Lagutskottets Utlåtande N:o 33

Utlåtande 1903:LU33

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

L

Utö 33.

Ank. till Kiksd. kansli den 3 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande af trettondedagens
firande såsom särskild helgdag.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en af
herr I. E. G. Svensson i Skyllberg inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 20, så lydande:

»Med anledning däraf, att kyrkomötet i år sammanträder, torde den
frågan redan nu med något berättigande böra underställas Riksdagens
pröfning, huruvida ej tiden kan vara inne att upphöra med firandet af
trettondagen såsom särskild helgdag.

Då vårt land allt mera synes öfvergå att bli ett industriarbetets land,
torde skäl åtminstone ej saknas att allvarligt öfverväga olägenheterna af
hittillsvarande anordning. Erfarenheten visar, att många verkstäder just
på grund af den genom trettondagen splittrade tiden ej vilja börja sitt
vid julen nedlagda arbete, förrän trettondagshelgen är förbi. Särskildt
under sådana år som innevarande, då helgdagarne infallit midt i veckan,
blir tiden så splittrad, att verk med dyrbara mekaniska anordningar och
sådana, hvilkas igångsättande drager större kostnader, så godt som måste
ligga nere.

Man hör allt mera röster höjas, som framställa det spörsmålet offentligt,
om ej det svenska arbetets intensitet kan i mångt och mycket höjas.
Att mer än 14 dagars uppehåll under midvintern är en onödigt lång fritid,
som ej medför några gynnsamma resultat, torde litet hvar vilja medgifva.
Detta långvariga, ofrivilliga uppehåll medför icke obetydlig förlust äfven
för arbetarne och är nog kännbart i månget arbetarhem.

Bill. till Riksd. Prof. 1303. 7 Sami. 27 Käft. (N:o 33).

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Då liera andra länder ej fira vare sig nyårsdagen eller trettondagen
som helgdag, så torde inskränkningen ej anses alltför våldsam, om nu i
vårt land bestämmes, att trettondagen skall indragas såsom helgdag.

Med anledning af det anförda vågar jag föreslå, att Riksdagen för
sin del måtte besluta, att trettondagen från och med 1904 upphör att firas
som särskild helgdag.»

I motionens syfte hafva fyra ledamöter af Andra Kammaren instämt.

Redan tidigt började man i den kristna världen att som helgdag fira
den 6 januari eller den trettonde dagen efter julaftonen till åminnelse af
Kristi dop, därmed man emellertid i den västerländska kyrkan efter hand
förband minnet af Kristi uppenbarelse för hednavärlden, representerad af
de tre vise männen eller de så kallade heliga tre konungar, kvilka gifvit
dagen dess gamla svenska namn »heliga tre konungars dag». Dess firande
såsom helgdag lärer dock numera inom de protestantiska länderna utom
Sverige hafva upphört.

Inom vårt land hafva vid flera riksdagar förslag väckts om trettondedagens
aflysande såsom särskild helgdag. Sista gången var frågan före
år 1885 och då i samband med förslag, bland annat, att Marie-bebådelsedag
jämväl skulle firas på söndag. Lagutskottet, som hade att yttra sig
i ämnet, tillstyrkte antagande af lag i syftet af båda dessa förslag, och
denna hemställan bifölls af Andra, men afslogs af Första Kammaren.

Utskottet intager i den nu föreliggande frågan hufvudsakligen samma
ståndpunkt som 1885 års lagutskott.

Den betydelse, trettondedagen äger, grundar, enligt utskottets uppfattning,
icke i och för sig numera ett religiöst behof af dagens firande
såsom särskild helgdag, och ej heller torde den rubbning af gammal sedvänja,
som skulle ligga däri, att dagens firande förflyttades till söndag,
vara af beskaffenhet att i någon större utsträckning kännas sårande för
allmänhetens uppfattning.

Såsom motionären framhållit, tala däremot skäl af ekonomisk och
social natur för den ifrågasatta åtgärdens vidtagande. För vårt lands
industri skulle det säkerligen vara förmånligt, om ett långvarigt afbrott
i arbetstiden sålunda förkortades, mången gång icke blott med en, utan
med flere dagar. Visserligen kan det ofta med skäl anses, att förlust af
arbetstid i rikt mått ersättes genom den ökning i arbetskraft, som blir
en följd af hvilan, men denna uppfattning torde knappast äga giltighet

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

med hänsyn till nu förevarande fall, då vid den tiden af året ganska
rikligt tillfälle till hvila i alla händelser komme att förefinnas för arbetaren.

Utskottets ståndpunkt i frågan har emellertid väsentligen blifvit bestämd
däraf, att utskottet trott sig hafva goda grunder för det antagandet,
att en dylik förändring skulle jämväl för vårt lands kroppsarbetande befolkning
innebära öfvervägande fördelar. Såsom redan antydts, medföra
jul- och nyårshelgerna så många hvilodagar i följd efter hvarandra, att
behof af ytterligare frihet från arbetet just då torde finnas mindre än vid
någon annan tid af året. A andra sidan föranleder denna nödtvungna
ledighet under en lång tid, särskilt för arbetare med daglön, en ekonomisk
förlust, hvilken mången gång torde vara ganska kännbar, och
utskottet föreställer sig, att det stora flertalet arbetare skulle finna sig
tillfredsställdt med en förändring, hvilken, utan att begränsa deras fritid
mera, än att tillfälle till hvila och vederkvickelse i allt fall vore beredt,
medförde möjlighet för dem att tidigare än nu återfå sin dagliga förtjänst.

Därest det minne, åt hvilket förevarande helgdag är ägnad, framdeles
skall firas å söndag, lärer det emellertid vara i viss mån oegentligt
att för den dagen, hvilken endast i de fall, då densamma infölle på
den 6 januari, komme att vara den trettonde dagen efter julaftonen, bibehålla
benämningen »trettondedag jul». Äfven i andra hänseenden torde
rubbningar föranledas af trettondedagens upphörande såsom särskild helgdag.
Det synes därför vara lämpligast att åt Kungl. Maj:t öfverlämna utarbetande
af förslag till den lagändring, som för ändamålet erfordras, och får
utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen
förslag till lagbestämmelse i syfte, att trettondedagens
firande såsom särskild helgdag måtte upphöra.

Stockholm den 3 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Reservation

af herrar Hedenstierna, Sörensson, von Mentor, Lindhagen, Anders
Andersson och Pettersson, som ansett, att utskottet bort hemställa om afslag
å motionen, till stöd för hvilken åsikt herr Lindhagen, med hvilken
herr Pettersson instämt, anfört följande:

»Afskaffande! af så kallade onödiga helgdagar utgjorde under förra århundradet
en programpunkt i reformsträfvandena. Till stöd härför anfördes
i främsta rummet, att nämnda helgdagars firande var endast ett minne
från katolska tiden och utan betydelse under nuvarande förhållanden.

Man förbisåg emellertid härvid, att dessa helgdagar fortfarande hade
den sociala betydelsen att bereda folket hvilodagar från sitt sträfsamma
arbete. Och i samma mån det ekonomiska lifvets rastlösa utveckling
började rikta uppmärksamheten på denna sida af saken, tystnade också
alltmer dessa kraf på helgdagarnes aflysning.

Men just de orsaker, som föranledde detta, verka numera därhän,
att enahanda önskemål börjar framföras från annat håll. Industriens
framsteg och den tillspetsade konkurrenskampen göra, att arbetsgifvare och
husbönder fråga sig, om icke den erforderliga ökningen i arbetsprodukten
kan i någon mån vinnas äfven på denna väg.

Ifrågavarande motion är framgången ur ett dylikt åskådningssätt.
Motionären erinrar om, att Sverige allt mer öfvergår att blifva ett industriarbetets
land. Och det är i uppgifvet ändamål att »höja det svenska
arbetets intensitet» som han väckt sitt förslag om att trettondagen skall
upphöra att firas som helgdag.

Äfven denna uppfattning är utan tvifvel förhastad. Arbetets intensitet
ökas icke genom ökning af den nuvarande arbetstiden. Tvärtom
visar erfarenheten, att en af de viktigaste förutsättningarna för ett intensivt
och fruktbringande arbete är rikligare hvilotider för den, som arbetar.

Lagutskottet förmenar emellertid, att ett bifall till motionen skulle
särskild! betingas af omsorgen om landets kroppsarbetande befolkning,
som därigenom bereddes ekonomiska fördelar.

Härvid lämnar utskottet till en början alldeles ur räkningen de
smärre tjänstemännen i verk och inrättningar af alla slag, de biträden,

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. o

som sysselsättas af handeln uti kontor, butiker och lagerlokaler, tjänstefolket
samt statarne på landet. Alla dessa människor skulle ohörda utan
vederlag fråntagas en hvilodag, på hvilken de sätta stort värde. Den,
som vet, med hvilken glädje till exempel alla handelsbiträden och andra,
som i instängda lokaler undergräfva sin hälsa under en oskäligt lång
arbetsdag, motse jultiden såsom deras enda stora semester, och hvilket
missnöje som råder med sådana jular, där extra helgdagar infalla på söndagar,
den kan icke vara med på att hänsynslöst beröfva dessa arbetare
något af denna lilla ljuspunkt i deras tillvaro.

Hvad åter angår öfriga arbetare, så föreligger ingen utredning, i
hvad mån de kunna vinna någon dagspenning genom trettondagens afskaffande.
Men äfven de, för hvilka detta är händelsen, skulle mycket
missförstå sitt och samhällets intresse, om de sökte det större utbytet af
sitt arbete i afknappningar på deras hvilotider. Och äfven om saken
möjligen för några, såsom till exempel skogsarbetare, skulle för närvarande
ställa sig något annorlunda, så är detta ej tillräcklig anledning att vidtaga
en för alla andra skadlig åtgärd.

Det plägar vidare anmärkas, att extra helgdagar ofta illa användas.
Ett dylikt missförhållande bör dock afhjälpas genom en stigande upplysning
och ej medelst borttagande af dessa hvilodagar, som ej heller af det
stora flertalet torde användas till utsväfningar.

Skulle slutligen inom vissa industrier af tekniska skäl möta svårigheter
att allt för ofta eller länge afbryta driften, så bör detta endast föranleda
särskild lagstiftning, som på vissa villkor medgifver undantag från
gällande förbud mot arbete på sön- eller högtidsdag.

Enligt min uppfattning bör således svenska folket hålla på sina nuvarande
hvilodagar och i hvarje fall ej afstå från någon af dem annat
än mot vederlag af annan fritid.»

Herrar Zetterstrand, Leman, Bandqvist, grefve Lewenhaupt, Nilsson,
Waldenström och Styrlander hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Rilcsd. Vrot. 1903. 7 Sami. 27 Håft.

o