Lagutskottets Utlåtande N:o 34

Utlåtande 1898:LU34

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

1

N:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1898, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring af
17 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strängare
straffbestämmelser för vittnen, som utan laga förfall
från rätten uteblifva.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga tvenne inom Andra
Kammaren afgifna motioner, åsyftande införande af strängare straffbestämmelser
gent emot vittnen, som utan laga förfall från rätten uteblifva.

I den ena af dessa motioner, n:o 75, anför herr G. A. E. Kronlund:

»Uti en vid förra riksdagen i Andra Kammaren afgifven motion
hemstälde jag om ändring af 17 kap. 3 § rättegångsbalken, åsyftande
strängare straffbestämmelser i fråga om vittnes utevaro från rätten.

Såsom motiv derför framhöll jag bland annat, hurusom, då ändamålet
med den stadgade påföljden vore att tvinga vittnet till inställelse, det
vore uppenbart, att denna påföljd med hänsyn till det obetydliga beloppet
skulle förfela sin åsyftade verkan, hvilket äfven torde vara hvarje med vår
rättskipning förtrogen persons erfarenhet. Vittnespligten vore ju ofta eu
tung pligt, och gifvet vore, att mången, instämd att vittna, läte egna angelägenheter
och annan hänsyn än sin medborgerliga skyldighet gå framför
den sistnämnda, synnerligast då ansvaret för försummelse i detta afseende
vore så ringa.

Bill. till Riksd. Prof. 1838. 7 Sami. 18 Höft. (Nås 34, 35i)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Såsom en bland orsakerna till den ofta öfverklagade långsamheten
i rättskipningen finge man otvifvelaktigt särskildt beträffande underdomstolarne
å landet räkna den här ofvan angifna bristen på effektivitet i
vittneskallelsen. För rättskipningen inom städernas jurisdiktion med deras
ofta återkommande domstolssammanträden torde olägenheten ej blifva så
känbar. Ett vittnes uteblifvande från ett domstolssammanträde å landet
vållade deremot ett onödigt uppskof af ända till ett år med handläggningen
af ett mål.

I många fall kunde man i vittnens utevaro se ett uppenbart försök
af ena parten att draga ut på tiden med målets afgörande. De ringa
vitesböterna för vittnenas utevaro betalades ofta af den tredskande parten,
som i deras utevaro såge ett förträffligt medel att vinna tid.

En ännu större rättskränkning än nu sagda blefve en följd af omordade
förhållanden, när vittnesförhör påkallades i fråga om häktad person.
Ett vittnes utevaro vållade vanligen tre veckors uppskof med ransakningen,
en menniska beröfvades derigenom sin frihet under tre veckors
längre tid, än hvad rättsligen bort ske, staten finge vidkännas utgifter för
fångtransport, för fångens bespisning, för nämndemän, för brottmålsdomare,
der sådana, såsom t. ex. i flera norrländska län, förekomme
och anlitades, och för allt detta drabbades uteblifna vittnen af kronor
1: 50 i böter.

I ofvan åberopade omständigheter synes mig ligga tillräckligt talande
skäl för en ändring i nu gällande föreskrifter i denna fråga och införande
af strängare straffbestämmelser för vittnes utevaro från rätten.

Ehuru min förstnämnda motion i detta syfte vid föregående riksdag,
fastän tillstyrkt af lagtutskottet, delade samma öde, som drabbade hela
förslaget till lag angående bevisning inför rätta, hyser jag dock den öfvertygelsen,
att detta ej berott på att icke motionens syfte behjertades, utan
derpå, att densamma i sin helhet influtit, i nämnda lag och derför delade
dess fall.

På grund deraf vågar jag, under åberopande af hvad jag här ofvan
anfört, hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t, täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till ändring af 17 kap. 3 § rättegångsbalken i nu angifna syfte.»

Uti den andra af ofvanberörda motioner, n:o 165, har samme herr
Kronlund jemte herr A. Wiklund för befordrande af en skyndsammare lösning
af förevarande fråga såsom alternativ med förslaget uti motionen
n:o 75 hemstält, att Riksdagen ville för sin del besluta följande ändrade
lydelse af ofvan berörda lagrum:

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

3

»Vill någon sin talan med vittne fästa, tage det sjelf med sig eller
läte det lagligen till rätten stämma. Beropar sig någon å flere vittnen i
samma sak, de må genom en stämning inkallas, om det beqvämliga ske
kan. Vittne inå ock i högre rätt höras, ändock att det i den nedi*a ej
nämndt varit. År vittne, som blifvit lagligen kallad t, ej tillstädes, när
målet företages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter
från och med fem till och med etthundra kronor; och lägge rätten sedan
viss dag och vite före; kommer vittnet ej ändå, lite rätten å landet Konungens
befallningshafvande till eller den kronobetjent, som närmast är, att
skaffa vittne in: i staden ege domaren sjelf magt härtill.»

Utskottet är ense med motionärerna om behofvet af skärpta ansvarsbestämmelser
för vittnes förfallolösa utevaro från rätten. Det nu stadgade
ansvaret — i underrätt tre dalers böter, i hofrätt fem daler — är nemligen,
såsom motionären påpekat, allt för ringa att kunna förmå tredskande
vittne till inställelse och kan ej anses stå i rimligt förhållande till de
olägenheter och kostnader, som i följd af vittnets utevaro kunna för parterna
uppkomma.

Utskottet kan likvisst ej tillstyrka, att skärpning af berörda ansvarsbestämmelser
ensamt för sig åvägabringas; utan bör densamma, enligt utskottets
mening, vidtagas endast i samband med åtskilliga andra förändringar
af'' gällande lagbestämmelser angående vittnesbevisnings förebringande, i
syfte att förebygga allt för stora olägenheter af vittnespligtens fullgörande.

Uti det förslag till lag angående bevisning inför rätta, som af Kongl.
Maj:t förelädes sistlidet års Riksdag till antagande, funnos i 25 och 28 §§
åtskilliga bestämmelser i berörda hänseenden meddelade, hvilka synas utskottet
förtjena att tagas under förnyadt öfvervägande i sammanhang med
frågan om skärpt ansvar för vittnes utevaro. Mot desamma hafva ej heller,
såvidt utskottet kunnat erfara, framstälts några betänkligheter, utan torde
de kunna påräkna Riksdagens godkännande, derest de utan samband med
frågan om den fria bevispröfningen föresloges till antagande.

Sålunda lärer intet vara att erinra emot bestämmelser derom att
föreläggande, hvarigenom vittne, som uteblifvit, vid vite ålägges inställelse,
skall vittnet delgifvas, samt att vittne, hvars hörande påkallas vid annan
rätt än den underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, skall
vara berättigadt att under vissa förhållanden bekomma förskott å vittnes -

4

Lagutskottett Utlåtande N:o 34.

ersättningen. Likaså torde anses lämpligt, att vittne tillerkännes rätt att
anföra besvär öfver beslut, hvarigenom vittnet ådömts att utgifva böter
eller viten för underlåtenhet att iakttaga inställelse.

Äfven torde, i analogi med hvad angående ansvar för svarandes uteblifvande
finnes stadgadt, böra bestämmas, att böter, som ådömts vittne
för utevaro, skola gå åter, derest vittnet visar, att laga förfall varit för
handen, men att vittnet ej kunnat rätten det kungöra.

Under åberopande af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kong!. Maj:t låta utarbeta odh för Riksdagen framlägga
förslag till skärpta ansvarsbestämmelser för vittnes utevaro
från rätten.

Stockholm den 1 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:
[CARL B. HASSELROT.

Herr Husberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.