Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Utlåtande 1904:LU31

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

\

N:o 31.

Ank. till Rikad. ktmli den 11 man 1904, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder
för stäfjande af illojal konkurrens.

I en inom Andra Kammaren väckt, till behandling af lagutskottet
hänvisad motion, n:o 100, har herr C. J. F. Ljunggren föreslagit, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, hvad till stäfjande af en öfverhandtagande
illojal konkurrens må kunna i lagstiftningsväg åtgöras, samt för Riksdagen
framlägga det förslag till lagstiftning i ämnet, hvartill den verkställda
utredningen kan föranleda.

I den till stöd för motionen afgifna framställningen har motionären
till en början redogjort för behandlingen af en vid 1897 års riksdag
inom Andra Kammaren i samma syfte väckt motion och öfvergår
därefter till en redogörelse för ett af särskilda kommitterade inom
manufakturhandlareföreningen i Stockholm året förut afgifvet yttrande
och förslag rörande åtgärders vidtagande till stäfjande af den illojala
konkurrensen, närmast med hänsyn till den samma år tillkomna tyska
»Reichsgesetz zur Bekämpfung des unlauteren Wettbewerbes».

Med anledning af nämnda kommittébetänkande, säger motionären,
anhöll manufakturhandlareföreningen i maj 1898 hos Kungl. Maj:t om
utarbetande och framläggande af förslag till lagstiftning emot den
Bih. till Biksd. Prof. 1904. 7 Sami. 24 Haft. (N:o 31). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:e 31.

illojala konkurrensen för tillgodoseende i hufvudsak af de önskningsmål,
som framhållits i kommittébetänkandet.

Den underdåniga skrifvelsen remitterades till kommerskollegium
med anmodan att, sedan tillfälle lämnats Sveriges allmänna handelsförening
att yttra sig öfver framställningen, afgifva eget utlåtande i
ärendet.

Härefter återgifver motionären dels det af nämnda handelsförenings
förvaltningsutskott i slutet af år 1898 i saken afgifna betänkande, dels
ock kommerskollegii den 27 november 1900 i ärendet afgifna utlåtande.

Motionären åberopar vidare ett i Sveriges allmänna handelsförenings
årsberättelse till mötet i Gäfle 1901 af förvaltningsutskottet
i anledning af kommerskollegii berörda utlåtande gjordt uttalande.

Slutligen omnämner motionären, att åtskilliga köpmansföreningar
i Stockholm i november 1903 hos Kungl. Maj:t petitionerat i frågan.

Efter denna redogörelse för hvad i ärendet hittills blifvit åtgjord!,
— i fråga om hvilken redogörelses närmare innehåll utskottet tillåter
sig att till motionen hänvisa — öfvergår motionären till framhållande
af en del särskilda synpunkter vid bedömandet af spörsmålet om en
lagstiftning mot illojal konkurrens. I sådant afseende anför motionären:

»Det kan möjligen synas egendomligt, att motion nu väckts i frågan,
då så nyligen som sistlidne november flera köpmansföreningar petitionerat
hos Kungl. Maj:t i ärendet, men å andra sidan får det beaktas,
att en tidigare underdånig framställning — den af manufakturhandlareföreningen
år 1898 framburna — icke efter 1 Va års förberedande behandling
ledt till något som helst resultat, hvarjämte det väl får anses
antagligt, att, därest den nu senast till Kungl. Maj:t inkomna underdåniga
hemställan remitteras till kommerskollegium för yttrandes afgifvande,
densamma därstädes kan blifva föremål för liknande afstyrkande
som den förra framställningen, och detta måhända desto snarare, som
den sist ingifna petitionen nog lär i vissa detaljer gå längre, än man har
förhoppning om att kunna få inrymdt i en lagstiftning emot illojal
konkurrens.

Då det dessutom bör tagas för gifvet, att Kungl. Maj:t med större
lätthet kan intressera sig för dels lagförslag i berörda syfte samt dels
för vissa därmed sammanhängande lagändringar, om Kungl. Maj:t dessförinnan
får tillfälle att erfara Riksdagens tankar i frågan, har jag
trott, att en motion kunde vara för ärendets vidare behandling och
utredning gagnelig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

3

Behofvet af lagstiftning.

Det torde af bär ofvan förebragta referat af hvad i frågan hittills
förekommit nogsamt framgå, att behofvet af åtgärder till ståtande åt
en öfverhandtagande illojal kokurrens är stort. Att detta behof äfven
lifligt erkänts af hela landets handels- och köpmansföreningar, äfvensom
af flertalet enskilda affärsmän, lär väl vara alltför bekant att här behöfva
närmare klargöras.

Man har så ofta hört nämnas, att det nog skulle kunna lyckas
landets handels-, industri- och handtverkskorporationer att utan lagstiftningens
hjälp och genom enskildt initiativ samt på frivillighetens
väg ernå sådan framgång, att affärslifvet i dess konkurrensförhållande
utvecklades därhän, att rättfärdighetens oskrifua lagar strikte följdes,
men allt detta bör väl få anses alltför sangvinisk för att kunna förutsättas
skola leda till önskadt praktiskt resultat. _

Likasom det allmänna redan hos oss trädt emellan i fråga om
lagar till skydd för varumärken och firma, till skydd för uppfinningar
(genom patentlagstiftningen), till skydd för naturprodukter gentemot
förväxlingar med konstprodukter (exempelvis genom margarinförordningen)
m. m., böra väl också, da handelns och industriens målsmän
upprepade gånger yrka på lagstadgadt skydd emot en illojal konkurrens,
statsmakterna kunna villfara dylik önskning, särskildt då den i sig innebär
omsorgen om trygghet icke endast åt den säljande, utan jämväl åt
den köpande allmänheten.

Med ledning af andra länders exempel, bland annat Tysklands
speciallag, torde en lagstiftning bär i landet ej få betraktas såsom ett
så vådligt experiment, att man ännu längre bör skjuta upp i afvaktan
på att finna det rätta. Det kan snarare med fog påstås, att ett fortsatt
uppskjutande af önskade lagåtgärder kan medföra fara för affärslifvets
lugna och moraliska utveckling i detta den hänsynslösa konkurrensens

tidehvarf. ... .

Rädslan för att eu lagstiftning icke genast från början kan träffa
alla arter af den illojala konkurrensen lär väl icke heller höra fördröja
det första steget härtill. Fasthellre bör det måhända anses fördelaktigt,
att, liksom vid lagstiftning på så många andra områden redan tillförene
ägt rum, början göres då behofvet är ådagalagdt, för att sedan erfarenheten
må gifva ledning till vidare utveckling och förbättringar.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Jag öfvergår nu till klargörande af några vanligast förekommande
yttringar af den illojala konkurrensen.

I. Svindelaktig reklam.

Det torde vara allmänt bekant, att den svindelaktiga reklamen,
vare sig den uppträder medelst annonser eller på annat sätt genom
tryckta eller skrifna tillkännagifvanden, är mest ägnad att missleda en
okritisk och lättrogen allmänhet till öfvertygelsen om att här föreligger
ett särskild! gynnsamt tillfälle att köpa utbjudna varor. Att det alltför
ofta lyckas den illojale affärsmannen att genom dylika felaktigt,
öfverdrifvet eller rent af falskt författade reklamer ernå en ökad kundkrets
till förfång för den samvetsgranne konkurrenten och till köpares
mer eller mindre erkända missbelåtenhet, är ett lika sorgligt som bekant
faktum. Botemedlet emot en dylik för den sunda affärsutvecklingen
förderflig kräftskada finnes blott i lagstiftningsåtgärder. Med
de om en alltför optimistisk syn på dessa ting vittnande åtgärder, som
lagutskottet vid 1897 års riksdag antydt, (se pag. 2) att söka ernå
»en upplyst opinion, som förstår att till deras rätta värde uppskatta försöken
att genom öfverdrifter och osanna uppgifter tillskansa sig ekonomisk
fördel», kommer man uppenbarligen icke långt, något som bäst bevisas
däraf, att ropen på lagstiftningens hjälp de senare åren blifvit mera
högljudda än tillförene. Det har blifvit ifrågasatt, huruvida icke, jämte
den direkta lagstiftningen mot illojal konkurrens, skulle erfordras en
sådan ändring i tryckfrihetsförordningen, att ansvaret för en i tidning
införd sanningslös reklamannons borde i främsta rummet drabba annonsören
samt därjämte, såsom i tyska lagen stadgas, äfven tidningsutgifvaren,
dock endast i de fall, där han visas vara medveten om annonsens
sanningslöshet. Då, enligt gällande tryckfrihetsförordning, tidningsutgifvare
icke kali ådömas straff för införande i tidning af sanningslös
reklamannons, torde alltså, om man anser nödigt att, där dylika
annonser i tidning förekomma, annonsören, jämte i vissa fall äfven
tidningsutgifvaren, därför bör bära ansvar, en grundlagsändring vara
behöflig. En sådan ändring, för hvars genomförande en ganska lång
tid åtgår, torde dock under inga förhållanden böra få fördröja den lagstiftning
i förevarande fråga, hvilken för öfrigt är af behofvet påkallad.

I tyska lagen stadgas rörande den svindelaktiga reklamen, att
provisoriska beslut må af domstol under vissa förhållanden kunna meddelas;
och torde efterföljandet af detta tillvägagångssätt samt beredandet
af möjlighet till verkställighet af underrätts beslut, innan de ännu
hunnit taga åt sig laga kraft, vara af stor betydelse för våra svenska

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

rättsförhållanden, då det i regel hos oss kan draga flera år, innan
slutlig dom vinnes, under hvilken tid, därest ej dylikt »provisoriskt beslut»
kunde anordnas och verkställighet följa, vederbörande blefve i
tillfälle att fortsätta med öfverklagade förfaringssätt.

Beträffande den svindelaktiga reklamen torde böra påpekas, hurusom
den uppträder på näringslifvets alla områden, och att det icke
allenast är handelns och industriens idkare, som lida skada af densamma,
utan jämväl stundom i afsevärd grad landtmännen vid handel med landthrukets
alster samt vid deras inköp af hvarjehanda förnödenheter.

II. Skadande af annans näring eller kredit genom missledande
påståenden eller åtgärder.

Otaliga äro de sätt, hvarpå en människa kan skada en annan
genom oriktiga meddelanden, och det torde icke vara lätt att stifta
lagar, som passa in på alla upptänkliga förhållanden. Vår strafflag
nämner emellertid ingenting om brott, som falla under den här ofvan
angifna rubriken, och likväl lär det väl med fog kunna anses fullt lika
straffvärdt att utsprida osanna, förklenande påståenden om en konkurrents
näring i syfte att skada hans förvärfsverksamhet som att, på sätt strafflagens
16 kap. nämner, ärekränka någon.

Den tyska lagens tidigare refererade § 6 stadgar skadeersättning
för den, som i konkurrensändamål utsprider osanna påståenden, som
äro ägnade att skada annans yrkesdrift eller kredit. I all sin enkelhet
är denna bestämmelse särdeles behöflig i en blifvande svensk lag emot
illojal konkurrens.

De mest vanliga fallen af den här antydda arten af illojal konkurrens
torde i korthet anförda vara följande:

1) falsk uppgift, att konkurrent är konkursmässig eller att hans
affär upphört;

2) missledande uppgift om beskaffenheten af konkurrents fabrikat;

3) utspridande af konkurrents prisnotering eller leveransbetingelser
på ett missledande vis i ändamål att därefter underbjuda i pris
eller öfverbjuda i le verans villkor.

III. Realisation af konkursbo.

Till hvad här ofvan sagts vid referat af manufakturhandlareföreningens
kommittébetänkande får jag foga följande:

Man får beträffande konkursrealisationer skilja på de föregifna,
efter åstadkommande af lag emot illojal konkurrens torde kunna

som

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

beifras såsom svindelaktiga reklamer, samt de konkursrealisationer,
hvilkas administration omhänderhafves på ett sätt, som antingen strider
emot konkurslagens bestämmelser eller ock är af beskaffenhet att utöfva
skadligt inflytande på konkurrensaffärer.

Till den sistnämnda arten lära kunna hänföras sådana konkursrealisationer,
som äro förenade med väsentliga inköp och försäljningar
af nya varor utöfver den grad, som kan anses vara tillåten, där det
gäller att genom komplettering af viss del af lagret lättare kunna åstadkomma
försäljning af det öfriga. Huru emellertid lagbestämmelser till
stäf]''ande af öfverdrift i sistberörda fall lämpligen böra ordnas, vågar
jag icke inlåta mig på att föreslå, utan lär väl en blifvande utredning
kunna gifva uppslag härutinnan, om fog för lagstiftning kan förefinnas.

Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten på ett ytterligare fall,
som nog kan anses vara förtjänt af att beaktas, då liknande ofta kan
förekomma.

Eu affär, t. ex. ett manufakturmagasin, etableras med hjälp af
förlagsfirma i branschen. Redan efter kort tid följer »stor slutrealisation
i anseende till affärens upphörande». Sedan denna realisation försiggått,
synes affären åter fått nya krafter för fortsatt tillvaro. Efter
ytterligare en tid åter »stor slutrealisation» med samma resultat som
första gången. Åndtligen kommer konkursen. Förlagsfirman, som är
största fordringsägaren, ombesörjer borgen för ackord och får öfvertaga
lagret. Nu först kommer störtfloden. »Konkursrealisationen» fortfar,
— om med eller utan denna reklam — under förlagsfirmans auspicier
och med realiserande af stora kvantiteter nyinförda varor.

Att affärsverksamheten i branschen å en ort, där dvlik s. k. »konkursrealisation»
försiggår, lider svårt afbräck genom den illojala konkurrens,
som på dylikt sätt etableras, är alltför påtagligt för att kär
behöfva närmare påpekas.

Att det är en »illojal konkurrens», som enligt det förebragta från
verkligheten hämtade exemplet bedrifves, är pålagligt, och lika visst
är, att det är allmänhetens godtrogenhet, som möjliggör, att det går
så bra med »realisationen».

På grund af hvad sålunda anförts, gör motionären sin här ofvan
omförmälda hemställan.

7

LuguttkoiM* Utlåtande N:o SI.

I motionens syfte hafva herrar C. Faxe, Victor Moll och Carl
Burén instämt.

Under behandlingen af ifrågavarande ärende har utskottet från
Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott fått emottaga
en den 15 februari 1904 dagtecknad skrifvelse, däri uttalats anslutning
till det i motionen framlagda förslag.

Den faktiska tillvaron af de missförhållanden, mot hvilka föreliggande
motion är riktad, lärer ej af någon kunna bestridas. En blott hänvisning
till den dagliga erfarenhetens talrika vittnesbörd bör i hvarje fall
vara tillfyllest att ådagalägga, hurusom den illojala konkurrensen inom handelsvärlden
äfven i vårt land nått en afsevärd omfattning och framträder
i många och skiftande former. Detta förhållande vitsordades
också allmänt redan vid det föregående tillfälle — år 1897 då frågan
om lagstiftningsåtgärder emot illojal konkurens förelåg till Riksdagens
pröfning. Anledningen därtill, att det då framlagda förslaget i samma syfte
som nu förevarande motion icke vann Riksdagens godkännande, torde
därför icke i någon män hafva legat i underkännande af behofvet af
de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna, utan fastmera och uteslutande .i
uppfattningen om sådana åtgärders olämplighet och otilRäcklighet för
ändamålet. Dessa synpunkter framhäfdes af lagutskottet i dess i ärendet
afgifna utlåtande såsom hufvudsakligt motiv för dess afstyrkande
hemställan.

Det nuvarande lagutskottet kan ej tillmäta de af 1897 års lagutskott
sålunda anförda hufvudskål emot vidtagande af lagstiftningsåtgärder
till ståtande af den illojala konkurrensen någon afgörande vikt.
Hvad beträffar påståendet, att, botemedlet emot den illojala konkurrensen
lämpligast borde sökas utom lagstiftningens råmärken i en upplyst
opinion, lärer, på sätt jämväl motionären framhållit, erfarenheten hafva
visat, att utan lagstiftningens mellankomst det onda hotar att alltmer
förvärras och att det ej gerna är tänkbart, att allmänheten själf skall
kunna skydda sig emot att vilseledas af de mer eller mindre listiga
försöken från vissa affärers och köpmäns sida att från andra affärer eller

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

köpman genom oriktiga framställningar draga kunder; och livad angår
svårigheten eller omöjligheten att på lagstiftningens väg finna bot för
den illojala konkurrensen i alla de mångskiftande former, hvari den
redan framträdt eller kan antagas komma att i framtiden visa sig, ligger
efter utskottets uppfattning ej heller häri någon giltig anledning att
ställa sig helt afvisande emot hvarje ingripande af lagstiftningen på
ifrågavarande område. Redan tillvaron af en lagstiftning, som präglar
illojal konkurrens såsom förkastlig och otillåtlig, är efter utskottets mening
ägnad att i väsentlig mån förebygga det onda och särskildt att
hindra dess spridning i vidare kretsar. Dessutom är det ingalunda
ådagalagdt och näppeligen ens sannolikt, att en lagstiftning i ämnet
ovillkorligen kommer att besitta endast en ringa grad af effektivitet,
om ock erkännas måste, att ett kraftigt inskridande emot den illojala konkurrensens
yttringar förutsätter vissa förändringar i vår rättsförfattning.
I detta afseende har under frågans föregående behandling
framhållits, att den allmännast förekommande formen af illojal konkurrens
— den svindelaktiga reklamen — ej kan såsom sig bör stäfjas,
med mindre ändring vidtages i tryckfrihetsförordningen i riktning att
göra vederbörande annonsör ansvarig för innehållet i de uti tidningarna
och pressen i öfrigt förekommande annonser af ifrågavarande slag.
Tillika har betonats, att vår rätts regler för bevisning af skadeståndsanspråk
lägga hinder i vägen för att tillförsäkra nödigt skydd åt den,
som drabbas af den illojala konkurrensens verkningar, i ty att det i de
flesta fall skulle vara omöjligt att, såsom vår rätt fordrar, bevisa icke
blott att skada uppstått utan jämväl till hvilket belopp densamma
uppgår. Utskottet, som erkänner befogenheten af de sålunda framställda
erinringarna, anser emellertid desamma ej behöfva föranleda
undanskjutande af frågans lösning. Hvad beträffar den ifrågasatta
ändringen i tryckfrihetsförordningen, torde dock i samband med den
nödiga utredningen af frågan i öfrigt böra tagas under öfvervägande,
huruvida och på hvad sätt sådan ändring lämpligen må åvägabringas;
och hvad bevisningsfrågan angår, synes målet kunna vinnas äfven
utan samband med den redan länge på dagordningen stående, men
allt hitintills ännu olösta frågan om fullständigt genomförande i
vår lagstiftning af den fria bevispröfningens grundsats, nämligen därigenom
att ur det vid flera tillfällen framlagda omfattande lagförslaget
härom utbrötes och särskildt för sig infördes bestämmelsen om befogenhet
för rätten att, där ej fullständig utredning angående skadas omfång
blifvit förebragt, bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende
å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

9

Då utskottet sedermera öfvergår att uttala sig angående lämpligaste
sättet att för vårt lands vidkommande införa lagstiftningsskydd
emot illojal konkurrens, vill utskottet såsom sin uppfattning framhålla,
att det franska systemet, enligt hvilket i lagen endast meddelats en allmän
bestämmelse om skyldighet för enhvar, som förorsakar annan
skada, att därför utgifva ersättning, hvaremot åt lagskipningen öfverlämnas
att för hvarje särskildt fall bedöma, huruvida illojal konkurrens
föreligger, visserligen ur teoretisk synpunkt torde vara att föredraga
framför den tyska lagstiftningsprincipen att specialisera de fall, då
illojal konkurrens skall anses vara för handen; men å andra sidan
hvilar tillämpningen af det franska systemet i långt högre mån än den
tyska lagstiftningen på förutsättningen af särskilda, med speciell fackkunskap
om affärsförhållanden utrustade domstolar. Yår nuvarande
domstolsorganisation kan därför näppeligen anses lämplig för det franska
systemets införande. Äfven med användande af det tyska systemet
torde det låta sig göra att träffa de mest framträdande missförhållandena
på konkurrensens område, och man erhåller därjämte, om
lagstiftningen riktas endast emot vissa på förhand bestämda former
af illojal konkurrens, ökad trygghet för en likformig lagtillämpning.
Samtliga handelskorporationer, som i ärendet uttalat sig, hafva också
förordat en lagstiftning efter förebild af det tyska systemet, och det
synes alltså äfven från denna synpunkt vara skäl att inskränka lagstiftningen
emot illojal konkurrens till vissa särskilda fall i stället för att
under en allmän bestämmelse inrymma alla former af dylik konkurrens.

Då det sedermera gäller att afgöra, hvilka yttringar af den illojala
konkurrensen, som böra göras till föremål för lagstiftningens ingripande,
bör det efter utskottets mening tillses, att i främsta rummet åtgärder
vidtagas emot sådana konkurrensformer, som motionären sammanfattat
under rubriken »skadande af annans näring eller kredit genom
missledande påståenden eller åtgärder». Såsom riktade emot viss person
eller viss affär innebära dylika handlingar efter utskottets mening såväl
subjektivt som objektivt någonting mera straffvärdt än de konkurrensyttringar,
som bestå allenast i ohemult framhäfvande af den egna affärens
och de egna varornas förträfflighet. Äfven dessa sistnämnda
konkurrensformer äro visserligen förkastliga, men för lagstiftningen
torde det ej vara skäl att i vidare mån ingripa emot desamma, än
som påkallas af angelägenheten att skydda allmänheten eller konkurrerande
affärer emot ekonomisk förlust. I ett flertal fall torde nämligen
dylika till svindelaktig reklam hänförliga framställningar, ehuru
ur subjektiv synpunkt brottsliga, i objektivt hänseende icke inneBih.
till Biksd. Prof. 1904. 7 Samt. 24 Häft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

bära någon fara för att den köpande allmänheten därigenom bibringas
oriktiga föreställningar. Så t. ex. lära ej för enhvar uppenbara öfverdrifter
i framhållandet af en affärs omfattning och dylikt kunna medföra
någon ekonomisk skada vare sig för allmänheten eller konkurrerande
affärer. Annorlunda blifver naturligtvis fallet i fråga om uppgifter,
hvilkas sanningsenlighet allmänheten är fullständigt ur stånd att bedöma
och som således verkligen kunna missleda och förleda den köpande
allmänheten. Hänsynen till såväl allmänheten som de konkurrerande
affärernas intresse synes därvid kräfva den skyldiges bestraffande
och fällande till skadestånd.

Hvad slutligen vidkommer motionärens förslag att införa lagstiftnings
skydd emot den konkurrens, som kan öfvas vid försäljning af
konkursbo, anser. sig utskottet ej kunna tillstyrka en sådan lagstiftningsåtgärd.
Såvidt. utskottet kan finna, bör det ej anses såsom illojal
konkurrens, att konkursborgenärer, i den mån de så pröfva lämpligt,
fortsätta konkursgäldenärens affär för att därigenom bereda sig bättre
ersättning för sina fordringar. Däremot är utskottet ense med motionären,
att föregifna konkursrealisationer äro till illojal konkurrens hänförliga
och således böra såsom sådan bestraffas.

Hvad frågan i öfrigt angår, kan utskottet för närvarande ej ingå
i närmare uttalande därom, utan torde lämpligast vara, att Riksdagen
åt Kungl.. Maj:t öfverlämnar att i detta afseende åstadkomma erforderlig
utredning.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Majt anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, hvilka iagbestämmelser kunna
anses erforderliga och lämpliga till stäfjande af illojal
konkurrens, samt för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill den verkställda utredningen kan föranleda.

Stockholm den 8 mars 1904.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Reservation

11

af herrar Hasselrot, Hedenstierna, G. Andersson, Ridderbjelke och
Uppström, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall tilll förevarande
motion, samt

af herr Waldenström, med hvilken herr Lemon i hufvudsak instämt:

»Jag har icke kunnat instämma i lagutskottets förslag. Att missförhållanden
förekomma på många områden, det må erkännas. Att det
vore godt, om de kunde på lagstiftningsväg undanröjas, därom må
alla vara ense. Men däraf följer icke, att man kan genom lagstiftning
råda bot för dem. Och att stifta lagar, som man på förhand kan beräkna
skola blifva döda bokstäfver, det är icke blott icke nyttigt utom tvärtom
skadligt Utskottet förmenar, att »redan tillvaron af en lagstiftning,
som präglar illojal konkurrens såsom förkastlig och otillåtlig, är
ägnad att i väsentlig mån förebygga det onda». Men det är enligt min
mening alldeles oriktigt tänkt. Lagar skapa aldrig moral. Och är
lagen af den beskaffenhet, att den till följd af sin sväfvande och obestämda
natur icke kan träffa det onda, eller att det onda endast behöfver
byta om form för att göra sig oåtkomligt, så har lagen ingen
annan nytta gjort än beredt skälmen ett godt skratt.

Hela lagutskottets betänkande i denna fråga är så obestämdt, så
sväfvande, så famlande, att Kung!. Maj:t, om Riksdagen accepterar det,
får mycket svårt att gissa sig till, hvad den velat. Ty själf torde Riksdagen
icke kunna säga det.

Såsom villkor för möjligheten af en lag i motionens syfte måste
en mycket viktig förändring ske i tryckfrihetsförordningen. Det medgifver
äfven lagutskottet. Man måste uppgifva den viktiga grundsatsen,
att det är en tidnings utgifvare, som bär ansvaret för tidningens
innehåll. Man får icke fordra, att han skall kunna pröfva sanningsenligheten
af alla de uppgifter, som förekomma i de annonser, som lämnas
till hans tidning. Blifva nu »svindelaktiga reklamer» straffbara, så
måste ansvaret för en svindelaktig reklamannons läggas på annonsören.
Men då torde konsekvensen snart fordra, att tidningsutgifvarens
nuvarande ansvar för hvarje artikel i hans tidning vältas öfver på artikelns
författare. Och kan man verkligen anse en sådan förändring önskvärd?

Dessutom förutsätter en lag i motionens syfte, att domaren får
vida större frihet i bevispröfning, än Riksdagen hittills velat medgifva
honom. Men att, såsom lagutskottet antyder, för den illojala konkurrensens
skull ur det flere gånger framlagda och af Riksdagen förka -

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

städs förslaget om bevispröfning utbryta en liten del kan jag icke anse
lämpligt, allrakälst då enligt mitt förmenande nyttan blir ingen.

Lagutskottet vill med en lag skydda ej blott konkurrerande affärer
utan också »den köpande allmänheten» mot ekonomisk förlust, som
kan vållas densamma genom svindelaktiga reklamannonser, som förleda
den till dumma köp. Och med dylika farliga annonser menar utskottet
då icke annonser, som ljuga, så att det syns — dessa torde
alltså böra förblifva ostraffliga — utan sådana, »hvilkas sanningsenlighet
allmänheten är fullständigt ur stånd att bedöma». Jag ber att få
taga ett exempel. Van Houtens cacao annonseras såsom »bäst — i
bruket billigast». Och mer svindlande kan man icke göra reklam för
en vara, än om man annonserar, att den är bättre och billigare än alla
andra. Sanningsenligheten däraf kan allmänheten omöjligen bedöma.
Nu kan emellertid hända, att Magnussons cacao är lika bra och ställer
sig »i bruket» billigare, och så har både Magnusson och den allmänhet,
som på grund af van Houtens annons köpt dennes cacao, lidit förlust
genom annonsen. Den skyldige bör alltså enligt lagutskottets mening
ådömas ej blott straff utan ock skadestånd. Åt hvem? Åt herr Magnusson.
Men hvarför icke äfven åt alla, som köpt och som också lidit
förlust?

Till slut frågas: hvem skall anses vara målsägare och såsom
sådan berättigad att åtala en svindelaktig reklamannons eller ett särskilt
tryckt svindelaktigt reklamprospekt? Månne konkurrenten eller
alla konkurrenter eller å allmänhetens vägnar den allmänna åklagaren?

Jag tillåter mig alltså yrka,

att Riksdagen må afslå såväl motionen som utskottets
hemställan.»

Herrar Sandqvist och F. Andersson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTID TRYCKERI, 1904''