Lagutskottets Utlåtande N:o 36

Utlåtande 1898:LU36

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

1

N:o 36.

Ank. till Rikad. kansli den 8 mars 1898, kl, 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af en
arrendelag.

Uti en vid 1897 års riksdag afgifven motion, n:o 24, hemstälde
herrar Anders Olsson i Ornakärr, Jöns Andersson i öhrstorp och
A. G. Gyllensvärd, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Majrt ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, under hvilka
vilkor arrendator, som med jordegare träffat skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras
rätt till ersättning för verkstäld a förbättringar, och på hvad
sätt rättsförhållanden mellan arrendator och jordegare jemväl i öfrigt
må på ett betryggande sätt ordnas, samt derefter för Riksdagen framlägga
det förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning funnes böra
föranleda.

Till stöd för detta förslag anfördes:

öfvertygade om behofvet. och nyttan af en tidsenligare lag
rörande arrende än den, som nu funnes, samt uppmuntrade af det bifall,
som från Riksdagens begge kamrar kommit en under 1896 års riksdag
i saken väckt motion till del, då inom Första Kammaren 50 röster
afgifvits för densamma emot 57, och Andra Kammaren utan votering
bifallit nämnda förslag, tvekade motionärerna ej att åter afgifva motion
om samma ämne.

Bill. till Likså. Prot. 1898. 7 Sami. 19 Häft. (N:o 36.)

1

2

Lagutslcottets Utlåtande N:o 36.

Enligt Sveriges år 1896 utgifna statistiska uppgifter funnes i
landet brukare af annans jord med en areal af högst 2 hektar åker till
ett antal af 8,820 personer, brukare af 2—20 hektar åker 28,425 personer,
brukare af 20—100 hektar åker 9,599 personer samt brukare af
öfver 100 hektar åker 1,129 personer, eller tillsammans 47,973 personer,
som arrendera och bruka annans jord. Dessutom funnes inom
landet brukare af jordtorp och andra smärre jordlägenheter till ett
antal af 166,449 personer.

Sveriges odlade jord uppginge enligt de statistiska uppgifterna
1895 endast till 3,407,191 hektar, under det icke odlad skog och äng
utgjorde 19,896,844 hektar. Af de stora arealerna skogs- och ängsmark
funnes mycken till åker lämplig jord.

Det kunde med skäl antagas, att en tidsenlig arrendelag skulle
för en stor del arrendatorer, åtminstone för dem som icke hade skriftligt
upprättade arrendekontrakt, blifva af stort gagn, i det att de erhölle
en bättre betryggad brukningsrätt under arrendetiden. Många af
dem skulle derigenom beredas möjlighet att vidtaga förbättringar å
den arrenderade jorden till nytta för både jordegare och brukare samt
äfven att kunna uppodla till åker tjenlig jord.

Den stora utvandringen från Sverige till främmande länder hade
åstadkommit en betydlig minskning i jordbruksarbetarnes antal. Enligt
ofvanuämnda statistiska uppgifter emigrerade år 1892 45,509 personer.
Likaså hade jordbruksbefolkningens inflyttning till städerna minskat
den för landtbruket behöfliga arbetskraften. Nämnda år minskades
landsbygdens befolkning med 5,569 personer, under det städernas
ökades med 9,683 personer. Lämpliga medel för att minska eller afvända
dessa missförhållanden torde vara att bereda jordbruksarbetare
tillfälle att förvärfva sig egna jordbruk samt genom en tidsenlig arrendelagstiftning
bereda dem, som arrenderade andras jord, en tryggad besittning
af densamma under arrendetiden, såvida de uppfylde sina förbindelser
mot jordegarne.

De många jordbrukarnes ställning i Norrland, hvilka försålt sina
egendomar till skogsbolagen och blifvit arrendatorer under dessa, påkallade
äfvenledes stiftandet af en arrendelag, lämplig för slitandet af
tvister mellan jordegare och arrendatorer.

Det i vårt land på många orter icke endast i norra utan äfven i
södra Sverige rådande bruket att endast träffa muntligt aftal om upplåtelse
af jord syntes motionärerna böra genom en ny arrendelag icke
endast motarbetas, utan rent af förhindras såsom föråldradt och olämpligt.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

Att vår nuvarande laga bestämmelser om arrende vore ofullständiga
och delvis olämpliga, hade mer än en gång åt lagutskottet blifvit
erkändt.

Andra länders lagstiftning för ordnandet af jordegares och arrendatorers
ömsesidiga rättsförhållanden visade, huru mycket som i den
delen blifvit gjordt i andra länder, och borde mana lagstiftarne i vårt
land till antagande af liknande bestämmelser, lämpliga för vårt land
och våra förhållanden.

I det för 70 år sedan af lagkomitén och gamla lagberedningen
utarbetade förslaget till en ny arrendelag förekomme visserligen bestämmelser,
som numera vore föråldrade, men äfven sådana funnes, som
kunde tjena till någon ledning vid utarbetandet af en lagstiftning i
nämnda fråga. Såge man på det kapitel af jordabalken och de spridda
stadganden i byggningabalken i 1734 års lag, hvilka innehölle vår
nuvarande ofullständiga lag om arrende, så vore dessa stadganden
uteslutande lämpade efter de enkla förhållanden, som funnos vid den
tiden, lagen skrefs; men icke bidroge de dertill, att den arrenderade
jorden blefve på ett rationelt sätt brukad. Ett bättre brukningssätt
skulle kunnat komma till stånd, om nämnda lagförslag blifvit lag; derigenom
skulle äfven främjats rättvisa mellan jordegare och brukare.
Hvad våra förfäder försummat med afseende på lagstiftning om denna
sak, kunde icke nutidens lagstiftare godtgöra, men väl genom eu tidsenlig
lagstiftning hindra ett fortgående på den allt för länge fortsatta vägen.

Att emot de skäl, som blifvit anförda för behofvet och nyttan af
en tidsenlig arrendelag — såsom stundom skett — anföra, att. det fria
avtalet mellan jordegare och brukare vore tillräckligt att förhindra orättvisor
och missförhållanden samt befrämja ett rationelt bruk af den arrenderade
jorden, vore att protestera mot innehållet i den gamla godkända
tesen: »land skall med lag byggas». Att man erkände lagstiftningens
stora nytta för andra näringsförhållanden, men ansåge den
obehöflig i fråga om arrenderande af annans jord samt densammas
odlande och brukande, vore att göra sig skyldig till tydlig motsägelse.
Det fria aftalet funnes och måste finnas, när fråga vore om upplåtande
af jord till arrendator samt bestämmande af arrendevilkoren. Men
lagen behöfdes såsom ett rättesnöre vid affattande!. af de bestämmelser,
som i det privata aftalet borde intagas, och den måste finnas för att
tjena till rättelse i de fall, hvarom kontrahenterna ej uttryckligen afhandlat.
Doktor U. v. Feilitzen hade härom yttrat följande: »Lagbestämmelsen
sätter försigtigtvis gränser för skadligt handhafvande af
jorden och för orättvist eller mycket planlöst beteende från den ena

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

eller andra kontrahentens sida. Lagstiftningen är här som i andra fall
till för att minska antalet Övergrepp, icke för att hämma en liffull,
gagnelig verksamhet, icke för att störa naturenlig ordning. En tidsenlig
arrendelag kan verka påskyndande i ett tvifvels utan ytterst önskvärd!
hänseende. Man vet, att intensivt landtbruk är önskningsmålet, och
man bör alltid sträfva åt detta håll».

Motionärerna ansåge, att en arrendelag borde, utom andra lagstadganden,
innehålla bestämmelser om att arrendevilkoren borde skriftligen
uppsättas för att vara förbindande. Vanligtvis upprättades väl numera
arrendeaftal af större betydelse skriftligen, men flerstädes i landet
vore den sed rådande, att emellan jordegare och innehafvare af mindre
hemman skriftliga arrendekontrakt icke upprättades. Hvilka talrika
tvister och olägenheter, detta måste medföra, vore lätt att tänka sig.

Derjemte borde lagen stadga, att arrendevilkoren borde vara bestämda,
så. att icke jordegaren på grund af obestämda arrendevilkor
blefve i tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter, körslor, arbete
etc., eller arrendatorn kunde undgå att uppfylla sina åtagna förbindelser.

Vidare borde lagen innehålla bestämmelser, som skyddade arrendator
nyttjanderätt, då han uppfylde sina förbindelser. Hvilken skada det
medförde för arrendator^ ekonomi, när han utan eget förvållande
nödgades afträda egendomen, vore lätt att inse. Dessutom medförde
ett sådant osäkerhetsförhäflande rörande nyttjanderätten, att en driftig
och arbetsam arrendator icke kunde nedlägga det arbete och den kostnad
på egendomen, som skulle medföra en förbättring af densamma.

Slutligen borde lagen innehålla bestämmelse, att de förbättringar,
som af arrendator med jordegares samtycke verkstäldes på den arrenderade
egendomen, skulle för brukaren medföra en skälig ersättning af jordegaren
antingen under arrendetiden eller vid dess upphörande.

Motionärerna vore af den åsigten, att om lagstiftningen följde
goda principer och byggde en arrendelag på rättvisa grunder, kunde
både jordegares och arrendatorers intressen rättvisligen tillgodoses, och
den jord, som bortarrenderades, på ett rationel! sätt brukas, till gagn
icke blott för jordegare och arrendatorer, utan äfven för fosterlandet.

Som emellertid endast Kongl. Maj:t torde kunna ingå i den djupgående
och vidtomfattande undersökning och utredning af jordbruksförhållandena,
som vore nödig för att framlägga för Riksdagen ett för
vårt land lämpligt förslag till arrendelag, vunnes motionärernas syfte
bäst genom en skrifvelse i ämnet från Riksdagen till Kongl. Maj:t.

Lagutskottets Utlåtande N:o 36. 5

Lagutskottet, som hade att i frågan afgifva förberedande utlåtande,
afstyrkte emellertid, på anförda skål, bifall till motionen, och densamma
föranledde ej heller till någon Riksdagens åtgärd, då väl Andra
Kammaren biföll motionen, men Första Kammaren biträdde utskottets
afstyrkande hemställan.

Nu hafva åter samme motionärer uti en inom Andra Kammaren
väckt, till lagutskottets behandling öfverlemnad motion, n:o 88, under
hänvisande till här ofvan intagna motivering för deras till 1897 års Riksdag
afgifna motion, bragt frågan om arrendelag å bane och i sådant
afseende föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, på hvad sätt
rättsförhållandena mellan jordegare och arrendator må på ett betryggande
sätt ordnas, samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet,
hvartill en dylik utredning finnes föranleda.

Utskottet vidhåller i föreliggande fråga den uppfattning, som utskottet
flere gånger tillförene varit i tillfälle uttala. Sålunda anser utskottet
visserligen, särskildt med hänsyn till den utveckling, hvartill
det svenska jordbruket hunnit under de sista decennierna, de nuvarande
bestämmelserna rörande aftal om arrende af jord icke vara så fullständiga,
att ej en omarbetning af desamma skulle medföra nytta vid afgörande
af jordegares och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden,
i synnerhet för de fall, då fullständigt aftal emellan upplåtare och brukare
saknas. Rättsförhållandet dem emellan bör likväl i främsta rummet
bestämmas genom det fria aftalet; och skall lagstiftning undantagsvis
inom detta rättsområde träda emellan i något hänseende absolut
påbjudande eller förbjudande, bör behofvet af ett dylikt ingripande
vara af erfarenheten så tydligt vitsordadt, att fara för misstag är utesluten.
Enligt utskottets uppfattning har emellertid af motionärerna
icke åstadkommits någon utredning, utvisande, att utöfver de ovilkorliga
bestämmelser, hvilka i gällande lag redan finnas stadgade i fråga om
lega af jord å landet, ytterligare sådana äro af verkligt behof påkallade;
tvärtom håller utskottet före, att de bestämmelser af dylik art, som

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

motionärerna angifvit såsom önskemål för den ifrågasatta lagstiftningen,
skulle komma att medföra väsentligt större skada än gagn. Beträffande
det. förordade stadgandet om arrendeaftalets skriftliga uppsättande må
villigt medgifvas, att sådant i regel bör ega rum, då härigenom erhålles
en säkrare, norm för afgörande åt tvister emellan jordegare och arrendator,
än i allmänhet det muntliga aftalet kan gifva. Men dels synes
en ovilkorlig bestämmelse derom skäligen onödig, då i alla vigtigare
fall skriftligt kontrakt redan förekommer, dels skulle ett dylikt stadgande
medföra verkliga olägenheter i en mängd fall, då jordegaren
och arrendatorn eller endera saknade förmåga ej mindre att gifva skriftlig
form åt .sin arrendeöfverenskommelse än äfven att bedöma betydelsen
af skriftligen uppsatta vilkor. Följden häraf skulle å ena sidan
blifva den, att anlitande af biträde blefve nödvändigt äfven för afsilande.
af de obetydligaste arrendeaftal, t. ex. upplåtelse af torp
och dylika lägenheter, medan å andra sidan ökad risk uppstode, att
arrendeaftal inginges på vilkor, hvars innebörd den ena eller andra
parten ej vore i stånd till fullo uppfatta.

Förslaget, att arrendevilkoren skola vara bestämda, torde få anses
innebära, att ej några till innehall och omfång sväfvande prestationer
finge såsom arrendevilkor godkännas; och detta må äfven i regel betraktas
såsom önskvärdt. Men intet rimligt skäl synes föreligga att
förbjuda kontrahenter, som det önska, att uti arrendeaftalet öfverenskomma,
att en viss prestation t. ex. körslor skall fullgöras i det omfång,
som jordegaren det påfordrar. Helt visst komme nemligen, derest
endast »bestämda» vilkor finge i arrendeaftal ingå, detta att verka derhän,
att arrendatorn förpligtades att fullgöra en hel del prestationer i
väsentligt större utsträckning än nu blifver fallet.

Något förökadt skydd för arrendators nyttjanderätt synes ej heller
lämpligen, kunna åvägabringas genom förändrad lagstiftning, då derigenom
tredje mans rätt skulle trädas för nära. Redan nu egen arrendator
att få sin nyttjanderätt enligt skriftlig handling intecknad; och ett lagstadgande,
hvarigenom en sådan intecknad nyttjanderätt gynnas på bekostnad
af öfriga intressenter i jordegarens fastighet, lärer ej med fog
kunna ifrågasättas.

Hvad slutligen angår motionärernas förslag om lagbestämmelse,
hvarigenom arrendator skulle tillförsäkras ovilkorlig rätt till ersättning
af jordegaren för förbättringar, som med dennes samtycke af arrendatorn
verkstäldes å den arrenderade jorden, må med skäl erinras, att
ett dylikt lagstadgande antagligen skulle, verka till stor varsamhet och
återhållsamhet frånj jordegarens sida i fråga om upplåtelse af jord till

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

nyttjande och sålunda icke utöfva eu obetingadt nyttig inverkan på
ifrågavarande förhållanden.

I följd af den tänjbarhet, som utmärker ordet förbättring, skulle
dessutom en bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen mången gång
gifva anledning till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen, om
de rätt förstås, med hvarandra sammanfalla.

Af ofvan anförda skäl föranlåtes utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation:

af herr Redelius, som anfört:

»Då ifrågavarande motion berör vårt lands vigtigaste näring samt
ämnet enligt min uppfattning är förtjent af synnerlig uppmärksamhet från
lagstiftarens sida, har jag icke kunnat biträda utskottets afstyrkande hemställan.
De knapphändiga föreskrifter, som i förevarande afseende nu
gälla och återfinnas dels i jordabalken och dels på spridda ställen i
byggningabalk^, äro icke egnade att på ett närmelsevis tillfredsställande
sätt reglera de ömsesidiga rättsförhållandena mellan jordegare och
arrendator i de särdeles många och ganska ofta förekommande fall, då
fullständigt eller uttryckligt aftal mellan dem saknas.

Lagstiftningen i detta fall synes mig — delvis i analogi med
stadgandena om inbördes rättigheter och skyldigheter för dem, som
idka handel eller annan näring i bolag — böra ordnas så, att den utgör
en norm, lämpad ej mindre att, då vederbörande jordegare och
arrendator förklarat sig vilja hafva sina inbördes rättsförhållanden bedömda
enligt lag, eller då annorlunda mellan dem icke aftalats, i alla
hufvudsakliga delar tillgodose deras rättmätiga intressen, än äfven att
tjena till vägledning vid upprättande af arrendeaftal, der de aftalande

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

hellre vilja sjelfva helt eller delvis bestämma om de angelägenheter,
som sammanhänga med jordarrende.

Förutom de af motionärerna framhållna synpunkter torde till beaktande
vid uppgörande af förslag till en dylik lagstiftning kunna i
vissa tillämpliga delar tjena jemväl de grunder, som gälla angående utarrendering
af kronans domäner.

Med stöd af hvad nu blifvit anfördt hemställer jag,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.

* Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägan de,

på hvad sätt rättsförhållandena mellan jordegare
och arrendator må på ett betryggande sätt ordnas
samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag i
i ämnet, hvartill en dylik utredning finnes föranleda»;

af herrar Husberg, F. Andersson och P. G. Petersson;

samt af herr J. Anderson beträffande vissa delar af motiveringen.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM. P. A. NYMAN* KFTERTRADARK. 1898.