Lagutskottets Utlåtande N:o 32

Utlåtande 1905:LU32

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

1

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående lag stadgad stängningstid för handelsbutiker
m. m.

I eu inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 56, hafva herrar J. J. Byström och K. G. Karlsson i Göteborg
anfört följande:

»Vid fjolårets riksdag väckte vi motioner om lagstadgad stängningstid
för handelsbutiker. Öfver de förslag, vi då framställde, afgaf
lagutskottet ett så lydande utlåtande:

»Ifrågavarande motioner, som hafva till syfte att tillförsäkra dem,
som arbeta inom minutbandelsyrket, mera tid, än efter nu rådande förhållanden
i allmänhet medgifves, till hvila och sysselsättningar utom
yrket, äro enligt utskottets åsikt förtjänta af allvarligt beaktande. Såsom
motionärerna på ett belysande sätt framhållit, medför det nuvarande
tillståndet i fråga om tiden för öppenhållande af in inuti) andelsbtitiker
afsevärda olägenheter för den därvid använda personal, icke blott beträffande
hvilotiden, utan jämväl i afseende å tillfälle för ifrågavarande
personer att förskaffa sig intellektuell utbildning eller sådan förströelse,
som tjänar att befordra deras allmänna välbefinnande så i andligt som
kroppsligt hänseende. I detta afseende intaga arbetarne inom minuthandelsyrket
onekligen eu vida sämre ställning än den, som står arbetarne
inom de flesta andra yrken till buds. I likhet med motionärerna anser
utskottet därför af behofvet påkalladt, att åtgärder vidtagas för åvägabringande
af ett bättre sakernas tillstånd. 1 detta afseende framställer
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sand, 27 Höft. (N:o 32.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

sig såsom den närmast liggande utvägen, att ett tillfredsställande ordnande
af handelsbutikers öppenhållande skulle kunna åvägabringas genom
frivillig sammanslutning af dem, som af saken närmast beröras. Detta
vore obestridligen ett väsentligt mera tilltalande sätt för frågans lösning
än statsmakternas inskridande. Emellertid torde, enligt hvad erfarenheten
visat, denna utväg ej kunna föra till målet.

Såsom motionärerna framhållit, hafva sedan ganska lång tid tillbaka
försök i angifven riktning anställts på ett flertal orter inom landet, men
dessa synas ofta hafva strandat på motvilja från några få handelsidkares
sida att foga sig efter flertalets önskningar. Att förhållandena
härutinnan skulle under framtiden ställa sig gynnsammare, lärer ej heller
vara att förvänta; snarare torde den för hvarje dag alltmera uppdrifna
konkurrensen lägga ytterligare hinder för ifrågavarande syftes vinnande
på frivillighetens väg. Vid sådant förhållande anser utskottet statens
mellankomst vara både nödig och nyttig. Från redan gällande lagstiftning
kan ock hämtas bevis för lämpligheten i vissa fall af lagbestämmelser
rörande användande af den personliga arbetskraften. Utskottet
vill i detta afseende erinra om lagstiftningen angående minderåriges
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke; och en
beaktansvärd omständighet vid bedömande af nu föreliggande fråga
torde vara, att af de personer, som den af motionärerna åsyftade lagstiftningen
skulle komma till godo, ett icke så ringa antal utgöres af
just minderårige och kvinnor. Att det arbete, som åligger de i handelsbutiker
anställde personer, om än till sin natur ej jämförligt med arbete
i industriellt yrke, dock är så beskaffad!, att eu oskäligt lång arbetstid
kan särskild! för minderårige och kvinnor medföra menliga påföljder,
lärer icke kunna förnekas. I detta sammanhang kan ock erinras om
lagens allmänna förbud för utförande af arbete å sön- och helgdag.
Detta stadgande hvilar väl ursprungligen på religiös grund, men är
ock påkalladt af statens intresse att bereda samhällsmedlemmarne erforderlig
hvila från arbetet. Då sålunda staten med fog helt allmänt
föreskrifver, att arbetet skall hvila åtminstone under en dag af veckan,
kan man också med skäl göra gällande, att staten i det allmännas intresse
äfven kan och bör för vissa fall meddela föreskrifter om bestämd
hvilotid under de särskilda dagar ne i veckan, då detta inom något
yrke visat sig omöjligt att på annan väg ernå. För bedömande af
frågan om det berättigade i lagstiftarens ingripande i dessa förhållanden
torde ock böra framhållas, att, i samma män som det ekonomiska lifvet
allt rikare utvecklas, i samma mån visar ock den därigenom stegrade
konkurrensen benägenhet att uppdrifva arbetstiden utöfver hvad som

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

kan anses skäligt; och då staten efter hand lämnat konkurrensen allt
friare spelrum, kan man också med fog fråga sig, om det icke tillkommer
staten att träda emellan i syfte att minska de med konkurrensens
frigifvande förbundna olägenheterna.

Ett ytterligare skäl för den ifrågasatta lagstiftningen ligger efter
utskottets åsikt däri, att, såvidt kunnat inhämtas, bland såväl arbetsgivare
som arbetstagare inom minuthandelsyrket det långt öfvervägande
flertalet hyser en allvarlig önskan om lagbestämmelser i det åt motionärerna
angifna syfte. Denna omständighet ådagalägger, att den föreslagna
lagstiftningen endast för ett fåtal handelsidkare skulle innebära
något ingrepp i deras personliga frihet att utsträcka arbetstiden efter
eget behag, och att snarare det nuvarande tillståndet, hvarigenom ett
fåtal handelsidkare emot flertalets önskan kan omöjliggöra arbetstidens
normala begränsning, medför inskränkning af flertalets frihet att disponera
arbetstiden på sätt skäligt anses.

Hvad angår möjliga olägenheter af den föreslagna tidsbegränsningen
tillåter sig utskottet framhålla, att, äfven om en sådan förändring
icke i det stora hela sedt skulle för butikägarne med afseende å minskade
omkostnader medföra den vinst, som motionärerna tänkt, det å
andra sidan tämligen säkert kan antagas, att de butikägare, som hittills
ställt sig afvoga mot förslaget om bestämd stängningstid, icke
skulle drabbas af förlust, om sådan genom lag infördes. I många fall
lärer väl också deras vägran berott mindre på fruktan för dylik förlust
än önskan att genom senare stängningstid än öfriga handlande bereda
sig ökad vinst.

Från synpunkten af deras intresse, som hafva anställning såsom
biträden eller arbetare i minuthandelsbutiker, kan en begränsning af
arbetstiden ej antagas medföra annat än fördelar, då ju denna begränsning
ej föranleder någon minskning af den vinst, handelsidkarne under
nuvarande förhållanden kunna påräkna af sin rörelse, och således det
ej behöfver befaras, att åtgärden skulle förorsaka någon nedsättning i
biträdenas och arbetarnes löneförmåner. Ej heller från allmänhetens
sida kunna, såvidt utskottet kan finna, några befogade erinringar göras
emot den ifrågasatta lagstiftningen, om densamma blott anordnas så,
att behörig hänsyn tages till olika förhållanden i ena eller andra
afseende! å olika orter.

Såsom motionerna omförmäla, linnes lagstiftning af den art, som
nu ifrågasättes, införd såväl i Tyskland som i Norge. Tyska lagen
påbjuder eu ovillkorlig stängningstid för alla butiker, utom för särskildt
uppräknade fall, samt lämnar dessutom åt de särskilda kommunerna att

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

under vissa förutsättningar bestämma om ytterligare inskränkning af
flen tid butikerna sålunda få hållas öppna. Lagen gör också i vissa
utseenden skillnad mellan samhällen med större och mindre folkmängd,
forska lagen åter öfverlämnar helt och hållet åt kommunerna själfva
att afgöra frågan om införande af viss stängningstid för handelsbutiker.
Att denna fråga har sitt hufvudsakligaste intresse för de större stadssamhällena,
där den alltjämt växande konkurrensen uppdrifver arbetstiden,
synes utskottet uppenbart. Att emellertid af sådan anledning
lagstifta uteslutande för dessa samhällen eller öfver hufvud taget vid
en lagstiftning af ifrågavarande slag gorå åtskillnad på städer och
landsbygd vore enligt utskottets åsikt ej lämpligt, äfven om för landsbygden
denna fråga i allmänhet torde vara af mindre betydelse. Å
andra sidan kan utskottet icke förorda en lagstiftning, som föreskrefve
viss bestämd stängningstid för alla handelsbutiker öfver hela landet.
Ln sådan lagbestämmelse skulle nödvändiggöra en mångfald undantagsbestämmelser,
hvilket också den tyska lagen tydligen visar.

Da emellertid beholvet af viss stängningstid uppenbarligen är olika
för olika orter samt äfven på eu och samma plats olika behof i detta
hänseende torde förefinnas särskildt beträffande olika slag af handelsbutiker
äfvensom i fråga om olika tider på året eller särskilda dagar under en
månad eller vecka, synes det utskottet lämpligare, att, såsom i Norge,
genom lag bestämdes, att på orter, där behofvet afen bestämd stängningstid
för handelsbutiker särskildt gjorde sig gällande, sådan kunde åvägabringas
genom de kommunala myndigheternas försorg. Lagen skulle
sålunda i hufvudsak endast innehålla de allmänna förutsättningar, under
Indika en dylik stängningstid för viss ort antingen i fråga om alla
eller blott vissa slag af handelsbutiker skulle kunna komma till stånd.
Åt de kommunala myndigheterna skulle däremot öfverlämnas att meddela
de särskilda föreskrifter, som för hvarje fall kunde erfordras. Såsom
förutsättning för att eu dylik beslutanderätt skall tillkomma de
kommunala myndigheterna nämner norska lagen, att icke en tredjedel
af de bofasta handlandena, hvilkas handelsrörelse skulle beröras af beslutet,
på förhand förklarat sig vara emot viss stängningstid. I öfverensstämmelse
härmed kan ock tänkas, att lagen bestämde, att, om eu
viss procent åt de bofasta handlandena gjorde ansökan om införande
af viss stängningstid, sådant icke kunde vägras. Emellertid torde väl
frågan om under Indika förutsättningar det skulle tillkomma kommunala
myndigheter att besluta i hithörande delar lämpligen böra öfverlåtas
till en kommande utredning i ämnet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. 5

För att eu lagstiftning angående bestämd stängningstid för handelsbutiker
skall blifva fullt effektiv, torde också vara nödvändigt, att
närmare bestämmelser i sammanhang därmed meddelas om gatuhandeln
under den tid butikerna skola hållas stängda.

På grund af det anförda får utskottet hemställa, att Riksdagen i
anledning af förevarande motioner måtle i skrifvelse till Kungi; Magt
anhålla, det täcktes Kung!. Maijit1 taga under öfvervägande, huruvida
och på hvilka villkor kommun må berättigas att bestämma viss tid,
under hvilken inom kommunen belägna handelsbutiker skola hållas
stängda, samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser,
hvartill utredningen kan gifva anledning, äfvensom i sammanhang därmed
förslag till erforderliga ändringar i gällande lagstiftning rörande
gatuhandeln.»

Vid behandlingen af detta ärende i kamrarne bifölls lagutskottets
förslag af Andra Kammaren. 1 Första Kammaren blef det däremot
afslaget. Men af de elfva talare, som i Första Kammaren yttrade sig
i denna fråga, tillstyrktes lagutskottets förslag af herrar A. G. Törner,
P. E. Fahlbeck, 8. J. Bandqvist, Pli. Leman, Axel G. Andersson, Ä.
P. von Möller, 8. Wieselgren och G. A. Ekdahl. Vid voteringen framgick,
att denna fråga hade ej små sympatier för sig äfven i denna
kammare.

De skäl, som vi i fjol anförde till stöd för våra yrkanden om lagstadgad
stängningstid för handelsbutiker, anse vi vara alltfort gällande.
Och utan att nu upprepa dessa skäl, anhålla vi att få hänvisa till hvad
vi yttrat i våra motioner n:is 4 och 25 vid 1904 års riksdag.

Under det år, som gått, sedan denna fråga först väcktes på tal i
Riksdagen, har såväl bland handlande och principaler som bland handelsbiträden
en liflig verksamhet pågått för att, hvad på dem ankommer,
söka föra saken framåt. Det synes ock vara en fråga, som i stort
sedt både vederbörande arbetsgivare och vederbörande arbetare äro
eniga om, och från den stora allmänheten har icke hörts eu enda röst
om att den skulle hafva något emot, att lagstadgad butikstängningstid
infördes i vårt land.

På grund af vissa farhågor, som under debatten i Första Kammaren
uttalades rörande denna fråga, må här betonas, att framförandet
af detta spörsmål i hufvudsak varit arbetsgifvarnes eller handlandenas
eget verk.

I april 1904 utsände styrelsen för Stockholms specerihandlareförening
ett cirkulär till handelsföreningarna i landets olika delar för att

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

ånyo höra deras ställning till den föreliggande frågan. Därur anföra
vi följande:

»Inom Sveriges köpmanskår och bland de inom handelsyrket anställde
biträden bär under de senaste åren pågått en liflig rörelse för
begränsning af tiden för öppethållande af salubodar å söckendagar.

Redan vid Sveriges allmänna handelsförenings årsmöte år 1890
var frågan föremål för behandling’.- Ånyo var den uppe på handelsföreningens
årsmöte år 1900. I början af år 1903 gjordes af Göteborgs
minuthandelsförening ett uttalande, däri såsom önskemål framhölls, att
genom lag måtte framställas, det alla försäljningslokaler skola vara
stängda senast kl. 9 på aftonen och icke må öppnas tidigare än kl. 5
på morgonen, samt all försäljning af varor utomhus måtte förbjudas
under den tid försäljningslokalerna skola vara stängda. Vid sammanträde
med Stockholms specerihandlareförening i mars 1903 beslöt densamma
biträda Göteborgs minuthandelsförenings uttalande i frågan,
dock med uttalandet af önskvärdheten, att stängningstiden bestämmes
från kl. 8 på aftonen till kl. 6 på morgonen. De exempel, som sålunda
gifvits från landets båda största städer, hafva vunnit efterföljd äfven
på andra orter. Så beslöt Karlstads handelsförening å sammanträde
den 1 maj 1903 uttala sin anslutning till Göteborgs minuthandelslorenings
förslag, och samma förenings motivering godkändes på möte
med detalj handlandena i Malmö med omnejd den 13 december 1903.

Med anledning af en från Luleå köpmannaförening inkommen
motion var frågan om lagstadgad stängningstid för salubodar jämväl
föremål för en omfattande och liflig diskussion vid Sveriges allmänna
handelsförenings årsmöte i augusti 1903, därvid mötets beslut innefattade
ett uttalande för frågans lösning på lagstiftningens väg.

De skäl, som tala för ett fastställande af tiden för öppethållande
af salubodar, ligga så i öppen dag och hafva under de sista åren sb
ofta och lifligt omdebatterats inom köpmännens krets, att det är nog
att här endast i korthet anföra de viktigaste. Såväl principaler som
biträden ha behof af tid för hvila och förströelse, hvarjemte tid bör
beredas de gifta att ägna sig åt hemmet och familjen. Därjämte gifves
behof af tid för vidare utbildning. Särskildt gäller detta om biträden,
hvilka ha behof af att för sitt yrke få jämväl teoretisk undervisning,
hvilken icke kan beredas dem under det dagliga arbetet i saluboden.
Vidare erinras, att, då den köpande allmänheten kan se sina behof till
godo under annan tid än just under de tidiga morgontimmarne eller
på kvällarne, det är slöseri med arbetskraft, att personer skola hållas
bundna vid arbete, utsträckt under längre tid än som är nödvändigt.

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Det har invän dts, att de förhållanden, om hvilka här är fråga,
skulle låta reglera sig genom öfverenskommelse mellan köpmännen på
de olika orterna. Huru falsk denna föreställning är, visar erfarenheten,
som gitvit vid handen, att en enda eller några få enskilda köpmän på
en ort, genom att icke gå in på eller genom att sätta sig öfver en
öfverenskommelse om stängningstid, nödvändiggöra för sina kamrater
inom yrket att, för bibehållande af kunderna, hålla öppet under samma
tid som de.» — —

I detta cirkulär uppmanades föreningarna att insända sina utlåtanden
till Stockholms specerihandlareförenings sekreterare.

Ur det svar, som Göteborgs minuthandelsförening genom sin
styrelse afgaf, återgifva vi följande:

»Som ju bekant är, har vår förening sedan flera år intresserat sig
för butikstängningsfrågan och har under tiden nedlagt mycket arbete
för densammas utredning. Resultatet däraf blef, att föreningen beslöt
att, söka åvägabringa lagstadgad stängningstid och gjorde fördenskull
den 5 mars 1903 ett uttalande därom i en broschyr, som sedan spreds
bland samtliga Riksdagens medlemmar. Af därtill utsedda kommitterade
uppvaktades dessutom såväl civil- som finansministern samt ett antal
riksdagsmän, hvilka så godt som utan undantag uttalade sin sympati
för saken. Genom föreningens kommitterade vidtalades en af Göteborgs
riksdagsmän att i Andra Kammaren väcka motion i ämnet. Då dessa
föreningens åtgöranden vunnit stort bifall öfverallt i landet, och dess
broschyr under debatten i Riksdagen af ett flertal riksdagsmän särskild!
framhållits, anser styrelsen, att de ytterligare åtgärder, som af föreningen
till äfventyra komma att vidtagas, böra gå i samma riktning som föregående
eller på samma väg som den förut inslagna.»

Till i början af januari månad detta år både svar inkommit från
20 köpmannaföreningar, och hafva af dessa alla utom 3 innefattat anslutning
i större eller mindre grad till specerihandlareföreningens framställning.
Äfven har å särskilda listor uttalande för lagstadgad stängningslid
gjorts af följande antal köpmän å landets olika platser, nämligen:

Arboga ........

Enköping.....

Gäfle..............

Grängesberg
Jönköping
Karlskrona ..

22	köp IT
49	It
159	11
9	11
43	11
128	11

8

Lagutskottets Utlåtande 1Va? 32.

Karlstad......................................................	47 köpmän
Kammar ...................................>,........	. 36	11
Karlshamn ..................................................	17	11
Kopparberg med närmaste omnejd.......	. 21	11
Köping ...-,..................:...................................,	30	11
Ma Festad ....................................................	. 12	11
Norrköping..........................................	. 271	11
Strömstad.....................................................	17	11
Söderhamn ...................................................	. 33	11
Sundsvall .....................................................	. 63	11
Sollefteå..........................................................	1	11
Trelleborg.................................................:.....	. 20	11
Uppsala .........................................................	. 28	11
Stockholm: Mat- och diversehandlare .	. 800	11
Specerihan diar e....................	. 300	11
Järnkramhandlare ................	.. 30	fl
Manufakturhandlare.............	. 78	11
Lysoljehandlare ..................	. 63	11

Utom denna talande statistik, som visar, att en stark opinion finnes
inom landets köpmanskår för införande af lagföreskrifter om stängningstid
för salubodar, må erinras därom, att Sveriges allmänna handelsförening
vid årsmötet sommaren 1904 förnyade sitt förut gjorda uttalande till
förmån för lagstadgad stängningstid för handelsbutiker, liksom också
en mängd möten utanför handelsföreningarna gjort detsamma.

Att denna fråga föll vid fjolårets riksdag hafva vi trott bero
därpå, att den var jämförelsvis ny, och man hade ej haft tillfälle eller
tid att tillräckligt sätta sig in i densamma. I den förhoppning, att
äfven Första Kammaren nu skall finna, att den verkligen bär fog för
sig, och att det bör vara klokt att tillmötesgå det kraf, som från
landets handelskår gör sig mer och mer gällande, hafva vi nu åter
vågat framföra frågan inför Riksdagen.

Det yrkande vi nu göra är detsamma, som lagutskottet gjorde
år 1904.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t
taga under öfvervägande, huruvida och på indika villkor kommun må
berättigas att bestämma viss tid, under hvilken inom kommunen belägna
handelsbutiker skola hållas stängda, samt för Riksdagen framlägga det
förslag till lagbestämmelser, hvartill utredningen kan gifva anledning,

Lagutskottets Utlåtande N:ö 32. 9

äfvensom i sammanhang därmed förslag till erforderliga ändringar i
gällande lagstiftning rörande gatuhandel.))

Till utskottet har under behandlingen af förevarande motion öfverlämnats
en för Sveriges allmänna handelsförening af dess styrelses förvaltningsutskott
afbiten, den 8 februari 1905 dagtecknad skrifvelse, däri
uttalats anslutning till det i motionen framlagda förslag och hemställts,
att detsamma måtte af lagutskottet förordas.

Såsom motionärerna omnämnt, var förslag i ifrågavarande ämne på
deras initiativ föregående år föremål för Riksdagens behandling och vann
inom Andrå Kammaren bifall, men afvisådes i Första Kammaren, likväl
efter en debatt, därunder sympatier för saken visade sig förefinnas äfven
inom denna kammare. Så framhöll en talare, hurusom det bär gällde
att skydda de svaga, hvarför staten, med sin lagstiftningsmakt borde
gripa in. Då nära två tredjedelar af butikbiträdena i städerna utgjordes
af kvinnor och hänsynen till dessas svaga ställning förut varit anledning
till en del af vår arbetareskyddslagstiftning, borde äfven här samma
hänsyn blifva afgörande. Från annat håll påpekades den moraliska sidan
af saken. De sent öppna bodarna, där långt in på nätterna Öl kunde
afhämtas, hade beredt mången arbetarefamilj dess ruin. Slutligen erkände
en talare, att han, ehuru varm anhängare af manchesterskolan, i här
förevarande fråga icke ville förneka det praktiska lifvets berättigade
kraf, som fordrade, att från statsmakternas sida något gjordes till befrämjande
af denna sak.

Lagutskottet ansluter sig i all hufvudsak till det här ofvan intagna,
af motionärerna återgifna yttrande, utskottet vid föregående års
riksdag i ämnet afgaf. Det mål, motionärerna afse att vinna, nämligen
beredande af möjlighet för handelsidkarne att utan större svårigheter
kunna minska arbetstiden för sina biträden, är enligt utskottets
mening synnerligen behjärtansvärdt. Väl erkänner utskottet, att detta
mål icke kan vinnas, utan att den enskilda handlingsfriheten i någon
mån kommer att inskränkas, men ingalunda afser utskottet, att härutinnan
må göras större intrång än som oundgängligen erfordras för
tillgodoseende af det stora flertalets bland handelskåren berättigade
och uttalade önskan att kunna bereda någon förkortning i såväl principalers
som biträdens arbetstid.

Bill. till Rik-sd. Prof. 1905. 7 Sami. 27 Höft.

Utskottets

yttrande.

2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Det är enligt utskottets förmenande icke möjligt att längre såsom
skäl mot en lagstiftningsåtgärd af bär ifrågavarande art åberopa mancbesterskolans
teorier om statens skyldighet att låta det ekonomiska
lifvet reglera sig själf. I England, där ofvannämnda skola äger sina
ifrigaste förkämpar, stiftas den ena lagen efter den andra af å det ekonomiska
lifvet ingripande art. Det må, hvad särskildt angår här förevarande
ämne, framhållas, hurusom i England sedan midten af 1880-talet pågått en liflig sträfvan att åstadkomma en effektiv lagstiftning,
hvarigenom handelsbutikernas stängningstid reglerades. Vid förtid et
års parlament framburos ock liera förslag, åsyftande detta mål, af Indika
särskildt ett hide i de lokala myndigheternas händer att bestämma de
tider, då handelsbodarna skulle hållas stängda. I Tyskland och Norge
finnes såsom förut nämnts redan lagstiftning i förevarande afseende.

Då utskottet i allt väsentligt biträder motionen och förordar bifall
till densamma, vill utskottet dock framhålla, att hvad landskommunerna
i allmänhet beträffar det icke torde föreligga något skäl att till dessa
utsträcka här ifrågavarande beslutanderätt. Förhållandena i vårt land
äro ännu hvad landsbygden angår sådana, att några bestämmelser om
därstädes belägna handelsbutikers stängning icke lära vara af behofvet
påkallade. Annat är åter förhållandet i de alltmer tillväxande samhällen
å landsbygden, för Indika ordningsstadgan för rikets städer är gällande,
och hvilka i öfrigt förete många likheter med städerna i här förevarande
afseende.

Med stöd af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida och
på hvilka villkor stadskommun eller sådant samhälle
i öfrigt, för hvithet ordningsstadgan för rikets städer
är gällande, må berättigas att bestämma viss tid, under
hvilken inom kommunen eller samhället belägna handelsbutiker
skola hållas stängda, samt för Riksdagen framlägga
det förslag till lagbestämmelser härutinnan samt
angående gatuhandeln, hvartill utredningen kan gifva
anledning.

Stockholm den 10 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

11

Reservation

af herrar Trygger, G. Andersson, grefve Lewenhaupt, Bandqvist och
Lilliesköld;

af herr Redelius, med hvilken herr Johansson instämt:

)>Då s)7ftet af förevarande motion, enligt min uppfattning, tenderar
till att i konkurrenskampen understödja eu majoritet mot en minoritet
och att tillika inskränka den allmänt mänskliga rättigheten att få fritt
köpa och sälja på lagenligt och redligt sätt, har jag ansett, att utskottet
bort hemställa,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.»

Herrar Hedenstiérna, Dieden, F. Andersson och Wiklund hafva
begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.