Lagutskottets Utlåtande N:o 36

Utlåtande 1899:LU36

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

1

S:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1899, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning

af väckta motioner om ändrad lydelse af

27 kap. 10 § byggningabalken.

Från Andra Kammaren har lagutskottet till behandling mottagit
två särskilda motioner, åsyftande omarbetning af nu gällande bestämmelser
i 27 kap. 10 § byggningabalken angående afträdares rätt till
foder, som vid fardag finnes å egendomen qvar.

Uti • den ena af ifrågavarande motioner, n:o 54, har herr A. P.
Gustafsson anfört:

»Då upprepade försök att få en fullständig arrendelag till stånd
misslyckats, borde likväl rättmätiga förslag om partiella reformer i dithörande
delar icke tillbakavisas, och under förhoppning derom vågar
jag vördsamt påkalla Riksdagens medverkan till afhjelpande af en brist,
som förefinnes i gällande lag om afträdande arrendators rätt och skyldighet
angående förfarandet med vid fardag å hemmanet öfverblifvet
foder.

I 27 kap. 10 § byggningabalken talas visserligen om att »då bonde
från hemman flytta skall och då fardag inne är, har foder öfver och
vill det sälja, bjudes det jordegaren eller honom som efterkommer»,
men då föreskrifterna om sättet för öfverlåtande äro ofullständiga och
i saknad af bestämmelser om biläggandet af uppkomna tvister om pris
Bill. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 23 Haft. (N:o 36.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

m. m., hvilka nu mången gång måste dragas inför domstols pröfning
och dom, anser jag ett förtydligande härutinnan vara af behof påkalladt;
hvarjemte rättigheten för afträdande arrendator att sista arrendeåret
taga full betalning för hela öfverblifna foderförrådet icke synes
mig vara förenlig med billighetens fordringar. Då arrendatorn är i lag
förbjuden att under arrendetiden från hemmanet bortföra foder, borde
deraf följa, att ej bättre rätt tillerkändes honom vid afträdesåret. Då
det är allom bekant, behöfver jag visst icke omnämna, hvilken betydande
roll foder- och gödselförrådet spelar vid jordbrukets rationella
skötsel; detsammas oumbärlighet och värde har ock nogsamt beaktats
af Kongl. Maj:t, som genom kungörelse af 10 november 1882 angående
kronodomäner funnit för godt bestämma lämpliga föreskrifter uti ifrågavarande
sak; föreskrifter, som på samma gång de tillgodose arrendatorns
rätt äfvenledes utgöra ett korrektiv emot möjligheten för honom att
beröfva hemmanet den del af fodret, som rätteligen bör qvarstanna vid
detsamma såsom gödsel.

Att afträdande arrendator skall hafva ersättning för den afkastning,
som honom tillkommit af bergad foderskörd, för den händelse
arrendet fortgått, bör af ingen förnekas, men att till honom skall utgå
betalning för den del deraf, som under ett fortsatt arrende tillkommit
hemmanet i form af gödningsämne, anser åtminstone jag icke vara rättvist.
I många fall har ock såsom praxis vid ifrågavarande foderöfverlåtelser
— der sådan kunnat komma till stånd — tillämpats, att någon
del af lösningspriset afdragits såsom rätteligen tillhörande hemmanet
och detsamma tillfallande gödselvärde. Att någon del af värdet af vid
afträdet öfverblifvet foder bör tillhöra hemmanet, tror jag icke bör
blifva föremål för meningsskiljaktigheter, ehuruväl meningafne kunna
vara delade om, huru stor anpart af värdet bör räknas hemmanet till
godo. I förut omnämnda kongl. kungörelse bestämmes den betalningsfria
andelen till hälften, mig synes deremot en tredjedel af öfverenskomna
eller åsätta lösningsvärdet vara nog. I medvetenhet om att
Riksdagen beaktar nödvändigheten af klara och tydliga lagbestämmelser,
äfvensom att gällande lag blir i öfverensstämmelse med såväl det
allmännas som den enskildes rätt och väl, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, det 27 kap. 10 § byggningabalken
finge följande förändrade lydelse:

Då bonde från hemman flytta skall--— —---y

----------—. Häfver han, då fardag inne är,

foder öfver, vare han, om jordegaren eller efterträdaren sådant önskar,
skyldig detsamma öfverlåta mot ersättning, motsvarande två tredjedelar

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

af i orten gällande pris; och varder denna ersättning, derest öfverenskommelse
icke kan uppnås, bestämd af tre gode män, Indika utses på

sätt som i lagen om skiljedom är stadgadt. Vare ock —----

— —--— — — — — — —--— — det åter.»

Den andra af ofvan omförmälda motioner, n:o 139, har afgifvits
af herr C. E. Johansson i Berga och är af följande lydelse:

»Byggningabalkens 27 kap. 10 § föreskrifver angående arrendator
rätt eller förbud att sälja eller bortföra det foder han har öfver,
då han vid fardag skall afflytta, följande:

Häfver lian, då fardag inne är, foder öfver, och vill det sälja; bjude
det jordegaren, eller honom, som efterkommer.--— — — — —

Om nu jordegaren eller tillträdaren vill lösa det foder, som afträdaren
hembjuder, och öfverenskommelse uppnås, då är ju detta nu
anförda lagstadgande tydligt; men om jordegaren eller tillträdaren icke
vill lösa det öfverblifna fodret eller kommer att med afträdaren ingå
aftal derom, då vet ej lagen om någon tydlig föreskrift i ifrågavarande
fall.

Dessa ofullständiga och otydliga bestämmelser hafva också gifvit
anledning till många tvistigheter, hvilka måst lösas genom domstolarnes
utslag.

I fråga om de af domänstyrelsen utarrenderade kronoegendomar
är stadgadt genom kongl. kungörelsen angående förändrade grunder
för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882,
der det heter:

»23:o)------------*-----------

Arrendator vare pligtig att vid egendomens afträdande utan ersättning
tillhandahålla tillträdaren foder till visst belopp, som varder i
arrendekontraktet bestämdt. Det derutöfver vid arrendets frånträdande
å egendomen befintliga förråd af hö och halm skall af arrendatorn öfverlåtas
åt tillträdaren mot ersättning, motsvarande hälften af det i orten
gångbara pris och hvilken ersättning, derest öfverenskommelse derom
icke uppnås, bestämmes af gode män i den ordning, som i nästföregående
moment finnes stadgad.»

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

Från kronoegendomarne synes sålunda foder kunna få bortföras
endast efter af Kongl. Maj:t särskildt gifven tillåtelse.

I fråga om uppgörelse mellan annan jordegare och arrendator
åter, då foder vid fardag finnes öfver, är såsom anförts intet klart, tilllämpligt
lagstadgande, såvida ej arrendekontraktet föreskrifver, huru
härvid skall förfaras, hvilket ofta icke brukar vara händelsen. I afsigt
att afhjelpa denna ofullständighet och om möjligt, så vidt på tydliga
lagbestämmelser kan bero, förebygga eller begränsa eventuella rättegångar
angående ifrågavarande förhållanden, tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 27 kap. 10 § byggningabalken
må erhålla följande förändrade lydelse:

»Då bonde---------— —--—--

dalers bot. Häfver han, då fardag inne är, foder öfver, och vill det
sälja; bjude det jordegaren, eller honom, som efterkommer. Vill denne
ej lösa detsamma mot skälig ersättning, hvilken i tvistiga fall bestämmes
af tre gode män, hvilka utses på sätt som i lagen om skiljemän är
stadgadt, må afträdaren för egen del använda öfverblifvet foder. Vare ock

det åter.»

Rörande dessa motioners förhållande till hvarandra och till det,
som kan anses vara gällande rätt i förevarande ämne, torde förtjena
påpekes, att endast herr Gustafssons motion så till vida åsyftar förändring
i nu tillämpade rättsregler, som i densamma föreslås, att afträdande
arrendator skall vara skyldig att, der jordegaren eller annan efterträdare
sådant önskar, vid fardag öfverlåta qvarvarande foder mot ersättning,
allenast motsvarande två tredjedelar af i orten gällande pris.
Båda motionärerna föreslå stadgande, huru i brist på öfverenskommelse
den ersättning skall bestämmas, som tillkommer afträdaren för öfverlåtet
foder, hvarjemte herr Johansson, enär gällande lag saknade
uttrycklig föreskrift, huruvida afträdaren vore berättigad att, då tillträdaren
efter hembud icke ville lösa öfverblifvet foder, bortföra detsamma
från egendomen, hemställer om lagens fullständigande i detta afseende.

Lagutskottets Utlåtande N:o 36. 5

Då utskottet nu går att öfver motionerna afgifva utlåtande, vill
utskottet till en början såsom sin åsigt uttala, att gällande lags bestämmelser
svårligen kunna anses gifva anledning till tvekan derom, att
afträdande arrendator, sedan jordegaren eller tillträdande arrendatorn
efter hembud förklarat sig icke vilja lösa öfverblifvet foder, eger full
befogenhet att bortföra fodret från egendomen och använda detsamma,
såsom han för godt finner, der arrendeaftalet ej annorlunda bestämmer.
Något förtydligande eller fullständigande af lagen i detta hänseende
synes sålunda utskottet icke vara särskilt af behofvet påkalladt.

Hvad vidkommer förslaget, att jordegare eller tillträdande arrendator
skulle ega rätt att lösa vid fardag öfverblifvet foder till billigare
pris äu det eljest då gängse, vill utskottet ej förneka, att fall kunna
förekomma, då en bestämmelse af sådan innebörd vore af billighet och
rättvisa betingad. Särskildt vore densamma egnad att förekomma, att
en afträdande arrendator under fardagsåret samlade större fodertillgång,
än hänsynen till egendomens ordentliga brukande medgåfve. Utskottet
kan likvisst ej tillstyrka lagändring i det af motionären herr Gustafsson
angifna syftet. Att för vårt land med dess skiftande förhållanden i
lag fastslå eu gemensam bestämmelse i fråga om den ersättning för
foder, som skall afträdande arrendator tillkomma, kan, enligt utskottets
mening, ej gå för sig, utan att deraf i somliga fall skulle uppstå verkliga
olägenheter. Liksom saknaden af dylik bestämmelse kan för vissa
fall lända till skada för jordegaren, skulle afträdande arrendatorn i
många fall, derest bestämmelsen infördes, tillskyndas förlust. Särskildt
i orter, der fodret utgjorde den hufvud sakliga afkastningen af egendomen,
blefve verkan af bestämmelsen känbar nog för arrendatorerna.

Enligt utskottets åsigt tillgodoses i ett sådant fall som detta
jordegarnes liksom arrendatorernas ömsesidiga intressen bäst utan lagstiftningens
mellankomst; och det fria aftalet torde här vara att föredraga
framför lagbestämmelser, som på grund af de vexlande förhållanden,
hvilka deraf skola regleras, måste i ett flertal fall blifva otillfredsställande.
Med den utbredning, skrifkunnigheten numera har bland
vårt folk, lärer det också ej annat än undantagsvis möta hinder för
vederbörande jordegare att i skriftligt aftal tillförsäkra sig den rätt
till qvarvarande foder, som af förhållandena må anses påkallad.

Ej heller anser sig utskottet böra tillstyrka motionärernas förslag,
i hvad detsamma går ut på stadgande derom, att den afträdaren tillkommande
ersättning för qvarvarande foder i tvistiga fall skulle bestämmas
af gode män, utsedde på sätt i lagen om skiljemän säges.
För så vidt detta motionärernas förslag får anses innebära, att parterna
Bill. till Riksd. Vrot. 1809. 7 Sand. 23 Iluft. 2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

skulle ega rätt att vid domstol föra talan mot skiljenämndens värdering,
vore med förslaget föga vunnet. Innebär detsamma åter, att
skiljenämndens utlåtande skulle vara slutligen afgörande, kan det sättas
i fråga, om ej lagstiftningen skulle gå allt för långt, om den, utan afseende
å de rättsegandes egen vilja, tvunge dem att ovilkorligen vara
underkastade gode mäns afgörande i en sak af sådan beskaffenhet som
den ifrågavarande, hvilken för öfrigt, då den afser allenast sättet för
slitandet af en framtida tvist, väl är egnad att regleras genom parternas
på förhand träffade öfverenskommelse.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

l:o att herr Gustafssons förevarande motion icke
må af Riksdagen bifallas.

2:o att herr Johanssons ifrågavarande motion ej
heller må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 mars 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

STOCKHOLM. I\ A. NYMAXS EFTERTRADARE8 TRYCKERI, 1899.