Lagutskottets Utlåtande N:o 33

Utlåtande 1900:LU33

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

1

N:o 33.

Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1900, kl. 1 e. m.

«

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande formen för äktenskaps ingående.

Ändringar i gällande lagstiftning rörande formen för äktenskaps ingående
hafva vid innevarande riksdag ifrågasatts uti två inom Andra
Kammaren afgifna, till lagutskottet hänvisade motioner, nemligen n:o 81
af herr J. Byström och n:o 107 af herr P. P. ''Waldenström.

Herr Byström har sålunda anfört:

»Steg för steg har man i den kyrkliga lagstiftningen måst taga hänsyn
till religionsfrihetens oblidkeliga kraf. Samvetstvånget har kommit
i allt lägre och lägre kurs, och jag hoppas det så skall fortgå, till
dess den hedern vederfares gamla Sverige, att full religionsfrihet är rådande.

Under flera år hafva förslag framstälts om att tillämpa religionsfrihetsprincipen
äfven i fråga om vigsel, men riksdagsmajoriteten har ej
velat lemna dertill sitt bifall. Det vore emellertid värdigt representanterna
för ett folk, som berömmer sig af att lefva »i frihetens stamort
på jorden», att vid det nya seklets gryning fatta beslut om valfrihet i
fråga om formen för äktenskapets ingående. Tiden borde vara inne, då

Bih. till Riksd. Prat. 1900. 7 Sami. 24 Höft. (N:o 33). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

kyrklig tvångsvigsel får dela samma öde, som redan tillkommit tvångsdop
och tvångsnattvardsgång.

Personer, som äro erkända medlemmar af statskyrkan, kunna nu
icke, huru gerna de än önska det, erhålla borgerlig vigsel, förutsatt att
de ej utträda ur kyrkan. Detta kunna dock blott de göra, som förklara
sig vilja öfvergå till annat kristet trossamfund. De åter, som icke vilja
öfvergå till sådant samfund, hafva egentligen ingen annan utväg för att
lagligen få ingå äktenskap än att låta sig vigas af statskyrklig prest.

Detta tvång bör borttagas.

Enligt dissenterlagen är det tillåtet för dem, som äro i statskyrklig
mening odöpta eller icke konfirmerade, att ingå äktenskap inför borgerlig
myndighet. Men de få ej göra det inför statskyrklig myndighet.
Bland de tiotusental personer, som äro odöpta och okonfirmerade, finnas
dock ej få, som skulle önska att vid äktenskaps ingående få begagna
kyrklig vigsel. Och hvarför skulle de ej kunna få detta?

Det är ej heller blott för dem, som ämna ingå äktenskap, som detta
kan vara en samvetssak. Det kan vara lika stort samvetstvång för en
prest att behöfva enligt nu gällande föreskrifter viga somliga personer.
Detta framgår både af en del statskyrkomäns uttalanden i riksdagen och
af flere presters anföranden vid kyrkomöten.

Borgerligt äktenskap har ju också samma gällande kraft som det
kyrkliga.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå, att
Riksdagen för sin del måtte besluta, att hvarje svensk man och qvinna,
som till äktenskap är berättigad, må hafva valfrihet att, sedan det lagligen
blifvit lyst, ingå äktenskap antingen inför kyrklig myndighet eller
i stad inför magistraten eller på landet inför kronofogden.»

Herr Waldenströms motion är af följande lydelse:

»Under de senare årtiondena har man mer och mer lärt sig inse
det olämpliga, ja, vidriga i att påtvinga inenniskor religiösa handlingar
mot deras vilja. Tvångsdop, tvångskonfirmation, tvångsnattvardsgång har
man tagit bort, men tvångsvigsel står ännu qvar för kontrahenter, medlemmar
af svenska kyrkan, som en gång begått nattvarden i samma
kyrka, om de annars vilja hafva sitt äktenskap lagligen erkändt. Då nu
ingen kan neka, att civiläktenskapet är lika sedligt, lika heligt, för Gud

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

3

lika välbehagligt och för staten lika tryggande som det kyrkliga, hvad
linnes då för skäl för staten att påtvinga vissa kontrahenter kyrklig vigsel
mot deras vilja samt tvinga prester att förrätta den, huru motbjudande
och förhatligt det än må vara för dem att sålunda tvinga sig på
menniskor? För kyrkan kan det icke heller vara af något intresse, då
hennes uppgift är att tjena sanningen, men hvarje påtvingad, religiös handling
är till sitt väsen en lögn, som är egnad att hos den tvingade uppväcka
icke kärlek, utan förakt för henne. Det lider intet tvifvel, att detta
tvång en gång måste bort ur vår lagstiftning. Men det bör ej dröja
länge. Derför tager jag mig friheten att åter framlägga en motion, som
jag flere gånger förut väckt, nemligen att Riksdagen må för sin del besluta
sådan ändring i nu gällande lag för äktenskaps ingående, att äfven
kontrahenter, som äro medlemmar af svenska kyrkan samt inom henne
begått nattvarden, må kunna vid äktenskaps ingående välja den civila
formen.»

Nuvarande bestämmelser rörande formen för äktenskaps ingående,
sådana desamma återfinnas i kongl. förordningarna den 20 januari 1868
angående giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare, den 31
oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
samt den 15 oktober 1880 angående äktenskaps afsilande i|visst
fall inför borgerlig myndighet, äfvensom i lagen angående rätt till erhållande
af kyrklig vigsel i visst fall den 13 maj 1898, gifva för vissa
fall ovilkorliga föreskrifter om den form, hvari ett äktenskap skall afslutas,
men lemna åter i andra fall öppet för kontrahenterna sjelfva att
afgöra, huruvida äktenskapet skall ingås genom kyrklig vigsel eller inför
borgerlig myndighet.

Den iborgerliga formen för äktenskapets afsilande är alltså den enda
medgifna:

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan och den
andra mosaisk trosbekännare;

då ingendera kontrahenten tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande
trossamfund, åt hvars presterskap medgifvits rättighet att vigsel
med laga verkan förrätta; samt

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan, men ej blifvit
döpt eller icke inom svenska kyrkan begått Herrans nattvard och ej heller
åtnjutit konfirmationsundervisning af prest inom svenska kyrkan och af

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

denne funnits beredd att efter undergången konfirmation få tillträde till
Herrans nattvard.

Kyrklig vigsel är föreskrifven:

då båda kontrahenterna tillhöra svenska kyrkan och blifvit döpta
samt inom denna kyrka begått Herrans nattvard, äfvensom

då båda kontrahenterna tillhöra samma främmande trossamfund med
vigselberättigadt presterskap.

I öfriga fall förefinnes valfrihet emellan den kyrkliga och borgerliga
formen för äktenskapets ingående.

Valfrihet eger alltså rum:

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan och den
andra bekännare af främmande kristen troslära;

då kontrahenterna tillhöra olika främmande trossamfund, af hvilka
åtminstone det enas presterskap är vigselberättigadt; samt

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan samt, ehuru
han ej deltagit i konfirmation eller nattvardsgång inom kyrkan, åtnjutit
konfirmationsundervisning af prest inom kyrkan och af denne funnits
beredd att efter undergången konfirmation få tillträde till Herrans nattvard,
detta under förutsättning, att han i öfrigt är till vigsel berättigad.

De förslag, som genom förevarande motioner bragts under Riksdagens
pröfning, sammanfalla med hvarandra derutinnan, att i båda motionerna
göres framställning om utvidgad rätt att för äktenskaps afslutande
välja den borgerliga formen. Såsom af motionerna framgår, har emellertid
herr Waldenström begränsat sitt förslag derhän, att med detsamma
endast åsyftas att utsträcka sådan rätt till kontrahenter, som äro medlemmar
af svenska kyrkan samt inom henne begått nattvarden, hvaremot
herr Byström gått längre och hemstält, att alla till äktenskap i öfrigt
berättigade måtte ega att, derest de vilja ingå äktenskap, afsluta detsamma
inför borgerlig myndighet. Härutöfver har herr Byström, som
ansett fullständig valfrihet mellan kyrklig och borgerlig form för äktenskaps
ingående böra genomföras, föreslagit, att eu hvar och alltså jemväl
de, hvilka för närvarande äro uteslutande hänvisade till den borgerliga
formen, måtte ega att ingå äktenskap inför kyrklig myndighet.

Vid pröfning till en början af hvad motionärerna i förstberörda afseende
föreslagit, har utskottet icke kunnat undgå att finna herr Byströms

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

förslag i fråga om följdrigtighet ega företräde framför herr Waldenströms.
Derest rätt °att ingå äktenskap i borgerlig form anses böra tilläggas de
medlemmar af svenska kyrkan, som enligt gällande bestämmelser äro
derifrån uteslutna, torde nemligen anledning saknas att fortfarande frånkänna
en del främmande trosbekännare samma rätt.

Vidkommande sjelfva frågan om utsträckning af rätten att inga äktenskap
inför borgerlig myndighet, hyser utskottet den uppfattningen, att
valfrihet beträffande vigselns form visserligen icke kan, såsom motionärerna
påstått, anses vara ©vilkorligt pakallad af hänsyn till samvetsfrihetens
grundsats. Utskottet ställer sig nemligen ganska tveksamt till det
spörsmålet, huruvida icke de personers åskådning, hvilka finna samvetstvång
i vigsels afslutande inför kyrklig myndighet, måste betecknas såsom
hvilande på missuppfattning af det religiösa element, som ingår i den
kyrkliga vigseln. Vigseln, jemväl da den sker under iakttagande af kyrkans
former, synes utskottet vara en handling af helt annan art än t. ex.
konfirmation och nattvardsgång. Medan dessa innebära uttryck af religiös
tro och bekännelse, kan sådant svårligen sägas om vigseln.

Men om än något verkligt samvetstvång icke må anses föreligga å
nu förevarande område, är dock a andra sidan obestridligt, att inom kyrkan
finnes ett icke ringa antal personer, hvilka känna det såsom ett samvetstvång
att vid ingående af äktenskap nödgas använda den kyrkliga
formen. Om nu än den uppfattning, som möter hos dem, hvilka i förevarande
ämne anse sig vara föremal för samvetstvång, kan sägas vara en
missuppfattning, så är dock, synes det utskottet, deras ställning sådan,
att skälig hänsyn bör tagas till deras åskådningssätt och ett medgifvande
göras, för så vidt ett sådant kan lemnas utan att derigenom något större
eller vigtigare intresse åsidosättes. Hvad sistnämnda fråga beträftar, finner
utskottet i den omständigheten, att borgerlig form för vigsels ingående
redan blifvit i åtskilliga fall medgifven eller påbjuden, ett erkännande
deraf, att den religiösa formen för äktenskapets ingående icke bör anses
från statens synpunkt af större betydelse, än att den kan eftergifvas, när
skäl dertill äro. Ett dylikt skäl af obestridlig vigt är enligt utskottets
åsigt det anmärkta förhållandet, att personer af betänkligheter, som för
dem framställa sig såsom samvetsbetänkligheter, önska undslippa den
kyrkliga formen för äktenskaps afslutande. Sant är visserligen, att eu
allmänneligen medgifven rätt att i stället för den kyrkliga förmon välja
den borgerliga skulle ej endast tillgodokomma sadana, hos hvilka betänkligheter
af angifven allvarlig art förefunnes, utan äfven stå dem till

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

buds, hvilka, utan att i någon man uppfatta förhållandet såsom
en samvetssak, endast på grund af fiendtlig ställning till kyrkan
eller hennes lära ville undandraga sitt äktenskap den kyrkliga stadfästelsen.
För sådana borde, kan man säga, staten icke göra något
medgifvande. Låt så vara, att den ställning, de intaga, icke i och
för sig påkallar någon större hänsyn. Det vill dock synas, som om
hvarken kyrkan eller det religiösa lifvet skulle kunna hemta någon
verklig båtnad af att mot deras vilja påtvinga dem en form, som de önska
undgå, och att största verkliga fördel för såväl stat som kyrka är att
hemta af en ordning, som å förevarande område gör användandet af den
kyrkliga formen beroende af fri anslutning. Det måste, synes det utskottet,
vara vida bättre att fritt medgifva den civila formen än att vidhålla
tvångsföreskrifter, hvilka t. ex. föranledt ett sådant kringgående
af gällande bestämmelser om utträde ur svenska kyrkan, att personer, för
att vinna rätt till borgerligt äktenskap, anmält sig ämna öfvergå till
främmande trossamfund utan att verkställa eller hafva för afsigt att
verkställa en dylik öfvergång. Utskottet anser sig, på grund af det anförda
och af hvad jemväl motionärerna andragit, böra understödja det förslag
om utvidgad rätt att afsluta äktenskap i borgerlig form, hvilket innehålles
i herr Byströms motion och delvis återfinnes jemväl i den motion, herr
Waldenström framlagt, De nya lagbestämmelser, som kunna finnas erforderliga,
torde emellertid lämpligast utarbetas genom Kongl. Majts
försorg.

Deremot kan utskottet icke tillstyrka bifall till herr Byströms motion
i hvad densamma afser att införa rätt till kyrklig vigsel för sådana
personer, hvilka för närvarande äro derifrån uteslutna. Något behof af
en dylik lagändring kan icke anses föreligga. Något samvetstvång för
kontrahenterna kan det icke tänkas föranleda, att äktenskapet af slutas
inför borgerlig myndighet, och derest kontrahenterna känna maning att
helga sin förbindelses ingående genom att dermed förena religiösa element,
torde sådant lämpligare ske i annan form än genom förmedling af en
kyrka, för hvilken de eljest äro mer eller mindre främmande.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa:

l:o att Riksdagen måtte, i anledning af herrar
Byströms och Waldenströms förevarande motioner, i
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

7

ändring i gällande bestämmelser angående formen för
äktenskaps afsilande, att rätt att ingå äktenskap inför
borgerlig myndighet måtte medgifvas jemväl dem,
hvilka för närvarande äro i sådant afseende uteslutande
hänvisade till vigsel inom svenska kyrkan eller
främmande trossamfund; samt

2:o att herr Byströms motion, i hvad dermed
åsyftas utsträckt rätt att ingå äktenskap genom kyrklig
vigsel, icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 30 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservation

a,f herrar Hasselnöt, Lundström, Sörensson, Björlin, Almgren, af Ekenstam
och Fagerliolm, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till
motionerna;

mot vissa delar af motiveringen af herrar Zetterstrand och Lindhagen.

Herrar Leman, Redelius och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.