Lagutskottets Utlåtande N:o 36

Utlåtande 1900:LU36

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

1

N:o 36.

Ank. till Kikad, kansli den 4 april 1900, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om lag angående vivisektion
af djur m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en af herr
J. Nydal inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 143, af följande
lydelse:

»Rättvisans och humanitetens fordringar hafva hittills alltid, något
förr eller något senare, tillvunnit sig den svenska nationalrepresentationens
erkännande. Det är derför jag vågar vädja till den nu församlade
Riksdagen med en bön om barmhertighet mot de arma djur,
som nu årligen i hundra-, ja i tusental marteras för s. k. vetenskapliga
syften.

Sverige, hvarifrån en af de förste och kraftigaste kämparne för
slafvarnes frigörelse och slafveriets upphörande utgått, och som var ett af
de första länder i verlden, som afskaffade tortyren å menniskor, har
äfven varit i främsta ledet, när, för 30 å 40 år sedan, en allvarlig kamp
här öppnades mot den från utlandet importerade vi visektionen; ty någon
agitation mot nämnda s. k. forskningsmetod hade, så vidt kändt är, då
icke försports i något annat land. Men det ihärdiga motstånd, som
sedermera här i landet mött alla försök att sätta eu gräns för dessa
grymma forskningar, har hittills så tillbakahållit hvarje åtgärd i denna
syftning å det offentligas sida, att numera åtminstone tvenne stater,
Bih. till Likså, Broi. 1900. 7 Sami. 27 Höft. (N:o 36.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

England och Danmark, i detta afseende kommit före oss. Väl aflat
Riksdagen redan år 1881 den 9 april en underdånig skrifvelse, att Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida s. k. vivisektion borde förbjudas
eller begränsas och underkastas offentlig kontroll; men sedan
Kongl. Maj:t hört hvarjehanda akademiska myndigheter, från hvilka
något understöd för en sådan framställning visserligen icke var att förvänta,
desto hellre som de mera voro att betrakta såsom parter i saken
än såsom ojäfvige domare, fann Kongl. Maj:t (den 23 juni 1882) att
»någon åtgärd för närvarande icke borde i ärendet företagas»; och ehuru
sedermera nya motioner blifvit väckta, åren 1886 och 1888, har någon
framgång i detta för den öfvervägande delen af våra representanter så
obekanta ämne icke kunnat vinnas.

Under tiden hade emellertid det gräsliga djurplågeriet i vårt land,
såsom i många andra länder, ohejdad! fortgått; ty det är tyvärr icke
sant, då man sökt öfverskyla verkliga förhållandet med det påstående,
att vivisektion icke här förekommer, om än icke i så förfärlig grad
som i vissa andra länder. Måhända har man ännu icke här kommit
derhän, att man vid ett enda institut vivisekerar 16'' hästar i veckan
(såsom vid veterinärinstitutet i Alfort) eller offrar 4,000 hundar, för att,
efter Bells teori, lära känna skilnaden mellan känsel- och rörelsenerverna,
hvarefter han genom offrande af 4,000 andra hundar trodde sig
komma under fund med, att han tagit fel, hvilket åter af en annan vivisektor
genom nya experimenter på en mängd hundar påstods vara
origtigt; men det kan till en början vara alldeles tillräckligt, att man,
enligt den år 1887 utgifna skriften »Från nordiska vivisektorers laboratorier»,
t. ex. afpreparerar taket öfver regio olfactoria (på en kanin),
hvarefter lobi olfactorii och alla nervgrenar öfver lamina cerebrosa förstördes
medelst glödande jern; och vid ett annat tillfälle har man i
Upsala på en upphängd kanin för att demonstrera det lefvande hjertat
afpreparerat huden och musklerna öfver thoralregionen på ena sidan.
»Derefter göres med en krokig nål genom något af de första intercostalrummen
i närheten af bröstbenet en ligatur, som omfattar båda arterise
mammariee internae. Derefter utklippes i bröstväggen ett stor hål» o. s. v.

Hvilka resultat har man då uppnått genom dessa pinsamma rön?

Icke några, som icke lika väl kunnat inhemtas å nyss dödade
djur, säga framstående vetenskapsmän. Och kändt är dessutom dels,
att de, genom djurens qval och pina, förvirrade iakttagelser man gjort
ofta motsäga hvarandra och i allt fall icke, utan att äfventyra menniskors
helsa och lif, kunna tillämpas på menniskor.

En af de mest erfarne och grymmaste vivisektorer, Goltz, har

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

yttrat, att beträffande bjernans funktioner, ett område, som vivisektorerna
i många decennier bearbetat, icke två fysiologer äro af samma mening;
och vivisektorn professor Hyrtl erkände, att hvad som är att se på
lefvande uppskurna djur, kan lika väl ses på nyss dödade djur. Det
borde genom lag förbjudas att offentligen i läroanstalterna underhålla
en skara nyfikne med afskyvärdheter, hvilkas resultat så ofta slutas
med motsägelser.

Med erkännande af faran att på menniskor tillämpa de på djur
gjorda iakttagelser, har man nu börjat äfven vivisekera menniskor.
Man har i Tyskland på kräftsjuka patienter, som anförtrott sig åt läkarne,
inympat kräftsmitta på förut friska kroppsdelar och derigenom på konstladt
sätt framkallat nya och dödande kräftliärdar hos dessa patienter;
och uti en år 1895 utgifven skrift om »det vetenskapliga menniskoplågeriet»
åberopas exempel på experimenter på barn vid en allmän inrättning
här i staden, sedan man funnit, att de för dessa försök (att åstadkomma
konstgjord immunitet vid variola vaccina) lämpligaste djuren,
nemligen kalfvar, voro »för svåra att anskaffa och för dyra att underhålla».

När härtill kommer, att vanan att kallblodigt. se djurens qval förhärdar
läkaren, måste man lifligt önska, att detta urartande af den
vetenskapliga forskningen måtte rent af förbjudas. Men då jag icke,
innan opinionen mot dessa, såvidt möjligt är, hemlighållna grymheter
hunnit ernå större styrka, vågar, med hopp om framgång, framställa
ett sådant yrkande, vill jag nu inskränka mig till att begära en hittills
helt och hållet saknad kontroll, så att icke skärande uti och annat
marterande af djur må kunna af hvem som helst samt hvar och huru
man det behagar utöfvas.

Emellertid äro de lagar i denna syftning, som hittills i andra
länder utkommit, i vissa delar så föga tillfredsställande, att jag, på grund
af den erfarenhet man der vunnit och den kritik nämnda lagar varit
underkastade, ansett några förändringar i hvad dessa lagar innehålla
vara nödvändiga.

Så har den engelska parlamentsakten af den 11 augusti 1876
genom sina licenser föranledt störa missbruk, då undantagsvis bland
annat tillåtits, att försök med döfvade djur få anställas till belysning af
föreläsningar. Den danska lagen af år 1891 är bättre; men deri saknas
ändock vissa nödvändiga bestämmelser, såsom t. ex. att ändamålet med
vivisektionen skall uppgifvas; att de journaler, som anbefallas, skola
insändas, att laboratorierna skola inspekteras o. s. v. Det är med ledning
af de i Danmark mot denna lag framstälda anmärkningar, som jag

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

tillåtit mig att, för öfrigt hufvudsakligen efter den danska lagen, framlägga
följande utkast till en svensk lag i ämnet.

§ I På

lefvande djur må försök, som medföra smärta (vivisektioner)
blott företagas af de lärare vid universiteten och veterinärinstitutet, som
dertill bemyndigas af någon medicinsk fakultet eller af veterinärinstitutets
styrelse, och blott i dertill bestämda lokaler vid nämnda institutioner.

§ 2.

Vid företagandet af de i § 1 nämnda försök skall iakttagas:

Försöken må blott företagas på djur, som genom bedöfning (hvarvid
curare ej får användas) äro bragta i känslolöst tillstånd, och bedöfningen
skall oafbrutet upprätthållas, så länge försöket varar. Djuret
skall derjemte aflifvas omedelbart efter bedöfningens upphörande, så
framt icke smärtan kan antagas hafva fullständigt upphört. Försök,
hvars ändamål är demonstration vid föreläsningar eller undervisning i
teknisk färdighet, må icke företagas.

Försöksledaren är skyldig att föra en af den myndighet, som
tilldelar rättigheten, autoriserad journal, som skall innehålla upplysning
om antalet och arten af de begagnade djuren, om hvad som är företaget
med dem och om företagets ändamål.

Denna journal skall vid slutet af hvart halfår insändas till chefen
för kongl. ecklesiastikdepartementet, som i anledning deraf eger vidtaga
nödiga ansedda åtgärder.

§ 3.

öfverträdelser af denna lag straffas med böter å 100—500 kronor,
som vid upprepanden kunna stiga till 1,000 kronor eller medföra förbud
mot att använda vivisektion.

Sådana mål behandlas af underrätt, der brottet skett, och fullföljas
i vanlig ordning.

Det är, såsom sagdt, endast derför att opinionen här i landet ännu
icke är mogen för ett fullkomligt utdömande af ifrågavarande forskningsmetod,
hvilken, äfven om den icke vore så ändamålslös och onyttig som
den är, icke kan ur moralens synpunkt försvaras, som jag inskränkt

Lagutskottets Utlåtande N:o 36. o

mig till påpekande af en lag, sådan ungefärligen som den, hvartill jag
nu lemnat utkast. I Danmark har man länge väntat och önskat ett
dylikt lagbeslut här i Sverige, till stöd för en reformering. af den förenämnda,
der faststälda lagen; och då hvarje annan institution är underkastad
kontroll och offentlighetens ljus, kan man icke förstå, hvarför
en sådan kontroll skall alldeles saknas beträffande de gräsliga lidanden,
som i laboratoriernas tortyrkamrar tillfogas oskyldiga lefvande djur.

På dessa grunder får jag vördsamt hemställa, dels att Riksdagen
må för sin del besluta, att en lag angående pinsamma experiment på
djur i vetenskapligt syfte må utfärdas ungefärligen af den lydelse, som
jag här ofvan dristat föreslå, dels ock, alternativt, att Riksdagen måtte
i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
nästkommande Riksdag framlägga förslag till lag beträffande pinsamma
försöks anställande på lefvande djur i vetenskapligt syfte.

Såsom jemväl motionären omnämnt, har frågan om antagande af
en lag angående pinsamma experiment å djur i vetenskapligt syfte eller
s. k. vivisektioner förut vid skilda tillfällen varit under Riksdagens
pröfning.

Vid 1881 års riksdag väcktes sålunda i Andra Kammaren motion,
att Riksdagen måtte för sin del besluta lag till vivisektionens inskränkning
af ungefär sådan lydelse som ett i motionen innehållet lagförslag.
I det utlåtande, som dåvarande lagutskott afgaf i ämnet, anfördes hufvudsakligen,
att dylik lagstiftning icke kunde förordas, innan åtminstone
någon utredning vunnits om tillvaron äfven i vårt land af sådana förhållanden,
som gjorde densamma af behofvet påkallad, samt de vetenskapliga
institutioner, hvilkas gagnande verksamhet skulle af en sådan
lag omedelbart beröras, fått tillfälle att i ämnet sig yttra; att i ärendets
dåvarande skick ingendera af dessa förutsättning,ar vore uppfyld; samt
att tillförsigt borde kunna hysas, att, derest verkligt behof förefunnes
af antingen särskilda ordningsföreskrifter eller möjligen särskild lagstiftning
till förekommande af missbruk vid vivisektioner, Kongl. Maj:t utan
hemställan från Riksdagen då ock skulle vidtaga erforderliga åtgärder.
På dessa skäl hemstälde utskottet om utslag å motionen.

Hos kamrarne gjorde sig emellertid den åsigt gällande, att ämnet
vore af den betydelse, att utredning borde ske, och anhöll Riksdagen i
öfverensstämmelse härmed uti skrifvelse, att Kongl. Maj:t täcktes taga

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

i öfvervägande, huruvida vivisektion borde förbjudas eller utöfningen
deraf genom lagbestämmelser begränsas och underkastas offentlig
kontroll.

Sedan i anledning af denna skrifvelse ej mindre universitetskansleren
efter erhållen remiss inhemtat yttranden af de akademiska
konsistorierna i Upsala och Lund samt lärarekollegiet vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet och med öfverlemnande deraf afgifvit eget
utlåtande än äfven vetenskapsakademien och direktionen för veterinärinstitutet
inkommit med infordrade utlåtanden, hvarförutom från svenska
djurskyddsföreningen inlemnats en skrift i ämnet, förklarade Kongl. Maj:t
vid ärendets föredragning den 23 juni 1882, att i betraktande af hvad
deri blifvit anfördt. någon åtgärd för det dåvarande icke borde vidtagas.

Vid 1884 års riksdag föreslogs i eninom Andra Kammaren afgifven
motion, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta utarbeta och för nästföljande Riksdag framlägga förslag till
lag angående plågsamma försöks anställande å lefvande djur i och för
vetenskapliga ändamål. I häröfver afgifvet utlåtande hemstälde lagutskottet
— under åberopande af den i följd af Riksdagens ofvan omförmälda
skrifvelse åstadkomna utredning — att motionen icke måtte
föranleda någon Riksdagens åtgärd; och bifölls denna utskottets hemställan
i båda kamrarne.

Vid 1888 års riksdag återkom frågan genom i Andra Kammaren
väckt motion om antagande af ett lagförslag i ämnet i nära öfverensstämmelse
med det år 1881 framlagda; men blef motionen, på hemställan
af lagutskottet, i båda kamrarne afslagen.

Sträfvandena för införande af lagbestämmelser i syfte att åstadkomma
kontroll å och begränsning af anställandet på djur af pinsamma
försök med vetenskapligt ändamål höra onekligen till dem, som äro
egnade att ingifva den största sympati. Det ligger i hvarje sundt kännande
menniskas natur att ömma för oförskyldt lidande samt sålunda
jemväl hysa medkänsla för de lefvande varelser, som plågas och uppoffras
för befrämjande af vetenskapens utveckling; och samtidigt dermed,
att en humanare åskådning i allmänhet gör sig mer och mer gällande,
i det praktiska lifvet liksom i lagstiftningen, framträder derför ock allt
kraftigare krafvet, att vivisektionen måtte om ej förbjudas, dock i möjligaste
mån inskränkas och regleras. Med lifligt erkännande således

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

af det från vissa synpunkter behjertansvärda i denna sträfvan har emellertid
utskottet efter pröfning af frågan funnit sig icke för närvarande
kunna tillstyrka någon lagstiftning i sådan rigtning.

Såvidt utskottet vid undersökning af frågan kunnat inhemta, torde
det vida öfvervägande antalet sakkunnige anse obestridligt, att den medicinska
vetenskapens och fysiologiens utveckling stå med hvarandra i
ett nära och oupplösligt samband, samt att fysiologen vid sina forskningar
för vissa fall icke kan undvara försök på lefvande djur. De
förvånande framsteg, dem läkarevetenskapen — såväl den, hvars föremål
är menniskor som veterinärvetenskapen — under senare tider gjort,
hafva i sjelfva verket genom dylika försök blifvit i väsentlig mån främjade.
Flera bland de medel, genom hvilka några af de svåraste sjukdomarne
numera kunna mycket mer än förr beherskas, hade säkerligen
aldrig vunnits utan försök på lefvande djur, och om vetenskapen får
fortgå, utan att beröfvas erforderliga undersökningsmöjligheter, ställer
densamma allt flera sådana medel i utsigt. Metoden att företaga undersökningar
på lefvande djur har sedan mycket långt tillbaka varit för
läkarevetenskapen känd samt lärer redan tidigt hafva föranledt till vigtiga
upptäckter, och det ligger i sakens natur, att densamma bör kunna
antagas blifva ännu mera af betydelse för framtiden, då den ökade
erfarenheten och de alltjemt förbättrade apparaterna bereda större
möjlighet att verkställa försöken på lämpligaste sätt och draga nytta
af de iakttagelser, som göras.

Men å andra sidan kräfves för visso, att det lidande, som för ett
eller annat förnuftigt ändamål tillskyndas djuren, inskränkes till det
minsta mått, som är förenligt med ändamålets vinnaude. Intet onödigt
lidande bör få tillfogas undersökningsdjureu. Upprörande berättelser
föreligga emellertid om grymheter, som vid vivisektioner blifvit i
vetenskapens namn begångua, grymheter, hvilka utan tvifvel inneburit
kraftig maning att söka för framtiden förekomma deras upprepande.

Hvad angår vårt land må dock påpekas, att sådana grymheter
icke synas hafva blifvit hos oss begångna. Berättelserna om desamma
härleda sig från utlandet. Vid den grundliga undersökning, som i
anledning af 1881 års Riksdags ofvan omförmälda skrifvelse företogs,
visade sig, att förhållandena i vårt land icke vore sådana, att en lagstiftning
i ämnet syntes vara påkallad. Denna uppfattning uttalades af
Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning och har sedermera blifvit af
Riksdagen år 1884 biträdd, hvarjemte äfven 1888 års Riksdag anslutit
sig till densamma. För att lagstiftning i ämnet nu skulle ifrågakomma,
synes böra förutsättas, att i hithörande förhållanden inträdt eu för -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

ändring, som framkallat ett förut icke befintligt behof af lagstiftningens
mellankomst. Detta torde dock icke vara fallet. Åtminstone har motionären
icke visat, att några missbruk af vivisektionen förekommit, sedan
frågan senast törevar. Tvärtom torde det redan på grund af den allmänna
uppmärksamhet, som mer och mer rigtats å vivisektionen och
hvad dermed sammanhänger, vara sannolikt, att för försöken allt mer
väljas möjligast milda former. De förbättrade instrument, operationsmetoder
och bedöfningsmedel, som på senare tider kommit i bruk,
hafva ock säkerligen bidragit till minskning af försöksdjurens lidanden.
Riksdagen torde alltså icke med hänsyn till sättet för vivisektionernas
verkställande hafva någon anledning att frångå sin förut intagna ståndpunkt
i frågan.

Det torde dessutom förtjena beaktande, att plågsamma försök å
djur, utförda så, att det genom försöken tillfogade lidandet icke tillfyllestgörande
försvaras af något förnuftigt ändamål, ingalunda äro för
alla fall fria från bestraffning. För den händelse djuren äro hvad strafflagen
benämner kreatur, äro nämnda lags bestämmelser om ansvar för
djurplågeri — af hvilka Riksdagen nyligen på Kongl. Maj:ts förslag
antagit en skärpning — tillämpliga. Hvad åter öfriga djur vidkommer,
vore det enligt utskottets mening ganska inkonseqvent, om Riksdagen,
som ansett mot dem föröfvad uppenbar grymhet eljest icke böra göras
till föremål för lagstiftningens ingripande, skulle hemställa om förbud
mot och straff å att tillfoga dem lidande just för de fall, då sådant
sker för ett synnerligen betydelsefullt, förnuftigt ändamål.

Det må nu visserligen kunna sägas, att ehuru motionären uttalat
sig för ett fullkomligt utdömande af vivisektionen, han dock i sin slutliga
hemställan tills vidare inskränker sig till att påyrka endast begränsning
af och kontroll å densamma; och utskottet vill visst ej påstå,
att vetenskapen mer än andra verksamheter eger anspråk på att
få undandraga sig erforderlig offentlig kontroll

Men motionären som företrädesvis stält sig på en principiel ståndpunkt
har som sagdt ej i någon mån påvisat, att behof af en sådan
kontroll hos oss för närvarande i verkligheten föreligger eller att frågan
öfver hufvud taget erhållit ett sådant nytt läge, att det gifves
någon sannolikhet för att man nu skall komma till annat resultat än
som framgick ur den af 1881 års riksdagsskrifvelse föranledda utredningen.
Under sådant förhållande förtjenar det äfven att tagas hänsyn
dertill, att, såsom från sakkunniga håll städse betonats, det är förenadt
med stora svårigheter att åvägabringa en lagstiftning i ämnet, som
komme att lända till afsedd påföljd, utan att dock lägga alltför tryckan -

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

de band å den vetenskapliga verksamheten. Det af motionären framlagda
lagförslag torde icke heller derutinnan vara tillfredsställande.
Af förslagets detaljer vill utskottet i sådant afseende endast hänvisa
till 1 §. Skulle den bestämmelsen, att vivisektioner blott finge företagas
af visse lärare vid universiteten och veterinärinstitutet samt
endast i de dertill bestämda lokaler vid nämnda institutioner, lända
till efterföljd, vore forskningens frihet å detta område måhända helt och
hållet tillintetgjord. Många bland de största upptäckter, som gjorts af
Europas förnämsta vetenskapsmän, skulle säkerligen aldrig kunnat komma
till stånd, om desse måst underordna sig en sådan bestämmelse. Å andra
sidan vore effektiviteten af ett dylikt stadgande mycket ringa i förhållande
till de vetenskapsidkare, som ville öfverträda detsamma. Vivisektionens
företagande i enskilda lokaler lärer aldrig kunna förhindras,
och kontroll skulle alltså med visshet erhållas endast beträffande offentliga
institutioner, der densamma i allt fall bör förutsättas vara minst
behöflig.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 april 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr N. Nilsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka skrifvelse
i motionens syfte.

Herr Jönsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

JMh. till Likså. Prof. 1900. 7 Sami. 27 Höft.

2