Lagutskottets Utlåtande N;o 35

Utlåtande 1904:LU35

6

Lagutskottets Utlåtande N;o 35.

\:o 35.

Ank. till Kiksd. kansli den 14 mars 1904, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap.
45 § strafflagen.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en
mom Andra Kammaren af herr R. A. Wawrinsky i Saltsjöbaden väckt
motion, n:o 86, af följande lydelse:

»De allmänna bestämmelserna angående straff för misshandel föreömma
i 14 kapitlet strafflagen. Graden af straffbarhet bestämmes
enligt hithörande lagrum af misshandelns el fekt. Därvid skiljes mellan
svår kroppsskada, hvarmed förstås förlust af talförmåga, syn eller hörsel,
svårt lyte eller annat svart kroppsfel, stadigvarande svårt men å hälsa
eller lifsfarlig sjukdom (10 och 11 §§) mindre lyte eller kroppsfel eller
lindrigare sjukdom än den nyss nämnda (12 §) samt slutligen ringare
eller ingen skida (13 §). Med afseende å sistnämnda slag af misshandel
är därjämte i 16 § stadgadt, att om någon under utöfning af laga rättighet
att aga den, som under hans lydnad står, tillfogar honom skada
och denna är sådan, som i 13 § sägs; därför må han ej till straff
fällas.

Utom dessa lagbestämmelser, hvilka alla afse det fall, då handlingen,
_ hvarigenom skadan åstadkommits, varit uppsåtlig, innehåller
14 kapitlet 9 och 17 §§ stadganden för de fall, då någon tillfogat annan
död eller kroppsskada, icke med uppsåt, utan genom vårdslöshet, oför -

7

Lagutskottets Utlåtande. N:o 35.

siktighet eller försummelse. För att sådant vållande skall anses straffbart,
måste dock den tillfogade kroppsskadan vara minst så stor, som
i 12 § sägs, hvadan vållande till ringare kroppsskada icke är belagdt
med straff.

Under bestämmelserna om vållande till död eller kroppsskada
inneslutes uppenbarligen hvad man benämner vanvård af barn, ehuru
bestämmelserna icke, såsom däremot är fallet beträffande flera främmande
länders lagstiftning, detaljerad! angifva hvad med vanvård förstås,
exempelvis att någon vårdslöst lämnar barn vind för våg med
afseende på tillsyn, skydd, kläder, föda m. m. (Baden) eller genom
dryckenskap, dåligt lefnadssätt och dylikt äfventyrar barnens hälsa,
säkerhet eller moral (Schweiz).

Genom strafflagens ofvanberörda bestämmelser i förening med
föreskrifterna i den nyligen utfärdade lagen om fosterbarns vård af
den 6 juni 1902 hafva i det stora hela tillfyllestgörande stadganden
åstadkommits till skydd för de barn, hvilka företrädesvis äro blottställda
för farar-att varda kroppsligen vanskötta eller misshandlade. I ett afseende
synes dock vara uppenbart, att strafflagens bestämmelser ännu
äro i hög grad otillfredsställande, nämligen i fråga om rätten i vissa
fall till åtal för ifrågavarande brott.

I 14 kapitlet 45 § stadgas i detta hänseende, att misshandel,
hvarom 12 och 13 §§ handla, ej må åtalas af allmän åklagare, där ej
målsägande brottet till sådant åtal angifver, eller det blifvit föröfvadt
under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort, som i 11 kapitlet
9 eller 15 § omförmäles, äfvensom att vållande, hvarom i 17 §
sägs, ej må åtalas af annan än målsägande. Nu inträffar emellertid ej
sällan, att föräldrar, fosterföräldrar eller andra med uppsåt eller af vållande
göra sig skyldiga till sådana handlingar eller försummelser mot
dem, som stå under deras lydnad, att kroppsskada däraf uppstår. Enligt
6 kapitlet 8 § strafflagen är det i ty fall gärningsmannen själf,
som är målsägande; och då det ju ej är tänkbart, att en sådan målsägande
vill uppträda såsom angifvare, blir alltså merendels, i följ af
lagens bokstaf, ehuru säkerligen ej efter dess mening, ett dylikt af
målsman mot myndling föröfvadt brott obestraffadt.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts synes mig ett tillägg till
nämnda 45 § i 14 kapitlet strafflagen vara erforderligt, hvarigenom för
det fall, att någon, som öfver annan äger målsmansrätt, mot denne sin
myndling begår brott, hvarom i 12, 13, 15 eller 17 §§ i samma kapitel
förmäles, allmän åklagare måtte äga att å brottet tala. I främsta rum -

8

Lagutskottet Utlåtande N:o 35.

niet syftar jag- på att med ett dylikt tillägg vinna ett ökadt skydd för
barn, men då anledningen till den nu ifrågasatta lagändringen är att
söka i den omständigheten, att målsäganden är urståndsatt att själf
åtala brottet eller ens till åtal angifva detsamma, anser jag mig böra
gå ännu något längre. Ett förhållande sådant som det nyss angifna
måste nämligen inträda i hvarje fall, då myndlingen är äfven i kriminellt
hänseende omyndig; och vid sådant förhållande har jag icke kunnat
undgå att vid ändringsförslagets framställande påyrka, att den ifrågasatta
utsträckningen af åtalsrätten kommer att omfatta ej blott det
fall, att den omyndige målsäganden är ett barn under 15 år, utan jämväl
det fall, att myndlingen, mot hvilken brottet begås, är helt och
hållet eller till någon del beröfvad förståndets bruk.

På grund af det här anförda får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
måtte för sin del antaga följande tillägg till 14 kapitlet 45 §
strafflagen:

»Har brott, hvarom i 12, 13, 15 eller 17 §§ sägs, föröfvats af
målsman mot barn, innan det fyllt femton år, eller mot den, som saknar
förståndets fulla bruk, äge dock allmän åklagare att å brottet
tala.»

Det är enligt utskottets mening oförnekligt, att de i 14 kap. 45
§ strafflagen stadgade inskränkningarna i åtalsrätten beträffande vissa
brott kunna, såsom motionären framhållit, föranleda därtill att föräldrar,
fosterföräldrar och andra målsmän i åtskilliga fall komma
att undgå laga näpst för förgripelse!* af ifrågavarande art, som de begå
mot under deras lydnad eller vårdnad stående barn under femton år
eller personer, h vilka sakna förståndets fulla bruk; och utskottet anser
lika med motionären detta innebära ett missförhållande, som påkallar
rättelse från lagstiftningens sida. Vid bedömande, huruledes en sådan
rättelse lämpligen må åvägabringas, bör man emellertid efter utskottets
uppfattning noga tillse, att den utvidgning af åtalsrätten, som för undanröjande
af berörda missförhållande påkallas, icke blir större än nödvändigheten
kräfver, enär det eljest kan befaras, att privat- och familjelifvets
helgd — hvilket får anses hafva förestafva! de nu gällande inskränkningarna
i åtalsrätten beträffande förenämnda brott — trädes
för nära.

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Hvad motionärens förslag i sådant hänseende vidkemmer, anser
utskottet detsamma gå längre än för syftets vinnande erfordras.

Om, såsom motionären föreslagit, ifrågavarande slag af brott utan
vidare ställdes under allmänt åtal, skulle nämligen kunna befaras, att
åklagare makten komme att ingripa i familjelifvets förhållanden, äfven
där sådant icke vore af något verkligt behof påkalladt. För att förebygga
detta, blefve det alltså nödvändigt att för den allmänna åtalsrätten
uppdraga sådana gränser, att dess användning inskränktes till de
fall, då förgripelserna från målsmannens sida vore i ena eller andra
hänseendet af mera svårartad natur. Uppdragande af dylika gränser
måste emellertid blifva förenadt med högst betydande svårigheter, och
utskottet tvekar sålunda att ens i denna modifierade form biträda
motionärens förslag, så mycket mera som det efter utskottets mening
finnes en annan och möjligen lämpligare utväg att vinna syftet med
motionärens framställning. Det otillfredsställande i den nuvarande lagstiftningen
i förevarande hänseende beror, såsom motionären påpekat,
därpå att målsäganderätten ej kommer till användning, hvilket ju är
helt naturligt, då den, som har att utöfva nämnda rätt, är samme
person som begått brottet. Närmast till hands synes därför vara att i
fall, sådana som deaf motionären åsyftade, öfverflytta målsäganderätten
från målsmannen till annan person eller myndighet; och härvid synes
det utskottet böra tagas i öfvervägande, huruvida ej denna öfverflyttning
lämpligen borde ske till någon af de myndigheter, hvilka enligt
gällande lag hafva till uppgift att vaka öfver att barn erhålla tillfredsställande
vård och behandling, såsom t. ex. fosterbarnsnämnd eller
barnavårdsnämnd, där sådana nämnder finnas, eller kommunal institution
som lätt sig ålagd motsvarande uppgift.

Genom en lagstiftningsåtgärd i sistnämnda riktning skulle enligt
utskottets mening vinnas det mål, som motionären vill ernå, på samma
gång man därigenom åtminstone i viss mån erhölle nödig garanti emot
åtalsrättens utöfvande i andra fall, än då fullgiltiga anledningar därtill
förelåge.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täckteg
Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, i hvilken omfattning
och på hvad sätt åtal i vidsträcktare mån än
nu medgifves må kunna anställas för vissa förbrytelser
som af målsmän begås mot minderåriga eller dem''
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 7 Sami. 37 Häjt. 2 *

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

hvilka sakna förståndets fulla bruk, samt för Riksdagen
framlägga förslag till de lagbestämmelser, som
för sådant ändamål kunna anses erforderliga.

Stockholm den 14 mars 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Leman, F. Andersson och Waldenström hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. TRYCKERI, 1904.