Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Utlåtande 1905:LU31

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

}»:o 31.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 21 § i
lagen angående sparbanker den 29 juli 1892.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en inom
Första Kammaren af herr grefve Lewenhaugt väckt motion, n:o 8, så lydande
:

»Konungens befallningshafvande har, enligt § 21 i lagen angående
sparbanker den 29 juli 1892, fått sig ålagdt att öfva tillsyn öfver sparbank
och för sådant ändamål själf eller genom ombud verkställa undersökning
af sparbanks förvaltning; i sammanhang hvarmed stadgats, att, då
undersökning verkställes genom ombud, detta ombud skall'' åtnjuta arfvode
af allmänna medel efter de grunder, Konungen bestämmer. Undersöker
man vidare, hvilka föreskrifter i sådant afseende lämnats, så inhämtas af
nådiga cirkuläret den 18 november 1892, att ombudet, vare sig därtill
förordnats tjänsteman eller enskild person, skall för uppdraget åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen af nådiga
resereglementet den 11 februari 1881.

Det vill synas, som om sparbankslagens bestämmelse om »arfvode»
för granskningsuppdraget icke genom ofvanberörda nådiga cirkulär kommit
i tillämpning. För så vidt som begreppet arfvode utmärker ersättning för
arbete eller uppdrag af mer eller mindre tillfällig beskaffenhet, och då
resekostnads- och traktamentsersättning väl icke innebär annat än godtgörelse
för de med resa till och från samt uppehåll på en plats förbundna,
oundgängliga kostnader — hvilka, därest sådan ersättning icke utginge,
skulle drabba förrättningsmannens egen kassa — kan jag icke finna, att
nådiga cirkuläret den 18 november 1892 meddelat de bestämmelser, som
i 21 § sparbankslagen åsyftats.

Om nyttan och vikten af Konungens befallningshafvandes inspektion
öfver sparbankerna torde inför Riksdagen icke behöfva mycket ordas. För
hvar och en nitisk sparbanksstyrelse står det klart, att den mera officiella
granskningen, vid sidan af sparbankens egen revision, är ägnad att göra

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Sami. 26 Höft. (N:o 31). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

sparbankslagens anda och rätta förstånd lefvande för och verklig vid sparbankens
förvaltning. Allra helst där Konungens befallningshafvandes ombud
har flera sparbanker under sin inspektion, har ombudet genom därvid
sig erbjudande iakttagelser, sammanställningar och jämförelser tillfälle
att förekomma eller undanröja ensidigheter och slentrianmässiga förfaringssätt,
hvilka eljest lätt insmyga sig och som kanske alldeles undgå bankens
egna revisorer. Ja, det gifves verkliga förvaltningsfel, för hvilka bankens
revisorer icke haft öppen blick, vare sig att sådant berott af undfallenhet
eller af bristande insikt, men soin däremot icke undgått anmärkning vid den
objektiva granskning, som Konungens befallningshafvandes ombud utöfvat.

Men skall ett så allmännyttigt gagn beredas genom den offentliga
inspektionen, ligger det makt uppå, att de för ändamålet anlitade personer
besitta icke allenast det borgerliga anseende, som fordras för att
deras utlåtanden skola hos sparbankernas målsmän vinna önskvärd hänsyn,
utan ock framför allt de kunskaper, den erfarenhet och den praktiska
blick, som äro oundgängliga för en lycklig lösning af den ombuden förelagda
uppgift.

Att så beskaffade personer kunnat af myndigheterna vinnas för ifrågavarande
uppdrag, änskönt detsamma icke hittills varit förenadt med något
arfvode, det skall ej förnekas. Ett uppoffrande intresse och nitälskan för
uppgiften torde i dessa fall förmått sådana män att mottaga uppdraget;
men i regel står den verkliga förmågan icke till buds utan ett skäligt
arfvode.

Om man således torde böra medgifva, att arfvode för uppdragets utförande
är af nöden, lärer dock med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
statsverket skall därmed betungas. Bestämmelsen därom står åtminstone
ej i öfverensstämmelse med hvad som ansetts böra gälla för de enskilda
bankerna, hvilka nödgas betala de af Konungens befallningshafvande förordnade
ombud med det belopp, som af Konungens befallningshafvande
bestämts. Visserligen intaga, som bekant, sparbankerna i mångt och mycket
eu väsentligen annan ställning till allmänheten än privatbankerna, och
särskild! skilja sig dessa bankinrättningar däri, att de senare arbeta såsom
affärsföretag för vinnings skull, medan sparbankerna äro till för ett oegennyttigt
betjänande företrädesvis af de mindre bemedlade. Också har staten
förnuftigtvis undvikit att på något sätt beskatta sparbanksrörelsen.
Men då staten uteslutande uti insättarnes intresse öfvar kontroll öfver
sparbankerna och dessa numera vunnit den oerhörda omfattning, att desamma
— postsparbanken ej inräknad — förvalta omkring 540 millioner
kronor, bör kostnaden för en nödig och nyttig funnen kontroll från det
allmännas sida icke kännas tryckande för sparbankerna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

3

Då jag nu ansett, att lagens stadgande om arfvode åt Konungens
befallningshafvandes ombud bör effektueras,

då sparbankerna alltför väl böra kunna bära ifrågavarande kostnad
och

då Konungens befallningshafvande, hvar i sitt län, bör med bästa
sakkunskap och urskillning kunna bedöma sitt ombuds arbete och detta
arbetes värde,

föreslår jag vördsamt, att Riksdagen måtte för sin del besluta den
ändring af § 21 mom. 2 i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892,
att sista punkten skall erhålla denna lydelse:

»Verkställes undersökningen genom Konungens befallningshafvandes
ombud, åtnjuter ombudet arfvode af sparbankens medel till det belopp,
Konungens befallningshafvande bestämmer.»

Den i 21 § sparbankslagen anbefallda undersökning af sparbanks
förvaltning är af så stor vikt och betydelse för en god och likformig utveckling
af sparbanksväsendet, att den för visso bör anförtros endast åt
för uppgiften väl skickade personer. Om det af motionären klandrade
förhållandet, att uppdraget ej är förenadt med annan godtgörelse än traktaments-
och resekostnadsersättning, skulle hafva vållat Kungl. Maj:ts befallningshafvande
svårigheter att finna fullt lämpliga ombud för uppdragets
utförande, då funnes utan tvifvel fullgiltig! skäl att, såsom motionären
ifrågasatt, höja godtgörelsen. Sådana svårigheter synas emellertid icke
hafva yppat sig. Därest så skett, lärer Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande
ej hafva underlåtit att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
härå, men om någon framställning i detta afseende har utskottet intet
sport. Ej heller hafva andra omständigheter till stöd för ett antagande
af ofvan nämnda innehåll kommit till utskottets kännedom. Hvad motionärens
framställning beträffar, innebär den tvärt om ett vitsordande, att
hittills inga olägenheter mött. Motionärens farhågor, att ett motsatt förhållande
skulle kunna väntas inträda, kan utskottet icke dela. Väl må
det vara sant, såsom motionären anmärker, att i allmänhet den verkliga
förmågan icke står till buds utan ett skäligt arfvode, men för uppgifter
med den karaktär af offentligt förtroende, som utmärker den här ifrågavarande,
torde man allt framgent kunna påräkna oegennyttigt biträde af
för det allmänna bästa nitälskande aktade och sakkunnige män. Åtskilliga
personer kunna antagas känna sig af sin officiella ställning manade att ej
undandraga sig uppdraget, t. ex. landssekreteraren i länet, hvilken ock,
enligt hvad för utskottet uppgifvits, i åtskilliga orter förrättar undersök -

Utskottets

yttrande.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

ningen, och lärer det i betraktande af dylika personers ställning vara lämpligare,
att för uppdraget ej utgår ett af Kungl. Majrts befallningshafvande
bestämdt arfvode På

grund af det anförda finner utskottet någon anledning ej förefinnas
att tillerkänna Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ombud vid undersökning
af sparbanks förvaltning annan godtgörelse än den, de enligt det
af motionären åberopade kungl. cirkuläret nu åtnjuta, nämligen enligt
tredje klassen af resereglemente! utgående dagtraktamente — tio kronor
— och resekostnadsersättning; och utskottet ställer sig följaktligen afvisande
mot förslaget om arfvodets bestämmande genom Kungl. Maj:ts
befallningshafvande.

Motionären synes hafva uttalat sig för ersättningens bekostande af
sparbankerna i stället för, såsom nu sker, af staten endast under förutsättning
att särskild! arfvode lämnades.

Vid sådant förhållande kunde utskottet med sin ståndpunkt till
motionen förbigå frågan, hvem som skall betala kostnaden för granskningen.
Utskottet anser sig dock böra framhålla såsom sin mening, att
sparbankernas egenskap af filantropiska inrättningar, de där utan vinst
för stiftare och ledare arbeta för ett socialt och ekonomiskt viktigt syfte,
allt fortfarande bör utgöra en anledning för staten att själf vidkännas
utgifterna för ifrågavarande granskning af deras förvaltning.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr grefve Lewenhaupt.

Herrar Hedenstierna, F. Andersson, A. Olsson och Wiklund hafva
begärdt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.

Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.