Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Utlåtande 1906:LU31

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

N:o 31.

Ank. till Eiksd. kansli den 26 mars 1906, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående införande
af jury och fri bevispröfning i straffprocessen.

Lagutskottet kar till förberedande behandling fått emottaga en inom
Andra Kammaren af herr D. Holmgren väckt motion, n:o 64, af följande
lydelse:

»Att vår domstolsorganisation och vår rättsskipning, särskildt i fråga
om brottsmål, är föråldrad och i många afseenden otillfredsställande, torde
få anses såväl af jurister som lekmän allmänt erkändt. Och att en reform
af vår kriminella processrätt måste i sig innefatta ett utvidgande af det
till nästan fullständig betydelselöshet nedsjunkna, i våra underrätter ingående
folkvalda elementets inflytande, medgifves också, om ej lika obetingadt.

Ett fullständigt af hjälpande af de förefintliga bristerna skulle utom
en omorganisation af domstolsinrättningen äfven innefatta en omgestaltning
af åklagare- och sakförareväsendet samt en omredigering af strafflagen^
men framför allt ett införande i vår rätt af den fria bevispröfningens
grundsats, hvilken lagskiparen redan nu i vissa fall ser sig tvungen att i
strid mot gällande lag åtminstone i viss mån tillämpa, ehuru sådant naturligtvis
långt ifrån kanske i den utsträckning, som i rättens intresse verkligen
kräfdes.

Lekmannaelementets upptagande såsom en själfständig faktor inom
rättsskipningen samt införandet af den fria bevispröfningen äro liörnstename
i den rättsreform, som förr eller senare måste genomföras i vårt på
detta område så betänkligt tillbakablifna land. De öfriga momenten i
Bill. till Likså. Prof. 1906. 7 Samt. 30 Höft. (N:o 31). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

denna reform, huru viktiga de än hvar för sig äro, komma dock i andra
rummet.

Redan det förslag till kriminallag, som lagkommittén 1832 framlade,
inrymde åt nämnden en särskild befogenhet i brottmål, i det att i stället
för den kollektiva rösträtt, som tillkommit och ännu tillkommer nämnden,
hvarje dess medlem skulle enligt förslaget erhålla individuell rösträtt i
fråga om den tilltalades friande eller fällande; skuldfrågans afgörande
lades sålunda i nämndens hand; nämnden skulle erhålla den befogenhet,
som i den moderna brottmålsprocessen tillkommer juryn, dock med den
viktiga inskränkning, som låg däri, att domen i dess helhet kunde i högre
rätt öfverklagas. Detta jämte bibehållandet af det blandadt muntliga och
skriftliga förhandlingssättet i stället för det enbart muntliga samt saknaden
äf alla anordningar för processens koncentration skulle emellertid, ifall
förslaget hade blifvit lag, gjort detsammas tillämpning, om ej omöjlig, så
åtminstone föga gagnelig. Jurysystemet, det vill säga det verkliga jurysystemet,
ej den karrikatyr däraf, som bjudes i vår tryckfrihetslag med
dess delvis af rätten valda jury, kräfver ju med'' nödvändighet, att förhandlingarne
— frånsedt den förberedande rannsakningen — äro rent
muntliga och fortgå utan eller med mvcket korta afbrott, till dess saken
är utagerad, enär juryns utslag skall grunda sig på hvad dess medlemmar
under förhandlingarne med egna öron hört och med egna ögon sett och
icke på en i skriftliga protokoll affattad framställning, som enligt sakens
natur aldrig kan fullt och troget återgifva hvad som inför rätten försiggått.
Det ligger också i sakens natur, att den under sådana förhållanden
af en i sitt dömande från det legala bevissystemets fjättrar fullkomligt frigjord
kår afgjorda frågan om den tilltalades skuld i vanliga fall måste,
där intet fel mot rättsreglerna begåtts, vara utan appell. Den fria bevispröfningens
grundsats hade af lagkommittén obetingadt upptagits. Kommittén
yttrar nämligen, »att intet visst bevismedel eller bestämdt mått af
bevis må betaga domaren friheten att med hänsyn till alla i målet förekomna
omständigheter pröfva, om bevisningen är fullt öfvertygande eller
icke». Detta var för öfver sjuttio år sedan, men ännu i denna dag är
den svenske domaren bunden af de bevisregler, som gifvas i 17 kapitlet
rättegångsbalken af 1734 års lag!!!

I lagberedningens år 1849 framlagda förslag till ny rättegångsbalk
framträder juryinstitutionen fullfjädrad, och beträffande rättsförhandlingens
muntlighet yttras, att »blott genom att med egna sinnen uppfatta hvad
under ransakningen förekommer, kan man intränga i bevisningens sanning
och rätta betydelse».

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

3

Efter den tiden hafva emellertid andra vindar blåst, och de, som
sedan haft till uppgift att utarbeta förslag till vårt rättegångsväsendes
reformerande, hafva väl gjort vissa ansatser i syfte att bereda principerna
om muntlig rättsförhandling och fri bevispröfning ett partiellt inträde i
vår rätt, men ställt sig bestämdt afvisande mot införandet af jurydomstolar
såväl som mot allt utvidgande öfver hufvud taget af det folkvalda
domstolselementets befogenhet.

Eesultatet af det reformarbete på rättegångsväsendets område, som
alltsedan de första årtiondena af förra seklet bedrifvits i vårt land, är, att
vi i allt väsentligt stå, där vi stått, nästan ensamma i hela den civiliserade
världen, där numera, med endast ett par undantag, jurysystemet med
dess konsekvenser, den muntliga rättsförhandlingen och den fria bevispröfningen
med mera, införts i alla land. Särskildt f. d. broderlandet
Norges straffprocesslag af den 1 juli 1887, hvilken trädde i kraft den 1
januari 1890, erbjuder genom den konsekvens och fullständighet, hvarmed
den i hela den kriminella rättsskipningen och organisationen af domstols-,
åklagare- och sakförareväsendet tillämpat den moderna rättens grundsatser,
det bästa föredömet för oss.

Enligt denna lag afgöres i alla gröfre brottmål frågan om den anklagades
skuld af folkvalda jurymän, som, obundna af alla bevisteorier, äga
att döma »efter fri öfvertygelse på grund af en samvetsgrann pröfning af
det föreliggande bevismaterialet», under det att straff-frågans afgörande
tillhör de juridiskt bildade domarne; i mindre brottmål deltaga folkvalde
»meddomsmän» med individuell rösträtt jämte domaren i både skuld- och
straff-frågans afgörande. Lagerns genomförande och tillämpning har trots
den något ökade kostnaden för staten och de kraf den ställer på den enskilde
medborgarens medverkan vid rättsskipningen framkallat den största
tillfredsställelse till och med hos dem, som förut varit dess ifrigaste motståndare,
och alla de mot jury institutionen anförda invändningar hafva af
erfarenheten vederlagts. Särskildt erkännes detta vara fallet med den
bland juristerna och de konservativa förut yttrade misstron till de folkvalde
jurymännens kompetens att väl fylla sin uppgift; denna uppgift är
också, bland annat genom den rättsundervisning, som domaren har att i
hvarje fall gifva dem, icke svårare, än att enhvar med vanligt sundt förstånd
går i land därmed.

Den fria bevispröfningens fördelar torde icke behöfva påvisas, då de
väl äro i det närmaste oomtvistade, »Lekmannadomens» företräde framför
»juristdomen» beträffande en anklagads brottslighet är icke lika allmänt
erkändt. Härom yttrar emellertid en af våra anseddaste rättslärde och

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

domare, justitierådet Afzelius, i Nordisk familjebok, att »densamma låter
det sunda oförvillade omdömet säga sitt ord med vid rättens skipande,
hvilket särskildt inom straffrätten är af vikt, då gränsen mellan det tilllåtna
och otillåtna ofta måste bestämmas med hänsyn till hvad lifvets
vanliga förhållanden fordra».

Att särskildt t. ex. nödvärns- och oaktsamhetsfall måste erhålla ett
fördomsfriare och rättvisare bedömande af lekmannen än af den af juridisk
formalism och hänsyn till en icke alltid lofvärd rättspraxis behärskade
juristen, har med rätta ofta påpekats.

Med afseende på den anklagades behandling och domarens uppfattning
af sin ställning till honom, skulle inrättandet af jurydomstolar medföra
en lycklig förändring, frånsedt hvad de med juryinstitutionen sammanhängande
förändringar i rättsväsendet i öfrigt måste föra med sig.

Då det ända till sista tiden sett ut, som om något hopp ej kunde
hysas om att snart få motse ett på regeringens initiativ tillkommet förslag
till reform af vårt rättegångsväsende i här antydd riktning, men en sådan
reform väl kan sägas utgöra ett af de viktigaste samhällsbehof, som för
närvarande vänta på att blifva tillgodosedda, har jag ansett, att Riksdagen
borde genom ett uttalande i saken söka förmå dem, det vederbör, att ägna
densamma nödig uppmärksamhet, så att ej nya sjuttifem år må hinna
förrinna, innan vi komma till den ståndpunkt i ifrågavarande afseende,
där nu nästan alla civiliserade nationer befinna sig.

Jag vågar därför hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t begära, att Kungl. Maj:t ville utan dröjsmål gå i författning om
utarbetande och framläggande för Riksdagen af ett förslag till straffprocesslag,
byggd! på jurysystemet och den fria bevispröfningens principer.»

Frågan om och i hvad mån lekmän böra deltaga i rättsskipningen,
är inom straffprocessen af synnerlig vikt, då ju rättsskipningen i brottmål
utan tvifvel kan gestalta sig annorlunda, allteftersom den är uppdragen åt
endast rättslärda domare eller jämväl lekmän utöfva inflytande därå. Det
senare kan emellertid äga rum på skilda sätt. Inom domstolar, som bestå af
lagfarne och icke lagfarne i förening, kunna såväl de lagfarne som de öfriga
äga samma behörighet att pröfva såväl skuld- som straffrågorna. Exempel
på en sådan anordning af ett lekmannaelement i domstolarna erbjuda våra
häradsrätter och de flesta rådstufvurätterna. Dessa former äro dock sins

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

emellan så till vida olika, att vid häradsrätterna de icke rättslära ledamöterna
hafva kollektiv rösträtt, så att de endast vid enhällighet kunna
bestämma domstolens beslut, under det att vid rådstufvurätterna alla ledamöterna
äga hvar sin individuella röst.

Det utmärkande för jurydomstolen — en annan form för samverkan mellan
lekmän och lagkunnige inom rättsskipningen i brottmål — är åter, att
de särskilda, så att säga, kollegier, hvaraf den består, hafva hvar sin fristående
hufvuduppgift. Det ena af dessa kollegier, lekmännen, har att pröfva
allenast frågan om den tilltalades skuld, under det att, åtminstone i allmänhet,
domstolens öfriga medlemmar, de lagfarne, hufvudsakligen hafva
att afgöra frågan om straffets bestämmande.

Härads- och rådstufvurätter, bestående af såväl lekmän som lagfarne,
hafva sedan långt tillbaka funnits i Sverige och torde hafva utvecklat
sig ur de rena folkdomstolarna, i kvilka domsrätten utöfvades af den
samlade menigheten själf eller ett utskott af densamma. Däremot har
jurydomstolen, om man undantager behandlingen af de så kallade tryckfrihetsmålen,
hittills icke i vårt land kommit till användning.

I förevarande motion, hvilken åsyftar åstadkommande af en straffprocessordning,
byggd på jurysystemets princip, anföres, hurusom förslag i
sådan riktning förut här varit å bane. Vid riksdagen gjordes senast år
1899 framställning i detta syfte af samme motionär, som framburit förevarande
förslag. Motionen afstyrktes emellertid af lagutskottet och föranledde
ingen Riksdagens åtgärd. Utskottet anförde då bland annat, att
utskottet visserligen icke underskattade betydelsen af lekmannaelementet i
domstolarna, men höll före, att detta element kunde, till större förmån för
rättsskipningen, tillgodogöras enligt vår nuvarande lags principer än genom
införande af den för den inhemska lagstiftningen förut i regel främmande
jury institutionen. Särskildt i häradsnämnderna vid underdomstolarna på
landet funne utskottet ett institut, hvilket, byggdt på nationell grund och
genom urgammal lag och sed införlifvadt med folkets uppfattning, vore
väl ägnadt att tillföra domstolen lekmännens praktiska insikt och af juridiska
hänsyn obundna syn på tingen. Därest det skulle anses behöfligt
och önskvärd! att tillägga lekmannaelementet i domstolarna ett ökadt inflytande
på rättsskipningen, föreställde sig utskottet därför, att sådant
kunde ske genom utveckling af nu angifna institut.

Hvad sålunda anförts af 1899 års lagutskott biträder det nuvarande
lagutskottet i hufvudsak. Utskottet vill särskildt ytterligare framhålla, att,
om än en utsträckt tillämpning af principen om samverkan mellan lekmansdomare
och ämbetsdomare kan anses önskvärd och lämplig, jurysysteUih.
till Likså. Prof. 1906. 7 Sami. 30 Stift. 2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

met likväl icke får antagas obestridligen vara den ändamålsenligaste formen
för en sådan samverkan.

Juryinrättningens införande eller bibehållande i andra länder sammanhänger
i allmänhet med särskilda historiska, politiska och sociala förhållanden.
Icke öfverallt, där jurysystemet kommit till användning, har det
verkat fullt tillfredsställande från processuell synpunkt, och för att undanröja
vissa därmed förbundna olägenheter har det befunnits nödvändigt att
införa vissa kontrollanordningar och inskränkningar i den princip, som
systemet innefattar.

En viktig omständighet att taga i betraktande vid bedömande af förevarande
fråga är för öfrigt jurysystemets oskiljaktiga sammanhang med
andra viktiga processuella spörsmål, såsom t. ex. frågorna om omedelbarhet
och muntlighet i rättegången. Häraf torde följa, att endast i sammanhang
med en genomgripande omarbetning af rättegångsordningen bör ifrågakomma
att i vårt land inrätta jurydomstolar för brottmål i allmänhet.
Otvifvelaktigt är emellertid, att, då en sådan omarbetning, som länge stått
på dagordningen, företages, nu förevarande fråga blifver föremål för förnyad
och omsorgsfull ompröfning.

Motionen innefattar äfven förslag om genomförande i vår straffprocesslagstiftning
af den fria bevispröfningens grundsats. Då emellertid detta
förslag synes vara att anse allenast såsom eu af motionären tänkt konsekvens
af jurysystemets införande, saknar utskottet anledning att upptaga
frågan härom till särskild! bedömande.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 mars 1906.

På lagutskottes vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

STOCKHOLM, O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1900.