskemål för hvad uti en blifvande
kyrkolag måtte inrymmas framhöllo kommitterade, tydligen med tanke
på de växlande bestämmelser, 1686 års kyrkolag innehöll, att icke
alltför olikartade ämnen måtte där behandlas.

Redan det efter kyrkomötesförordningens tillkomst först sammanträdande
allmänna kyrkomöte 1868 anhöll, såsom motionären påpekat,
i skrifvelse till Kungl. Maj:t om revision af den ecklesiastika rättegångsordningen
och de prästerliga befordringslagarna. Den af Kungl. Maj:t
med anledning häraf förordnade kommitté erhöll emellertid ett vidsträcktare
uppdrag och afgaf år 1873 ett vidlyftigt betänkande med bland
annat förslag till ny kyrkolag, hvilket dock aldrig blifvit förelagdt
Riksdagens pröfning. Resultatet af kommitténs arbeten blef hvad motionären
därom anfört. År 1888 är det Riksdagen, som tager initiativ
till att få bland annat en revision af kyrkolagen till stånd, i det att
mot lagutskottets hemställan en skrifvelse afläts till Kungl. Maj:t med
anhållan därom. Denna riksdagsskrifvelse ledde dock endast till vissa
smärre reformer. Sedan 1903 års allmänna kyrkomöte ånyo väckt till
Bih. till Bilcsd. Prof. 1905. 7 Sami. 31 Häft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

lif frågan om fullständig och snar revision af den kyrkorättsliga lagstiftningen
och i sådant afseende i skrifvelse till Knngl. Maj:t anhållit,
att Knngl. Maj:t täcktes så snart ske kunde föranstalta om revision af
gällande kyrkolag med dithöi ande författningar, har motionären nu
önskat, att Riksdagen härtill måtte lämna sitt stöd.

Det är enligt utskottets mening betecknande nog för behofvet af
eu allmän revision af gällande kyrkorätt, att så godt som samtliga
rikets domkapitel i infordrade utlåtanden öfver kyrkomötets sistberörda
skrifvelse utan angifvande af närmare skäl endast med hänvisning till
allmänt kända omständigheter förklarat, att en snar och genomgripande
revision är nödig. Såsom här ofvan omnämnts, fann redan 1824 års
kommitté en sådan generell omarbetning nödvändig och företog en
sådan, ehuru det densamma lämnade uppdrag därtill icke gaf anledning.
En sådan allmän revision verkställdes ock af den kommitté, som år 1846
afgaf förslag i ämnet. Till belysning af det kaos af stadganden, som å hithörande
område utgör gällande rätt, må påpekas, hurusom kommitterade
år 1873 funno nödigt att för åstadkommande af enhetlighet i kyrkorätten
sätta icke mindre än 144 då fortfarande gällande, smärre förordningar
ur kraft, förutom de betydande stadganden, som innehöllos
i 1686 års kyrkolag och de prästerliga privilegierna af år 1723. Genom
de författningar å hithörande område, som sedan dess tillkommit, torde
förhållandena icke hafva förenklats. Tvärtom torde den snabba utveckling,
hvilken å alla områden försiggått under de sista decennierna, hafva
i sin mån bidragit att än ytterligare å detta särskilda område inveckla
förhållandena och sätta gällande stadganden i en skef ställning, i hvilket
sammanhang utskottet särskildt vill framhålla den förändrade ställning,
domkapitlen efter senast försiggångna reform af läroverksväsendet intager
i förhållande till den allmänna undervisningen, hvilket ock torde
betinga förändrade bestämmelser angående dessa myndigheter.

Det synes utskottet med hänsyn till ofvannämnda förhållanden,
som om motionären framlagt fullgoda skäl för det trängande behofvet
af en snar och fullständig revision af samtliga de hithörande ämne
berörande författningar, och får utskottet således hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Magt så snart ske kan föranstalta om revision

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

af gällande kyrkolag med dithörande författningar
samt framlägga det förslag, till hvilket nämnda revision
kan gifva anledning.

Stockholm den 21 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar Ridderbj elite och Lindhagen hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.