Lagutskottets Utlåtande N:o 34

Utlåtande 1904:LU34

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

i

\:o 34.

Ant. till Rikad. kansli den 14 mars 1904, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående undanskiftände i
mindre bemedlade dödsbon af medel till minderårigt barns
underhåll och uppfostran.

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en
inom nämnda kammare af herr J. G. Forsberg väckt motion, n:o 83, af
följande lydelse:

»Om man såsom förmyndare, eller af andra orsaker, kommer att
medverka vid utredande af mindre bemedlade dödsbon, där barn af olika
åldrar förefinnas, måste man erfara, att tillämpningen af vår arfslag
föraoleder orättvisor, som i många fall kunna anses upprörande.

Vår ärfdabalk medgifver ej något undantag för sådana dödsbon,
fastän där finnas minderåriga barn, om ej den aflidna fadern eller modern
haft den sällsynta omtänksamheten att genom testamente förordna om
dessa barns underhåll.

Följden däraf är, att när uti ett ringaro hem den ena af föräldrarne
aflidit och förmyndare blifvit förordnad, så anser denne sig skyldig
att låta verkställa arfskifte, äfven om orättvisan däraf är tydlig; han
vågar ej låta de äldre barnen afhändas hvad lagen föreskrifver, fastän
sten därigenom lägges på den börda, som den efterlefvande af föräldrarne
ändock kan hafva att bära. Vid arfskiftet måste då, äfven af
Bih. till Rilcsd. Vrot. 4004. 7 Sami. 27 Höft. (N:o 34, 35.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

de obetydligaste tillgångar, alla barnen tilldelas lika lotter, om än det
ena ligger vid moderns bröst och det andra uppnått sådan ålder, att
det kan försörja sig själft, som vid de förhållanden, hvarom här är
fråga, vanligen inträffar vid 15 års ålder. De af barnen, som då uppnått
denna ålder, erhålla alltså såsom arf ett belopp, som, fastän det af
den förmögne kan anses ringa, dock ofta med bekymmer och försakelse
af den efterlefvande af föräldrarne måste utlämnas för att få bibehålla
det lilla boet orubbadt och som för dessa barn får tillväxa med räntor,
tills de såsom myndiga erhålla detsamma. För de minderåriga barnen
beror det på deras ålder om de skola få något kvar af sitt arf eller
icke, oftast åtgår deras arfslott såsom ett välbehöfligt bidrag till deras
uppfostran, som för öfrig! efter förmåga får besörjas åt efterlefvande
fader eller moder med den lott de erhållit såsom fördel och giftorätt.
Skulle både föräldrarna aflida, innan en del af barnen hunnit att blifva
uppfostrade, blir den orättvisa fördelningen mellan barnen lika verkande
och påtaglig.

Då de ömmande fall, där dessa förhållauden inträffa, nu torde
kunna räknas i tusental inom vårt land för hvarje år, torde det icke
böra anses förmätet att fästa lagstiftarnes uppmärksamhet härpå.

En ändring i vår arfslag, för att i någon mån afhjälpa dessa missförhållanden,
behöfde för de samhällsklasser, där den skulle tillämpas, vara
enkel, tydlig och bestämd, så att den kunde begagnas utan omsvep och
omkostnader, äfven om dessa egenskaper skulle vinnas på bekostnad
af fullkomligheten i teoretiskt afseende.

Mig förefaller, att detta mål skulle kunna ernås, om 12 kap. 3 §
ärfdabalkcn hade ungefär följande innehåll:

»Lefver man eller hustru efter; tage då först sin fördel ut, och
därnäst sin giftorätt i boet efter lottning. År det hustru, som efterlefver,
njute hon ock morgongåfva sin efter ty, som i giftermålsbalken stadgadt.
är.» Finnes efter den aflidna mannen eller hustrun barn, som ej
af eget arf eller annan tillgång kan erhålla nödtorftig uppfostran till
femton års ålder, så skall för hvarje sådant barn af boets behållning,
så vidt den därtill förslår, undantagas ett belopp, som jämte barnets
arfslott och öfriga tillgångar, sammanräknade med kapital och räntor,
är tillräckligt att till barnets uppfostran lämna fem kronor för hvarje
månad från den dagen boet utskiftas och tills barnet fyller femton år,
om endera af föräldrarna lefver, och dubbelt så mycket, om båda föräldrarna
äro döda. — »Arfvingarna skifta sedan arfvet sig emellan.»

Väl inseende min oförmåga att stilisera lagrum, har jag med

3

Lagutskottets Utlåtande N;o 34.

detta förslag endast velat framställa ett innehåll, som enligt min tanke
skulle afhjälpa de svåraste missförhållandena.

Mången änkling eller änka med minderåriga barn uti ett ringa
hem skulle genom ett stadgande i denna riktning få sitta i orubbadt
bo, där nu förmyndaren anser sig skyldig att ingripa.

Äfven där behållningen i boet vore större, så att arfskifte måste
hållas, men arfslotten för de minderåriga barnen för liten till deras uppfostran,
skulle ett sådant stagdande verka välgörande, ehuru det ej
kunde afhjälpa olikheten af behållna arfvet barnen emellan, eu olikhet
hvars utjämnande vore ur rättvisans synpunkt önskvärdt, men som väl
svårligen genom lagstiftning kan åstadkommas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring i vår arfslag, att uti mindre bemedlade dödsbon medel
till minderårigt barns underhåll och uppfostran måtte kunna undanskiftas.
»

Enligt svensk rätt skola barn efter en afliden person i regel
åtnjuta lika arfslotter oafsedt deras ålder, och en hvar sterbhusdelägare
har rätt att påyrka skifte af boet. Någon befogenhet lör efterlefvande
make att, oberoende af öfverenskommelse med öfrige sterbhusdelägare,
under längre eller kortare tid kvarsitta i orubbadt bo finnes icke stadgad
hos oss, såsom förhållandet är i Norge och Danmark för vissa fall.
Och enligt 12 kap. 10 § ärfdabalken gäller såsom regel för arfsfördelning,
att hvad föräldrar kostat på ett barn till dess nödtorftiga föda,
kläder, upptuktelse och bröllopskost icke tages i beräkning vid bestämmande
af dess lott i boet, där ej uttryckligt stadgande af den aflidne
därom förefinnes. Att detta, såsom motionären anfört, i tillämpningen
kan leda till orättvisa, synes uppenbart. Faktiskt kunna till följd af
dessa bestämmelser minderåriga barn efter en afliden komma i ogynnsam
ställning i jämförelse med de medarfvingar, som redan uppnått
den ålder, att de kunna sig själfva försörja. Syftet med förevarande
motion — att utjämna en sådau obillighet samt att i allmänhet,
såvidt möjligt, tillförsäkra minderårigt barn af dödsboets tillgångar
medel till underhåll och uppfostran — synes utskottet därför synnerligen
behjärtausvärdt.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Den princip, som motionären sålunda vill göra gällande, är i själfva
verket icke alldeles främmande för vår rätt. Den kommer i viss mån
till uttryck i bestämmelsen om bröstarfvinges rätt till laglott ehuru
det härvid är arfvinge, som ses till godo gentemot testamentstagare
och icke i förhållande till annan lika berättigad arfvinge. Men
klart framträder grundsatsen i 2 § 2 mom. af förordningen angående
hvad i testamente gifvas må, så ock om gåfva af fast egendom den 21
december 1857, hvilket lagrum stadgar, att, om man genom testamente
anslagit viss årlig inkomst till omyndigt barns underhåll och uppfostran
eller till underhåll för ofärdigt, med svår sjukdom behäftadt eller
litet vetande barn och sådant barn ej af eget arf eller annan tillgång
kan njuta underhåll eller uppfostran, detta testamente må, ändå att annan
bröstarfvinges laglott därmed belastas skulle, gälla beträffande omyndigt
barn, till dess det kan sig själft nära, dock ej för längre tid än till
dess barnet fyllt 21 år, och med afseende å annat barn, så länge behofvet
fortfar. Dessutom föreskrifves i den nyss omnämnda 10 § i 12
kap. ärfdabalken, att det står föräldrar fritt att, om de vilja, såsom
ersättning för hvad ett eller flera barn fått åtnjuta till underhåll och
uppfostran »lägga de andra sina barn något till, som mindre njutit
hafva.»

Hvad sålunda redan finnes stadgadt såsom en rätt för föräldrar
att genom testamente eller särskildt förordnande bereda minderåriga
barn företrädesrätt framför öfriga sterbhusdelägare till så stor del af
boets tillgångar, som erfordras för de minderåriga barnens underhåll
och uppfostran, tills de sig själfva försörja kunna, vill motionären hafva
upphöjdt till allmän arfsfördelningsprincip i fråga om mindre bemedlade
dödsbon; och, såsom ofvan nämnts, delar utskottet motionärens åsikt om
det rättvisa och billiga i en sådan anordning. Själfklart är dock, att
denna de minderåriges företrädessrätt icke får träda för nära sådana
medarfviugars rätt, som, ehuru komna till högre ålder, af en eller annan
anledning, sinnessjukdom, vanförhet, lyte eller dylikt, äro urståndsätta
att sig själfva försörja. Fastmera synas förhållandena påkallat, att den
förmån, motionärens förslag åsyftar att bereda minderåriga barn, äfven
kommer bröstarfvinge af sistberörda kategori till godo.

Utskottet anser sig för närvarande icke böra ingå på närmare
undersökning, huru en sådan lagändring som den af motionären åsyftade
lämpligast bör åvägabringas, utan torde frågan härom böra till
Kungl. Maj:ts bepröfvande öfverlämnas.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

b

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i hvilken
utsträckning minderårig bröstarfvinge efter afliden
person må kunna tillförsäkras rätt att, i mån af behof
framför öfriga arfvingar, af dödsboets tillgångar bekomma
medel till underhåll och uppfostran, samt för
Riksdagen framlägga det förslag till lagändring i angifna
syfte, hvartill förhållandena anses föranleda.

Stockholm den 14 mars 1904.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.