Lagutskottets Utlåtande N:o 35

Utlåtande 1901:LU35

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

1

N:o 35.

Ank. till Biksd. kansli den 22 mars 1901, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående införande i
konkurslagen af bestämmelse, att handlingar i konkursmål
må kunna med allmänna posten till rätten, domaren
eller rättens ombudsynan insändas.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 149, anför herr Th. af Callerholm:

»Ifrån den af ålder gällande grundsats, att den, som vill påkalla
någon offentlig myndighets åtgärd, i allmänhet har att sjelf eller genom
annan person direkt till den myndighet, hvars embetsåtgärd han har för
afsigt att anlita, ingifva sin skriftliga inlaga eller låta dylik inlaga till
myndigheten aflemnas, hafva på senare tider åtskilliga afvikelser blifvit
till obestridd båtnad för den rättssökande allmänheten medgifna.

Sålunda har genom två särskilda kongl. förordningar af den 12
juni 1885 förordnats, att såväl i kommunala mål och fattigvårdsmål som
ock i mål och ärenden i öfrigt, hvilka tillhöra statsdepartements och
förvaltande myndighets pröfning, det må vara part eller sökande tillåtet
att, under iakttagande af vederbörlig tid och ordning, på eget äfventyr
insända ansökningar, besvär och andra handlingar i betaldt bref med
allmänna posten; och enahanda bestämmelse återfinnes äfven i gällande
kongl. förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
m. m.

Att den lättnad i fråga om handlingars ingifvande, som medgifvits
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 27 Höft. (N:o 35.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

rättssökande hos administrativa myndigheter, ansetts kunna utsträckas
äfven till domstolarne, synes af Kongl. Maj:ts för innevarande års Riksdag
framlagda proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar
af rättegångsbalken, enligt hvilket förslag det skulle stå part öppet
att insända förklaring i besvärsmål såväl till rikets hofrätter som till
Kongl. Maj:t i betaldt bref med allmänna posten.

Då det torde vara stäldt utom allt tvifvel, att de lindringar i besvär
och omkostnader, som redan kommit eller föreslagits kunna komma
rättssökande till del hos administrativa myndigheter och öfverdomstolar,
med fördel borde kunna i åtminstone någon mån vinna tillämpning
äfven vid underdomstolarne i riket, har jag härmed velat fästa
uppmärksamheten vid ett område af underdomstolarnes verksamhet, der
dessa lindringar synas mig böra företrädesvis ifrågakomma, helst det
här vid lag mindre gäller att i lag införa ett nytt stadgande än att lagfästa
en sedan länge i vidsträckt måtto utan olägenhet tillämpad
praxis. I gällande konkurslag af den 18 september 1862 finnes nemligen
föreskrifvet, att handlingar i konkursmål skola ingifvas, vare sig det
sker till rätten, domaren eller rättens ombudsman, hvarjemte i fråga
om bevakningsinlagor särskildt säges, att de kunna före inställelsedagen
till rätten eller domaren aflemnas. Emellertid har det blifvit allt mer
och mer vanligt, att i synnerhet bevakningsinlagor, men äfven andra
handlingar i konkursmål insändas med allmänna posten till rätten i stad
eller domaren på landet, och i de flesta fall torde äfven rätten eller
domaren anse sig oförhindrad att egna sålunda insända handlingar samma
behandling, som hade de blifvit ingifna eller aflemnade, men någon
bestämd föreskrift härom finnes icke, utan tvärt om torde den domstol
eller domare, som toge sig före att utan åtgärd lemna en med allmänna
posten honom tillhandakommen handling, för sitt tillvägagående
hafva bättre stöd i gällande lagstiftning än den, som upptager handlingen
till laglikmätig behandling. Att ett dylikt sakernas tillstånd, der
rättssökande visserligen kunna redan nu beredas åtskillig lättnad i besvär
och kostnad, men härför äro beroende af rättens eller domarens
vid sidan af lagen visade, på förhand icke med visshet beräkneliga
tillmötesgående, är mindre tillfredsställande, lärer ligga i öppen dag;
och då den praxis i fråga om insändande af handlingar i konkursmål
med allmänna posten, som allt mer utvecklat sig, enligt min uppfattning
medfört afsevärda fördelar utan någon nämnvärd olägenhet, har
det förekommit mig synnerligen önskvärdt, att denna praxis vunne godkännande
medelst införande af ett stadgande i konkurslagen, att handlingar
i konkursmål må i betaldt bref med allmänna posten få till ve -

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

derbörande insändas, hvilket stadgande synes mig lämpligast kunna insättas
såsom tillägg till 141 § nämnda lag.

Då något skäl icke torde förefinnas att från rätten att med posten
insända handlingar i konkursmål undantaga sådana, som skola till
rättens ombudsman ingifvas, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta ett tillägg till 141 § konkurslagen
den 18 september 1862 af följande lydelse:

Handlingar i konkursmål må ock i betaldt bref med allmänna
posten till rätten, domaren eller rättens ombudsman insändas.»

Det ämne, som i förevarande motion upptagits till behandling,
har redan förut, ehuru i inskränktare omfång, varit föremål för Riksdagens
pröfning.

Yid 1894 års riksdag väcktes sålunda af enskild motionär förslag
om ändring af 71 § konkurslagen i syfte, att deri omförmälda jäfsanmärkningar
mot bevakade fordringar skulle få med allmänna posten
till rätten eller domaren insändas. Motionen afstyrktes emellertid af
lagutskottet på den grund, bland andra, att det icke vore lämpligt att
vidtaga den ifrågasatta ändringen i 71 §, under det att andra i konkurslagen
förekommande bestämmelser om aflemnande af handlingar till
rätten eller domaren, såsom t. ex. stadgandet i 69 § i fråga om bevakningshandlingar,
komme att qvarstå oförändrade. Motionen blef också
af båda kamrarne afslagen.

Vid 1896 års riksdag upptogs frågan å nyo, denna gång i något
vidsträcktare omfattning. Den då väckta motionen afsåg nemligen, att
såväl bevakningshandlingar som anmärkningsskrifter skulle få i betaldt
bref med allmänna posten insändas till rätten eller domaren. Lagutskottet
tillstyrkte nu skrifvelse till Konungen i motionens syfte, och
Riksdagen biföll utskottets hemställan. I sin skrifvelse framhöll Riksdagen,
hurusom enligt Riksdagens uppfattning stadgandena i konkurslagens
69 och 71 §§ icke kunde gifvas annan tolkning än att den,
som ville bevaka fordran eller mot bevakad fordran framställa anmärkning,
måste sjelf eller genom ombud aflemna skrifvelse derom till vederbörande
domare eller domstol. Det vore visserligen icke för Riksdagen
obekant, att domare emottoge bevakningar och anmärkningsskrifter,
hvilka blifvit i behörig tid med posten insända, såsom om
de i laga ordning ingifvits, men detta förfarande ansågo Riksda -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

gen hafva sin grund uteslutande i ett tillmötesgående mot parterna
och icke under några omständigheter åligga domaren såsom tjenstepligt.
Ett sådant förfaringssätt hade emellertid enligt Riksdagens
åsigt goda skäl för sig. Det syntes nemligen Riksdagen klart, att
det för den rättssökande ofta kunde vara förenadt med stora svårigheter,
ja, hardt när omöjligt att personligen infinna sig, och äfven om
parten för sådant fall vore hänvisad till begagnande af ombud, vore
ett dylikt förfarande förenadt med åtskilliga olägenheter, såsom besvär
för anskaffande af ombud, omkostnader, osäkerhet att ombudet med
noggrannhet fullgjorde uppdraget, och dylikt. Dessa och liknande
olägenheter skulle undanrödjas genom det af motionären föreslagna
förfaringssättet — ett förfaringssätt, som redan tillämpades hos administrativa
myndigheter. Genom tvenne kongl. förordningar den 12 juni
1885 vore nemligen stadgadt, att part finge, under iakttagande för
öfrigt af vederbörlig tid och ordning, på eget äfventyr till statsdepartement
och förvaltande myndigheter insända ansökningar, besvär och
andra handlingar i betaldt bref med allmänna posten. Enligt hvad Riksdagen
erfarit, hade denna anordning icke föranledt några olägenheter,
utan tvärt om visat sig i alla afseenden förmånlig. Riksdagen funne
derför syftet i den väckta motionen synnerligen beaktansvärdt. Dock
hyste Riksdagen någon tvekan, huruvida det föreslagna förfaringssättet
vore lämpligt beträffande anmärkningsskrift, men ansåge deremot, att
en ändring i angifven rigtning påkallades jemväl beträffande andra i
konkurslagen förekommande bestämmelser om aflemnande af handlingar
till rätten eller domaren, såsom t. ex. stadgandena i 80 § om efterbevakningar,
i 86 § i fråga om edgångsyrkande och i 88 § om edgångsbevis.
Riksdagen anhöll sålunda, att Kongl. Maj:t, efter utredning i hvilken
omfattning handlingar i konkursmål kunde i de af motionären angifna
hänseenden i betaldt bref med allmänna posten till rätten eller domaren
insändas, måtte för Riksdagen framlägga förslag till de lagändringar i
detta syfte, som kunde anses böra vidtagas.

Med anledning af denna skrifvelse utarbetades inom lagbyrån ett
förslag i ämnet, hvilket gick derpå ut att till 142 § konkurslagen foga
ett så lydande tillägg: »Part vare tillåtet att med allmänna posten i
betaldt bref till rätten eller domaren insända följande handlingar, nemligen:
bevis att borgenärs ansökan om konkurs blifvit gäldenär delgifven;
bevakningsinlaga, så vidt fråga ej är om efterbevakning; anmärkning
emot bevakad fordran; yrkande att fordran skall med ed fästas; bevis
om delgifning af föreläggande, som i anledning af sådant yrkande meddelats;
anmälan att hinder mött för sagda delgifning eller för edens

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

afläggande; bevis att eden blifvit aflagd; jäf emot sådant bevis; samt
skrift, deri borgenär bestrider fastställelse af ackord; och skall handling,
som blifvit sålunda insänd, anses ingifven å tid, då den emottagits af
den, till hvilken handlingen enligt lag bör aflemnas.»

Såsom af det ofvan återgifna tillägget framgår, innebär detsamma
ej rätt för part att anlita allmänna posten i alla de fall, då handlingar
i konkursmål skola tillställas rätten eller domaren. Den begränsning
härutinnan, som i förslaget iakttagits, motiverades af lagbyrån medelst
en hänvisning dertill, att i vissa fall, t. ex. då konkurs sökes af borgenär
eller gäldenär, då förklaring öfver borgenärs konkursansökan ingifves
af gäldenär, då borgenärers beslut öfverklagas eller utdelningsförslag
klandras, då ackordsförslag framställes och då nedläggande af
konkurs begäres, äro så vigtiga intressen i fråga eller påkallas så omfattande
åtgärder, att tillfälle bör beredas domaren eller den, som i
hans ställe handlägger ärendet, att af parten sjelf eller den person, som
för parten ingifver handling, inhemta möjligen erforderliga upplysningar
eller åtminstone att förskaffa sig full visshet derom, att inlagan är af
behörig person aflemnad. Motsvarande behof ansågs föreligga äfven då
borgenär efter inställelsedagen bevakar fordran.

Efter utskottets uppfattning skulle ett antagande af ofvanberörda
tillägg till 142 § konkurslagen innebära en tillfredsställande lösning af
den fråga, som i nu föreliggande motion omhandlas.

Att, såsom motionären ifrågasatt, medgifva parten att i alla de fall,
då handlingar i konkursmål skola till rätten eller domaren ingifvas,
insända handlingarne med allmänna posten, synes utskottet på de af
lagbyrån anförda skäl icke vara tillrådligt, och hvad angår motionärens
förslag om rätt för part att till rättens ombudsman insända handling,
som skall till denne enligt lag ingifvas, anser utskottet betänkligheter
deremot möta. Sådant ingifvande föreskrifves i konkurslagen endast beträffande
ett slag af handlingar, nemligen skriftligt svaromål af borgenär,
mot hvars fordringsanspråk jäf blifvit framstäldt. Att beträffande
dylikt svaromål, hvilket skall ingifvas vid den sammankomst, som enligt
74 § konkurslagen skall hållas inför rättens ombudsman, medgifva, att
detsamma finge med posten insändas, anser utskottet ej lämpligt, alldenstund
ändamålet med nämnda sammankomst — åvägabringande af
förlikning angående tvistiga fordringsanspråk — ofta skulle förfelas
derigenom att part icke personligen eller genom ombud komme tillstädes.

Utskottet vill slutligen upplysa, att förenämnda, inom lagbyrån
utarbetade lagförslag blifvit i sammanhang med förslag till lag om
domsagas kansli och andra dermed sammanhängande författningar
Bih. till Likså. Prot. 1901. 7 Sami. 27 Häjt. 2

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

underkastadt granskning inför högsta domstolen och dervid lemnats
utan anmärkning.

Under åberopande af det ofvan anförda, får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 142 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 142 § konkurslagen skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Då i stad rättegångsdag ej är, och någon ej finnes
satt att å rättens vägnar inlagor emottaga, må
ansökningar och andra skrifter, som enligt denna lag
skola till rätten ingifvas, aflemnas till rättens ordförande.

Part vare tillåtet att med allmänna posten i betaldt
bref till rätten eller domaren insända följande
handlingar, nemligen: bevis att borgenärs ansökan om
konkurs blifvit gäldenär delgifven; bevakningsinlaga,
såvidt fråga ej är om efterbevakning; anmärkning emot
bevakad fordran; yrkande att fordran skall med ed
fästas; bevis om delgifning af föreläggande, som i
anledning af sådant yrkande meddelats; anmälan att
hinder mött för sagda delgifning eller för edens afläggande;
bevis att eden blifvit aflagd; jäf emot sådant
bevis; samt skrift, deri borgenär bestrider fastställelse
af ackord; och skall handling, som blifvit sålunda insänd,
anses ingifven å tid, då den emottagits af den,
till hvilken handlingen enligt lag bör aflemnas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1902.

Stockholm den 22 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRADARgS TRYCKERI, 1901.