Lagutskottets Utlåtande N:o 32

Utlåtande 1889:LU32

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1889, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag angående
ändrad lagstiftning rörande lagfart å af söndrad lägenhet.

Justitieombudsmannen har i sin till innevarande Riksdag afgifna och
af kamrarne till lagutskottet hänvisade embetsberättelse gjort följande framställning
i fråga om vilkor för lagfart å afsöndrad lägenhet:

»I högsta domstolens minnesbok för år 1877 finnes följande anteckning
:

»Sedan, uppå ansökning om lagfart å köp, hvarigenom jord från
hemman för alltid afsöndrats, häradsrätt, enär sökanden icke visat, att afgäld
för jordafsöndringen blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande faststäld
och afsöndringen derförinnan icke blefve i jordebokens afsöndringsbilaga
intagen, förklarat lagfartsansökningen hvilande, och hofrätt, med afseende
å stadgandena i 9 § 2 mom. och 17 § 1 mom. i förordningen den
6 augusti 1864 angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning och
jordafsöndring, ej funnit skäl att göra ändring i häradsrättens beslut;

så har högsta domstolen ansett de af underdomstolarne åberopade skäl
och lagrum ej hafva utgjort laga anledning att förklara lagfartsansökningen
hvilande samt förty pröfvat lagligt, med undanrödjande af domstolarnes beslut,
visa ärendet åter till häradsrätten att detsamma till ny laglikmätig behandling
företaga.»

Med anledning af detta domslut, meddeladt den 14 december 1877
af fyra ledamöter mot tre, hvilka senare gillade häradsrättens förfarande,
har en domare på landet vändt sig till mig med en framställning af följande
hufvudsakliga innehåll.

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Då det syntes honom icke kunna antagas, att detta högsta domstolens
beslut innebure, att en lagfartsansökning under ifrågavarande förhållanden
borde afslås och stöd för en sådan mening, efter hans uppfattning, ej gåfves
i lagfartslagen, innehölle domslutet att, ehuru afgäld för afsöndring ej faststälts,
lagfart dock kunde beviljas; och enligt denna uppfattning hade han i
likhet med flere andre domare ansett sig numera icke höra vägra lagfart å
afsöndringar, när, förutom hvad i allmänhet gälde för lagfarts beviljande
vore uppfyldt, köpehandlingen innehölle en sådan beskrifning, som 4 § 2
mom. i kongl. förordningen den 6 augusti 1881 angående hemmansklyfning''
och jordafsöndring bestämmer.

Med hänsyn till det stora antal jordafsöndringar, som förekomme i
den honom anförtrodda domsaga, hade emellertid hos honom stadgats den
uppfattning, att lagfart icke borde beviljas, innan afgäld i laglig ordning
faststälts, enär han trodde sig kunna säga, att ytterst sällan, om ens någonsin,
innehafvare af en afsöndring hos konungens befallningshafvande begärt
afgäldens fastställande efter det han fått lagfart.

Det vore visserligen sant, att konungens befallningshafvande genom
den kännedom af skedda afsöndringar, som vunnes genom förteckningarna
öfver beviljade lagfarter, blefve i tillfälle att vidtaga åtgärder för afgäldens
bestämmande, men efter denne domares uppfattning tillginge det åtminstone
högst sällan så, och lagens föreskrift om afgälds pröfning och fastställande
blefve oftast förbisedd. Förutom den anmärkningsvärda omständighet, att eu
lagbestämmelse ej uppfyldes, uppkomme äfven häraf menliga följder, dem
han ville påpeka.

Af lagfartsböckerna inhemtades, hurusom inom flera hemman från
samma egendom skett ett icke ringa antal afsöndringar för alltid, men, äfven
då orsaken vore uppgifven, saknades kännedom om huruvida dessa afsöndringars
storlek, hos en hvar eller alla tillsammans, stode i öfverensstämmelse
med föreskrifterna i kongl. förordningen om hemmansklyfning och
jordafsöndring, och tänkbart vore att eu felaktighet härutinnan kunde förefinnas,
som varit förebyggd, om afsöndringarna pröfvats af konungens befallningshafvande.

Egaren af den hemmanslott, hvarifrån afsöndringar skett, stode i iagfartsboken
fortfarande antecknad såsom egare till samma skattetal, ty anmärkningarna
om de frånsålda afsöndringarna rubbade icke skattetalet, då
sådant ej vore afsöndringarna åsatt; och när fördenskull inteckning söktes i
hemmanslotten, blefve den beviljad i det oförändrade skattetalet, men vid
skeende utmätning af fastigheten befunnes, att genom flera före inteckningens
beviljande lagfarna afsöndringar för all tid den intecknade fastigheten, hållande
i skattetal t. ex. tolf öre, minskats högst betydligt och ej motsvarade

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

hvad inteckningshafvaren med rätta antagit en fastighet med nämnda skattetal
i jemförelse med dylika andra skatträtter innehålla.

Genom underlåtenheten i afseende å jordafsöndringarnas pröfning i
vederbörlig ordning före lagfarts beviljande uppkomme en i såväl lagfartssom
inteckningsangelägenheter menlig ovisshet om rätta förhållandet mellan
hufvudegendomen och afsöndringarna derifrån, och om också denna pröfning
verkligen skedde efter det lagfart meddelats, så vore detta icke tillfyllest, åtminstone
om pröfning utfallit så, att afsöndringen ej kunnat beviljas.

Af det anförda framginge — fortsätter häradshöfdingen — hans mening
om behof vet af kontroll deröfver, att afsöndringarna blefve behandlade
af konungens befallningshafvande, och borde domstolen icke, såsom det sagts,
»för att vaka öfver att skatten kan utgå af hemmanet», utan för det ändamål
som skall främjas genom lagfarts- och inteckningsböckerna utöfva denna
kontroll. Detta skulle kunna ernås genom ett stadgande, att lagfart å afsöndring
icke finge beviljas, förr än det visats att afgäld i lagenlig ordning
bestämts, dock icke så att lagfartsansökningen, om detta vilkor ej vore fullgjordt,
genast afsloges, hvilket skulle medföra stor risk för köparen, utan
antingen så, att ansökningen förklarades hvilande, till dess det styrkts, att
afgäld faststälts, eller så att ärendet uppskötes till viss dag, då det ålåge
sökanden att visa bestämmelsen om afgäld, vid äfventyr att eljest ansökningen
afsloges.

Med erfarenhet af de rättssökandes sätt i allmänhet att handhafva
hvilande lagfarts- och inteckningsärenden, och då större säkerhet för fullgörande
af föreskriften vunnes genom uppskof på bestämd tid, ville det synas,
med hänsyn särskild t dertill, att undanrödjandet af dylikt hinder för lagfarts
beviljande helt och hållet berodde på sökanden, som bestämmelsen om uppskof
bäst främjade syftemålet. Den tidsutdrägt, som af ett sådant uppskof
blefve eu följd, vore naturligen en olägenhet, men såsom sådan högst obetydlig
i jemförelse med de olägenheter som, efter hvad ofvan visats, uppkomme
derigenom att pröfningen om afgäld uraktlåtits.

Äfven de öfrige landtdomare, med hvilka jag haft tillfälle att samtala
i detta ämne hafva, med ett enda undantag, varit af den mening, att
den i kong], förordningen angående hemmansklyfning — såväl den af den 6
augusti 1864 som den nu gällande af den 6 augusti 1881 — anbefalda
pröfningen af konungens befallningshafvande, dels huruvida afhandling rörande
jordafsöndring är med förordningen öfverensstämmande och dels af den föreslagna
afgäldens tillräcklighet, bör föregå och utgöra vilkor för beviljande af
lagfart å sådan för alltid afsöndrad jord; och flera domare hafva förklarat,
att de, oaktadt det åt högsta domstolen gifna prejudikatet, fortfarande fordra
att denna pröfning skall visas hafva försiggått, innan de bevilja lagfart å afsöndring.
Det synes också vara oegentligt, att eganderätt till afsöndrad jord

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

13

genom lagfart befästes, innan vederbörande myndighet pröfva! afsöndringens
laglighet, helst denna pröfning kan hafva till följd, att afsöndringen måste
rättas och jemkas, eller till och med att den afsöndrade jorden måste hel
och hållen återgå till den egendom, hvarifrån den afsöndrats. Och såsom
den ifrågavarande landtdomaren påpekat, kan otvifvelaktigt oreda och osäkerhet
i afseende på lagfarts- och inteckningsförhållanden af ett dylikt lagfartsförfarande
uppstå samt förvecklingar och rättegångar framkallas, som icke
skulle ifrågakomma, om pröfningen af afsöndringens lagenlighet ovilkorligen
måste föregå lagfarten. Då nu emellertid högsta domstolen förklarat förefintliga
lagbestämmelser icke innebära detta, gör sig naturligen denna uppfattning,
ehuru den af många icke godkännes, allt mera och mera gällande
i tillämpningen, så att, om de påvisade olägenheterna af en dylik lagtillämpning
skulle befinnas så betydande, att den bör för framtiden förebyggas,
det lärer vara nödigt att uttryckligen stadga, att lagfart å för alltid afsöndrad
jord icke må beviljas, innan det visats att konungens befallningshafvande
verkstält den föreskrift^ pröfningen af afsöndringen och bestämt afgälden
af densamma.

Ett dylikt stadgande fans i kongl. förordningen angående tillägg till
gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning och jordafsöndring den
13 juli 1853, der det hette, att lagfart eller inteckning för afsöndringens
bestånd ej finge beviljas, innan afsöndringen visades vara vederbörligen godkänd.
Denna förordning upphäfdes genom kongl. förordningen angående
ändring i föreskrifterna rörande hemmansklyfning och jordafsöndring den
12 november 1858, hvarigenom förordnades att de i berörda ämnen förut
gifna författningar, kongl. förordningen 19 december 1827 jemte kongl. kungörelserna
den 14 november 1829 och den 29 januari 1831, skulle tjena
till efterrättelse, med några, frågan om lagfart icke rörande, förändringar.
Dessa författningar innehöllo ingenting motsvarande berörda stadgande i 1853
års förordning; och då det icke heller upptagits i kongl. förordningen om
hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1864, drog lagutskottet
vid behandling af tvenne vid 1879 års riksdag väckta motioner om upphäfvande
af sistnämnda förordning'' häraf den slutsats, att afsöndrings godkännande
icke vidare vore af nöden för vinnande af lagfart derå. Så
fattade deremot domstolarne icke saken, eftersom de likaväl efter upphäfvande!
af 1853 års förordning som förut fordrade att afsöndringsfrågan blifvit
af konungens befallningshafvande vederbörligen behandlad, innan lagfart å
afsöndringen beviljades. Det var först efter och med anledning af 1877 års
förberörda i högsta domstolens minnesbok införda beslut, som domarena i
allmänhet funno sig föranlåtna att afstå från denna fordran.

Om nu Riksdagen, såsom jag anser mig böra tillstyrka, för sin del
besluter ett dylikt stadgande och i sammanhang dermed skulle vilja be -

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

stämma, huru förfaras skall, då någon söker lagfart å afsöndrad lägenhet
utan att styrka att afsöndringen blifvit af konungens befallningshafvande
godkänd, huruvida i detta fall lagfartsansökningen skall förklaras Infilande
till dess sådant visats eller ärendet till viss dag uppskjutas, så lärer det
förra alternativet obetingadt böra föredragas, såsom öfverensstämmande med
den allmänna grundsatsen i gällande lagfartsförordning, att lagfartsansökning,
som ej genast bifalles, eller som ej, på grund af 5 §, genast afslås, skall
förklaras hvilande till dess hindret för lagfarten upphört. Mig synes emellertid
särskilt föreskrift härutinnan icke vara påkallad, i betraktande af stadgandet
i 10 §, att om i följd af vissa uppgifna föreskrifter och omständigheter,
»eller eljest)''), hinder möter mot bifall till lagfartsansökningen, rätten
skall förklara ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanröjande.»

Det kan visserligen icke förnekas, att införandet af ett sådant vilkor
för beviljande af lagfart å för alltid afsöndrad lägenhet, som justitieombudsmannen
här föreslagit, skulle kunna i någon mån bidraga till ökad reda och
öfverskådlighet, särskilt i afseende på fastighetsböckerna; men lagutskottet
kan dock ej annat finna, än att lagstiftaren haft skälig anledning att icke i
förordningen den 6 augusti 1881 ånyo stadga det genom 1853 års förordning
införda, men redan år 1858 åter upphäfda förbudet för domstol att
innan afsöndring visats - vara vederbörligen godkänd, derå meddela lagfart-
De statsändamål, hvilka skola främjas å ena sidan af gällande lagstiftning
rörande hemmansklyfning och jordafsöndring och å den andra af
bestämmelserna om lagfart å fast egendom, synas nemligen vara af sinsemellan
så olikartad natur, att stadgandena i båda dessa ämnen icke böra utan
synnerligen tvingande skäl sättas i beroende af hvarandra. Den pröfning,
som föregår godkännande af en skedd afsöndring, afser att trygga statens
rätt att af stamhemmanet utfå föreskrift^ skattebidrag, således ett rent
administrativt ändamål; och det kan icke vara lämpligt att åt domstolen, som
har att genom lagfarten gifva offentlig bekräftelse åt lagfartssökandens
fång, uppdraga öfvervakandet af berörda administrativa föreskrifters efterlefnad.

Behörig kontroll i sistnämnda afseende synes ock kunna på annat sätt
åstadkommas. Genom lagfartsförteckningarne erhålla Konungens befallningshafvande
och kronobetjeningen kännedom om de afsöndringar, å hvilka lagfart
meddelats, och kunna då, med afseende å dem bland dessa, hvilka finnas
icke hafva blifvit Konungens befallningshafvandes pröfning understälda, utan
hinder af lagfarten vidtaga de åtgärder, till hvilka förhållandena må föranleda.

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Beträffande särskildt den åtgärd af domstolen, hvarigenom enligt
justitieombudsmannens förslag en lagfartssökande skulle förmås att söka vederbörligt
godkännande af afsöndringen, eller att lagfartsansökningen skulle
förklaras hvilande, synes ett sådant stadgande kunna medföra vissa olägenheter.
En i lagens bestämmelser mindre förfaren person kan nemligen af
en dylik föreskrift lätt förledas till det antagande, att han icke har någon
fördel af att söka lagfart å en afsöndrad lägenhet, innan afsöndringen vunnit
Konungens befallningshafvandes godkännande, då lagfarten i slikt fall
icke kan beviljas; och ett sådant antagande skulle utan tvifvel i många fall
förorsaka förluster.

På dessa skäl hemställer lagutskottet,

att justitieombudsmannens förevarande framställning
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr Hasselrot har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.